Minnen är minnen
En lite mindre sen kväll än vanligt det här. I vanliga fall hade jag haft rätt många vakna timmar kvar, men nu börjar jag jobba imorgon och det redan vid halv sju. Å andra sidan så är inte arbetsdagen särskilt lång; halv sju till halv tre må vara åtta timmar men dagen är på inget vis över om jag slutar vid halv tre. Sedan blir det en vända till gymmet med brorsan och därefter kommer det nog bli ett par timmar framför datorn. Att jag vet detta beror på rollspelet som förhoppningsvis ska sättas igång. Det är stort och kommer att kräva en del tid, men det ska jag inte orda om nu, för jag vet att ett par av spelarna läser min blogg då och då...
"Minnen är minnen" säger rubriken, och det är just minnen jag har funderat över. Man kan komma ihåg en massa saker, starkt eller svagt, men på något sätt så finns de där. Jag pratade med en kompis från lumpen på telefon inatt. Givetvis kom vi in på minnena man har. Det har gått en och en halv vecka sedan vi muckade och ärligt talat känns det lite tomt. Gemenskapen man har med sina "soldier boys" är grymt speciell. Från att inte känna varandra alls kastas man in i samma rum och är tillsammans 24/7 i en vecka - tio dagar.
När jag kom till Eksjö på inryckningsdagen var det med blandade känslor. Vad skulle hända, vem skulle göra vad och främst (!), hur skulle jag vara? Den första veckan var en enda lång sak fylld av kvällstjänst och "lära-känna-de-andra-idioterna-som-valt-att-göra-lumpen". När man väl lagt sig klockan 2 den första natten så var min första tanke "Vad i helvete gör jag här? Jag skulle kunna åka hem NU." Efter ett par månader kom vi fram till att nästan alla hade känt det så.
Men vi härdade ut. De första veckorna var på inget sätt lätta. De tio dagarna i Skillingaryd var enligt mig ett smart drag av befälen. Solen sken konstant de första sju dagarna och vi övade skytteställningar i dagslånga "lektioner". Sällan har jag varit så svettig, men det var enkelt, förbannat jobbigt och jag kände att det var skönt. Min tanke med att göra lumpen var i alla fall till hälften att testa mig själv. Samtidigt förde de dagarna oss samman och vi fick en gemensam fiende: BEFÄLEN. Jag är övertygad om att den tuffa tiden efter inryck var en briljant plan av pedagogik och erfarenhet.
Summa summarum, här sitter jag nu, elva månader senare med en jättehög minnen att skratta åt. Det bör nog påpekas att man som lumpare skrattar åt de dåliga dagarna så här i efterhand. Ett av mina bästa minnen är när vi övade förflyttning en hel dag.
Solen sken strålande klar på en blå himmel helt utan moln. Vi började det hela med att gå en km eller så ut till en glänta kallad 'Mingläntan'. Där kamouflerade vi oss för första gången, prydde hjälmarna med ris och gräs för att inte synas och så började vi. Förflyttning. Nu är det lätt att tro att det är en enkel sak att lära sig gå någonstans. Det är det inte.
Vi gick i en cirkel, med vapnet på bröstet. Vi smög hukade i en cirkel med kolven mot axeln och redo att dräpa. Vi kröp, vi ålade, vi hasade, gick lite mer, hukade, smög, osv, osv. Jag antar att jag inte behöver säga att det var jävligt varmt! Börja med att ta på er en t-shirt, på den ett kroppsskydd av typ kevlarväv, sedan en jacka, en väst som väger sina modiga 6-7 kg och ett vapen på 4,2 kg (magasinen var tomma). Gå ut i solen, upprepa det jag skrivit här ovan och gör så i en timme. Eller två. Man blir varm.
Hur som helst avslutade vi med en liten stafett. Sådant gillar vi, när man får en anledning att kämpa lite. Svettiga, trötta och taggade ställde vi upp gruppvis på en linje och började. Banan var U-formad; vi startade vid vägkanten, gick ut på ett fält och sedan runt vänster tillbaka till vägen. Först gick vi, sedan smög vi, därpå kröp vi, sedan ålade vi och till sist... hasade vi. Att "hasa" kan kräva en förklaring. När man "hasar" i militären håller man vapnet horisontellt framför sig och ligger på mage. Sedan sätter man fram armbågarna och drar sig framåt med dem samtidigt som man trycker ifrån med fötterna. Ingenting förutom armar och fötter får röra sig. Efter två vändor blödde ALLA om armbågarna. Behöver jag säga att jag faktiskt längtar tillbaka till den tiden?
