På natten är natten min
Vidare. Det skarpa knastrandet av grus under mina sulor är öronbedövande under den sena timmen men blandas ändå ut av röster långt bortifrån och rasslandet av löv som bara hörs det ögonblick jag går förbi den lilla busken. Nedförsbacke. Luften är konstig att andas. Kallare än på dagen, mindre förorenad vill jag tro, men jag vet att om natten faller alla avgaser tillbaka ned mot jorden igen och man inbillar sig saker. Ändå känns det bättre att dra ett djupt andetag nu. Någonting finns i luften jag drar ned i lungorna, en doft av fyrverkeri. Svavel kanske. Det är så svagt att jag inte lägger märke till det först.
I nattens otystnad glider jag över en korsning och fortsätter över den sista långa uppförsbacken. Den är flack och inte jobbig på något sätt. En flagglina gör sin entré i viskandet omkring och finns bara så länge som jag finns vid den. Är den mindre verklig för det eller är det jag som är det obeständiga? Jag kan de här gatorna utan och innan, skulle förmodligen kunna gå hem med förbundna ögon och ändå finna rätt nyckel till dörrlåset. Känslan av att vara oövervinnerlig är stark. Nästan vad som helst kan hända och jag kan ändå hantera det.
Den sista biten, den sista utdragna svängen existerar knappast, för jag går som i en egen värld. Natten är tyst, men inte tyst. För det är tyst. Som på natten.
Den oönskade blandningen
Med andra ord tänker jag inom kort gå och lägga mig. Först tänkte jag emellertid skriva lite här; jag känner inte riktigt för att göra något speciellt just nu och det är rätt avslappnande att skriva en sväng. Så vad finns det att prata om? Flera saker faktiskt, men jag börjar med helgen som varit.
Det har varit en riktigt lång helg om man tänker på en hel veckas ledigt som helg. Jag hade några semesterdagar som jag inte fick spara så jag slängde in dem i veckan och fick lite extra lång ledighet. Den tiden har jag ägnat åt diverse saker, som t ex träning, silversmide, klädshopping och en hel del vila. =) I övrigt har det nog inte hänt så mycket mer under vardagarna, men om det har det så har jag glömt bort det för stunden. Det händer rätt ofta faktiskt; det enkla och lätta man gjort är bortglömt dagen efter. ^^
I helgen (den riktiga helgen) var jag nere i Norrköping för att festa med lumparpolarna. Ruggigt skoj och helt enkelt grymt att få träffa alla igen. Jag skulle tro att i alla fall halva plutonen var på plats och det ger oss femtontalet soldater plus lika många kompisar till han som fyllde år. Han fick en mystisk liten plastby med fiberoptiska ljus av oss. Sedan blev det givetvis en massa festande och till råga på allt höll jag tydligen på att hamna i slagsmål med någon/några.
Jag satt med ryggen till och råkade tydligen stöta till någons stol. Han måste varit ute efter att bråka men jag var väl lite full och tänkte inte så mycket på det. Istället satte jag tydligen upp ett finger och sade "Lugn nu!" i bästa befälsanda och sedan blev det inget mer. Jag antar att de bästa slagsmålen är de som inte blir av. ;)
Idag är det måndag, skrev jag nu, men det har blivit tisdag i skrivande stund. Märkligt vad tiden går fort när man har roligt. Eller inte. Hur som helst, med en ny vecka börjar jobbet igen. Det känns inte så farligt att sätta sig och köra tåg igen, men lite segt är det. Till råga på allt lyckas jag inte ta tag i min lediga tid ordentligt så alla vackra planer och idéer hamnar ständigt på "att göra"-högen. ^^
Följande projekt vill jag ta tag i:
1. Skriva om min bok, kapitel för kapitel. Detta beror inte på att den i nuläget är dålig utan på att jag börjat avvika för mycket från grundkonceptet. Jag vill att den ska vara enkel, mörk och inte bli något jättelikt epos. Två böcker i en "dualogi". =P
2. Lägga ut hela arbetsplanen för mitt nästa skrivprojekt, också det en bok, men vad den ska handla om är hemligt. Det har jag pratat om tidigare. Den här gången tänkte jag dock planera hela stycket först innan jag sätter mig att skriva den. Så gör de professionella författarna (har jag fått höra) men som vanligt kändes det bättre att komma på det själv; den första boken har jag knappt planerat något alls av och se vart det slutade, med att jag vill göra om allt. =D Men det gör inget, man lär så länge man lever...
3. Silvret! Ständigt denna vackra metall och ständigt denna brist på tid och verktyg. Verktyg till silversmide är dyrt ska ni veta, vänner, bröder och annat mystiskt ludd som läser den här bloggen. Det är mycket dyrt. Saken är den att man kan tjäna tillbaka slantarna man investerar om man bara lägger lite tid och tålamod på själva smidet! En ring här, ett halsband där och man har tjänat in det man lade på lödpistol, lod, flussmedel och resten av grejerna man behöver.
Så var hamnar kvällens avslutning? För lite tid kombinerat med för dålig disciplin ger en högst oönskad blandning av improduktivitet. Jag måste bättre mig. Vill bättra mig.
Poets of the Fall är för övrigt ett sjukt bra band. Bra känsla, bra texter och överlag grymma. =) Ta och lyssna på dem så får ni se...
Om man kunde komma bort...
close your eyes,
and let me show you my path...
Spårlöst, men kanske ett försök att beskriva i korthet vad jag känner just nu. Jag pratade i förra inlägget om att flytta utomlands tror jag. Visst skulle jag kunna kolla, men vad är det roliga med 100% sanning och säkerhet? Man får så mycket roligare med risker... Det vet jag att jag har nämnt förut; man lever mer med lite risker i livet.
Men det var inte poängen med det här inlägget. Att skriva blogg är ju egentligen fruktansvärt poänglöst eftersom rätt få har ett genuint intresse av vad jag och andra bloggare gör i livet. Ändå läser man. Är det för att kunna jämföra liven? För att lära sig saker? Något jävla skäl finns det, men det krävs nog en raketforskare för att ta reda på det. =P
Hur som helst. Det här med att flytta utomlands... Fan, vad gött det vore att typ dra iväg och lämna allting. Man skulle kunna göra något enkelt, inte jobba ihjäl sig men kanske ändå få saker gjorda. Är det någon slags önskedröm om simpel utopi jag har? Problemet med "utopi" är att det är väldigt likt "vision", vilket är ouppnåeligt. Ett "mål" kan man nå upp till, en "vision" kan man inte göra det med. Suck.... Livet kan tyckas simpelt vissa dagar och det kan tyckas komplicerat andra dagar. Just idag är det en komplicerad sammansättning av flera enklare saker och det gör ju inte saken bättre när man blandar två extremer så där. ^^
Nej, jag ska sätta mig ned och titta på det där. Jag har ju ändå tänkt jobba i ett år på heltid så pengar kanske kan finnas om jag bara sparar. Problemet (ja, ännu ett jäkla problem, de flockas ju här ^^ ) är att jag i så fall inte kan flytta hemifrån så snart som jag vill. Det är inte värt att flytta om jag inte ska bo kvar. Fast det finns ju hyresrätter... Tål att tänkas på det där.
Nu har jag slösat bort ytterligare energi på att skriva det här så nu ska jag vara tyst istället. Och ryska ska jag också lära mig någon dag. Samt franska. Au révoir.
Blandat flum
Till att börja med har jag nu jobbat mina sju första dagar. Det går bra faktiskt. Eller faktiskt och faktiskt, det är inte så väldigt svårt att köra tåg och med den gedigna utbildningen vi fick så har det varit "piece of cake" att lyckas. Det som stör mig mest är de förare som kör långsamt och som jag då kör ikapp. Om man kör för nära ett annat tåg så piper en signal och tåget bromsas automatiskt. Detta gör tåget väldigt gärna. Jag tror aldrig jag varit så förbannad på ett enda jävla ljud! Enda sättet att komma undan är dock att koppla ur tågets datorsystem och det får man inte... =) Hur som helst går det bra med tågen. Det är härligt att tjäna lite mer än vad jag fick för att slava på posten. Dessutom får man bra övertid och det tar bara tre år att gå till toppen på lönestegen. Om jag sedan är kvar så länge vet jag ju inte; troligare är att jag hittar på något annat.
Så vad händer annars i mitt just nu rätt rutinmässiga liv? Ja, bara det att det har blivit lite rutinmässigt säger väl det mesta. Förmodligen beror mycket på att jobbet tar rätt mycket tid. Men som vanligt duger inte "bra", det ska vara "exceptionellt" och helst "utomordentligt" på samma gång.
Det ser inte ut som att jag får tiden att räcka till för att få ihop ässjan på något vettigt sätt. Jag behöver en fläkt till den men för att köpa en sådan måste jag till andra sidan stan. Till detta kommer också en adapter för 12V från 220V eller vad vi nu har i kontakterna.
Istället är det silvret som lockar igen... Efter en tids kikande på mitt gamla forum (det var nog det första jag anslöt mig till) www.theringlord.com så känns det som att jag kan uträtta mer med det än något annat just nu. Således beger jag mig in till stan imorgon för att inhandla diverse silverartiklar och kika på sådana saker. Lite mjukglödgad tråd kan göra underverk, t ex www.golden-knots.com . Den sidan talar för sig själv...
Min plan för de kommande månaderna är nu att få till lite mer skrivande för att kanske äntligen färdigställa något. Det irriterar mig något enormt att tänka på hur många ofärdiga saker det finns i mina mappar! Men men, felet är ju mitt så det känns rätt meningslöst att vara irriterad någon längre stund.
Förutom skrivandet ska också silvret fram från hyllan. Smidig som jag är tänkte jag önska mig lite material i julklapp för att spara en slant och sedan kunna göra saker på detta. Med en brännare, lite lod och fluss samt diverse timmar med verktygen så kan man göra rätt fina grejer!
Jag kanske skulle överväga en framtid som smyckedesigner...
Jag skulle tro att jag har för mycket tid att tänka när jag kör tågen. Förutom att lyssna på radion om vad som händer i tunnelbanetrafiken så är det i stort sett det enda man kan göra. Tänka. Inte helt oväntat funderar jag rätt mycket på att flytta nu för tiden, men med planer kommer planer, så nu går jag runt med tanken att flytta utomlands också. Det vore onekligen häftigt att flytta iväg någonstans och jobba där! Frågan är var och vad jobbar man i så fall med?
Innan jag gick till jobbet idag såg jag Into the Blue. Nu är jag inte helt säker på varför han Paul Walker bor på Bahamas, men jag fick intrycket av att han drog dit utan att tänka så mycket. Min egen idé är alltså för tillfället att bara titta runt lite, spara pengar och sedan dra iväg. Man skulle kunna börja ett nytt liv på det sättet. Lämna allt. Lämna alla kanske är bättre att säga.
Nu är det inte så att jag vill lämna alla jag känner hux flux. Jag skulle bara sakna dem/er. Världen är stor och nog för att den är liten ibland så blir den sällan så liten! Men kanske är det också poängen. Man skulle kunna dra en parallell till att börja i en ny skola; man känner ingen och det finns inga förutbestämda saker att rätta sig efter. Den känslan fanns när jag ryckte in...
Genom att flytta någon helt annanstans än Sverige får jag flera saker. Delvis träffar jag nya människor, men det kan jag göra här hemma i landet också. Delvis får man ett annat språk (!) att använda och lära sig mer om, något som är oerhört trevligt för mig som är språkintresserad. Och, med risk för att låta en smula desperat men det bjuder jag på, genom att träffa nya människor träffar man nya flickor. =) Flickor är faktiskt trevliga saker och än trevligare om man är singel.
