En morgon mitt i cybernetiska ingenmansland
Oftast blir man bara arg av att läsa om NSF, men som det så vackert heter: "Know your enemy". Nu tänker jag inte på att man ska göra som AFA och anfalla godkända demonstrationer eller så, men samtidigt blir jag nyfiken på hur NSF tänker.
Till att börja med är de gärna ute och viftar med slagord som "dubbelmoral" och liknande i ett försök att beskriva politiker i Sverige som inte är lika radikala eller delar deras åsikt. Problemet är bara att de gör bort sig i samma grad som de personer de hoppar på! Jag citerar från NSFs hemsida (eller en av dem iaf):
"Vi har fått nog av vekhet och daltande!
Vi har fått nog av mångkultur!
Vi tillåter inte ungdomsvåld, våldtäkter, pedofili, drogmissbruk, åldringsrån eller mord!
Vi tillåter ingenting som skadar vårt stolta svenska folk!
Ordningens, sanningens och folkgemenskapens tid har startat!
Vi är nationalsocialistisk front, vi är svenskarnas parti!"
På något vänster tycks de i detta citat missa att större delen av ungdomsbrott, våldtäkter, pedofilfall, drogmissbruk, rån och mord begås av "svenskar". Vem har missat Anders Eklund t ex? Två mord samt pedofili... Ungdomsgänget i Rödeby som trakasserade en familj tills pappan i familjen sköt två av ungdomarna, varav en dog... Man kan göra listan lång! Observera att jag inte säger "åldringsrån" i min egen lista, för jag är tämligen övertygad om att alla åldersgrupper är drabbade av rån och att de flesta begås av svenskar.
Med andra ord vill jag påstå att NSF inte är något annat än hycklarnas och ordvrängarnas parti. Läser jag på deras hemsida om ett torgmöte i Västerås blir jag lite förvånad över att DE blir förvånade när polisen vill hindra dem från att genomföra mötet. Ingenstans står det att de hade tillstånd till mötet... Nu kan jag inte de juridiska svängarna kring vad man måste ha tillstånd för, men jag tror nog att man bör ha tillstånd för att hålla ett möte på ett stadstorg. Det var de enligt hemsidan tvungna att ha i Linköping. Hur kan man då vinkla det till att allt är polisens fel när de vill hindra partiet från att genomföra mötet? Ytterst märkligt...
Nu ska jag inte sitta här och orera om vad som är rätt och fel, för det börjar bli alldeles för tidigt för sådant. Jag borde nog sova lite också om jag ska orka med lördagen och allt det som ska göras. Sist men inte minst vill jag ändå påpeka att det är min starka övertygelse att det är partier som NSF och liknande som är det stora hotet mot Sverige som land. Den dag vi anammar en politik som ens tassar i närheten av deras filosofier kommer jag att lämna Sverige, om jag inte redan gjort det p g a annat politiskt hyckleri.
Better late than never...
Men för att inte springa iväg... Att det har dröjt så länge till det här inlägget beror på några få saker. Till att börja med ägnade jag tre veckor åt att måla och fixa i min lägenhet. Först skulle det tvättas i flera av rummen så att jag kunde måla, för vardagsrummet var knallgult, sovrummet blått och köket i en underbart tråkig brun nyans. Numer är det midsommarvitt i vardagsrummet, antikvitt i sovrummet och neutralt gråvit i köket, för att matcha kaklet vid diskbänken. ;)
Hallen är dock fortfarande märkligt målad i tre olika bruna färger, varav en är misstänkt lila-aktig, en är bara fruktansvärt BRUN och den tredje är samma som köket var från början.
Det är sådant som tagit tid, för när det ska göras samtidigt som jag jobbar heltid blev det bara det som fick plats på dagarna. Och så träningen förstås, även om den fick stryka på foten lite också. Det var emellertid det bästa som gick att göra, för nu ser det så prydligt ut. Hallen tänker jag måla om någon helg framöver för den är så liten att det kanske tar två dagar att fixa väggarna. Shiitake-vitt ska det bli. Vitt vitt vitt, men ändå olika vitt. =)
Att all tid gått till målande och jobb är halva skälet till min långa frånvaro. Det andra skälet är att moderkortet gick sönder och jag fick lämna in datorn för reparation. Som tur var gick det på garantin och jag betalde inte ett öre för att få den fixad! =)
Det jag ska göra nu är att få igång alla trevliga funktioner som kan ha sprungit och gömt sig i systemets små hörn, och sedan komma igång med skrivandet igen. Att inte kunna skriva har nog i det långa loppet stört mig mer än att inte kunna titta till internet. Skrivabstinens... Jag tror jag skrev något om det i ett inlägg för några månader sedan. Men som sagt, skriva. Nu har jag chansen att skriva alla idéerna jag har för min bok, för det är verkligen många. Dessutom tror jag på dem. I början ska första striden bort, avstånd ska tas ut lite mer, det ska in ytterligare en dag i staden Sajarstrand, ett namn ska bytas och personen i fråga ska inte med på resan. =) Mycket att göra, men det kommer bli kul!
Nåja, nu ska jag se lite TV tänkte. "Hajen 4" kvalificerar sig inte ens som B-rulle, men jag har inte sett den och Batmans betjänt "Alfred" är ju med. ;) Eller ja, Michael Caine, som spelar Alfred i senaste Batman-filmerna. Han är inte dum som skådis. Fast effekterna är typ sämre än i första filmen, så jag får väl såga den totalt i nästa inlägg. Til then... Cheerio!
Tiden går...
En liten lägesrapport då: I köket är allt så gott som klart. Jag ska stryka taket en gång till med bättre vit färg för att ge det en mer jämn nyans. Väggarna är helt klara så när som på delen bakom elementet, men det är inte samma brådska med det.
I vardagsrummet har jag strukit ett lager vitt i taket och ett lager midsommarvitt på väggarna. Nu ska jag försöka planera det hela lite så att jag får ut maximalt av tiden nästa gång jag är där, så att jag kan börja måla en del, sedan gå vidare till nästa och fortsätta i ett "varv" så att säga. Förhoppningsvis går allt enligt planerna och smutsjobben är klara till helgen. Sedan följer väl lite putsjobb på lister och så, men det är inte så farligt. Då är det värre med tvättandet innan man målar, men det är jag lyckligtvis helt klar med. =)
Så nu återstår alltså att måla en hel del och sedan börja fixa med det sista. Dörren som sattes igen har blivit riktigt bra till en början och nu ska skivan bara målas med lite vit grundfärg så att den inte syns så bra innan den tapetseras över. Det måste ju bli så likt den övriga väggen som möjligt...
I det övriga livet händer inte så mycket. Jag hinner inte träna eller göra så mycket alls eftersom jag ägnar tiden åt, ja, det gissar ni säkert... Planen är att få allt med flytten klart och sedan kan jag återgå till mitt relativt bekymmerslösa liv. Träna, skriva, pyssla med silvret och givetvis jobba. Men när lägenheten är klar har jag inte en massa timmar som hänger över mig hela tiden.
På skrivfronten går det inte så himla fort just nu. Som jag nämnt ett par gånger ská jag skriva om min bok, men eftersom jag aldrig riktigt får tiden att sätta mig med det så har det inte blivit av än. Just nu upptäckte jag just en trevlig musikbit som kan gå bra att skriva till, men jag har lite för mycket att göra för att kunna sätta mig nu.
Silvret får också anstå tills vidare, eller "knypplandet" som en kompis sade igår, men jag har lite idéer för båda hängsmycken av enbart silver och med infattningar, med tillhörande kedjor givetvis. Jag skulle också vilja göra ett nytt armband till mig själv, men då i stort sett alla slantar sparas till lägenheten blir det inte helt lätt att få dem att räcka till silvret som krävs för jobbet...
Kort och gott kretsar mitt liv kring att jobba och min lägenhet. Antingen får jag se till att bli rik så att jag slipper jobba, eller så får jag se till att bli klar med lägenheten någon gång. Vilket som är enklast tänker jag nog inte svara på. =P
Hur var det nu med personligheter?
Om man inte vet vem man är, hur ska andra då kunna veta det? Det är nog här alla trevliga psykologer och sådana människor säger "Ja, alla går vi igenom olika faser för att lära känna oss själva". Som tur är slipper jag säga sådant eftersom jag är ingetdera av det där, men jag kan alltid tänka det. Min tanke är att det förmodligen är exakt det här som man går igenom vid typ tonåren; en förfärlig massa influenser dyker upp och man ska hitta sig själv i den där röran.