Andra minnen jag har är av min älva. Jag tänker inte bli lika långrandig här som ovan, men det skulle jag med lätthet kunna bli. Minnena här... Låt oss säga att de är fyllda av känslor som längtan, saknad och sorg. Jag kan med lätthet minnas de flesta tillfällena vi var tillsammans, ögonblicken när man gick och lade sig och jag kunde somna med armarna runt den absolut vackraste varelse som finns. Jag tycker fortfarande att hon är det, förresten. Det är något speciellt med henne och jag tror inte att det beror på att jag fortfarande älskar henne. "Skönhet är ett mönster" brukar jag säga, och det stämmer så väl här. Antagligen borde jag tacka alla eventuella högre makter för att jag fått ta del av något sådant som Skönhet.
Notera den stora bokstaven i "Skönhet". Jag pratar inte om att man kan tycka något är vackert. Jag skulle kunna se på henne en hel dag utan att anse den bortslösad. Nu tänker säkert många "Äh, lägg av, så säger man bara", men jag menar det. Samma sak är det med det här "att dö för den man älskar". Många säger det, tänker inte på vad de säger, men jag har funderat på det.
Att dö för att en älskad person ska leva vidare. Om jag med den vetskapen var döende skulle jag kunna gå vidare utan att vara rädd eller tveka. För även om det är en vanlig sak på film eller i böcker, var har det fått sin grund någonstans? Innan det kunde bli kliché på film måste det ha funnits ett korn av sanning i det hela, en "hjälte" som man säger som någon gång gav upp allt för något annat eller annan.
Jag har ett minne jag tänkt på de senaste dagarna. I och med att det blivit helg har det ju gått en del film på TV och jag har sett ett par av dem. Det jag tänker på är rätt länge sedan...
Vi var hemma hos min älva, var väl båda rätt trötta, men vi tänkte att vi skulle se en film innan vi släckte för natten. Sagt och gjort matade vi i "Phantom of the Opera" i spelaren. Jag hade sett den förut (det är min film) men det hade inte hon gjort. Vi somnade emellertid, för det var inte filmen som var viktig. Det som är så speciellt med den kvällen, fastän det blev flera liknande, är just det att vi somnade tillsammans, nöjda med att bara vara nära varandra. Det var det. Inget mer behövdes. I slutet av filmen vaknade jag och stängde av. Filmen var oviktig.
Det jag kunde fokusera på var just Skönheten vid min sida. Att bara se henne slumra där... Vackrare än något annat.
Ikväll har det blivit ett långt inlägg, så det här blir ett abrupt slut. Jag ska inte hålla er kvar här längre än detta, för det kommer fler inlägg och fler kvällar att skriva dem. Nu behöver jag duscha och sova lite. I mitt nästa inlägg ska jag gå in närmare på skönheten jag ser eller inte ser omkring mig. Det är min tanke nu i alla fall. Om det blir så återstår att se. God natt.
"Minnen är minnen" säger rubriken, och det är just minnen jag har funderat över. Man kan komma ihåg en massa saker, starkt eller svagt, men på något sätt så finns de där. Jag pratade med en kompis från lumpen på telefon inatt. Givetvis kom vi in på minnena man har. Det har gått en och en halv vecka sedan vi muckade och ärligt talat känns det lite tomt. Gemenskapen man har med sina "soldier boys" är grymt speciell. Från att inte känna varandra alls kastas man in i samma rum och är tillsammans 24/7 i en vecka - tio dagar.
När jag kom till Eksjö på inryckningsdagen var det med blandade känslor. Vad skulle hända, vem skulle göra vad och främst (!), hur skulle jag vara? Den första veckan var en enda lång sak fylld av kvällstjänst och "lära-känna-de-andra-idioterna-som-valt-att-göra-lumpen". När man väl lagt sig klockan 2 den första natten så var min första tanke "Vad i helvete gör jag här? Jag skulle kunna åka hem NU." Efter ett par månader kom vi fram till att nästan alla hade känt det så.