Egentligen har jag väl ingen brådska med allt sådant, men det ska sägas att det är roligare, mysigare och framförallt större att vara två... Men den dagen den glädjen. Jag ska väl fokusera på att komma i ordning med ett mindre rutinmässigt liv; lite kaos gör bara saker och ting roligare!
Nu har jag dessvärre glömt bort vad jag tänkte skriva mer i det här inlägget. Jag fastnade i någon diskussion annorstädes och på så sätt har jag nu glömt om det var något mer som skulle hit. Men det får väl bli en annan dag. I en annan tid. Av en annan person. Det är nu något att fundera över, personligheter. Kan ta upp det i nästa inlägg... Til then!
Vart tar tiden vägen?
Tanken är alltså att sitta mindre vid datorn. Jag sitter väl egentligen inte så väldigt mycket här ändå, men jag känner att det är för mycket i vilket fall som helst. Jag hinner inte med det jag vill göra. Vad vill jag göra då? Jo, det är mycket enkelt:
1. Jag vill ta tag i ässjan när jag får lite tid över så att den kanske blir funktionsduglig. Sist jag pratade med en kille om hans ässja så berättade han att det hade tagit ett år att få den ordentligt funktionell och vettig. Med andra ord har jag tid på mig. ;)
2. Jag vill ta upp silversmidet igen. Just i det här finns det så många olika saker jag aldrig prövat och så många av dem är inte omöjliga att få till med lite övning, tålamod och någon smärre investering. Jag kanske skulle skrapa ihop ett litet lager av prylar, ta en del foton och försöka få det sålt. På så sätt får jag ut någon slags ekonomisk ersättning också...
3. Skrivandet. Det här är ju en rätt stor del av vad jag vill göra med min tid. Jag sitter ju här nu t ex, bara det pekar ju på hur skrivandet ramlar in i någon slags del av mitt liv. Hur som helst, det finns en massa saker att skriva och t o m ett par större saker som jag skulle behöva avsluta. Till råga på allt så föll det ned en ny idé, som jag tänker hålla hemlig, och givetvis började jag tänka en massa på den.
Nu är det lätt att tro att jag skriver "hemligt" bara för att folk ska fråga, men så är inte fallet. Sedan kan man ju tro att jag skriver att det inte är så för att ingen ska tro så men att det i själva verket just är så att jag vill att folk ska fråga. Och så vidare...
Men var inte oroliga om ni inte skulle se mig på ett tag. Jag tittar ju in lite här och var men antagligen inte lika länge. Har ju bröderna på chatten, de konstiga figurerna på MSN och en eller tre till att ta hand om. =)
Förbannad och skamsen
Nu är jag så där förbannad igen. Det är lätt att bli faktiskt och den här gången är det så att jag uppriktigt skäms för att vara ung i Sverige. Vi kan börja med dödsmisshandeln på Kungsholmen nu i fredags. De var 15-16 år, fem mot en. Är det konstigt att killen inte hade någon chans att försvara sig? Är det konstigt att han dog? Nej, det fattar väl varenda en att man kan dö om någon sparkar mot huvudet? Om man inte är en idiot då.
Nu tänker jag helt enkelt vara sådan att jag skiljer på "vi" och "de". I vanliga fall uppmuntras inte sådant tänkande, men i enlighet med andra tidigare inlägg, det skiter väl jag i? =)
Av de fem gärningsmännen har en blivit släppt för att han tydligen var kompis med offret och egentligen försökte hjälpa honom. Om det är sant vet jag inte, men det spelar inte så stor roll förutom att jag hoppas han tänker sig för en, två och tre gånger nästa gång han väljer sitt umgänge.
I dagens tidning kunde man läsa om hur de resterande fyra ställde sig till fallet. En av dem är utpekad av de andra tre som den "ansvarige" för vad som hände. Han i sin tur har erkänt att han gav offret två knytnävsslag och en spark i bröstet. Dessutom, och det är här jag verkligen tappar hoppet om något slags ansvarstagande, hävdar han att det var i nödvärn. "Är du helt jävla dum i huvudet, eller?!" - Skribentens anm.
Jag har läst nödvärnslagen flera gånger. Under utbildningen till skyddsvakt för att få göra högvakten på slottet fick vi lära oss precis vad som gällde och vad man fick göra. Kort sagt får man göra vad som helst för att rädda sitt eget liv eller annans. Jag har helt nyligen fräschat upp kunskaperna om Nödvärn, Nöd samt Excess då jobbet som tunneltågförare är säkerhetstjänstklassat.
Åter till saken... Den här dumma ungen har mage att påstå att han blev slagen i huvudet med en flaska, två gånger till och med och det var skälet till att de sprang efter sitt offer för att misshandla honom till döds. Den rättsmedicinska undersökningen är inte klar än, men jag tror att det finns betydligt fler skador än efter två knytnävsslag och en spark mot bröstet.
Att han sedan säger att det var nödvärn... Ja, jag vill gärna kalla honom för något dumt igen, men det står så bra här ovan att jag får låta bli. Det är hur som helst en förbannat feg utväg och tillika helt fel sak att försvara sig med.
Nu är det dock så att jag kan förstå att de fyra som är anklagade är rädda för följderna. I stundens hetta begrep de inte vad det kunde leda till och att de nu har ett mord att leva med. För mord är det, och bara för att man blev lite väl upphetsad så är det INGEN ursäkt!
Är man femton år ska man veta bättre. Vad jag vet så var ingen av dem påverkad av alkohol och det gör bara saken värre. Det var ett aktivt val att springa efter offret. Det var ett aktivt val att fälla honom till marken, slå honom och sparka honom. Det var deras val och de valde så av någon jävla anledning. Men jag är inte omöjlig.
Första tanken är att man borde spärra in dem riktigt länge. Min andra tanke är att det antagligen räcker med tio år för att förstöra deras liv i retur; då är de 25 när de kommer ut ur fängelset och har inget att falla tillbaka på. Visst kan man plugga i fängelset, men de har ingen erfarenhet, de har ett mord med sig i väskan och de har i alla fall inte min medkänsla.
För att gå vidare till nästa sak som gör att jag skäms: Händelserna i Rödby. En 15-åring är död, skjuten med ett hagelgevär och en 16-åring är skadad av detsamma. Tycker jag synd om dem? Nej. Det gör jag inte. Precis som de fyra (fem) killarna nämnda här ovan gjorde det här gänget ett aktivt val att trakassera sina offer. De förstörde deras bil, de mobbade deras son, en av dem dök upp med en planka (tror att det var spikar i den också) när mamman i familjen kom hem en kväll, osv. Det fortsätter med hot också.
Hur kan man ens vara så jävla, förbannat dum att man på "pin kiv" utsätter någon för det?!
Så kommer vi till natten när allt hände. Familjen har valt att förklara sin syn på saken och jag kan inte se något skäl att tvivla på dem. Tyvärr, för jag har börjat inse att en del av dagens ungdomar är svin...
Runt 1 på natten kommer ett gäng beväpnade med påkar till familjens hus och för en massa oväsen. Situationen upplevs som mycket hotfull och det slutar med att pappan i familjen skjuter två skott mot två personer, enligt honom själv inte menade att träffa någon särskild kroppsdel. Om man resonerar lite kan jag gissa att han siktade mot det som man instinktivt siktar mot: Bålen. Den är störst och man har störst chans att träffa.
Pappan ringde själv SOS och fick vid ett tillfälle avbryta sig för att kräkas. Han berättar själv att hans dotter tagit hand om geväret och att det är inlåst i vapenskåpet. Den 19-årige sonen, som trots att han själv blivit hotad och misshandlad fysiskt och psykiskt av gänget, försöker hjälpa de skjutna i väntan på ambulans.
Det låter säkert konstigt, men allt eftersom jag skriver det här så kan jag inte annat än känna en svag beundran för pappan och en enorm förståelse för vad som hänt. Han gjorde vad han ansåg vara nödvändigt för att skydda sin familj. Punkt. Det blev för mycket, men som det står i lagen om excess kan överdrivet våld vara ursäktligt om "utövaren svårligen kan besinna sig".
På grund av allt detta som händer i Sverige skäms jag för att vara ung i det här landet. Statistiken och tidigare fall säger oss att hälften av alla fall med misshandel involverar ungdomsgäng och att offret oftast är ensamt mot tre, fyra, fem eller fler angripare. Fega jävlar är vad de är.
Så återigen nej, jag tycker inte synd om killen som dog av skottskadorna och inte heller om han som är allvarligt skadad, om än stabil nu. De gjorde ett aktivt val. De valde fel. Nu får de betala för det.
I en bok jag läste fann jag meningen "Man gör vad som måste göras och betalar sedan priset för det". De här ungdomarna måste givetvis inte göra det de gjort, utan det förklarar bättre min synpunkt på hur pappan agerade. Han inser vad han gjort och erkänner allt. Han står för det och betalar priset för det i detta nu. Det är starkt.
Nu får det vara slut på det här.... Inte hjälpte det mycket att skriva om det här heller. Jag skäms lik förbannat ännu mer. Vad ska de vuxna tro när de ser mig och mina kompisar på väg att träffa resten av gänget? Jag kan tro att de är rädda eller i alla fall försiktiga. Men tro vad jag säger; jag skulle hellre dö än göra något sådant som ungdomarna i de här två händelserna har gjort. Jag vill inte dö så jag tänker inte göra något sådant. Kommer tillfället när jag fysiskt måste göra någon illa för att skydda mig själv eller någon annan kommer jag att agera. Men jag tänker fan i mig ta ansvaret för det. Kanske inte direkt, men då finns det här som binder mig till det. Jag är man och tänker vara stolt över att vara det. Jag är man, många av mina kompisar räknar jag som riktiga män; vi är förmodligen mer män än vad många andra, äldre människor är.
Det är få jag skulle räkna som män, men ni som räknas, gör det ni gör och tänk det ni tänker...
En flicka att drömma om
Natten till tisdag drömde jag någon slags dröm om det. Jag minns det mycket vagt, men jag ska försöka beskriva det så gott det går. Det är inte så att jag känner någon desperat längtan efter att tycka om någon, utan det var en trevlig dröm med en trevlig känsla i.
Jag minns att jag kramade henne och kanske lyfte henne en aning. Antingen var hon lätt eller också var det någon skum följd av att jag gymmat dagen innan, för det kändes inte svårt eller tungt. Nej, det var en oerhört naturlig känsla att bara se in i de där ögonen. Redan där blir det svårt att fortsätta beskrivningen, för det enda jag kommer ihåg av hennes ansikte är bara att hon hade mörkblont, axellångt hår. Det kanske var uppsatt i nacken eller så, men det är oviktigt. Att håret inte var så långt är dock glasklart. Av någon anledning så kändes det värmande att hålla om henne, levande och liksom "gyllene". Det var härligt att bara känna känslan i en dröm, även om jag inser att den kanske inte har någon verklig motsvarighet. Återigen är det inte viktigt.
Solen sken in genom ett fönster tror jag och vi måste ha stått nära det eller invid det, för ljuset blandade sig med den där gyllene känslan och det blev en mycket märklig sinnesstämning av det. Om det gick minuter eller sekunder därpå vet jag inte, men hon sade en sak till någon i bakgrunden som jag inte kunde se, men personen var där.
"Han älskar mig!" Enkla ord som betyder en ny sak för varje människa man frågar. I drömmen var det som att lägga sista biten i ett pussel och se helheten, det där speciella mönstret som säger att allt är rätt. Just här är jag säker på att en liten bit tid flöt förbi innan jag svarade henne, fortfarande med henne i famnen och blicken i hennes.