När man nu har lärt känna sig själv så är det nog också en bra idé att stå för vem man är. Det leder mig till en annan tanke jag hade på bussen idag, nämligen "Jag äger ju världen jag har omkring mig." Flummigt så det förslår och inte minst en kaxig tanke vid första anblicken. Men grejen är att det faktiskt stämmer. Det finns inget som hindrar mig att göra vad jag vill förutom mina egna gränser. Jag måste inte ha en fancy utbildning på högskola för att kunna göra vad jag vill egentligen. Visst, det kanske hjälper, men vad spelar det för roll i det långa loppet om jag kan åstadkomma något ändå?
Jag vill t ex lära mig mer franska. Jag talade lite franska igår med en kollega samt såg en fransk film. Det är ett fint språk, det har attityd som jag inte riktigt hittar i svenskan... Då menar jag inte attityd som man själv kan lägga in i ord, utan en egen attityd som kommer sig av uttalet, hur man än gör det själv. Så tanken här är att lära mig franska och eftersom jag inte har någon lust att sätta mig i skolbänken för det så får det väl bli på egen hand. Det är inget som hindrar mig. =)
Hm, känns som att jag börjar komma ifrån ämnet lite, men vad fan, det är ju snart natt och det gör inte så mycket...
En annan sak jag tänkte på idag, också på bussen faktiskt, är att folk inte är nöjda med sin tillvaro. Väldigt många klagar och gnäller på mitt jobb t ex. Det kan bli ett förbannat gnatande om petitesser, och visst, vissa dagar är dåliga dagar, men man har det inte varje dag. Med uteslutningsmetoden kan vi då säga att de gnäller utan att det är en dålig dag, vilket ger att de är Missnöjda. Varför då? Svaret finns ju rätt enkelt i ordet "missnöjd".
Personen är inte nöjd med det som givits och kan således inte vara nöjd. Jag vet, det låter som man säger att "blått är blått", men det är lite djupare än så... För att kunna bli nöjd med sin tillvaro måste man kunna nöja sig med något. Om man då inte nöjer sig med det man får, ja då är det ju klart att man blir missnöjd, alltså icke-nöjd. Med detta får vi alltså ett samhälle där folk kräver saker, vill ha och vill ha, utan att för den skull känna att de någonsin blir nöjda. De ägnar istället en jädra massa tid till att gå omkring och vara missnöjda, tid de skulle kunna göra något mycket bättre med om de bara sänkte sina krav lite...
Det är med sådana här tankar man kommer fram till livsmotton och visdomsord. =) Jag har ett par stycken som jag brukar tänka på, ett mer frekvent och andra lite mer sällan.
"Skönhet är ett mönster" - Det har jag förklarat så många gånger i tidigare inlägg att jag antagligen inte behöver dra allt igen...
"Ser man bara målet så missar man äventyret på vägen dit" - Ett lite mer föränderligt ordspråk jag tänker på ibland. Ordföljden ändras då och då eftersom jag aldrig kommer ihåg hur jag skrev det från början, men andemeningen finns kvar. Om man aldrig nöjer sig (återknytning där...) med vad man har och bara ser till nästa grej så kommer man att missa hela vägen dit och allt som händer där.
Nu ska jag gå och lägga mig och brodera ut flummet lite till. Imorgon ska jag fixa min nya lägenhet och förmodligen blir det en väldigt lång dag. Men det får man ta ibland. Natti...
Sade någon standardliv?
Det är lite konstigt det här. Jag har de senaste dagarna tänkt på flera saker som jag tyckte kunde passa in på min blogg, men varje gång jag satt mig vid datorn har det flugit bort och jag har glömt allt jag tänkt säga. Konstigt, men ja, så blir det ibland... Så vad har jag att säga den här gången?
Det slog mig att jag helt enkelt kan avlägga en standardrapport, men sedan insåg jag också att jag kan filosofera lite om vad jag tänker om livet i framtiden. Tack, Tobbe, för idén att tänka framtid. =) Men vi börjar med rapporten om mitt liv tror jag.
Jag har i nuläget ungefär två veckor kvar tills jag får lägenheten. För ett tag sedan kändes det som att det bästa skulle bli att komma bort från det jag har hemma nu. Alla i familjen, kaninen på köksgolvet, alla frågor och anpassningar av tider och så... Men vid närmare eftertanke är det nog grejen att få planera själv som blir bäst. Kanske hänger det ihop lite. Hur som helst blir det underbart att få lägga in alla tider och träffpunkter själv, utan att kolla upp "är det här ok?" eller "Jag äter då och då, när ska ni äta?" osv...
När jag flyttar sedan kan jag laga mat när jag vill, sköta alla tider och anpassningar enbart till mig själv. I stort sett givetvis. Det kommer ju bli gånger när jag måste passa av lite tider och sådant för att få livet att gå ihop. Jobbet är ju bara ett exempel. =) Men det får man ta. Det fina i kråksången (hur nu kråkor kan låta fint?) är att man kan bestämma mer över sina egna timmar när man inte har jobbet eller sådant.
Speciellt laga mat ser jag fram emot; slipar på en idé med grön paprika och fläskfilé som helst ska bli stark och samtidigt sötsur... Det blir nog bra. Får fundera lite. Soja, oystersås eller annat... Chili...
Förutom de mer övergripande sakerna med lägenheten har jag till min glädje fått mycket hjälp med saker. Rätt mycket av mormors saker blev ju över nu när hon gick vidare, men jag har också möjlighet att få en TV-bänk och en fåtölj av syrran och hennes sambo. Sedan fick jag veta att samma sambos brorsa med flickvän också har lite grejer de vill bli av med som jag kanske vill se på innan de slänger bort det. Kort och gott verkar allting bli väldigt bra.
Säng har jag varit iväg och tittat på igår och det verkar som att vi hittade en rätt fin en. Kungssängen är det tror jag. Men det blir nog bra när det väl är beställt och ordnat. Innan alla saker ska in i lägenheten ska det ju fixas lite. Dörren i vardagsrummet ska sättas igen, det ska målas om där och i sovrummet och garderoberna i sovrummet ska byggas om lite. Skjutdörrar sparar plats istället för vanliga dörrar. =)
Det var nog allt om standardrapporterna... Jag jobbar, väntar på lägenheten och försöker hålla igång. Typ så.
Sedan var det ju det här med framtiden. Vad kan man egentligen vänta sig av livet som finns framför en? De flesta tänker nog ungefär så här: "Först går jag igenom grundskolan och gymnasiet. Sedan blir det väl jobba lite och resa ut i världen ett tag. Blir väl högskola efter det. KTH eller något av samma sort...."
Mycket mer behövs inte och på det stora hela är det en ganska bra bild av vad många gör. Vad jag kom på nu i veckan är att det är en rätt trist tanke. Oavsett vad jag pluggar till eller låter bli att plugga till, jag ska ändå ha ett jobb resten av livet. Vad spelar det för roll vad det blir? Så länge jag är nöjd med vad jag gör är det bra.
Måste man ha ett viktigt jobb? Ja, om man inte är sig själv nog kanske... Ett viktigt jobb eller "ballt" jobb blir ett sätt att identifiera sig. Väldigt många tänker ju bara "jag ska ha ett jobb jag tjänar mycket pengar på". Visst är pengar bra, men ja, det verkar ju inte så kul i längden om man inte gillar jobbet i sig.
Så vad kommer jag fram till då? Jo, att jag återigen står och funderar på vad jag ska bli. Jag måste inte ha ett fancy jobb som påverkar många människor.
Jaha, tog en paus, åt middag...
Efter en lång och trevlig middag med konversation med mina föräldrar har jag egentligen bara kommit fram till att läraryrket lockar ändå... Vet inte riktigt vad jag gör med den tanken. =) Men framtiden blir nog spännande. Vad ska jag göra egentligen?
Det dömda Sverige.
I gårdagens Metro läste jag rubriken "Var fjärde svensk man anser att det delvis är kvinnans fel om hon blir våldtagen". Det var tur att jag inte satt ute bland passagerarna för jag blev så irriterad att jag svor högt. Det hade nog varit en syn om en tågförare plötsligt börjat sprida grova svordomar omkring sig. Bilden är rent roande... =)
Men hur som helst, tillbaka till artikeln. I den fanns diverse statistik om hur ett drygt tusental personer tyckt till i en undersökning som handlade om våldtäkter. Hur kan det komma sig - hur i hela jävla helvetet kan det komma sig!! - att 25% av Sveriges "män" tycker att det delvis är kvinnans fel?! Vi kan börja beta av argumenten som en del av dessa galningar har.