Men vi härdade ut. De första veckorna var på inget sätt lätta. De tio dagarna i Skillingaryd var enligt mig ett smart drag av befälen. Solen sken konstant de första sju dagarna och vi övade skytteställningar i dagslånga "lektioner". Sällan har jag varit så svettig, men det var enkelt, förbannat jobbigt och jag kände att det var skönt. Min tanke med att göra lumpen var i alla fall till hälften att testa mig själv. Samtidigt förde de dagarna oss samman och vi fick en gemensam fiende: BEFÄLEN. Jag är övertygad om att den tuffa tiden efter inryck var en briljant plan av pedagogik och erfarenhet.
Summa summarum, här sitter jag nu, elva månader senare med en jättehög minnen att skratta åt. Det bör nog påpekas att man som lumpare skrattar åt de dåliga dagarna så här i efterhand. Ett av mina bästa minnen är när vi övade förflyttning en hel dag.
Solen sken strålande klar på en blå himmel helt utan moln. Vi började det hela med att gå en km eller så ut till en glänta kallad 'Mingläntan'. Där kamouflerade vi oss för första gången, prydde hjälmarna med ris och gräs för att inte synas och så började vi. Förflyttning. Nu är det lätt att tro att det är en enkel sak att lära sig gå någonstans. Det är det inte.
Vi gick i en cirkel, med vapnet på bröstet. Vi smög hukade i en cirkel med kolven mot axeln och redo att dräpa. Vi kröp, vi ålade, vi hasade, gick lite mer, hukade, smög, osv, osv. Jag antar att jag inte behöver säga att det var jävligt varmt! Börja med att ta på er en t-shirt, på den ett kroppsskydd av typ kevlarväv, sedan en jacka, en väst som väger sina modiga 6-7 kg och ett vapen på 4,2 kg (magasinen var tomma). Gå ut i solen, upprepa det jag skrivit här ovan och gör så i en timme. Eller två. Man blir varm.
Hur som helst avslutade vi med en liten stafett. Sådant gillar vi, när man får en anledning att kämpa lite. Svettiga, trötta och taggade ställde vi upp gruppvis på en linje och började. Banan var U-formad; vi startade vid vägkanten, gick ut på ett fält och sedan runt vänster tillbaka till vägen. Först gick vi, sedan smög vi, därpå kröp vi, sedan ålade vi och till sist... hasade vi. Att "hasa" kan kräva en förklaring. När man "hasar" i militären håller man vapnet horisontellt framför sig och ligger på mage. Sedan sätter man fram armbågarna och drar sig framåt med dem samtidigt som man trycker ifrån med fötterna. Ingenting förutom armar och fötter får röra sig. Efter två vändor blödde ALLA om armbågarna. Behöver jag säga att jag faktiskt längtar tillbaka till den tiden?
Andra minnen jag har är av min älva. Jag tänker inte bli lika långrandig här som ovan, men det skulle jag med lätthet kunna bli. Minnena här... Låt oss säga att de är fyllda av känslor som längtan, saknad och sorg. Jag kan med lätthet minnas de flesta tillfällena vi var tillsammans, ögonblicken när man gick och lade sig och jag kunde somna med armarna runt den absolut vackraste varelse som finns. Jag tycker fortfarande att hon är det, förresten. Det är något speciellt med henne och jag tror inte att det beror på att jag fortfarande älskar henne. "Skönhet är ett mönster" brukar jag säga, och det stämmer så väl här. Antagligen borde jag tacka alla eventuella högre makter för att jag fått ta del av något sådant som Skönhet.
Notera den stora bokstaven i "Skönhet". Jag pratar inte om att man kan tycka något är vackert. Jag skulle kunna se på henne en hel dag utan att anse den bortslösad. Nu tänker säkert många "Äh, lägg av, så säger man bara", men jag menar det. Samma sak är det med det här "att dö för den man älskar". Många säger det, tänker inte på vad de säger, men jag har funderat på det.
Att dö för att en älskad person ska leva vidare. Om jag med den vetskapen var döende skulle jag kunna gå vidare utan att vara rädd eller tveka. För även om det är en vanlig sak på film eller i böcker, var har det fått sin grund någonstans? Innan det kunde bli kliché på film måste det ha funnits ett korn av sanning i det hela, en "hjälte" som man säger som någon gång gav upp allt för något annat eller annan.
Jag har ett minne jag tänkt på de senaste dagarna. I och med att det blivit helg har det ju gått en del film på TV och jag har sett ett par av dem. Det jag tänker på är rätt länge sedan...