"Ja, jag älskar dig." Jag undrar vad som fick mig att säga "ja" först men jag tänker inte fundera på det. Det var rätt sak att säga då. Att säga de orden var också det en sista bit i något; det var en dammlucka som öppnades och strömmen var känslor som "stämde".
Med de orden kunde jag också känna hur tiden sträckte ut sig framför mig/oss. En underlig tanke måhända, men det var en sak i den framtiden som betydde något. Hon. Jag vet att det är många som kanske har svårt att tro på en livslång kärlek, men jag har sett exempel på den och även om jag inte säger "Jag tror på det" så säger jag inte "Jag tror inte på det". Att försöka tänka framåt, se vad som ska hända, det är bara dumt. Tar man inte vara på den dag som är försvinner den innan man hunnit uppleva den helt och fullt.
Om jag i drömmen gift mig med den flickan är jag så gott som säker på att det hade varit rätt. Det är den känslan av att göra rätt som jag tänker ta med mig och tänka på.
Kort därpå vaknade jag. Problemet med trevliga drömmar är just att man vaknar ur dem eftersom man så gärna vill minnas dem. För att kunna minnas måste man vakna. Jag har gått och påmint mig själv om den här drömmen sedan igår morse bara för att kunna skriva ned den här. Att jag drömde om att ha Henne... Jag kan inte riktigt förklara hur jag tänker, för jag försökte just och det slutade med att jag suddade bort meningen. Men det spelar inte så stor roll. Poängen är att jag kan tänka på vad jag kände i det ögonblicket och känna "Det vill jag känna när jag träffar den jag älskar". En stund som blir gyllene tack vare en sak allena. Hon.
Vad är DET?
For every tear, a lesson learned... - Eve 6
De här två citaten har jag tänkt mycket på den här veckan. Speciellt den första låten är ovanligt bra; skulle kunna lyssna på den om och om och om igen... Namnet är "Touch" och ni som sett A man apart med Vin Diesel känner säkert igen den från filmens huvudtema.
Just ikväll ser det inte ut att bli något direkt vettigt sagt tror jag. Jag sitter mest och skriver det här för att jag känner för att låta fingrarna arbeta lite. Den som vill får givetvis kalla det flum, men nu när jag associerar vidare så inser jag att det som vanligt finns något att prata om...
Vad är det egentligen? Det där som alla bär inom sig men aldrig riktigt vågar skylta med, fastän man ser att det lyser igenom ibland. Jag tänker inte påstå att jag ser det ofta däremot och egentligen är det kanske inget att visa för andra. Förmodligen är det inte så.
Nej, vad jag tänker på beskrivs nog bäst som handlingarna man vill göra men sällan gör. Det handlar om att göra det man vill göra, hur man nu kan se det som flummigt eller udda. =) I dagens samhälle ska man veta vad man vill göra och veta att man får göra det. Men får man det? Får man säga "Nej, jag tror jag gör så här istället"?
Jag tänker rätt ofta på det här när jag skriver något, så må det vara en dikt eller en vanlig text. De "vanliga texterna" blir gärna i skönlitterär form, men för tillfället känns det som att jag hämtar kraft, samlar mig för att göra färdigt det där lilla sista i min bok. Som jag säkert redan sagt förut har jag skickat in tretton kapitel till ett förlag och nu väntar jag lite spänt på vad de kan tänkas säga. Tre månader skulle det ta som mest, jag skickade in i juli. Oktober närmar sig...
Men det sidospåret kan vi ta en annan dag (och nej, det är ingen ordvits med "sidospår"). Vad jag tänkte komma fram till är att man sällan ser en text som innehåller det där lilla extra som författaren tar bort, bara för att "läsarna skulle nog inte gilla det"! ^^ Det är så att man blir lite förbannad varje gång man tänker det. Att skriva för andra är dock något jag tar avstånd från, även om jag gärna låter andra läsa det jag skriver. Motsägelsefullt? Kanske. =)
Det finns emellertid en paradox i det påståendet! Vissa saker skriver jag för mig själv så att andra ska läsa det...
Och för den som inte helt förstår det ska jag självklart förklara! Vad vore annars poängen med att skriva det här?
Att skriva vad man vill är i Sverige en självklarhet som grundar sig i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Det är starka saker, lagar som är så hårt inetsade i personers sinnen att de ibland gör saker utan att tänka efter ordentligt. Till detta ska jag återkomma alldeles strax.
Men först, vad rör detta mig? När det gäller att skriva anser jag att inga ord är förbjudna så länge de passar i sammanhanget. Jag har efter många vändor och vinklade hörn insett att detta är hörnstenen i att skriva, åtminstone för mig. Jag tänker också påstå att jag genom mina erfarenheter kan skilja på bra och dålig text, även om min bedömning antagligen är en aning mer subjektiv än proffsens.
När jag skriver vill jag kunna skriva om precis vad jag vill och göra det hur jag vill. Det handlar inte om att jag har ett behov av att göra saker som får andra att se mig, utan om att min vilja är den som styr. Jag tror det syns bäst i mitt senaste verk Så förgås hon. I den har jag inte backat för att använda ett ord, inte skyggat för att ämnet kan äckla någon, och det är exakt det som är poängen!
Genom att skriva det jag vill skriva, använda de ord jag vill använda, först då kan jag verkligen säga att det är min vilja som styr. Nu vet jag med mig att just den texten har lästs av många och tillika uppskattats i varierande grad. Frågan är dock inte vad deras åsikt om texten i sig är; frågan är vad de tycker om att jag postar en sådan text? Det här är säkert ett jätteluddigt ämne att prata om, men jag tror att en del som skriver (och andra) kan känna igen sig.
Jag får erkänna att jag prövat på att skriva det mesta. Det har till och med blivit två sexnoveller som jag skrev på beställning från en tjejkompis och för att vara de första försöken tycker jag att de blev riktigt bra. Det är möjligt att de drog iväg åt det skönlitterära hållet, men det är trots allt vad jag är van att skriva. Jag ska öva vidare någon dag... ;)
Nu vet jag inte riktigt hur vi hamnade där, men för att återgå till det jag nämnde här ovan: Att skriva om vad man vill bara för att man får. Det är idioti. Som exempel på en präktig idiot tänker jag ta den där Lars Vilks. Han gjorde bort sig totalt bara för att "se hur långt jag kunde gå". Dum och Dummare har fått en verklig motsvarighet!
Hur kan man ens tänka att pröva sådana gränser?! Det handlar inte om att man får göra något, att man har rätten att göra det. Det handlar om vad man blir skyldig för att göra det. Efter alla debatter och kaossamtal kring Muhammed-karikatyrerna så måste Lars Vilks tänja på gränserna igen. I Sverige får man uttrycka sin åsikt, men vad hände med moralen och tanken på ens nästa? Vart tog respekten vägen? Inte fan tänker jag respektera den gubben när han inte respekterar något så stort som islam. Och moral för den delen; det har ni säkert märkt att jag tror starkt på: Moral, heder och respekt.
Jag kan inte tyckta synd om Vilks för att han nu måste flytta från sitt hem. Han stack handen i ett getingbo och nu måste han fly för att inte bli stucken. Antingen är man dummare än tåget eller så är man tåget. Vad det gör mig vet jag inte...
Slutsatsen för ikväll blir alltså flummigt trevlig: Skriv vad du vill, när du vill och med vilka ord du vill, men respektera andra. Linjen mellan att skriva om vad man vill utan respekt är nog rätt tunn, men den fällan är enkel att se och undvika. Om jag skriver vad jag vill i en text som är för mitt eget utvecklande, som andra har valet att läsa eller inte, då är det ok...
Sov gott.
Tillägnas Robert Jordan
Robert Jordan föddes den 17 oktober 1948 i USA och deltog i Vietnamkriget. Han har under två pseudonymer skrivit ytterligare två serier (de flesta känner säkert igen namnet "Conan" från en av dem), men det som skulle bli hans största framgång är givetvis Wheel of Time eller Sagan om Drakens Återkomst.
Huvudserien i WoT kommer att bestå av tolk engelska böcker och tjugofyra på svenska. Varför man valt att dela upp varje engelsk i två begriper jag inte alls eftersom det inte är några problem att bära med sig de engelska versionerna i antingen pocket eller hårdpärm... Den sista bokens namn sägs bli A Memory of Light och kommer med största sannolikhet färdigställas av Mr Jordans hustru Harriet.
Under den senaste tiden hade Mr Jordan stadigt tillfrisknat från den ovanliga blodsjukdom han fått, men till allas förvåning avled han stilla och utan smärta söndagen den 16 september 2007. Just av detta skäl väljer jag att skriva ett inlägg här.
Till min egen stora stolthet tänkte jag faktiskt inte på att den sista boken inte var färdig när jag kom hem från jobbet och såg att han var död. Mr Robert Jordan har otvivelaktigt varit den författare som fått mig att fortsätta skriva på ett sätt som förmodligen ytterst få gör, givetvis borträknat mina bröder... Nej, den sorg jag kände berodde på den oerhörda respekt man måste ha för en man som Mr Jordan. "I will keep writing till they nail my coffin shut.", sade han en gång och inte kunde väl någon av oss gissa hur sant det skulle bli.
De som har läst böckerna flera gånger minns säker att de har varit tillägnade hustrun Harriet; jag kan bara förmoda att hon varit Mr Jordans stora stöd under alla år av arbete med WoT och därtill hjälpt honom med det. Vad som nu är ovanligt slående är det faktum att denna sista bok troligen tillägnas Mr Jordan själv, Draken eller Skaparen, beroende på vem man frågar...
Själv har jag läst WoT ungefär fem gånger på svenska och tre på engelska. A New Spring alternativt Begynnelsen är den första boken av tre i en längre prolog om vad som hände innan Farornas väg. Den har jag läst tre gånger tror jag.
Inspirerad av de fäktmönster som finns i serien har jag under två år snokat reda på alla namn och en rad förklaringar till internetrollspel för hur rörelserna utförs. Med den lilla kunskap om vapenkonst som jag förvärvat genom åren och därtill en del praktiskt övande av långsvärdsfäktning har jag lyckats sätta ihop en fäktmanual för de mönster som Mr Jordan skapade till sin värld. Skulle någon vara intresserad är det bara att säga till så skickar jag dokumentet...
Till Ert minne, Mr Robert Jordan, höjer vi glasen.
"Moderns sista omfamning hälsar dig välkommen hem." - Shienarisk begravningssed.
Så har en ny vecka gått!
För att inte tråka ut er med långrandiga historier om vad man får och inte får göra, vad som är vad och alltihop så hoppar vi över teknikaliteterna. För er som vill åka med någon gång så upplyser jag om att det är fem månader och tre veckor dit; när man jobbat i sex månader får man ta passagerare i körhytten.
I övrigt rullar livet på. Jag har varit lite seg den här veckan och latade mig hemma istället för att gå och träna i onsdags. Men det går att reparera. Man blir rätt trött av att sätta sig i skolbänken varje förmiddag... Å andra sidan får jag lön för det nu! =)
Jag har tittat lite på schemat för hur man kör i veckorna och det ser rätt ok ut. Veckorna är 36 timmar långa i genomsnitt, men vissa veckor jobbar man bara tisdag, onsdag, torsdag! Som mest blir det fyra dagar på rad man jobbar. Med andra ord är jag glad att jag fick tag på ett "rätt soft jobb med chill lön". ;)
Så kommer vi till fritiden och allt man borde göra där. Det är konstigt att jag har en massa "borden" där. Boken är för tillfället lite lagd åt sidan eftersom jag inte orkar ta tag i det just nu. Men det kommer det med. Jag tänker inte låta tre års arbete gå till spillo bara för att jag är lite odisciplinerad ibland!