Utmanande klädsel: Här vill jag påstå att det är ett rent brott mot friheten att få klä sig hur man vill. Jag misshandlar inte affärsmännen som går i sina kostymer för att jag tycker att de ser dryga och snobbiga ut. Jag tar mig inte heller friheter för att en tjej har en kort kjol på sig, eller en urringad tröja. Vilken idiot kom på den tanken att en tjej med utmanande klädsel ber om att bli våldtagen? I det tysta givetvis, det skulle hon knappast säga högt, men tydligen är det så ändå. Bara det här argumentet borde ju visa vart allt leder...
Alkohol: Det stod också i artikeln att 19% av de yngre killarna i undersökningen (det gällde 18-30 om jag inte minns fel) menar att en tjej som druckit mycket antingen A) Är så full att hon inte märker om hon blir våldtagen. eller B) Antagligen vill ha sex självmant, annars skulle hon inte druckit så mycket. Jaha ja, där ser man vilken jävla begåvningsreserv som om några år ska föreställa Sveriges yngre "män". Notera citationstecknen förresten, för Män är de då inte.
Till råga på allt ansåg samma 19% att alkhol var en förmildrande omständighet för våldtäktsmannen. En person som är full kan alltså lättare komma undan bara för att han har druckit. Men det är ju bra att veta, är man full så behöver man inte ta ett "nej", då är det fritt fram.
Ok, det var kanske en smula irriterat och vinklat, men tanken ska inte finnas över huvud taget. Kan man inte behärska sig när man dricker, då ska man fan i mig låta drickan bli kvar i barskåpet. Och ja, jag blir arg för att det ska vara så här. Dagens "män" är sådana typer som äcklar mig. De har ingenting med den stolthet man kan känna för sig själv, de har ingen moral och de har framförallt ingen heder. HYCKLARE, är vad de är! De kanske moraliserar över annat, men den rätten har de i så fall förbrukat.
Summa summarum, jag skäms för den fjärdedel som inte kan ta ansvar för sig själva och jag hoppas att de andra tre fjärdedelarna gör detsamma.
Så kommer vi till del två. Det har inte lika stor betydelse men jag undrar hur det har blivit att Sverige är ett land av petitesser och smågnabb. Föremålet för min irritation är den högst eminenta "Fru Gårman". Jepp, så ska det bli från och med årsskiftet. Från och med första oktober jobbar Vägverket med att ta fram en skylt som ska ersätta hälften av skyltarna vid övergångsställena. Frågan är, vilken låtsaspolitiker har tagit det beslutet?
Till att börja med måste det ju vara en som har noll sinne för det relativa. Vad kan en skylt göra jämställdheten? Kommer jag att se på det andra könet med en annan blick bara för att det är en Fru Gårman istället för Herr Gårman på skylten? Den frågan ska jag inte ens svara på...
För det andra tycks detta beslut helt missa ordvitsen i Herr Gårmans namn. Kopplingen "Herr Gårman" och "här går man" är antagligen för svår för de små reptilerna. Hur de har tänkt sig att Fru Gårman ska kopplas till det sammanhanget är helt bortom min fattningsförmåga och då anser jag mig ändå vara rätt bright. =) Nej, detta är Ögontjänarna. Att ta beslut om en skylt för jämställdhetens skull blir inte mer än tom gest som på pappret ser jättebra ut för ultrafeministerna och förmodligen inte ens rör gemene man i ryggen. Bortsett från att det är våra skattepengar som ska finansiera det.
För att avsluta dessa oreringar tänkte jag bara säga att jag ska bojkotta Fru Gårman. Ett sådant övergångsställe är värsta sortens låtsaspåverkan från i övrigt tveksamma politiker som vill framstå i ett bättre ljus. Den dag man använder skattepengarna till något vettigt kanske Sverige har en chans igen, men man får be för att det hinner ändras innan det är för sent...
En smärre irritation
Dagen började ovanligt tidigt för min del, redan 08:30 och det kändes lite konstigt att gå upp vid den tiden. I vanliga fall ser mitt dygn lite annorlunda ut mot de flestas eftersom jag jobbar eftermiddag/kväll; jag brukar gå upp framåt 10-11 beroende på hur länge jag måste jobba under kvällen och när jag kommer hem. Det krävs att man kan hålla huvudet på skaft när man kör de där tågen... Hur som helst, det var en lite ovanlig början. =)
Själva arbetsdagen har det dock inte varit något fel på. Jag hade reservtjänst från 10 till 18 idag och behövde bara sticka ut två gånger, totalt tre timmar kanske. Får man sedan sitta still och umgås med kollegorna så blir det i stort en trevlig dag, speciellt med det vackra vädret!
Nu när jag försöker sammanfatta det som varit besvärligt idag så inser jag att det inte var så farligt ändå. Men irritationsmomenten kvarstår. Av något skäl har någon sprungit förbi mig på forumet och raderat en tråd utan att varken säga till mig eller förvarna mig. Det ogillar jag. Om det ska vara jag som har huvudansvaret måste jag få veta vad som händer så att jag kan svara på frågor, minst av allt. Att jag sedan inte håller med om beslutet gör inte saken bättre, men det är själva formen av bristande "teamspirit" som stör. På det viset kommer det inte att fungera alls...
Sedan kommer vi till nästa del. Angående att ge kritik på texter är det svårt att säga var man ska sätta gränsen för rent ohyfs till skarp kritik. Personligen anser jag att man kan säga det mesta så länge det inte är ett rakt påhopp eller en riktad kränkning mot personen/personerna i fråga. Alla har en rätt att uttrycka sin åsikt, punkt. Om inte det heller fungerar så är det verkligen illa...
Ja, berörda personer förstår antagligen vad jag syftar på, och skulle det vara någon som tar illa upp för det jag skrev här ovan får ni väl säga till, men det är också ett sätt att uttrycka vad man känner eller tänker.
Det värsta med att försöka se på sina tankar från ett annat perspektiv är ofta att man tappar stinget så att säga. Man missar lite poängen med att vara irriterad. Så är nu inte riktigt fallet, jag är fortfarande mystiskt förgrymmad på vem det nu är som springer bakom ryggen på mig likt en annan skugga, men ja... Det löser sig nog med tiden. =)
Får försöka komma på något vettigare att skriva här nästa gång. Kanske är det ändå en idé att slänga ut min lilla SF-text som en följetong... Hm...
Idag minns jag.
Det här blir nog ett längre inlägg tror jag... Idag är en dag som inte alls känns bra på något sätt. Det är inte så att den har bådat illa för framtiden eller förstört något, den har bara varit en dag centrerad kring saker som påverkar mig negativt. Till att börja med var jag på begravning idag...
Det är aldrig roligt att gå på begravning. Händelsen i sig består av att man tar farväl av en älskad person och vem fan tycker att det kan vara bra. Just när jag skriver detta ser jag i ögonvrån att jag fått ett nytt e-mail från en person jag tycker är väldigt trevlig, det är livar upp den annars miserabla kvällen något... Men tillbaka till dagen som varit.
Till att börja med kanske jag borde klargöra att det var min mormors mors begravning. Eller mormor som alla kallade henne. Kallar henne, alltjämt... Hon blev 103 år och nio månader på dagen när. Den 18:e juli 1904 föddes hon och under det långa liv hon haft så har det skett mer än jag kan försöka förstå, två världskrig t ex. Mormor har också varit den som alltid funnits. Det har liksom blivit så att mormor var förknippad med tidens hjul som rullar framåt med oförminskad fart. Hon blev äldre, åren gick men likväl var det som hon stod vid sidan om och förblev stark.
Det var inte förrän för några år sedan som det blev lite sämre. Hjärtat började känna av åldern och hon blev tröttare. Nu ska jag inte försöka minnas alla tidpunkter för det kan jag inte, men för några år sedan fick hon en pacemaker och livsglädjen kom tillbaka. Senast mormor var här i huset var strax före jul förra året, på adventsfika tror jag. Jag såg en bild av det för några timmar sedan... Sedan dess blev saker och ting snabbt sämre och mormor blev gammal på riktigt. 103 år är så ofattbart länge att jag inte förstår hur hon kunde klara av det!