Vi var hemma hos min älva, var väl båda rätt trötta, men vi tänkte att vi skulle se en film innan vi släckte för natten. Sagt och gjort matade vi i "Phantom of the Opera" i spelaren. Jag hade sett den förut (det är min film) men det hade inte hon gjort. Vi somnade emellertid, för det var inte filmen som var viktig. Det som är så speciellt med den kvällen, fastän det blev flera liknande, är just det att vi somnade tillsammans, nöjda med att bara vara nära varandra. Det var det. Inget mer behövdes. I slutet av filmen vaknade jag och stängde av. Filmen var oviktig.
Det jag kunde fokusera på var just Skönheten vid min sida. Att bara se henne slumra där... Vackrare än något annat.
Ikväll har det blivit ett långt inlägg, så det här blir ett abrupt slut. Jag ska inte hålla er kvar här längre än detta, för det kommer fler inlägg och fler kvällar att skriva dem. Nu behöver jag duscha och sova lite. I mitt nästa inlägg ska jag gå in närmare på skönheten jag ser eller inte ser omkring mig. Det är min tanke nu i alla fall. Om det blir så återstår att se. God natt.
Sju nätter...
Det har gått sju nätter sedan det tog slut mellan mig och min flicka. Jag tänker inte kalla det "gjorde slut", för det känns inte som att det var ett slut av det slaget. Hon lade fram sina tankar, jag försökte begripa och misslyckades grundligt till en början, men jag vet att hon inte skulle ljuga för mig. Således var det mer ett ömsesidigt beslut. Jag förstår vad hon menar nu, men det gör det inte lättare på något sätt... Sju nätter, och varenda en har jag drömt om henne. Inte om sex eller så, utan bara att få se på henne när hon sover, hålla om henne, se leendet och de glittrande ögonen... Fan.
Klockan är 03:10 och vad i helvete jag gör uppe kan man fråga sig. Kom hem för en liten stund efter att ha varit ute med några polare. Det svåra är att en av dem hade sin flickvän med sig. Det är nu inget konstigt i sig egentligen; hon är jättetrevlig och pratar gärna om allt mellan himmel och jord. Men som sagt, det blir inte lätt när man påminns om hur det var att kyssa sin egen älva.
De där mjuka läpparna, den där speciella smaken av just henne, parfymen vars doft alltid kunde förknippas med henne och som kunde få hjärtat att hoppa över ett slag. Och så känslan att ha henne mot mig, bara hålla henne hårt mot mitt bröst och känna henne andas. Närvaron av den man älskar är förmodligen det absolut mest levande man kan tänka sig.
Men men, livet går vidare. Det känns lite bättre nu när man fått "formulera av sig" som vi kan kalla det. Jag tror inte man kan säga så, men jag är inte mycket för regler angående skrivning. Stavning, grammatik och resten av det paketet ska givetvis beaktas, men innehållet i en text är helt och hållet upp till författaren.
Jag har funderingar på att skriva en text som förmodligen kommer att få de flesta att tappa hakan: En erotisk novell med två flickor/unga kvinnor som älskar varandra. Var och när detta ska utspela sig är inte bestämt. En kompis föreslog att det skulle vara förr i tiden eftersom det var betydligt mer tabu då än idag. Spänning är att förvänta sig i det fallet. Jag är nog böjd att hålla med honom. Vi får se vad som händer; än så länge har jag alldeles för mycket skrivjobb att hinna ikapp med för att jag ska kunna börja med något nytt.
När det gäller mitt senaste rollspel är det mycket roligt att så många är intresserade. Jag trodde aldrig att anstormningen av spelare skulle bli så stor! I nuläget är det 16 klara huvudplatser till själva rollspelet och ytterligare 4 väntar som reserver alternativt gästspelare i framtiden. Det kommer nog att behövas lite sådant om jag ska kunna styra upp allt.
Även om jag ogillar att framhäva mig själv så tror jag att det är säkert att säga att det här rollspelet blir det största i Arenans historia. Jag har skapat utrustning och grejer förr, men aldrig har jag tagit fram vapen, utrustning, karaktärer, kontinenter, en story och annat. Krig på två fronter ska det bli, och för mig blir det till att jonglera alla bollar med tungan rätt i mun.
Det var nog allt för den här gången. I och med att militären är slut så kan jag ju skriva här lite oftare och jag ska se till att göra det. Om inte så får de som kan se till att påminna mig. ;) God natt...