Ässjan är på G den också. Det jag behöver är mina eldfasta tegelstenar och stenkolet, sedan blir det elda, hamra, elda... Smidesämne har jag faktiskt redan och hammare med tång beställdes och hämtades för någon månad sedan. Med handboken jag köpte så känns det rätt positivt.
I övrigt finns inte mycket att berätta. Jag letar lägenhet i närheten av Vällingby så att jag kan ta mig till jobbet med cykel. Jobb med lön till hyra har jag ju i alla fall. Nå, det kommer väl fram något om man bara håller ögonen öppna.
Natti...
Söndag 2/9, ledig...
Äntligen är jag lite ledig igen. Efter sju veckors jobb på posten ska det bli skönt att inte stiga upp före sex varje dag. Men det var inte så farligt att jobba där egentligen; gå upp tidigt förvisso, men börjar man tidigt får man också sluta tidigt. Har man dessutom en lunchrast på en timme varje dag så blir det ganska lätt. =)
Nu är jag ledig till den tionde september. Den måndagen tar nästa jobb vid: Tunnelbanetåg. Då får man kanske fråga sig varför man väljer ett jobb som att sitta och köra tåg hela dagarna, men jag har ett rätt bra svar. Det första är för att lönen är rätt ok; 16300 i grundlön och sedan lite OB och övertid på det så har man en rätt nätt månadslön. För det andra är det ett jobb som man kan köra (någon som tog den ordvitsen? =P ) på deltid och det bådar gott för nästa höst då jag tänkte börja plugga.
Men huvudsaken med att jobba är ändå att kunna flytta hemifrån! Jag lever inte i villfarelsen att jag kan hitta ett boende bara så där, men jag siktar på att jobba en del, spara mina pengar och se vad som går åt till vad, och under tiden leta efter lämpliga lägenheter. Det bästa vore helt klart att kunna köpa en bostadsrätt och få ned hyran lite, men det är inte helt lätt att hitta sådana för ett rimligt pris i Sthlm. En hyresrätt kan bli vad man får nöja sig med, men jag tänker då inte klaga om det blir så.
Så vad ska jag göra under min lediga vecka? Först och främst ska jag försöka ta tag i ässjan och göra det ordentligt. Efter vissa funderingar har jag kommit fram till en något enklare lösning än att använda tegel till den och jag ska istället ha en tillbockad plåt som huvuddel. Stänger man till ena änden av denna "ränna" så har man en helt godtagbar ässja. Alternativet är att gräva ned den i marken och klä sidorna med lite sand, tegel och eldfast tegel. Kanske är det absolut enklast att börja så och sedan se hur mycket tid och kraft jag kan lägga på smidet... Jag återkommer med rapport om detta!
Igår hoppade jag bungyjump! Det kan låta som en löjlig grej att kasta sig ut från en kran, men ni som läst min bloggs tidigare inlägg förstår mig säkert när jag säger att just bungyjump passar mig som en hand i en handske. =) Det är något så oerhört fritt att bara fästa blicken på horisonten, känna djupet under sig och sedan släppa taget om allt som håller en kvar i korgen. Den långa linjen där marken möter himlen försvinner uppåt, vattenytan under mig glider in i synfältet och så finns bara luften som susar förbi, vattnet som susar upp mot mig.
Rycket från gummilinan är dock inget att oroa sig för. Visserligen frågar arrangörerna om man har problem med rygg och nacke, men jag kände ingenting alls. Linan fjädrar så mjukt och man studsar runt lite. Mer är det inte, men adrenalinkicken är total. Emellertid var kranen inte högre än 55 meter så fallet blir inte särskilt långt. Nu får jag helt enkelt sträva vidare efter högre platser att hoppa från; Nya Zeeland med sin linbana på 125 meter vore en utmaning att ta sig an. 70 meter extra att falla... Ja, drömma kan man alltid, men det dröjer nog lite innan jag har råd eller tid att åka dit.
Vad jag längtar mest till nu är befrielsen att åka skidor. Givetvis vill jag också skriva färdigt mina planerade verk och göra hundra andra saker, men om jag ska se längre fram i tiden är det skidresorna till Österrike som väcker störst begär. Att leta sig ut från pisten, ut i pudret som stänker upp över huvudet och letar sig in som små rännilar av isvatten i nacken, väja för en plötsligt uppdykande klippa och sedan bara sväva ut i det blå när marken försvinner i ett drop... Också där är det adrenalinet som pumpar runt, för man vet aldrig vad som händer, vem som dyker upp i snömolnet framför eller hur högt det är från klippkanten!
Nej, nu ska jag sätta mig att skriva på boken. Jag har fått en del inspiration och idéer till kapitel 19 så jag bör ta vara på den. Inte för första gången är jag glad för en egen dator med vettigt tangentbord, och knappast blir det sista gången jag tackar mig själv för att jag köpte den.
På återseende...
Varför svärd, del 3 - Katanan...
Myter först alltså... Jag tror att ni alla känner till åtminstone ett par myter om det japanska svärdet. De flesta går ut på att eggen är jättevass och kan skära igenom nästan allt. Vi kan börja med ett exempel som syns tydligt i filmen "Den siste samurajen". I slaget på slutet hugger Tom Cruise av ett gevär på mitten med pipa, träbeslag och allt! Det är inte riktigt rätt (det gissar ni nog själva! =P ), eftersom man lätt kan tänka sig vad som händer om man slår en bit härdat stål mot en annan. De som nu förespråkar katanans överlägsenhet kommer vid ett sådant påstående som mitt säga "Men en katana är inte härdad på samma sätt!". Och de har helt rätt!
Precis som jag skrev här ovan blandar jag in smidet i det hela. När man härdar en katana täcker man ryggen med en speciell typ av lera. Fråga mig inte vilken nu, men om någon är intresserad kan jag ta reda på det; man kan nämligen använda flera olika sorter.
Detta är ett av de vanliga säljargumenten. "Clay-tempered" står det på många hemsidor som säljer katana. För att göra det hela svårare är "tempered" fel till att börja med. Man tempererar inte ens en katana, så redan där brister det. Vad man menar är "clay-hardened" och står det så har försäljaren i alla fall fått termerna rätt. Nu svävade jag iväg med lite kuriosa, så åter till ämnet.
Genom att härda klingan med lera längs ryggen och ungefär halva sidorna får man en "halva" som är mjukare härdad och en eggdel som är hårdare härdad. Den mjukare delen ser till att svärdet tål stötar och absorberar chock bättre. Med andra ord är den segare och därför tåligare.
Det är dock eggen som dessa katanafantaster är så förtjusta i. Med lerhärdningen får man en egg som har en hårdhet på ungefär 55-60 Rc (ni kommer ihåg att jag nämnde Rockwell i ett tidigare inlägg hoppas jag). Den mjukare delen ligger någonstans vid eller över 45 Rc.
Om ni har läst på lite så minns ni säkert också vad jag sade om hårt stål: Det är som glas, hårt och tåligt tills det pressas för mycket, då det kan spricka explosionsartat. Risken när man slår en katana mot en gevärspipa är alltså att eggen spricker delvis eller helt. Har man riktig otur kan klinga t o m gå av helt! Försök alltså aldrig göra något ballt trick och hugga av en stålstång eller så...
Vi går vidare till nästa myt, att man kan släppa en näsduk på en katanas egg så att näsduken delas i tu! Den tanken är i och för sig inte helt dum, för en katana är onekligen mycket vass. Problemet är ett som många missar; näsduken väger för lite för att ens ta skada när den träffar eggen. =)
Så en sista grej som leder mig direkt in på smidet och katanans konstruktion: Det japanska svärdet var överlägset det europeiska! Eller? ^^
Nej, faktum är att de japanska svärden inte alls var överlägsna de europeiska. En katana smids tradionellt genom att man viker stålet flera gånger och bygger upp klingan i olika lager (precis som det europeiska jag nämnde i förra delen). När man pratar om att "vika stål" kommer våra glada fanatiker återigen att säga något i stil med "Man vek faktiskt en katana flera tusen gånger!" Detta är också en vanlig misstolkning, eftersom det är flera tusen lager i en vikt klinga, men man ser kanske det man vill se... För att på ett smidigt sätt avliva myten om katanan kommer jag nu att ta det hela från början.
När man tillverkar en katana börjar man med att smälta malm i en s k "tatara". När man smälter järnsanden separerar man de olika ämnena och när klumpen väl fått bli kall och stelna slår man sönder den. Bitarna sorteras sedan för hand (!) av en mästare som skiljer stålet från slaggprodukterna. Sedan är det bara att plocka ihop sitt stål och smälta det på nytt, för att få en enda bit att arbeta med. Problemet med den här biten är bara att den inte heller är ren från slagg. Det är här vikningen kommer in i bilden.
För att slå ur restprodukterna ur stålbiten hamrar man först ut den till säg dubbla längden och viker den på mitten. Därefter hettar man upp den så pass mycket att ytorna kan "smälta ihop" och man börjar om med hamrandet igen. Det var en vikning och vi har alltså två lager stål... Tänk er nu att man viker sitt smidesämne nio gånger till för att få en ren bit vackert stål!
Viker man två lager får man fyra, viker man fyra får man åtta... Det blir alltså: 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, 512, 1024, osv... Vill man vika det bara en gång till så har man genast 2048 lager. =) När man har vikt det nio-tio gånger behövs det således inte mycket för att komma upp i verkligt höga tal, de "vikningar" som katanahyparna gärna refererar till.
I den sista vikningen slår man ut sitt stål till en längre bit och formar vad som ska bli klingan. Den här stållängden är nu helt rak och förmodligen runt 40 tum eller något mindre. För er som inte orkar räkna är 40 tum en meter. =P När man har fått önskad längd på sin klinga gör smeden en grov tillpassning av formen av spets och egg. Ju mer man kan göra med hammaren desto mindre har man att slipa och polera...
Så har vi härdningen! Jag nämnde ju den innan men nu tänkte jag göra det lite mer krångligt för er. Härdningen ger katanan dess speciella sabellika form och den estetiskt tilltalande hamon-linjen. I sig har den här linjen ingen funktion mer än det kosmetiska och att den skiljer eggdelen från ryggdelen. För att avancera än mer inom konsten att härda med lera ("maru-gitae" kallas tekniken, vilket betyder "skulpterad lera") finns det dessutom olika varianter för vilka mönster man kan göra. Några exempel visas här: http://home.earthlink.net/~steinrl/terms/terms.htm
För att se hamon-varianterna får ni scrolla ned till rubriken "Hamon" och på vägen kan ni kanske läsa in lite annat smått och gott som jag inte ska ta upp här. Om jag verkligen ska förklara en katana kommer jag behöva så många inlägg att jag inte gör annat. =P
De hamon-typer man ser oftast är gunome och notare, men som det står på hemsidan finns det otaliga varianter och blandningar. Min personliga favorit blir antingen midare eller hitatsura.
Så har vi till sist slipning och polering kvar. Att slipa eggen vass är ingen större konst egentligen, det tar bara en väldig tid att göra det eftersom man traditionellt gör det för hand. Att polera klingan är däremot en större utmaning; även det görs för hand, men med stenar som hela tiden blir slätare och slätare, tills de sista inte ens lämnar några märken på klingan. Givetvis behöver man inte polera en katana för att den ska vara funktionell. Poleringen är för att man ska få fram de mönster som bildas i stålet när man viker det och framhäva hamon-linjen. Många smeder etsar idag sina färdiga klingor i syra innan de gör en sista polering för att alla detaljer i stålet ska synas extra tydligt!