Jag träffade mormor sista gången före resan till Österrike på sportlovet tror jag. Då var hon sängliggande och det märktes att hon var trött. Men hon pratade med oss, fann ro i att vi var där och så. I mars någon gång efter resan var slut så var mamma med henne den sista dagen. Det... blir svårt att beskriva det som känns, för det kändes inte alls tror jag. I och med att jag skriver det här som jag gör nu känns det att tårarna bränner i ögonen igen. Men det är rakt på sak, det ska vara det.
Tiden efter resan vågade jag inte åka till mormor just för att jag inte ville se och känna hur jobbigt det var för henne. Jag vet att hon var lite rädd för det som skulle komma, men mamma och mormor fanns där och pratade med henne. Det är en glädje att mormor fick somna stilla och göra det i sällskap med någon.
Det finns inte mycket att säga om begravningen tror jag. Den var vacker, men den betydde också slutet för den här gången. Jag är inte den som tror på ett liv efter döden, ej heller gud eller hans rike. Jag vet inte vad som kan eller ska hända så jag tänker inte försöka säga vare sig det ena eller det andra. Kanske träffar jag mormor igen på något sätt.
Begravningen var vacker. Idag minns jag mormor. Jag hade alltid stor respekt för mormor. När jag var mindre kanske man kan säga att jag var lite rädd för henne, men det var på det sättet att jag inte visste vad hon kunde bli arg för. Mormor tolererade inte dumheter och det med rätta. Hon var av den skola som jag själv håller högt. Artighet, respekt och mycket annat, det var självklart att mormor skulle få det. På senare år har respekten varit i form av att jag älskade henne och ville henne det bästa. Kanske är det därför det finns ett visst "sätt" man är mot äldre på...
Idag minns jag mormor för allt hon gjort för mig. Alla pannkakor hon stekte. Alla bullar hon bakade. Jag minns en dag för många år sedan när jag genom köksfönstret såg henne komma gående upp mot grinden från bussen, en liten gumma som alltid var glad. Jag kommer ihåg alla dagar jag badade med henne på landstället som blev sålt. Min gammelmorfar byggde det men honom har jag aldrig träffat. Han dog i Jugoslavien -66 av någon sjukdom som jag inte kan namnet på. Jag har bara sett bilder på honom.
Jag tappade tråden lite här... Får kanske återkomma med mer om så är.
God kväll.
Annat tankearbete...
Det finns väldigt många människor här i världen som sysselsätter sig med att skriva. En del har det t o m som jobb, andra gör som jag och roar sig (kungligt, det ska påpekas) med att antingen skriva på egen hand eller plåga andra med deras fel. =P Måste bara nämna att de flesta kolumnister i dagens tidningar verkligen är urusla på att göra sitt jobb för det mesta. Ett praktexempel är hon i Metro som gnällde på att den här Blondinbella tjänar pengar på sin blogg. Patetiskt. Hon är bara en av de "vuxna" som tror att allting måste vara frivilligt, en plåga att göra och helst också en martyrdöd... Avundsjukan är så tydlig att man kan ta på den.
Hur som helst, vi går vidare; tänker man på hur många det finns som skriver så borde alla ämnen vara genomgångna, upptagna och framförallt publicerade. Men även om det är så så blir det ingen skillnad för alla aktiva skribenter. Hm, jag insåg just att det blev rätt skumt det här, men sak samma...
Ser man det subjektivt då så ramlar man ned på enskild skribents nivå. För att göra det enkelt kan jag ju utgå från mig själv. Jag har inte en susning av en chans att kunna läsa alla saker som skrivs och inte heller kan jag inspireras av alla saker. Det jag kommer på har säkert någon annan också tänkt på, om än kanske inte i exakt samma ord. Med andra ord blir det nästan en filosofisk fråga... Om jag inte på något sätt känner till det som skrivits, existerar det då? Det blir som med ljudet i skogen; om ett träd faller i skogen, men ingen är där och hör dunsen, finns ljudet då? Nu finns det inget sådant som en tom plats, men jag tror ni förstår poängen...
Filosofi... Flum... Kanske är det ingen slump att båda orden börjar på F. Vad jag kommer fram till med det här är i alla fall att jag fortfarande kan skriva det jag vill skriva utan att fundera så mycket på om det gjorts förr. Sådant stärker tanken att jag kan skriva min bok och få den publicerad.
Jag tror jag ska skriva en liten text eller så ikväll, bara för att få skriva av mig lite. Det här går inte bra, det känner jag själv. Kanske slänger jag ut den här då. Lite mer vettig kan jag vara istället för att bara flumma. ;)
I andan av flum
Det här inlägget har väl ingen direkt större mening faktiskt och med det sagt så är väl allt i sin ordning, eller hur? =P I stort blir det en lägesrapport och lite flummande åt vänster och höger bara för att det är roligt.
Så vad har jag gjort sedan jag kom hem från semestern? Jobbat har jag givetvis gjort, men däremellan har jag också hunnit med en del annat. Söndag och måndag var typ återhämtning efter resan så det finns inte mycket att säga om dem. Tisdagen var jag däremot ledig på!
I all min genialitet passade jag på att ta sovmorgon på tisdagen och ställde inte klockan alls. Tror jag. Det är lite svårt det där för ofta vaknar jag innan den hinner ringa i alla fall så det spelar ingen roll hur jag gör med den. Ett undantag var idag, men dit kommer vi... Större delen av tisdagen spenderade jag med att kika på tecknade serier och slappa i allmänhet. Fixade något där, pysslade här, osv. Men jag fick lite nyttigt gjort också!
Runt fem där på eftermiddagen åkte jag och min mor till lägenheten som mormor bodde i. Mamma och hennes bror har redan sett över de saker som de vill spara åt sig själva, men det finns fortfarande en massa saker som bara blivit över. Däribland rätt mycket husgeråd. Jag har nu inte tänkt förlita mig på det jag plockade ihop av glas, bestick, grytor, kastruller och annat, men det är en bra början innan jag börjar köpa egna saker till lägenheten. Soffan är kanske inte den skönaste som finns, men den första tiden kommer jag att uppskatta att ha något att sitta i. Bordet och stolarna är möjligen inte av den design som gör sig bäst i köket, men på samma sätt där är det oerhört skönt att ha någonting alls att kunna äta sina måltider vid.
Tisdagkvällen ägnade jag åt någon meningslös aktivitet vid datorn tror jag, antagligen ett underligt chattande eller så. Jag minns inte riktigt vad det var.
Jaha, nu minns jag plötsligt att jag missade min ordning här. Det jag egentligen tänkte säga i det här inlägget, eller tänkte säga först, var att jag äntligen blivit klar med min science-fiction-text! Under bussresorna till och från Österrike har jag haft en del timmar på mig att skriva på min novell, så då blev det naturligtvis så att jag hann en bit. I måndags kväll satte jag mig och tänkte få ytterligare en bit gjord, men jag blev "biten" nästan direkt och skrev väl en fyra sidor i sträck. =) Hur som helst skrev jag färdigt slutet och för att vara en text utan seriöst mål och plan så blev den riktigt bra. Det finns visserligen rätt stora logiska luckor i den, men det kan förklaras delvis av den bristande planen, delvis av de många avbrotten i skrivandet; man tappar tråden lite ibland... Allt som allt blev den 51 sidor lång och lite blygsamt ska jag påpeka att den antagligen gör sig bra som filmidé. =)
För att då fortsätta rapporten går vi vidare till onsdagen. Onsdagen har varit rakt igenom "ordinär". Det är bästa ordet faktiskt. Jag steg upp, åt frukost, gick och tränade, slappade lite och åkte till jobbet. Sådana dagar kan både vara bra och dåliga. Om man har fått en god natts sömn blir det inga problem alls. Gymmandet går bra och man är på topp i stort sett hela dagen. Möjligen kan en väldig lång arbetsdag vara trist, men i stort så blir det bra hur man än gör.