Klockan är 03:10 och vad i helvete jag gör uppe kan man fråga sig. Kom hem för en liten stund efter att ha varit ute med några polare. Det svåra är att en av dem hade sin flickvän med sig. Det är nu inget konstigt i sig egentligen; hon är jättetrevlig och pratar gärna om allt mellan himmel och jord. Men som sagt, det blir inte lätt när man påminns om hur det var att kyssa sin egen älva.
De där mjuka läpparna, den där speciella smaken av just henne, parfymen vars doft alltid kunde förknippas med henne och som kunde få hjärtat att hoppa över ett slag. Och så känslan att ha henne mot mig, bara hålla henne hårt mot mitt bröst och känna henne andas. Närvaron av den man älskar är förmodligen det absolut mest levande man kan tänka sig.
Men men, livet går vidare. Det känns lite bättre nu när man fått "formulera av sig" som vi kan kalla det. Jag tror inte man kan säga så, men jag är inte mycket för regler angående skrivning. Stavning, grammatik och resten av det paketet ska givetvis beaktas, men innehållet i en text är helt och hållet upp till författaren.
Jag har funderingar på att skriva en text som förmodligen kommer att få de flesta att tappa hakan: En erotisk novell med två flickor/unga kvinnor som älskar varandra. Var och när detta ska utspela sig är inte bestämt. En kompis föreslog att det skulle vara förr i tiden eftersom det var betydligt mer tabu då än idag. Spänning är att förvänta sig i det fallet. Jag är nog böjd att hålla med honom. Vi får se vad som händer; än så länge har jag alldeles för mycket skrivjobb att hinna ikapp med för att jag ska kunna börja med något nytt.
När det gäller mitt senaste rollspel är det mycket roligt att så många är intresserade. Jag trodde aldrig att anstormningen av spelare skulle bli så stor! I nuläget är det 16 klara huvudplatser till själva rollspelet och ytterligare 4 väntar som reserver alternativt gästspelare i framtiden. Det kommer nog att behövas lite sådant om jag ska kunna styra upp allt.
Även om jag ogillar att framhäva mig själv så tror jag att det är säkert att säga att det här rollspelet blir det största i Arenans historia. Jag har skapat utrustning och grejer förr, men aldrig har jag tagit fram vapen, utrustning, karaktärer, kontinenter, en story och annat. Krig på två fronter ska det bli, och för mig blir det till att jonglera alla bollar med tungan rätt i mun.
Det var nog allt för den här gången. I och med att militären är slut så kan jag ju skriva här lite oftare och jag ska se till att göra det. Om inte så får de som kan se till att påminna mig. ;) God natt...
Idag är en dålig dag
Ja, så har man muckat också. Det var i onsdags, solen strålade och vi lämnade in våra sista saker. Oerhört skönt att slippa se de jävla grejerna igen. Förr var grönt en favoritfärg, nu är det den färg jag avskyr mest av allt. Till och med sjukligt gult är bättre och fråga mig inte varför det har blivit så. Jag har haft ett fint år i det militära, träffat nya människor och framförallt upplevt saker som jag aldrig skulle fått uppleva annars. Min åsikt om att man ska ha gjort lumpen kvarstår, även om vissa helt enkelt inte får fastän de vill. Trist för dem, för de vet inte vad de missar...
Särskilt en sak är jag så mycket lyckligare för: Jag träffade min älva. Antingen är jag extremt skicklig i konsten att fånga någon, eller så hade jag tur, men faktum kvarstår att jag vann henne framför näsan på ett stort gäng andra killar. Kan bara lyckönska mig själv. Vi är inte tillsammans längre nu, och således är mitt humör riktigt uselt. Vill inte göra något alls och sover för lite. Men det kommer att gå över.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att vara glad, att lägga tankarna åt sidan och göra annat, men det vill jag inte. Det ska kännas när det tar slut och det gjorde det. Ont gjorde det... Jag älskar henne mer än någonting annat och skulle dö för henne om det så krävdes för hennes säkerhet. Att älska någon är en lycka, större än den att bli älskad, men det har också ett pris. Jag skulle betala det tio gånger om för henne.
Slår handen i väggen, känner smärtan pulsera i knogarna, sprida sig ut i fingerspetsarna. Smärta. Jag tänker inte låtsas att jag inte har känt den förut och aktivt sökt den. Många gånger har jag gjort saker bara för att känna smärtan och med den känna att jag lever.
Jag har en tanke om att man inte levt helt och fullt förrän man är död. Borde man inte leva mer om man balanserar på knivseggen över döden? Ibland vill jag tro så... Smärtan är adrenalin, att göra det man egentligen inte ska och känna kontrollen över sig själv när man ändå gör det.