Till sist har jag sparat en snabbgenomgång av en katanas olika delar; de europeiska svärden är simpla när det gäller namn på delar och lösa komponenter. Antagligen är det mest kuriosa för er som tycker om att veta lite mer än vanligt om svärd. Det är också bra att kunna om man vill blanda sig i en diskussion mellan två med kunskap!
Klingan på en katana har många olika delar/områden och jag kan inte nämna alla ens med facit i hand. Det jag tänker säga är att själva klingdelen kallas nagasa och tången (delen som går ned i fästet om ni minns) kallas nakago. Sedan finns det en stor mängd fler saker att nämna om detta, men vi går vidare till fästet.
Att kalla det som inte är klinga på en katana blir ett samlingsnamn på många saker. För att göra det lite tydligare har jag en bild åt er på ett fäste, så att ni kan följa med på bilden när jag anger termerna:
http://www.waltersorrells.com/blades/eggshell%20details.jpg
Klicka på bilden för att förstora den. Det ni ser är en tämligen bra bild över ett fäste. Jag ska nu ställa upp dem rad för rad så att det blir lätt att hitta dem:
Den platta cirkeln vid klingans bas: Kallas tsuba och fungerar lite som ett tvärstycke. Det finns tusen och åter tusen olika varianter på dessa, då tsuban gärna smyckas med motiv som passar ihop med svärdets namn och övriga delar.
Den bronsfärgade metallkragen: Kallas habaki och finns för att katanan inte ska glida ur sin skida. Skidan kallas saya och som ni ser på bilden är den ofta lackerad med något slags motiv.
Den lilla guldplattan under habakin: Kallas seppa och min gissning är att den används för att hålla saker och ting på plats. Det finns en likadan under tsuban. Jag är dock inte helt säker, så även mina studier om det japanska svärdet går vidare...
Den gyllene lindningen: Kallas ito och görs i bomull eller siden. Samma material används när man lindar skidan, så här: http://j.b5z.net/i/u/2154998/i/pdir/573/i/2-rickblade10.jpg?bbww .
Greppet (delen man håller i): Kallas tsuka och förväxlas lätt med tsuba. Den "tråd" man lindar greppet med kallas därför tsuka-ito.
Den lilla "klump" man ser under lindningen: Detta är en utsmyckning som också berör svärdets namn. Kallas menuki och precis som med tsuban finns det nästan hur många typer som helst. Exempel: http://www.ninecircles.co.uk/productimages/Brass-Menuki.jpg
De svarta prickarna på fästet: Dessa kallas mekugi och håller nakagon på plats. Man kan ha en eller två beroende på svärdets syfte och tillverkare, men personligen vill jag gärna ha två för säkerhets skull.
Det vita som syns under lindningen: Kallas same, vilket troligen är en direkt översättning av "rocka" eller "skinn". På en riktig katana är det vita alltid äkta rockaskinn, men i och med marknaden för "sword-like objects (SLO)" så finns det en del svärd med plast-same.
En sista grej vill jag dock sätta fingret på! Det är skillnad på en katana och ett japanskt svärd; "katana" betyder bara "svärd" på japanska. En äkta katana från Japan kallas "nihon-to", där "nihon" är Japan på japanska. "To" betyder ungefär "klinga" och därav benämningen "dai-to" för längre svärd (t ex katanan) och "shin-to" för kortare svärd (t ex wakizashi). Vill man ha en nihon-to får man räkna med priser på över 100 000 kr och jag har flera gånger hittat dem för ca en halv miljon. =D Enda nackdelen med att köpa en äkta japansk katana är emellertid att de inte får exporteras alls...
Nu har vi nått slutet av den här artikeln och jag måste säga att det är rätt skönt. Det är inte helt lätt att hålla tungan rätt i mun när man ska få alla termer och beskrivningar rätt. För er som vill köpa en katana (jag refererar bara till "katana" när det gäller riktiga vapen) så finns det en mängd olika återförsäljare. Vill ni ha en riktig katana får ni dock vänta er att priset landar på ungefär 20 000 kr. Vill ni ha en "custom-made", alltså efter egna önskemål med en riktig smed, så kommer priset upp i det dubbla utan problem.
För den som vill ha en "beater", något att leka med: www.casiberia.com eller www.gavelins.com/sword . Båda har svärd från Paul Chen och jag äger själv en Practical Plus Katana som jag är mycket nöjd med.
Exempel på "custom-smeder": http://www.waltersorrells.com/blades/index.htm , http://www.barrettcustomknives.com/ och http://home.comcast.net/~jeshern/index.htm
Jag hoppas att ni har haft nöje av att läsa vad jag skrivit, och kanske har ni även lyckats lära er något! Om jag anser det nödvändigt kommer jag att knyta ihop de här tre artiklarna i en sista del, men i nuläget planerar jag det inte... På "återhörande"!
Varför svärd, del 2 - Hur gör man?
Det är nog ingen hemlighet att man först hettar upp metall när man smider. Sedan slår man på den med en hammare och formar metallbiten till det man vill ha, härdar den och gör ett snyggt skaft (om vi talar om knivar t ex). Det är ungefär den bild de flesta har av smide... Har man ingen baskunskap stöter man emellertid på problem direkt. Vi börjar med materialet!
Till smide finns en stor mängd metaller att tillgå. Järn, stål, titan, aluminium, niobium, vanadium och molybden, det finns nästan hur många som helst. Det som går att forma själv är vad jag vet bara järn och stål. De andra metallerna används i industrin och bearbetas med maskiner och ofta i t ex syrelösa kammare för att metallen inte ska oxidera. Men det spelar mindre roll här, för man bygger inte en syrelös smedja på tomten.
Järn i sin vanliga form helt fel för smide det också, om det inte handlar om saker som inte utsätts för stora påfrestningar, t ex grindar, gamla grytor, m.m. Järn och stål är i grunden samma sak, men med olika kolhalt. Poängen med kolhalten är att man kan härda stål, men man kan inte härda järn! Härdat stål är hårdare än vanligt stål, och resten kan ni säkert gissa, kära läsare....
Problemet är bara att det finns en jättelik marknad för olika ståltyper. Det finns den här sorten, den där sorten och självfallet vapenvärldens största fiende, det rostfria stålet. Rostfritt stål är i sig mycket vackert, gärna med en blankputsad yta som inte behöver underhållas, det är hårt och tufft, men det duger ingenting till när det gäller svärd. För att göra saker och ting enklare tror jag att vi håller oss enbart till svärden.
Rostfritt stål är precis som glas; det är hårt och kan hålla för stora påfrestningar, men när det väl överbelastas böjs det inte, det spricker. Precis som glas kan det nästan explodera i småbitar och har man då otur att komma i vägen finns det risk för skador. En rostfri svärdsegg är precis lika vass som en av härdat stål och skär lika djupt. För att ge ett exempel länkar jag till den här videon:
http://www.youtube.com/watch?v=MMYrhGxpO0w
I videon slår försäljaren (idioten!) en katana av rostfritt stål i en bordsskiva för att demonstrera dess hållfasthet. Vid tredje slaget går klingan av och träffar honom i armen eller magen. Förhoppningsvis talar filmen för sig själv och ni som eventuellt funderat på att köpa en rostfri "leksak" tänker kanske om? =)
Så, vad kan man använda till svärdssmide? Det stål som man kan härda (alltså inte vanligt järn) har en kolhalt över 0,4%. Vanliga halter ligger strax under 1,0% men det varierar. Givetvis får kolhalten inte bli för hög heller, eftersom det då finns för lite stål kvar i metallen för att den verkligen ska hålla.
Nå, när man väl valt sitt smidesämne måste man först hetta upp det för att kunna bearbeta det med en hammare. Jag ska inte gå in exakt på temperaturer och sådant, för det har jag delvis inte helt koll på, delvis inte prövat praktiskt än. Teori är bra, men jag återkommer med sådant när jag gjort några prov.
Man kan göra ett enkelt svärd av en enda lång bit metall som hettas upp och formas, men det är inte helt historiskt korrekt. Om man använder en sådan teknik kallas det "monosteel"; det är med andra ord bara en typ av stål i klingan. Det bästa är dock att använda minst två stålsorter med olika kolhalt. När man härdar stål av olika kolhalt får de olika grader av hårdhet, något som mäts i enheten Rockwell (Rc). En vanlig konstruktion för ett vanligt svärd är att man har en mjukare typ av stål som kärna som sedan smids in i lager av hårdare stål. Säg att det handlar om ett enhandssvärd.
Det hårdare, yttre lagret av stål kommer att tjäna som tålig egg som skär ordentligt och inte viker sig. Problemet är dock fortfarande samma som jag nämnde tidigare, att det kan spricka som en följd av hårdheten. Därför har man en kärna i mjukare stål som kan flexa och böjas av lite, för att sedan återgå till sin tidigare form. En riktig svärdsklinga (och det gäller alla modeller i princip) ska man kunna böja 45 grader utan att klingan deformeras på något sätt. Är den dåligt härdad eller av fel stålsort kommer den inte att kunna återgå och på så sätt vet man att man blivit lurad. =)
Hur gör man då själva härdningen som jag hela tiden pratar om? Först och främst måste man välja det medium som härdningen ska ske i. De tre vanligaste är olja, vatten och saltvatten, och vilken man ska välja beror helt på vad man smider och vad föremålet ska användas till.
Olja ger den mjukaste härdningen och stålet blir inte sprött som glas. Man ska dock inte inbilla sig att det är sämre att härda i olja. Tvärtom är det rätt medium för t ex knivblad, då ett för hårt knivblad skulle gå tvärt av om det hade en för hög hårdhet.
Vatten ger en något hårdare härdning och saltvatten den hårdaste. Detta beror på att härdningen går mycket snabbare än med olja och man får ett högre värde på Rockwell-skalan. Ett lämpligt värde för en kniv ligger på 45-50 Rc.
Vad gäller då för svärd? I stort sett gäller samma principer för dessa som för kniven. Om stålet är för hårt kommer det att knäckas, precis som på den här bilden: http://www.sword-buyers-guide.com/images/brokenhanweiwm01df3.jpg Stort tack till Sword Buyers Guide som jag lånat bilden ifrån! Ska ni någon gång köpa ett svärd rekommenderar jag att ni först lusläser allt som står på den sidan.
Men för att återgå till ämnet, härdningen. Att härda stål är som ni märker inte helt lätt, men det är egentligen bara en del av tillverkningen av en god klinga. För att härda sitt smidesämne hettar man först upp det till ca 800-900 grader och sedan kyler man ned det i en av vätskorna jag nämnt ovan. Det är då saker och ting börjar hända!
När man värmer upp stål till höga temperaturer kommer den kristalliska strukturen bland molekylerna att förändras. Alla har de olika namn och för den som är nyfiken kan jag reda ut det senare, men för nu nöjer vi oss med detta. Låter man stålet svalna i rumstemperatur igen så kommer det att återgå till sin vanliga kristallstruktur och bli ohärdat igen. Detta kallas normalisering och kan användas när man just behöver göra ett härdat föremål ohärdat. =)
För att behålla den molekylstruktur vi fick när vi hettade upp stålet så kyler vi ned det mycket snabbt i ett medium. Då kommer stålet att bli kallt och hårt och det är det som härdningen går ut på. Men, detta lämnar också inneboende spänningar i stålet, ungefär som en hoptryckt fjäder. Har man otur kan klingan till och med spricka under härdningen! För att lätta på spänningarna i det härdade stålet måste man anlöpa eller temperera det. Detta görs genom att man värmer upp sitt föremål till 250-300 grader och sedan låter det svalna i rumstemperatur. Många av proffsen gör detta i en vanlig köksugn!