Det dåliga kommer fram om man är lite trött och uttråkad. Då börjar i alla fall jag liksom "leta fel" på dagen och tro mig, det går alltid att hitta fel på en dag, om så bara småsaker som "varför hände inte just det?". Som tur var blev det alternativ ett för mig idag; jag fick en skön natts sömn och följaktligen blev det en bra dag! =)
En lite lustig sak som hände nu på slutet av mitt pass fick mig att tänka på slumpen och hur den förhåller sig till oss egentligen. Det där "när man talar om trollen så står de i farstun" tycks ibland ha en bättre grund än bara slumpen. Det som hände var följande:
Jag rullade ned mot Alvik och skulle lämna ifrån mig tåget i nio minuter till någon stackare som skulle vända det. Sedan skulle jag ta emot samma tåg igen och köra vidare i 1,5 h. Meningslöst? Tell me about it... Hur som, jag började tänka på vem denna stackare kunde vara och det är här slumpen sätter in. På gymmet idag sprang jag på en kollega som kom dit ungefär när jag var klar. Hon försvann iväg någonstans sedan men jag vet inte vart. Så när jag då körde ned mot plattform 1 i Alvik tänkte jag att det vore lustigt om det var just hon som fått skräpgörat att vända ett tåg, och min förvåning visste inga gränser när det faktiskt var det! Sådana händelser får mig att undra hur det egentligen är beskaffat med slumpen, ödet och eventuella gudomar i skyn. ;)
Summa summarum av veckan hittills: En tämligen god vecka. Fler lustiga saker med jobbet lär dyka upp, som att jag imorgon har reservtjänst hela dagen och det är tredje gången på fyra arbetsdagar (tisdagen var ju ledig). Det är lite konstigt. Att jag idag onsdag också hade arbetsplatsmöte för tredje gången känns rätt skumt det med. Meningslöst beskriver det bra, men i stora drag så är alla avbrott från tågen rätt bra. Hm, vore inte dumt att få någon elev framöver heller, det skulle en kompis få. He, "få" var ju rätt kul det med. =P
Nåja, dags att släcka ned och sova lite tror jag. Torsdagförmiddagen ska ägnas åt allvarligt menat dagdrivande tror jag...
Skrivabstinens! Ja, och så hemma då... Och lite smått
Starkast var känslan i onsdags tror jag. Då satt jag i en tvåstolslift upp mot mittstationen i Sölden och kunde nästan känna smaken av orden som liksom av sig själva föll ned på pappret. Bokstäver ger jag inte ett vitten för, men orden som de bildar är något speciellt. Nu minns jag inte riktigt vilket ord det var jag tänkte på, men det var ett eller två som jag satt och grunnade på. De var rätt enkla och utan någon djupare innebörd, men de var av det slaget att man kan säga mycket med dem. Det är ett problem med folk idag har jag märkt; man måste förenkla och därigenom förlänga många saker för att de ska förstå.
Jaha, efter några minuter av fundering kommer jag dessvärre inte på ett bra exempel på ett sådant ord. Men de finns, så mycket är säkert, de där orden som innehåller en uppsjö olika saker i bara en enda del. Kanske beror det på hur jag ser på orden, men jag tror nog att de flesta som är lite vana vid att skriva tänker på det på samma sätt. Ett ord är inte bara bokstäver, det är en bild på samma gång (jag vet, jag har pratat om det också).
Annat nytt vid fronten är ju att jag kommit hem just i dag och så gott som hunnit färdigt med min "Ett dödens näste". För den som inte vet vad det är så kan jag säga att det är en rätt enkelt skriven science-fiction-berättelse som inspirerats av Alien, Starship Troopers, StarCraft och lite diverse annat. Det finns någon likhet med Terminator också tror jag, men det var en slump faktiskt. Nu när jag skriver om mitt skrivna verk inser jag att jag inte brukar prata så mycket om det jag gör... Kan förklara det strax.
Den här "Ett dödens näste" är i alla fall en kortare längre text på knappa 50-talet sidor. Den är så gott som avslutad på 47 tror jag och det kommer inte att krävas särskilt mycket mer för att helt avsluta den. Lite kuriosa är att en novell definieras som "en kortare text på 0-50 sidor" så det ser ju ut att bli en novell när allt kommer om kring. Vad som kommer sedan är "roman" antar jag.
Ska jag vara ärlig är jag rätt stolt över hur den har tagit form under tiden. Som många andra saker jag börjar skriva på har jag inte haft någon färdig plan eller helhetsidé alls. Det har bara börjat som en lös tanke och så blir det tre-fyra sidor. Här kommer det knepiga för många; de skriver sina tre sidor men kan inte få det längre. Då kommer de och frågar hur jag lyckas skriva så långa saker. Svaret är enkelt men ska inte tas upp här så vi återgår till vad jag tänkte säga. Den här SF-texten har blivit något att öva med, att pröva nya grepp och sätt med. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men hur man än ser på det så är det övning och övning är bra.
Vad är då poängen med denna text? Ingen! Det är något jag gör för mitt höga nöjes skull. =) Konceptet är enkelt, jag har inga krav alls, skriver när jag känner för det och som en bonus gillar läsarna det. Dessa "läsare" finns lite varstans kan man säga; vissa läser det frivilligt, andra läser det för att jag helt oförskämt ber dem om det. =P
När jag tänker efter lite så skulle det nog bli en rätt bra film av den. I stort finns det en bra upptakt, en vettig mittendel och ett slut som få de västerländska Hollywoodälskarna att gråta av lycka. Just det, det hela är i en rätt klassisk tappning. Dessutom funderar jag på att göra det till en veckoföljetong här på bloggen med en eller två sidor per vecka. Då har ni att göra. =)
Mitt andra jobb, och antagligen det sista eller vad man ska kalla det, är så klart min bok. Som en lite bättre uppdatering på den fronten kan jag ge en liten rapport här: Om jag öppnar dokumentet och tittar på det nu står räknaren på 256 sidor, tror jag. Det är långt, det är jag medveten om, men ett slut på den texten skulle antagligen ge ett resultat på ~300 sidor. Så varför tar jag bara inte tag i det?
Ja, om sanningen ska fram så är dessa dryga 40 sidor inget problem för mig att skriva på några veckor. En bra timme ger tre sidor och i snitt kan jag nog hålla en "fart" av två sidor per timme. Det är alltså bara en fråga om 20 timmar och det kan jag lätt ordna på den tiden. Men, och här kommer det stora problemet: Det är inte vad jag vill ha.
Texten i nuläget är sådan att jag kan avsluta den på runt 300 sidor och sedan påbörja nästa bok för att helt nysta upp storyn. Min idé är som vanligt att avvika från gängse skick och bruk och låta det bli två böcker. Jag vet inte om det finns ett ord motsvarande "trilogi", men "duologi" låter lite dumt att säga. Hur som helst var det grundidén. Nu vet jag inte om det blir så för efter att ha läst igenom hela texten har jag börjat tänka till lite. Från början ville jag ha en bok som var okomplicerad och fokuserad kring själva karaktärerna. Tyvärr drog det iväg lite och jag utvecklade världen, byggde städer och länder och i stort hade väldigt roligt, men det blev lite för mycket. Således har jag nått det stadie där jag kallar dessa 256 sidor för "ett utkast"! =)
Nu vet jag vad en del tänker, något i stil med "han är ju galen", men ja, så kan det vara ibland. Eller så tänker ni inte så alls, vad vet jag egentligen om det. De flesta brukar skygga för tanken att jag skrivit ett dokument på 256 sidor så grejen att börja om från början borde ha samma effekt, eller hur? =P För det är planen, att börja om och ta bort det jag inte vill ha med och lägga till det jag vill ha med. Lätt och ledigt.
Nå, jag kan tro att ni vill ha ett skäl också. Anledningen till att jag beslutat mig för en så drastisk omarbetning är helt enkelt att det finns för många "fel" med den nuvarande texten för att jag ska kunna rätta den. Givetvis kommer jag behålla den som den är nu (det vore ju ren idioti att slänga bort den!) och sedan börja på ett nytt dokument för den riktiga boken. Vissa saker i Version 1 är rent dåliga och andra vill jag helst inte ha med. Inledningen är ett väldigt bra exempel.
Läsaren kastas in i handlingen med en häftig händelse och perfektionist som jag är kan jag inte tillåta mig att använda ett sådant billigt knep för att få med läsaren. För det är det nämligen. Att börja en text med en händelse är en grundläggande teknik för att rycka med läsaren och få honom/henne att fortsätta läsa. Varför då inte använda det? Ja, för att jag helt enkelt anser mig stå över sådant. Jag har en mycket bättre idé nu som jag gillar bättre än det som händer här. Å andra sidan kan man argumentera för att det alltid händer något, men just detta knep går ut på att man tar en lite större sak, ett krig, någon som dör, osv.