Så tro nu inte att jag är galen. Jag vill pröva allt, men inte mer än en gång (om det inte är något roligt förstås). Att känna sig själv, känna makten när man tar en häftpistol, trycker den mot armen och pressar in "avtryckaren"... Smärta. Adrenalin. Makt.
Jag har ett ordspråk byggt på det berömda "Kunskap är makt". Mitt eget tillägg är "Jag är kung". Min kunskap om mig själv, om vad jag är kapabel till, gör att jag förmodligen kan göra saker som andra inte kan. Kalla mig galen om ni vill, men vad jag verkligen söker är adrenalin och makt över mig själv. Att bestämmva över andra ligger inte för mig, men den som vill följa leder jag gladeligen.
Hell, bröder av Dödens Näste! Ni är en större styrka för mig än ni kan ana...
Särskilt en sak är jag så mycket lyckligare för: Jag träffade min älva. Antingen är jag extremt skicklig i konsten att fånga någon, eller så hade jag tur, men faktum kvarstår att jag vann henne framför näsan på ett stort gäng andra killar. Kan bara lyckönska mig själv. Vi är inte tillsammans längre nu, och således är mitt humör riktigt uselt. Vill inte göra något alls och sover för lite. Men det kommer att gå över.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att vara glad, att lägga tankarna åt sidan och göra annat, men det vill jag inte. Det ska kännas när det tar slut och det gjorde det. Ont gjorde det... Jag älskar henne mer än någonting annat och skulle dö för henne om det så krävdes för hennes säkerhet. Att älska någon är en lycka, större än den att bli älskad, men det har också ett pris. Jag skulle betala det tio gånger om för henne.
Slår handen i väggen, känner smärtan pulsera i knogarna, sprida sig ut i fingerspetsarna. Smärta. Jag tänker inte låtsas att jag inte har känt den förut och aktivt sökt den. Många gånger har jag gjort saker bara för att känna smärtan och med den känna att jag lever.
Jag har en tanke om att man inte levt helt och fullt förrän man är död. Borde man inte leva mer om man balanserar på knivseggen över döden? Ibland vill jag tro så... Smärtan är adrenalin, att göra det man egentligen inte ska och känna kontrollen över sig själv när man ändå gör det.
Så tro nu inte att jag är galen. Jag vill pröva allt, men inte mer än en gång (om det inte är något roligt förstås). Att känna sig själv, känna makten när man tar en häftpistol, trycker den mot armen och pressar in "avtryckaren"... Smärta. Adrenalin. Makt.
Jag har ett ordspråk byggt på det berömda "Kunskap är makt". Mitt eget tillägg är "Jag är kung". Min kunskap om mig själv, om vad jag är kapabel till, gör att jag förmodligen kan göra saker som andra inte kan. Kalla mig galen om ni vill, men vad jag verkligen söker är adrenalin och makt över mig själv. Att bestämmva över andra ligger inte för mig, men den som vill följa leder jag gladeligen.
Hell, bröder av Dödens Näste! Ni är en större styrka för mig än ni kan ana...
Ögonblick...
Efter fyra dagar av tjänst har vi avverkat en del moment som fört oss närmare muck. Det är idag bara femtio och några dagar kvar... Vi fick se schemat för vår sista tid på Eksjö idag; det är inte mycket kvar. Om två veckor åker vi ut på den sista bataljonsövningen och sedan har vi lov i sex dagar. Därefter är det slutövning, lite ledigt och två veckor innan muck. Inte mycket kvar alltså.
Jag längtar oerhört efter att få bli av med alla saker vi har att dra runt på. Vill slippa se dessa tråkiga ögonblick när vagnen kört i diket och man verkligen känner att "Jävlar, detta kommer att ta tid och vi får för lite sömn. Igen.". Men så är det. Senast nu i eftermiddags skrattade jag och två andra åt den femte veckan i lumpen, när vi under en stekande septembersol kröp, ålade och hasade våra armbågar blodiga på ett fält. Och det gjorde vi. Jag skojar inte när jag säger att vi blödde. Men lumpen är lumpen och jag vill på inget sätt säga att det är dåligt. Man ska ha gjort lumpen.