När man gör så här med det härdade stålet kommer en del av spänningarna att släppa och man får ett något mjukare stål. Till exempel kan hårdheten gå från 60 Rc till 48 Rc, något som är vanligt för en katana.
Nu när vi har en klinga som tål att användas måste den poleras. Jag skulle vilja påstå att det är här som det verkliga arbetet börjar, för det tar lång tid och mycket tålamod att få en vacker klinga. Har man använt det så kallade "monosteel" så kommer man att få en blank och slät yta på stålet. Har man däremot använt sig av flera olika ståltyper kan man med rätt polering få fram mönster i stålet. Detta kallas ofta damascusstål eller damascerat stål och är mycket vackert, men det är betydligt svårare och jag kan kanske ta upp det en annan gång. I delen om katanan kommer jag att beröra det emellertid, så ni som är nyfikna får ha lite tålamod.
För att sedan skydda sin klinga från rost och oxidering är det bra att olja in den. Man kan också vaxa svärdsklingan eller lacka den med klarlack. Givetvis är det absolut bäst att olja den, enligt mig i alla fall, och som bonus är det oerhört enkelt att göra. Gör bara rent svärdet från gammal olja och smuts, ta t ex lite 5-56-olja och torka stålet rent. Applicera sedan ett tunt, tunt lager ny olja med en ren bomullsduk, så kommer svärdet att hålla länge.
Detta rengöringsarbete måste göras varje gång man har använt svärdet eller om någon ovetande tagit i det. Svett innehåller många korrosiva ämnen som kan lämna märken på svärdet. Jag citerar mig själv: "Ta hand om ditt svärd så tar det hand om dig." Kanske är det någon som känner igen det där... =P
Slutligen ska jag helt kort nämna hjaltet. Ett hjalt består av tvärstycke (populärt kallat parerstång), kavel (det är det man håller i) och knappen (det är "klumpen" under handen).
Tvärstycke och knapp görs nästan uteslutande i vanligt blötjärn, alltså sådant som man inte härdar utan bara formar och putsar. Formerna är många och det är egentligen bara skaparens fantasi som sätter gränserna, bortsett från att det fortfarande ska vara funktionellt.
Kaveln är nästan likadan. En vanlig konstruktion är att man har en träkärna som lindas med remsor av skinn. Man kan också klä kärnan i skinn, ge det mönster med hjälp av tryck eller helt enkelt ha en kavel helt i trä. Ofta ser man någon slags utsmyckning på kaveln, t ex en ring på mitten eller snidade mönster. För exempel på utomordentligt snide, se här: http://www.powning.com/jake/home/j_homepg.shtml
Som ni ser på den sidan kan man också använda horn eller ben till kaveln.
Hur förvarar man då sin dyrgrip? Så länge man håller klingan ren så kommer den att klara sig, men förvaringen beror lite på vilken typ av skida man har. Om det medföljde en träskida till ditt svärd är det bra att låta svärdet vara kvar i skidan. Detta beror på att trä kan förvridas när det torkar och en dag kanske man inte kan sticka tillbaka klingan i skidan för att den har krökts.
Har man å andra sidan en läderskida bör man tänka på två saker:
1. Förvara inte svärdet långa perioder i skidan. Den syra man använder för att garva (behandla) lädret är precis som svett och smuts skadligt för stålet. Man kan efter ett par månader dra sitt svärd och upptäckta rostfläckar på det utan att ens begripa varifrån de kommer.
2. Låt inte läderskidan torka ut. När läder torkar blir det hårt och oformligt. Det kan också spricka sönder och då står man plötsligt en dag utan skida till sitt svärd. Håll efter lädret med fett; det går utmärkt att använda vanligt fett som man använder till sina skor, men tänk på att vissa fetter är färgade så att du inte av misstag gör din mörkbruna svärdsskida helt svart!
Jag återkommer med nästa del, kanske om ett par dagar eller kanske redan imorgon. Som ni förstår finns det annat i mitt liv som kräver sin tid, men jag ska försöka få till en fortsättning så snart det går. Tills dess, mycket nöje!
Varför svärd, del 1 - Hur det började
I det här inlägget tänkte jag göra ett försök att förklara varför jag är så intresserad av svärd och hur det började. Ni får kanske stå ut med att jag ibland inte själv är helt säker på varför en sak blev si eller så, men det är rätt länge sedan jag började med de här "dumheterna". ;)
Jag tror allting började med intresset för fantasy. Så snart jag kunde läsa alls tog jag mig raskt igenom Bilbo; det var inte för att det var fantasy utan för att den version jag har hemma är illustrerad av Tove Jansson. Bilderna av Gollum och Smaug är helt enkelt underbart bra och innan jag kunde läsa satt jag och bläddrade från bild till bild.
Hur som helst tog det verklig fart i fyran när jag och klassen gick till biblioteket för en av de vanliga bokintroduktionerna. Vår urusla bibliotekarie Ylva pratade vitt och brett om värdelösa barnböcker ett tag men avslutade i alla fall med två "högstadieböcker" av David Eddings: Diamanttronen och Rubinriddaren. Jag hade naturligtvis inte en aning om vad det var för något, men omslagen (ni som har sett dem vet varför) var mycket tilltalande. Som alla andra småpojkar lekte jag väl riddare någon gång ibland och när det dök upp två böcker blev det helt enkelt som det blev.
Julen det året önskade jag mig just de två böckerna och sträckläste dem; jag minns fortfarande prologen i Diamanttronen om trollet Ghwerig och hans älskade Bhelliom... Min besvikelse blev emellertid stor när jag upptäckte att det var en trilogi och skolbiblioteket inte tänkte köpa in den sista! Med andra ord, Ylva var en idiot. Hon tyckte förresten också att man inte skulle läsa sådana böcker när man gick i fyran så där fick jag ännu ett skäl att ogilla henne.
Nå, för att göra en lång historia kort så fick jag så småningom tag på bok tre och serien fick sitt slut. Därefter tipsade min högt ärade far mig om Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea, två serier à fem böcker av Eddings. Med ungdomlig iver slukade jag dem och fick sedan fatt i Sagan om Tamuli, ytterligare en serie på tre böcker om personerna från Sagan om Elenien (Diamanttronen, Rubinriddaren och Safirrosen).
I en slags summering kan jag kanske sammanställa vilka fantasyböcker jag läst. De fyra serierna av Eddings här ovan kompletterade jag med de enskilda böckerna om Belgarath Besvärjaren och Polgara Besvärjerskan (inte min översättning; "sorceress" är väl ungefär "besvärjerska"). Onödigt att säga är säkert att jag läst alla dessa serier ett par gånger var.
Sedan har vi självklart Tolkienböckerna. Förutom De förlorade sagornas bok har jag läst alla av Tolkien och det flera gånger. Ringen-serien kan jag nog inte räkna på alla mina fingrar, Sagor från Midgård har det nog blivit fem gånger och Silmarillion i alla fall två. Inspirerad av detta gick jag också utklädd på Sagan om Ringen när den kom på bio i åttan.
Men det var nog först i gymnasiet som jag verkligen fastnade för fantasy. Av en slump sprang jag på Robert Jordans Sagan om Drakens Återkomst och mindes att jag faktiskt bläddrat lite i den första boken på högstadiet utan att ha tid att läsa och fastna. Så jag lånade boken, läste, fastnade och fortsatte läsa dem. Genom åren har jag samlat på mig de första fjorton böckerna av tjugofyra planerade, Begynnelsen och bok nummer elva på engelska, Knife of Dreams. Totalt räknat har jag nog läst Jordans böcker fem gånger på svenska och tre gånger på engelska, varför jag vid det här laget kan dem rätt bra; det är inget minus enligt mig eftersom världen han byggt är så pass stor att den lika gärna kan ha existerat.
Någonstans i samma veva började mitt intresse för svärd att växa till ett mer praktiskt användande, inte bara det teoretiska som dök upp i sexan ungefär. I mellanstadiet läste jag bara det jag kom över och svalde väl de flesta myterna om svärd med hull och hår. Efter ett sommarjobb i nian köpte jag mitt första svärd för 2000 kr. Det är en undermålig sak som knappast kan anses vara vettig, men som vägghängare är det ganska trevligt. När jag väl lärt mig arbetet lite ska jag hjalta om det och ta bort den hemska mässingen som utgör kors och knapp.
För att återgå till svärden. I Jordans böcker har han utvecklat ett helt system baserat på existerande svärdskonst från bl a kendo, iaido och säkerligen andra skolor, däribland europeisk långsvärdsfäktning. I sina böcker har han namngett olika mönster för hur man använder svärdet istället för att skriva "X riktade ett kraftfullt hugg mot Ys hjässa". Det hela får mer liv med "Rands klinga susade ned mot Toreams huvud med Vildsvinet rusar ned för berget, men Toream mötte hans svärd med sitt eget i Vinden stiger." Fritt exemplifierat av mig här...
Jag blev dock mer och mer fascinerad av dessa mönster och tanken föddes att utveckla dem praktiskt. Efter några månaders sökande på internet hittade jag faktiskt en förklaring till nästan alla mönster avsedda för onlinerollspel; det var alltså enbart fiktiva varianter och helt oprövade med ett svärd. Som ett kort inlägg kan jag också erkänna att det var med Jordans böcker som min förkärlek till krökta svärd uppstod, något som mina vänner ofta fått erfara i rollspel och texter. =)
Så, med dessa versioner av fäktmönstrena till hands började jag fundera. Jag hade prövat svärdet för 2000 kr ett par gånger och även om det är något sämre än riktiga vapen dög det att börja med. Inspirerad av de övningsvapen av trä som finns i böckerna tillverkade jag också ett par enkla träsvärd bestående av tre långa trästavar. Detta är emellertid inte Robert Jordans påfund, utan en vidareutveckling av shinai, det träsvärd man använder i bl a kendo. Den nuvarande versionen av mina övningssvärd består av tio-tolv trästavar på 110 cm sammanhållna med enkel silvertejp. De fungerade över förväntan under ett par dagars hårt testande förra helgen...
Jag är medveten om att jag hoppar lite i tiden, men det blir så när man egentligen inte planerat vad som ska stå med. Med de grunder jag hade i förklaringarna till fäktmönstrena började jag så att öva och pröva, utveckla och ändra. Det tog nog större delen av gymnasietiden att ge dem en praktisk inriktning istället för en förklaring som dög i textrollspel. Resultatet är ett dokument som jag fortfarande ändrar lite på och lägger till saker i då det finns ett par nya mönster från bok elva (alt. tjugoett och tjugotvå) som inte funnits tidigare. Jag vill dock påstå att man kommer rätt långt på att använda sig av de mönster som finns och sedan försöka utveckla sin egen stil på dessa.
Med min träning och med den förståelse jag utvecklat för svärdet har jag lyckats få till en rätt framgångsrik kampkonst, även om jag aldrig prövat den mot en riktig teknik som t ex Talhoffer eller Fiore, båda två äkta manualer för långsvärdet från 1500-talets Tyskland och Italien.
Som en slags fortsättning på intresset för svärd över huvud taget kom jag att läsa på mer och fann rätt snabbt att jag haft fel i många saker. Det japanska svärdet, katana (vilket betyder just svärd), är inte så fantastiskt som många kan och gärna vill tro. Smidestekniken var däremot annorlunda mot vår europeiska, och som bekant är att det man inte förstår, det glorifierar man. =) Därmed inte sagt att det är oerhörda vapen! Poängen är dock att våra europeiska svärd inte är några slipade metallbitar som skulle blivit mosade av katanan.