Jag tror ni förstår bilden av arbetet som ligger framför mig. Innan jag tar itu med detta så ska jag göra färdigt en eller två lösa texter, däribland "Ett dödens näste". Sedan bär det iväg och då ska jag inte visa det för någon förrän det är klart. Något undantag blir det kanske, jag är rätt svag när det gäller att hålla inne helt med en sådan idé och dessutom kan det vara bra med lite input.
Utöver dessa två större projekt har jag givetvis flera småsaker som jag kan arbeta vidare på om jag vill. En summering kan låta skrytsam, men jag har några texter på drygt tio sidor och en på engelska på åtta eller nio. Jag har märkt att de korta texter som jag avslutar är som mest fem sidor, medan det jag får svårt att avsluta stannar någonstans vid tio eller mer. Det är dessa som kan läggas ut åt alla håll och växa sig till 40-50 sidor, om jag bara lät dem göra det.
Lite tvingad känner jag mig dock att säga något om min resa/hemkomst. För den som inte visste det har jag varit borta i Österrike en vecka och åkt skidor i Sölden. Det var trevligt, men jag måste tillstå att jag trivdes bättre i sällskapet på sportlovet. Förmodligen beror det på att jag kände fler där, för den här veckan har inte varit tråkig eller händelselös på något sätt, tvärtom. Påskresan är alltid fylld av härliga aktiviteter, men jag saknade de andra resenärerna lite.
Det här var också fjärde gången jag var i Sölden så systemet börjar bli lite väl bekant. Det var inte "Åh, det här stället är bra ja!" utan mer "Just det, så såg det ut här...". Men det var ju mitt val och ingen annans att följa med. Jag har åkt en massa fin offpist och insett att mina skidor är lite illa lämpade för det, men kul var det. =)
Nu är jag hemma igen och ska börja jobba från och med söndag. Framöver kommer det att bli mycket jobba för min del då jag vill dra in mycket pengar till lägenheten. Ha överseende med detta så ska jag försöka träffa alla kompisar också!
Tunnelbanetankar
Vad jag tänkte komma fram till är att jag har rätt mycket tid att tänka över saker och ting när jag kör tågen. Det finns liksom inte särskilt mycket att göra när man väl kommit förbi den punkt när tågen kräver hela uppmärksamheten. Ett trevligt nöje är att betrakta folk på stationerna; det finns alltid någon konstig typ, någon söt flicka eller helt enkelt bara någon med en underlig väska. Sådant kan man se på dagarna och ett tag in på kvällen, men när det börjar bli sent en vardagkväll är det inte så många som åker tunnelbana längre. Det är då man börjar tänka på annat...
I söndags var senaste jag jobbade för jag var ledig igår måndag. Det var en bra arbetsdag faktiskt, kort och utan några större ansträngningar för att få trafiken att gå som den skulle. Jag hade också fyllt mobilen med en massa trevlig musik som jag kunde sitta och lyssna till och på det hela taget var det en bra dag. När jag satt och körde mitt sista tåg så kom jag på att jag skulle försöka definiera "tid" för mig själv. Inget lätt ämne, det medges, men det var ju just det att man har en del tid över...
Det första jag kom fram till var egentligen något som är rätt välkänt. Om man frös ned allt till den absoluta nollpunkten så skulle tiden stanna, eftersom atomerna slutar röra på sig och inget förändras. Tid är alltså rörelse, men då måste också rörelse vara tid. Detta fick mig att grubbla lite, för hur skulle man då egentligen se på det här med sekunder? Nu är ju en sekund bara något vi uppfunnit för att förstå tiden och ha någon slags mer exakt angivelse än solen. Mina problem började när jag insåg att saker och ting går olika fort hela tiden. Om tid är rörelse och rörelse är tid, och så kommer det rörelser som har olika hastighet? Där blev det krångligt.
På just den frågan finns det nog inget bra svar tror jag. Det är här som relativitetsteorin börjar göra sig gällande om jag inte minns fel från skolan. För att inte göra det onödigt komplicerat beslöt jag mig för att det finns en konstant som man hänvisar till, t ex jorden, den allmänna saken som vi bor på. Men resonemanget är inte helt orimligt ändå, för det sägs ju att tiden börjar gå långsammare när man rör sig snabbare än ljuset...
Så här långt hade jag kommit efter någon timmes funderingar och jag var på det hela taget rätt nöjd med vad jag uppnått; delvis var det förströelse på ett annars rätt ensidigt jobb, delvis var det rätt roligt att ge sig på ett sådant ämne. =)
Vad kom jag då fram till? Ja, efter denna timme av rätt meningslöst flummande så fick jag fram slutsatsen att tid är händelser. Om inget händer, inget alls, då står tiden stilla. Man skulle också kunna kalla det förändring, men det är nu bara en synonym i det här fallet. Således: Tid = Rörelse = Händelser.
Det var något mer jag tänkte jag skulle skrivit här, men i vanlig ordning så tycks jag ha glömt vad det var. Jag borde nog skriva ned sådant...
"Acceptansen"
On and on... Idag måndag började de med en ny artikelserie som handlar om hur unga ser på livet efter 20. Jag läste rubriken först och tänkte att det kändes ju väldigt aktuellt. Så jag slog upp tidningen, bläddrade hastigt fram till rätt uppslag och läste igenom texten. Det som slog mig först var den oerhörda acceptansen som tydligen finns där ute. För att göra detta klart ska jag göra ett litet stickspår.
"Acceptansen" som vi kan kalla fenomenet är att man finner sig i de föreskrivna reglerna, de nedslitna hjulspåren i samhällets snöslask. Det ska vara på ett visst sätt och man finner sig i att så är det bara. Exemplet de hade i tidningen var en tjej på 22 år som hette Ylva om jag inte missminner mig. Hon läste ryska med internationell ekonomi som övergripande studiesyfte. Jag vet inte säkert om det var för att hon gillade Ryssland och ville jobba där eller om hon helt enkelt bara tog det. Detta framgick nämligen inte helt klart, eller i varje fall inte för mig. Och då är vi tillbaka i Acceptansen. Vår vän Ylva har nämligen funnit sig i att det kanske inte är vad hon vill göra, men det är nog bra att göra så i alla fall. "För sakens bästa hålla med" sjunger Bo Kaspers Orkester i låten "Dansa på min grav". Just den frasen låter väldigt bra.
Jag började tänka på det där när jag hörde låten för någon vecka sedan. Som ung förväntas jag vara hungrig och ambitiös. Jag ska hinna med att resa, flytta hemifrån, jobba, studera och sedan helst skaffa familj när jag ordnat med en vettig karriär. Och det är väl inget konstigt med karriären; vem vill inte ha ett arbete som drar in bra med pengar? Frågan är bara, jobbar man för pengarnas skull eller för sin egen?
Att jag har koll på arbetsmarknaden är en lögn. Att jag har koll på vad jag borde göra är en ännu större lögn. Lyckligtvis (eller kanske oturligt?) verkar det jag vill sammanfalla med vad som är möjligt med dagens samhälle. Den klipske kan då hävda att jag fallit offer för Acceptansens klinga, men så är icke fallet! "Knowing the trap is the first step in avoiding it" - Citat från filmen Dune. Tillbaka till jobben alltså.
Jag vill bli lärare. Man kan se det från pessimistens perspektiv: Det är dåligt betalt för det arbete man utför. Det är slitsamt. Det är otacksamt. Ja, jag tror ni förstår poängen...
Men man kan också se det från mitt perspektiv och detta kan sammanfattas med fem ord: Det är vad jag vill.
För att då återgå till hela syftet med detta inlägg. Acceptansen bland unga. Varför har det blivit så att man faller till föga för normen? Jag tror inte att jag i hela mitt liv har stött på någon som sagt "Jag är nöjd med det jag har nu" utan att denna lägger till ett "men..." Om jag har träffat en sådan person är det i sig så unikt att det inte är konstigt att jag glömt bort det. =)
Varifrån kommer det här passiva levernet då? Det kan man ju fråga sig och frågar jag mig själv så har jag inget svar på rak arm. Med tanke på att ingen verkar vara riktigt nöjd någon gång så borde det ju rimligen finnas fler som tänker "Då får jag göra på ett annat sätt" och istället för att bli Svensson med villa, Volvo och vovve ta svängen via Livet istället. Livet, ja. Det leder osökt till frågan "Vad är livet?" och det tänker jag inte försöka besvara nu. Utmaningen i sig är emellertid lockande så jag får ta det senare.