Det är när man tänker tillbaka på ögonblick som de verkligen börjar få en djupare mening än de känslor man känner just då, när det händer och man är uppslukad av det. Absolut starkast känner jag för de ögonblick jag får tillbringa med min älva... Att hålla om henne, känna närvaron som andas tätt intill eller bara se det lilla leendet när jag lägger armen om henne när hon sover. Oförglömliga, ovärderliga, korta ögonblick. De betyder mer än man kan tro.
Den här gången är jag hemma i fyra dagar. Jag har fyra kvällar på mig att festa, men idag känner jag inte för det. Vill bara vara hemma och ta det lugnt. Imorgon ska jag nog ut med brorsan och några till för att dricka mjöd eller öl. Jag räknar med en trevlig kväll. :) Sedan finns ju alltid valborg, denna klassiska afton när så många dricker för första gången eller gör något annat dumt. ;) Men jag undrar inte eftersom jag redan provat. Man kan ha kul med alkohol också, så länge det är i rimliga mängder och man dricker för att det är gott.
En gång har jag slutat dricka för att det bara var äckligt. Det var helt enkelt vidrigt. Men det är sådant man lär sig och inser med tiden. Förhoppningsvis händer det inte igen och med lite logik så tror jag nog att jag säga att det inte blir så.
Det blir nog allt för den här gången. Funderar på att skriva en bit nu; jag har en idé om en älva, en dröm och mig själv... Resten får bli osagt. ;) Trevlig kväll!
Jag längtar oerhört efter att få bli av med alla saker vi har att dra runt på. Vill slippa se dessa tråkiga ögonblick när vagnen kört i diket och man verkligen känner att "Jävlar, detta kommer att ta tid och vi får för lite sömn. Igen.". Men så är det. Senast nu i eftermiddags skrattade jag och två andra åt den femte veckan i lumpen, när vi under en stekande septembersol kröp, ålade och hasade våra armbågar blodiga på ett fält. Och det gjorde vi. Jag skojar inte när jag säger att vi blödde. Men lumpen är lumpen och jag vill på inget sätt säga att det är dåligt. Man ska ha gjort lumpen.
Det är när man tänker tillbaka på ögonblick som de verkligen börjar få en djupare mening än de känslor man känner just då, när det händer och man är uppslukad av det. Absolut starkast känner jag för de ögonblick jag får tillbringa med min älva... Att hålla om henne, känna närvaron som andas tätt intill eller bara se det lilla leendet när jag lägger armen om henne när hon sover. Oförglömliga, ovärderliga, korta ögonblick. De betyder mer än man kan tro.
Den här gången är jag hemma i fyra dagar. Jag har fyra kvällar på mig att festa, men idag känner jag inte för det. Vill bara vara hemma och ta det lugnt. Imorgon ska jag nog ut med brorsan och några till för att dricka mjöd eller öl. Jag räknar med en trevlig kväll. :) Sedan finns ju alltid valborg, denna klassiska afton när så många dricker för första gången eller gör något annat dumt. ;) Men jag undrar inte eftersom jag redan provat. Man kan ha kul med alkohol också, så länge det är i rimliga mängder och man dricker för att det är gott.
En gång har jag slutat dricka för att det bara var äckligt. Det var helt enkelt vidrigt. Men det är sådant man lär sig och inser med tiden. Förhoppningsvis händer det inte igen och med lite logik så tror jag nog att jag säga att det inte blir så.
Det blir nog allt för den här gången. Funderar på att skriva en bit nu; jag har en idé om en älva, en dröm och mig själv... Resten får bli osagt. ;) Trevlig kväll!
En natt kvar...
Så är det sista natten på mitt lov. Imorgon kväll tar det slut och 18:45 tar jag bussen ned till Eksjö och Ing 2. Gud, denna gud som jag inte tror på, men jag hatar det. Och samtidigt ändå inte. Egentligen är det inte så farligt att åka ned igen, men det är aldrig kul att lämna världen helt bakom sig. För när vi är ute i fält existerar bara vår lilla värld, jargongen mellan oss soldater och de tvång som finns. Jag hatar det tiofalt mer nu när det bara är 70 dagar kvar till muck. 56 dagar av tjänst om man räknar dagen vi muckar....
Nu är det tre veckor kvar till nästa gång jag är hemma. Jag gissar att ni anar min desperation att vara vaken så mycket som möjligt denna sista natt, att verkligen ta vara på den lediga tiden. Men samtidigt orkar jag inte göra det. Jag hade tänkt gå och lägga mig hyfsat tidigt den här kvällen för att kunna gå upp imorgon och ha en dag framför mig. Nu är klockan 02:05 och jag är kvar vid datorn. Jag tänker gå och lägga mig inom kort men inte sova för det. Åh nej, jag ska se en film först och njuta av detta. Drömma mig bort till andra länder och världar utan krav på engagemang och annat.