Det här får nog räcka för stunden. I del 2 tänkte jag ta upp smidet och hur jag kom in på det som ett ytterligare ett intresse knutet till svärd. Kanske kan jag också reda ut en del myter om svärd och deras ursprung; det skulle vara nyttigt att ta ned en del på jorden igen och istället få folk att uppskatta svärden för vad de är och inte vad de förmodat kunde göra...
I ännu en del planerar jag i skrivande stund att helt ägna mig åt katanan. Det japanska svärdet är så pass annorlunda mot vårt europeiska att det förtjänar en egen del, även om jag inte är mer fäst vid det än andra sorter. Tills dess, mycket nöje!
Var är framtiden?
Till att börja med har jag nu börjat med smidet på allvar. Jag har fått min hammare, min tång och de två böckerna. "Knivboken" är en enorm tillgång, med färgbilder på varje steg i processen och dessutom utförliga beskrivningar till både skaft och slida. När det även visas variationer på allt så blir det ett plus i kanten. Bok nummer två handlar om damaskusstål, eller mönstervällt stål som det också kallas. Jag ska inte gå in på vad det görs av och hur man gör det, utan det får räcka med att jag säger att det är nästa steg i smidet. Måste lära mig grunderna först...
Till min stora lycka upptäckte jag att K-Rauta har allt jag behöver för att bygga mig en liten ässja. Tegel, eldfast tegel, skyddshandskar, murbruk och en del verktyg. Snart är det väl bara materialet att smida av som fattas!
Så har vi skrivandet. Jag förväntar mig inte att alla ska veta vad det är, men för tillfället känns det som att jag överhopas med förfrågningar angående det. Fyra biografier på en vecka och så eget jobb förstås. Det känns emellertid som att jag är rätt improduktiv på den egna fronten just nu. Nå, det kommer väl det också, men jag tror jag ska försöka få mina grejer färdiga nu. Det börjar bli dags.
Så till sist har vi den övriga tiden. Att jobba börjar jag vänja mig vid faktiskt; det är inte så farligt att stiga upp tidigt om man väl får sluta tidigt. Har ju liksom eftermiddagen för mig själv då det bara är att välja vad man gör. Som vanligt går det rätt mycket tid till att sitta här vid datorn. För mycket kanske, men å andra sidan har jag kontakt med alla kompisar här. Det känns skönt att nästan alltid ha någon att samtala med, så må det vara via chatten eller MSN.
Annars fortsätter träningen som innan. Gymmet tre dagar i veckan och lite löpning däremellan; det känns bra att kunna använda kroppen till olika saker och märka att det faktiskt ger resultat. Man mår bättre, sover bättre och klarar mer än innan. Det är rätt praktiskt när man tänker efter. =)
Till allra sist har jag sparat helgen som varit... Det har varit en mycket bra helg, en som tog sin början i en röd liten bil på en parkering i Spånga. Jag plockade upp mina "brothers in arms" och vi satte kurs på landstället i Nässjö! En intressant sak var att träffa Laigus, något som inte alls kändes konstigt och som givetvis inte borde göra det; vi har trots allt känt varandra ett bra tag utan att för den skull ha träffats IRL. Nattis och Klfh, er har jag träffat innan men det gör inte saken sämre för det. =P
Väl nere i Nässjö drog vi direkt in i staden med rutorna nere, ivrigt diggande Pugh Rågefeldts "Stockholm" till nässjöbornas förtret. "Småland, here comes the 08 crew!" Nå, nu var vi bara två stockholmare, men Nattis och Lai fick vara med på ett hörn. Kort berättat, vi fick fatt i vår vän Imortal och åkte ut för att lämna väskor och annat skräp på landet. Därefter bar det av in till stan igen för att hämta Damas. Jag lyckades fälla kommentaren "Jag tror han har krulligt hår", och när vi sedan hittade den lille jeppen inne i ankomsthallen var mitt påstående ett faktum. Huruvida "Jag sade ju att han var krullig!" är rätt hälsningsfras lämnar jag osagt...
Frågan var dock: "Var är Ara?". Ett telefonsamtal senare visste vi att han åkt fel och dragit till Uddevalla. Av alla ställen. ^^ Men han kom rätt till slut, så där vid kvart i sju ungefär och en dryg timme senare än planerat.
Helgen som därefter följde var i stort sett en av de bästa på länge. Att bara hänga med polarna man trivs bäst med är alltid fint, men roar man sig också med lite vapenträning ( - svärdet), badar, fiskar och snackar så blir det extra bra. Synd bara att den fina frisbeen gick i två delar. Den var inte gjord som slagpåse.
Hur som helst, det var en intressant upplevelse att bara vara D-N för en gångs skull. Omvänt var det säkerligen en upplevelse att åka bil med mig som chaufför; 170 på landsvägen var rätt nice, men vad kan man göra när det är tomt, raksträcka och bilen är rapp som en anka på extacy?
Nej, jag måste sova nu. Duscha också. ^^ Usch. Sen kväll, tidig morgon, vilket resulterar i tupplur efter jobbet imorgon. Ha det gött! Bröder och systrar, sov gott och vakna. Ni andra, ja, ni får väl göra vad fan ni vill. =)
Tiden går
En vecka av jobbande som brevbärare har förflutit. Det är inget direkt kul jobb, det kan jag knappast påstå, men jag börjar komma in i rutinerna. Man kommer dit, sorterar lite brev som jag inte har en aning om vem som kör ut, sorterar mina egna brev och kör ut dem. Det är monotont och tråkigt att sortera brev, medan det istället är rätt soft att glida runt i postbilen, gasa eller bromsa, och bara lyssna på radio. I och med radiolyssnandet har jag upptäckt att RIX FM helt saknar variation; de spelar Ola, Danny, Måns, Enrique Iglesias, Sonja Aldén och någon mer. Fler är det inte. Nej, nu har jag börjat lyssna på The Voice och NRJ.
Sean Kingston har sin "Beautiful girls" med repliken "You have me suicidal, when you say it's over". Oerhört bra sagt. Flickor kan vara det bästa som finns, men det är inte alltid en dans på rosor med dem. Hellogoodbye's "Here" är en riktigt skön sak. Blir alltid lika glad när jag hör den och drar upp volymen för att skrämma pensionärerna på sin morgonpromenad.
För att gå vidare. Min lilla postbil är som en leksak; liten, lätt och automatväxlad. Med andra ord skulle ett flöte kunna köra den. Man kan busköra med den, misshandla den lite som man vill och t o m justera rutornas elhissar från ratten. Igår blåste jag förbi en kvinna med barnvagn och en mormor tror jag. När jag kom tillbaka vinkade mamman åt mig att sakta ned och jag måste väl erkänna att 70 km/h inte är någon bra idé att köra, även om jag hade gott och väl fem meter till dem. Men kul var det. Och jag är försiktig, bara så att alla vet.
I övrigt är livet rätt ok just nu. Visst vore det trevligt att ha en älva att hålla i, smeka en brunbränd skuldra och kyssa bort alla eventuella sorger. Men jag är inte så deppad ändå. Läget är rätt ok och jag letar inte efter någon. Känner att det kanske skulle bli för mycket med en flickvän också.
Just nu söker jag två jobb och letar febrilt efter en egen lägenhet. Till detta läggs också skrivandet, det sociala umgänget, egna nöjen som film t ex och lite annat som måste göras. Min tid är med andra ord begränsad å det grövsta. Men det är lugnt, jag tar den. :)
I ett försök att säga det kort; jag är rätt nöjd med mig själv. Som min pappa sade för några månader sedan: "Det blir nog folk av dig också." Vad han menade var att jag skulle hitta ett jobb och något att leva på. Min tanke nu är att bli lärare, men i så fall tänker jag pröva på det livet som lärarvikarie först.
Fysiskt kunde det vara bättre, åtminstone konditionen, men annars går gymmandet framåt och jag är nöjd med resultatet. Det märks att hela kroppen blir starkare och att jag mår bra av det. Jag är väldigt bra idag.
Nå, jag får fortsätta den här monologen vid ett annat tillfälle. Jag har på känn att det är något jag måste förklara, lite i stil med "skönhet är ett mönster"-inlägget.... Men vad?
Alla mönster...
Under de här dagarna har jag funderat rätt mycket på vad jag känner för vissa saker och hur jag kan förklara mitt ordspråk. Således gör jag här ett försök att klara upp dess betydelse nu, på det att ni som läser detta bättre ska förstå gamla och kommande inlägg.
"Skönhet är ett mönster". Somliga skulle säga att ett mönster är förutsägbart, något man kan räkna på eller för delen gissa sig till. Jag menar emellertid inget sådant mönster. Ett mönster är en form av någonting, säg en symmetrisk målning bestående av cirklar, kvadrater och trianglar. Dessa kan bilda ett mönster antingen regelbundet eller oregelbundet, men det är just ett mönster.
När jag talar om att skönhet är ett mönster tänker jag på de små detaljerna. För att ta ett favoritexempel väljer jag en flicka. Just här spelar det ingen roll vem det är, men jag tänker givetvis på min älva när jag hör ordspråket. Att se detaljer hos någon är kanske inte helt lätt. För att göra saker och ting lättare kommer jag att beskriva det rätt frispråkigt.
Börja med att tänka på ett enskilt drag, ögonen t ex. Se hur de ser ut, mönstret i iris, känn blicken från dem. Därefter tar vi håret som på ett eller annat sätt gör sitt. Jag kan inte riktigt beskriva hur hon har håret eftersom sådant gärna ändras från person till person. Vi fortsätter med benen. Känn hur len huden är utan att för den skull röra vid den. Bara se på den, se benens form och hur varje detalj i den här detaljen ger ett eget mönster.
Jag skulle kunna fortsätta beskriva varje drag, men för att inte tråka ut er går jag lite snabbare fram. Titta på hennes bröst, höfter, armar, händer, alla kurvor och leder. När ni har alla detaljer var för sig, som med största sannolikhet är underbara var för sig, samla alla i en enda bild och se hela henne. Låt blicken ytterst snabbt nudda vid varje detalj du tänkt på och se alltet. Skönhet, inte sant?
För att ta saker och ting ett steg längre kan jag definiera vad jag tycker är absolut skönhet. Nakenhet. Då menar inte vem som helst naken, utan just en flicka i runt min egen ålder. Nu tänker säkert många "Ja, men alla tycker väl en naken tjej är snyggt!", men det är inte fallet egentligen. Det jag ser i en naken flicka är något sprött, en sådan där lövtunn, vacker ishinna som man bara hittar någon gång ibland. Men även om det är sprödhet så finns det också styrka, kraften i musklerna, blicken som möter din blick. Nej, jag anser helt ärligt att det vackraste som finns är en naken flicka och det är fortfarande utan en sexistisk undermening.
Jag hoppas ni förstår det hela bättre nu, men om inte får ni väl säga till och jag gör ett nytt försök. En del av mina vänner känner säkert igen det jag säger, för de har hört det förut och vi har diskuterat det ur olika perspektiv, men kanske ger det här ändå en ännu bättre inblick i mitt ordspråk. "Skönhet är ett mönster". Äkta skönhet är en kombination av inre och yttre skönhet, ett mönster av det...
För att gå till något helt annat, bara för att jag vill få det ur mig, vill jag också sätta några tankar på pränt. Min älva, var du än är nu och vad du än gör så saknar jag dig mer och mer för varje dag som går. Fyra veckor sedan, och jag trodde i början att det skulle rätt bra att kännas vid det, men nu känns det annorlunda. Första veckan drömde jag om dig varje natt, din blick, ditt sätt och bara att få hålla om dig i mörkret. Under en liten tid sedan så försvann du ur drömmarna och jag tror att det beror på att jag sov mycket mindre då; jag var för trött för att orka drömma och komma ihåg det.