Nu känns det lite som att jag tappat bort hela meningen med det här inlägget. Vi kan ju säga att det är menat att skapa fundering och tanke; på det sättet räddar jag mitt eget skinn och får ändå posta ett inlägg och känna mig nöjd över hur uppdaterad min blogg har varit de två senaste dagarna.
Hemma igen...
Så var man hemma igen och semestern är slut för den här gången. Precis som vanligt kommer tanken "Borta bra men hemma bäst" på sned eftersom jag faktiskt inte har någon större lust att komma hem till det vanliga livet igen. Detta kräver förstås sin förklaring, även om jag kan tänka mig att många anar vart jag vill komma.
Vad är så bra med att vara borta? Ja, egentligen handlar det ju mycket om vad för slags resa man gör. Skidresorna jag åker med är möjligen de bästa resorna jag någonsin valt att göra. Skidmässigt var resan till Sölden för två år sedan, då på påsklovet, den bästa jag gjort. Kanske var det för att jag åkte helt själv och utan att känna någon innan, kanske var det för att resan i sig var som den var. Man kan nämligen inte åka på en skidresa med det här sällskapet UTAN att lära känna någon och därtill bra också.
Det är en ganska unik sak tror jag. Den här resan träffade jag människor jag träffat sedan innan men det var första gången på två år jag verkligen tillbringade tid med dem. Det kändes inte konstigt, inte obekvämt eller på något sätt alls mindre bra. Tvärtom var det som om det krävdes blott fem minuter innan man tänkte "Just det, vi känner ju redan varandra." Jag vet ju inte om alla tänker så, men det verkar som att alla känner varandra oavsett om man träffats innan eller är förstagångsresenär med Kompisresor.
Egentligen borde jag börja med själva bussresan ned. Ofta när jag säger vad jag ska göra så får jag frågan "Orka åka buss så länge! Blir det inte tråkigt?!" Ja, det tar ett dygn att åka buss ned till Österrike. Nej, det blir inte tråkigt, för det är alltid någon att prata med, alltid en film att se, osv. Så länge man inte är oerhört dålig på att roa sig själv så blir det inte tråkigt. Man sover ju en tredjedel av resan också, det ska vi inte glömma. Kanske inte i sträck, men totalt sett...
Ankomsten på söndagseftermiddagen är förstås inte den piggaste man kan göra. Så bra sover man nu inte i en buss så de flesta är rätt trötta när man kommer fram. Det var ingen skillnad nu heller; efter inpackning, dusch och lite slappande så var det middag och därefter i säng rätt snart. Jag tror jag lade mig vid tio och vaknade vid halv sex på morgonen! Hur man än ser på saken så kan man inte sova mycket mer än åtta timmar i sträck om man är van vid att sova så länge, sedan får man vara trött också... Men jag somnade förstås om och steg upp vid kvart över sju när vi egentligen hade tänkt gå upp. =) Det blev en bra natts sömn i alla fall.
Vistelsen nere i Pitztal var rätt genomgående egentligen. Vi steg upp kvart över sju och gick ned till frukosten strax före halv åtta. Beroende på hur långt det är till backen så har man sedan lite olika hålltider; den här resan var det fyrtiofem minuters resa till backen och således satte vi avresetiden till kvart över åtta. Den tiden tror jag inte att vi höll någon av morgnarna av varierande skäl. Det bör dock poängteras att det inte bara var ungdomarnas fel. Flera av morgnarna var det vuxna som troppade in i bussen vid femton-sexton över och tanken var då att vi skulle ÅKA från hotellet vid femton över. Att det var ett par ungdomar som blev lite mer sena någon morgon kan också sägas, men på det stora hela var det rätt allmänt försenat. =) Nå, det gjorde inte saken sämre på något sätt.
Dagarna fördrevs på ungefär samma sätt varje dag, men mot veckans slut blev det ett par fikapauser extra tror jag. Fast å andra sidan så blev det färre sådana förr om åren. Nu är det snarare en social fråga än tankar på att man ska vila och orka åka mer. Skidåkning i all ära, men det är alltid trevligt att få sitta still och prata lite, sola och bara ta det allmänt lugnt. Trots allt handlar det om semester här!
Under veckan har jag åkt med personer som jag inte trodde att jag skulle åka mest med från början faktiskt. Totalt var vi väl tio-tolv ungdomar som första dagen gav oss ut gemensamt i backen, men har man åkt lite förr vet man att det inte går att vara så många. Det finns för många viljor, för olika åkstilar och för annorlunda uppfattningar om när man ska äta lunch och fika. Med andra ord delade vi upp oss redan andra dagen har jag för mig... Jag åkte med mina två brorsor och två av tjejerna som var med på resan, också de syskon med varandra. För den som inte förstått det tidigare så är det en resa för kompisar och släkt det här, precis som namnet Kompisresor antyder.
Hur som helst var det mycket trevligt att åka skidor igen och det i sällskap med andra som ville åka också. Den lilla uppdelningen gjordes nog främst efter hur man ställde sig till att åka mycket eller mindre, en rätt naturlig uppdelning om ni frågar mig.
Kvällstid var det givetvis middag först och sedan får man disponera timmarna till läggdags hur man vill. När det är tid att sova väljer man ju själv så det blev nog lite sent ett par kvällar, men absolut senast sista kvällen. Föga förvånande att det var då som vi alla kände att det var sista chansen att roa oss ordentligt där nere. Någon kväll hade vi spelat ölspelet, en annan var det poker som gällde, men nu på torsdagen blev det bara rätt mycket dricka och sitta och snacka. Själv tycker jag nog att det var en av de bättre kvällarna jag haft på de här resorna! =)
Som en följd av detta blev det rätt sent. Jag kom i säng framåt fyra på morgonen och så skulle vi ju gå upp vid kvart över sju som vanligt. Det var ingen större överraskning att många kände sig lite slitna och somliga var så trötta att de inte åka alls; de åkte upp med liften och vilade i backen. Jag ska inte nämna några namn, men en del mådde avgjort dåligt av den bristfälliga sömnen och den mängd alkohol som de inmundigat kvällen innan.
Själv har jag sådan tur att jag inte mår så dåligt av bara öl och sömn kan man alltid klara sig utan. Tre timmar inför sista skiddagen satte sina spår, men jag och en av tjejerna som jag nämnde åkte nog mest tror jag. Känns ju i och för sig lite löjligt att inte nämna namn här... Andrea heter hon och hennes storasyster är Filippa. Filippa är tillsammans med Matte som den här dagen åkte med Pelle, Oskar, Jakob, David och min yngsta brorsa Andreas. De övriga dagarna var det den skillnaden att Andreas åkte med mig, Daniel, Filippa och Andrea.
Med på resan var också två som åkte förra året när jag inte var med, Andreas och Johan, två bröder varav den ena bor i Stockholm men båda är från Helsingborg från början. Det var Johan som hoppade på i Helsingborg.
Föräldrarna och de andra vuxna som är med på resan ska jag inte försöka nämna för jag kommer oundvikligen att missa någon. Kort och gott räcker det med att ge Håkan en stor eloge för den utmärkta resan och genom honom tacka alla ansvariga för den! Inför nästa år kan man bara hoppas att det blir ännu en resa. =)
Och så var vi tillbaka där vi började. Jag kan inte hoppas på att göra resan rättvisa i det här formatet för då skulle jag behöva så många fler sidor. Är man lite "gammal i gemet" eller vad det nu kallas så inser man ganska raskt att det behövs många ord för att kunna beskriva allt som förtjänar en beskrivning. Men misströsta icke, jag ska ladda upp bilderna jag tagit och så får vi se om dessa kan tala för sig själva.
Hur som helst, det var det här med "Borta bra..." Det är nu inte så dåligt att komma hem, men det finns vissa saker som inte är så roliga att tänka på. Idag jobbar jag, imorgon ska jag upp tidigt som bara den för att göra fystester till Yrkesofficershögskolan. Tisdag till fredag jobbar jag. Sex dagar blir det och jag kan ju inte påstå att jag tycker om det. Men det är nu inte så hemskt att jobba i sig som gör veckan lite trist. Det är snarare det att man kommer hem till rutinen igen. Jag tycker inte om rutin längre. Vad det beror på vet jag inte, men det är på den vägen man kan fastna och innan man vet ordet av så har året sprungit förbi, dopat på rutin och ensidighet.