Och i detta kaos av två världar svävar du, min älva, en dröm som då och då är min att ha hos mig.
Nu är det tre veckor kvar till nästa gång jag är hemma. Jag gissar att ni anar min desperation att vara vaken så mycket som möjligt denna sista natt, att verkligen ta vara på den lediga tiden. Men samtidigt orkar jag inte göra det. Jag hade tänkt gå och lägga mig hyfsat tidigt den här kvällen för att kunna gå upp imorgon och ha en dag framför mig. Nu är klockan 02:05 och jag är kvar vid datorn. Jag tänker gå och lägga mig inom kort men inte sova för det. Åh nej, jag ska se en film först och njuta av detta. Drömma mig bort till andra länder och världar utan krav på engagemang och annat.
Och i detta kaos av två världar svävar du, min älva, en dröm som då och då är min att ha hos mig.
Vem och varför?
Jag har väl egentligen aldrig varit något större fan av bloggsamhället som på sistone fått så mycket uppmärksamhet i samhället. Det har liksom inte varit min grej att låta andra ta del av vad jag gör eller tänker. Fördelen med att ha en blogg kommer jag dock att ta upp här nedan.
Jag har så länge jag gått i skolan haft en förkärlek till att skriva, så må det vara poesi, noveller av olika typ eller rentav den bok jag pysslar med i dagsläget. Det som spelar roll är skrivandet; resultatet har oftast varit av underordnad betydelse eftersom jag skriver för min egen skull. Om man sedan kunde förtjäna sitt uppehälle på det, ja det är väl en annan fördel med att kunna skriva, men poängen är att det är min grej.
Problemet med att ha skrivandet som syssla är att det inte alltid går bra. Man är inte på rätt humör för att skriva färdigt en speciell text, man är får inte till rätt sinnesstämning för att skriva alls eller så är det något annat som kommer i vägen. Det är då som bloggen kommer till sin rätt. Åtminstone för mig.
Att skriva är att skapa, att se något ta form i skepnad av svart på vitt som enstaka bokstäver och ord. Tillsammans blir det ett mönster, och som mina vänner känner till anser jag att "skönhet är ett mönster". ;)
Så, summa summarum, det här blir ett sätt att skriva och skapa utan att för den skull vara tvingad att prestera något. Får se hur mycket som jag har tid att få ned här eftersom jag gör lumpen, men jag tänker definitivt göra mitt bästa för att frekvent uppdatera sidan.
Slutligen då, för er som kommer att läsa titt som tätt här, glad påsk och ha en fortsatt trevlig vår. Det dröjer nog en tre veckor innan jag säger något nytt.
Högaktningsfullt,
Christian
Jag har så länge jag gått i skolan haft en förkärlek till att skriva, så må det vara poesi, noveller av olika typ eller rentav den bok jag pysslar med i dagsläget. Det som spelar roll är skrivandet; resultatet har oftast varit av underordnad betydelse eftersom jag skriver för min egen skull. Om man sedan kunde förtjäna sitt uppehälle på det, ja det är väl en annan fördel med att kunna skriva, men poängen är att det är min grej.
Problemet med att ha skrivandet som syssla är att det inte alltid går bra. Man är inte på rätt humör för att skriva färdigt en speciell text, man är får inte till rätt sinnesstämning för att skriva alls eller så är det något annat som kommer i vägen. Det är då som bloggen kommer till sin rätt. Åtminstone för mig.
Att skriva är att skapa, att se något ta form i skepnad av svart på vitt som enstaka bokstäver och ord. Tillsammans blir det ett mönster, och som mina vänner känner till anser jag att "skönhet är ett mönster". ;)
Så, summa summarum, det här blir ett sätt att skriva och skapa utan att för den skull vara tvingad att prestera något. Får se hur mycket som jag har tid att få ned här eftersom jag gör lumpen, men jag tänker definitivt göra mitt bästa för att frekvent uppdatera sidan.
Slutligen då, för er som kommer att läsa titt som tätt här, glad påsk och ha en fortsatt trevlig vår. Det dröjer nog en tre veckor innan jag säger något nytt.
Högaktningsfullt,
Christian