Den här veckan har du funnits där igen, bara funnits där, en närvaro som mitt hjärta saknar att ha hos sig. Allt jag vill göra är att hålla dig hårt mot mitt bröst, känna doften av ditt mjuka hår, kyssa dina varma läppar och känna smaken av dig. Den kärlek jag hade till dig är oförändrad, och jag tror inte att vi kan gå tillbaka till det vi hade, men kanske kan det vara något annat, ett nytt ting att utforska.
Jag tänker inte påstå att jag känner dig helt och hållet, även om nio månader är en lång tid att tillbringa tillsammans. Tio månader totalt snart och i denna sista saknar jag dig mer än jag någonsin gjort. Din närvaro hos mig lugnade mig, den drev mig att göra saker jag inte skulle gjort annars, men framförallt fanns den att hämta styrka ur. Att vara älskad av dig var underbart, att få ge dig detsamma tillbaka var än bättre! Kanske är det fel citat att välja, men jag har hört det på radio de här två dagarna på jobbet: "Do you feel, like I feel?" Jag är inte säker på om det är Ola eller någon annan Idol-typ, men någon av dem är det. Inte heller vet jag vem som skrivit låten, men texten passar mitt sinne just nu. Den har rätt mönster...
Att tänka på dig får mitt hjärta att slå snabbare, tänker jag ordet "kyss" ser jag bara ditt vackra ansikte framför mig. Den här gången tänker jag inte säga "det går över", för just nu vill jag bara tänka på att det på något sätt går att få dig tillbaka. Fanns det ett enda sätt att göra det på, fick jag blott en chans att ha dig hos mig igen, då skulle jag ta den utan att tveka.
God natt, min vackra älva. Du är alltjämt det vackraste jag sett, ditt mönster är ett som passar min själs eget...
|Edit, 22/7| Saker och ting går över, det känns nu. Kanske var det ett ögonblick av något som fick mig att skriva det här ovan. Jag tänker inte ta bort det, för det är fortfarande en del av historien, men jag skriver den här lilla raden. Tack för allt, vackra älva. Du var min dröm så länge att det kanske är svårt att släppa taget... |Edit|
Nattliga betraktelser...
Det här inlägget blir lite som det förra; rensa tankarna från diverse saker och sedan gå till sängs för att försöka sova lite.
Torsdagen började udda måste jag säga. Jag vaknade vid halv tolv eller så, väl medveten om att klockan skulle ringa vid hel, så jag lade mig igen med tanken att slumra en stund. Av någon mystisk anledning vaknar jag sedan 14:50 och undrar varför i h-e klockan inte ringt! Enda problemet är att den måste ha gjort det. Det konstiga är att jag inte vaknade av det, för det brukar jag göra utan problem...
Med andra ord blev det inte mycket "dag" kvar för mig. Det som fanns kvar av den blev rätt ok ändå; det regnade inte men vädret var knappast mycket att hänga i julgranen. Allt som allt har det varit en rätt dyster eftermiddag och kväll faktiskt. Kanske är det för att jag inte gjort så mycket som det känns så, men man blir lite nedstämd när ingenting riktigt händer. Å andra sidan ville jag väl inte det heller så det är inte så farligt. Imorgon ska jag ta tag i saker och ting istället.
I övrigt pysslar jag vidare med mitt. Jag har äntligen tagit mig i kragen och börjat arbeta mer aktivt med min bok. Kapitlena 1-10 är utskrivna och jag har läst och rättat ytterligare två. När jag läser det som jag skrev för så länge sedan blir jag faktiskt imponerad av det. Det som ska kännas känns, det som ska äckla läsaren gör det faktiskt. När allt kommer omkring kanske jag lyckas med mitt första längre verk. =) Och då kanske det är på sin plats med en förklaring till hur det började.
Jag började skriva på texten i första ring. I svenskan hade vi fått uppgiften att skriva en "portfölj" med en text, en rescension, en dikt, m.m. Det andra gick bra så jag satte mig med uppgiften att skriva en novell och fick väl ihop en fem-sex sidor. Där började problemen: För det första så kände jag direkt att jag inte kunde avsluta texten där. Enligt mig måste en text få det utrymme som krävs för att den ska nå upp till sin fulla potential. Det andra problemet var att tiden började rinna ut.
Hur det än blev så skrev jag inte mer just då utan lämnade in det jag hade och förklarade mina tankar för svenskläraren; hon var emellertid förstående och jag fick skriva vidare. Jag fick förresten MVG på "portföljen". =)
Nåja, jag fortsatte arbetet med vad som jag tänkte skulle bli en längre novell, närmare bestämt den längsta jag skrivit. I takt med att projektet växte så började jag också hitta på nytt material att använda längre fram. Jag skapade en orden för krigare, städer, började måla lite på en liten karta för att kunna hålla ordning på allt. Någonstans runt 25 sidor insåg jag att det kunde bli något större än en novell. För att göra en lång historia kort utmanade jag mig själv att skriva en bok och det leder på en smula krokiga vägar fram till dagens datum.
Definitionen på en novell är något i stil med "kortare roman, 1-50 sidor". Min text är nu 242 sidor och jag har tre kapitel kvar att skriva, minst. De första tio kapitlena ska iväg till Wahlströms förlag så snart jag kan skicka dem. Under tiden blir det vidare läsning för mig och sedan att skriva de sista sidorna. Slutsiffra, 300 sidor eller så.
Och ja, jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Om man jämför texten med andra fantasyförfattare så håller den rätt bra klass, enligt mig bättre i vissa fall, som t ex David Eddings. Torrare och mer kommersiell författare får man leta efter. ^^
Det får nog bli allt för ikväll. Jag tänkte på flera bra saker att skriva om när jag var ute på en promenad förut, men nu har jag glömt dem. Det verkar också som att jag missar att förklara mitt ordspråk, "Skönhet är ett mönster". Får ta tag i det också, bland alla andra saker. =)
Det vackraste jag sett näst efter Dig
För att gå till en sak från en annan. Jag tycker om de här regnen. Känslan av dropparna som träffar ansiktet, håret, axlarna. Att lägga handen på en kvist och se dropparna på handen, krossa dem till en blöt hinna över huden... Man lever och känner livet omkring sig. Jag vet inte vad det beror på, men jag vill gå ut i regnet utan tröja och känna det träffa mig som små, små bitar av liv.
På vägen hem från tåget (för att återknyta till det) såg jag det mönster som jag alltid letar efter och så sällan ser. Näst efter Dig, min älva, var det det vackraste jag sett på länge. Det var en helt vanlig gata, inte hundra meter hemifrån, men det var ett mönster av skönhet. Regnet som träffade de två pölarna på asfalten, gröna regnstänkta blad och kvistar på båda sidor om vägen, och så ljudet, det där svischandet som uppstår när många droppar träffar en yta precis efter varann. Om man lyssnar väldigt noga kan man tro att man hör var enskild vattendroppe.
Just den där skönheten träffade rätt i det mönster som jag anser vara skönhet och jag skrattade, högt, för mig själv och hade någon sett mig så hade han eller hon förmodligen ansett mig galen. Men varför bry sig? Allt som betyder något är livet och skönheten i det.
Det blir inget långt inlägg ikväll. Någon dag ska jag förklara mina mönster och resonemanget kring skönhet, men inte idag. Jag har varit rätt dyster på sista tiden och det är väl rätt förståeligt; jag tänker på henne, saknar henne, precis som det står i dikten här under. "Vill inte". Jag vill inte något annat. Låt mig få skriva en evighet, skriva i evighet om den evighet som finns där utan mönster av skönhet, kärlek och liv...
God natt.
En minst sagt blandad fredag...
Fredagen har varit en konstig dag. Inte konstig på det sättet att underliga saker har hänt, utan för att mitt humör, det jag gjort, det mesta helt enkelt, har svängt fram och tillbaka.
Jag jobbade som vanligt på posten och delade ut mina brev, med den skillnaden att jag tagit med mig telefonen för att kunna lyssna på lite musik under tiden. Av något outgrundligt skäl har de tagit ur radion ur samtliga postbilar och istället kopplat volymkontrollen till fönsterhissarna... ^^
Hur som helst, det blev inte bättre än att de började spela en hel rad deprimerande kärleksballader. För att göra en lång historia kort, det gjorde mig rätt nedstämd och det på en dag som ändå tog vid rätt hyfsat. All post var utdelad vid typ 10:00 så arbetsdagen blev ovanligt kort och jag cyklade hem för att äta lunch. Tur nog för mig fanns det wok kvar sedan torsdagen och en ordentlig tallrik var allt som behövdes för att jag skulle orka med eftermiddagen också.
Sedan hände inte särskilt mycket egentligen. Jag åt min lunch, funderade lite framför datorn och gick därefter ut för att klippa ned ett stort antal grenar i päronträdet. Sagt och gjort, det blev en jädra massa grenar att släpa bort, vilket som vanligt gick betydligt fortare än jag trodde från början. Sedan bar det av till gymmet i ett par timmar och jag måste säga att det var nog bästa stunden på dagen.
Just nu är träningen min mest fasta punkt i tillvaron. Jag tänker inte påstå att jag är helt nere och inte gör någonting, tvärtom blir det en massa saker gjorda, men det är inte mycket som är så skönt som träningen. Man behöver inte tänka på något, bara köra på och trötta ut sig. Dessutom mår man ruggigt fint efteråt av alla endorfiner och adrenalinet som pumpar.
En annan lite förvånande sak som "hände" idag är att jag fick en förfärlig lust att bara dra bort från allting. Slänga datorn åt helvete, mobilen i sjön och bara gå. Ta de pengar man har på banken och sticka utomlands för att där börja om. Antagligen beror det på att jag inte riktigt kan vilja bo hemma längre; må så vara att jag letar efter en lägenhet, men det krävs att man har ett jobb under det närmaste året också för att kunna betala hyran.
För att sammanfatta läget kan man säga att jag är dyster just nu. Vill inte sova, kan inte sova och jag behöver sova. En underbar paradox, men som de säger, drömmen är ingenting mot verkligheten. Folk pratar om att träffa folk, att man ska ut och se till att göra något. Nej, fan heller att jag tänker göra det nu. Just inatt vill jag inte göra ett dyft.
Jag trodde jag hade kommit en bit på väg, men den här dagen har fått mig att inse att spåren var djupare än så. En älva är hon och det förblir hon för mig... Nu, just inatt, är allt som betyder något en enda person.
Jag tänker inte dra igång någon litania av självömkan nu, även om jag antagligen skulle kunna skriva det i sådana ord att det uppfattas som självömkan. Den fakta som finns är att jag saknar henne och nu börjar inse hur dum jag var som inte försökte få henne att tänka om. Jag borde försökt! Det grämer mig nu, men kanske kan det gå åt rätt håll i framtiden? Jag tänker inte gissa...
Talesättet säger ju att man inte vet vad man har förrän man inte har det längre, och visst förstod jag att jag var lyckligt lottad som fick henne. Men det är först nu jag inser hur lyckligt lottad jag var. Är. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Att skriva det så här låter som att jag ältar det till leda och det gör jag inte. Det går förvisso inte många minuter utan att jag tänker på min vackra flicka, men det är varken ältande eller självömkan. Nå, jag får kanske inse att det inte går att sätta ord på det, hur många år man än övat eller hur många ord det än finns att använda sig av. Det räcker inte.
Det blev rätt blandat det här. Lösryckta tankar staplade på varandra, men så är det inte för någon annan jag skriver det här. Så varför inte vara borta? God natt...