Jag vill ha en mer föränderlig tillvaro, något nytt och utmanande att göra, avbrott i rutinmässiga ärenden och allt annat. Kort sagt är det det som gör livet intressant, när man inte vet vad man ska vänta sig nästa minut. Missförstå mig nu inte; för att få en sådan tillvaro krävs det att JAG gör saker. Det är en av mina grundprinciper, att jag ska göra saker och ting för att roa mig. Jag kräver det inte av någon annan och inte heller vid något tillfälle. Såvida inte personen i fråga har sagt att han/hon ska göra det, för i så fall är det ju ett ord det handlar om. Men det hör inte hit.
Jag vet vad jag vill och jag tänker se till att göra det.
Under resan fick jag en sporre att återuppta mitt silversmide igen och utmaningen att designa en ring med en enda sten i. Bara det fick mig att börja tänka och nu känns det som att jag försuttit en massa tid. Det kan jag bara lasta mig själv för, så för er som vill hålla det, skippa moraltalet. Jag vet bäst själv faktiskt. Nu skiner visst mina fördomar igenom igen, men egentligen är det vad som är mest sant om alla. När det handlar om den egna viljan finns det ingen som kan veta bättre än viljans ägare.
Jag vill göra många saker och vet att jag kommer få frågan "Varför?". Men det är en dum fråga det där. Jag kan väl göra ett försök att förklara saker och ting, men det hänger lite ihop med rätt och fel-frågan också. Jag gör det jag tycker är rätt för att det är rätt. Mer behöver jag inte veta. Varför det är rätt kan vara roligt att diskutera, men i stora drag är det bara känslor jag följer. Är det rätt så är det rätt, mer än så måste det inte vara. Jag tänker inte och behöver inte rättfärdiga en känsla jag har, sedan får det vara hur det vill med vad folk tycker om det.
Med detta ämne skulle jag kunna göra det här redan långa inlägget än längre, men det är inte meningen. Jag kan ta upp rätt och fel en annan dag. Bilderna från resan ska jag ordna med inom kort...
Nattliga tankar efter längre tankar
Det jag insett under kvällen är att jag ser mycket litet som definitivt och säkert. Från början var det antagligen en försvarsmekanism att säga "Det är NOG så", "Så KAN det vara" eller bara "Jag TROR". Genom att inte peka ut något som säkert så har man ett stycke säker mark att gå tillbaka till om någon trots allt kommer fram till att jag har fel. Notera "trots allt", känner mig lite självgod ikväll. =P
Men nu när jag har tänkt på saken ytterligare under en tid så har jag kommit fram till att det faktiskt inte finns så mycket som är säkert. I alla fall inte när det rör sig om personer. Det är nog främst det ämne som är mest sant i den här tanken. Nu är det sent så jag ska inte sitta uppe för länge, för linserna börjar bli dimmiga och jag börjar få svårt att inte fläta ihop fingrarna när jag skriver...
Hur som helst, väldigt lite är säkert. Genom att ha den tanken i huvudet kan jag gå in i många situationer utan att känna någon direkt press på mig själv. Det är ju möjligt att hon tänker si eller så om mig, men egentligen så tänker hon kanske på det sättet. Bara ett exempel men ett rätt tydligt sådant. Går man då in i situationen utan förutsättningar så har man genast helt andra chanser att skapa dem och det måste ju vara en positiv sak? Det blir det i alla fall för mig.
För att fortsätta på spåret med egna tankar har jag fått höra att jag förändrats en del. Förr var jag kanske något mindre självständig och gjorde hellre saker som alla andra gjorde. Märk väl att det inte gäller alla saker, men en del passar säkert in i de tankebanorna. Hur som helst vill jag påstå att jag är mer självständig nu och gärna saker lite som jag vill. Jag säger gärna saker lite som jag vill också. Jantelagen ska förkastas, men personlig ödmjukhet ska man inte göra sig av med. Man ska ta åt sig av beröm, men inte skryta själv. =) De flesta förstår nog vad jag far efter...
Ett ovanligt meningslöst inlägg det här. I vanliga fall brukar jag komma fram till något åtminstone. Nå, det finns ju inga regler här ändå. Nu är det hög tid att sova några timmar!
Ord...
Emellertid finns det likheter med att måla och att skriva. Jag och ett antal kompisar som också skriver brukar kalla det "att måla" när man skriver. Har man fått rätt blandning och rätt färg så framträder konstverket på rätt sätt, och detsamma gäller för ord egentligen.
För att en text ska uppfattas som bra måste ordvalet vara rätt, meningsuppbyggnaden vara bra och innehållet också stämma överens med skaparens tankar. Det är ju svårare att skriva om något man inte gillar eller inte kan något om. Här kan man ju börja spekulera kring övning versus talang. För att uppnå riktigt bra "konst" måste man nog ha både och. Övning kräver också tålamod, något man antingen lär sig eller helt enkelt har genom intresset för skrivandet. Det gäller säkert flera saker, men det här handlar ju om ord så jag ska inte försvinna in på det sidospåret...
Övning vs Talang således... Jag vet inte riktigt hur man kan bedöma att någon har talang för att skriva. Är det genom att man får göra ett arbete så kan man fortfarande hävda att övning ligger bakom ett gott resultat. Frågan är om det inte handlar om något annat än just ord... Nu när jag tänker på det så kan jag inte helt sätta fingret på vad det är som gör att vissa skriver bättre än andra förutom övning. ^^ Jag får fundera vidare på det.
Ofta när jag skriver så får jag frågan "Hur orkar du?!" och då ofta i samband med att det är något som är längre än några sidor. Vad det handlar om här är förmodligen övning igen. Jag kan utan problem skriva tre sidor på en timme om jag bara vet vad jag ska skriva om. När man kommer igång så rullar orden fram i ett mycket snabbare tempo än vad man egentligen tänker. Personligen tror jag det har att göra med övning parat med bilduppfattning.
Genom övningen som jag fått (det är väl i runda slängar elva år nu) så kan jag se både en bild och flera ord som hör ihop med bilden. Föreställer man sig ett berg så tänker man oftast sig något av sten, det är grått eller svart, det är snö på, det är sprickor, klyftor eller löst grus, osv. Men de orden "ser" man inte utan övningen. Tror jag. Om jag t ex ska skriva att en person gick upp för en bergssida så blir det kanske:
"Han stretade vidare mellan de skarpa klipporna, halkade i det lösa gruset som låg spritt för hans fötter och skrapade sig på den sträva stenen."
De flesta av dessa ord kommer automatiskt genom bilduppfattningen. Jag ser och vet att dessa saker finns just här och då lägger hjärnan till dem utan att jag tänker på det. På så sätt får man bilden levande med orden och på så sätt vill jag påstå att ord är bättre än en bild. En bild är ett fast perspektiv som ses från ett fast avstånd. Man kan inte nämna att berget är högt i en bild om man inte målar det i jämförelse med något, samtidigt som man får in detaljer som att mannen har skrapat händerna och halkar i det lösa gruset.
I en text kan jag "måla" hela denna värld från ett evigt skiftande perspektiv. Det finns inga begränsningar förutom de som jag själv sätter och vid det här laget har jag börjat inse att de gränserna är rätt avlägsna. I tidigare inlägg på bloggen så har jag nog nämnt det, att jag tänker skriva vad jag vill och hur jag vill det tills jag stoppas. Givetvis har jag min goda smak och mina egna uppfattningar om vad detta är, så helt gränslös är jag inte, men för enkelhetens skull är det bättre att säga att de ligger rätt långt bort de här gränserna. =)
Det var nog allt för den här gången tror jag. Nu ska jag sätta mig och skriva en helt annan sak men inte mindre målande för det. Någon dag får jag försöka förklara känslorna jag har för orden och vad de betyder för mig, men det blir då...
Jag spekulerar lite...
Ingen har väl undgått Rödebyfallets rättegång kan jag tro. Åklagaren vill få det till mord och försvararna vill få det till nödvärnsexcess. För er som inte vet vad "nödvärn" och "excess" är så kan jag ta det kort.
"Nödvärn" betyder att du får använda i stort det våld som krävs för att försvara dig själv eller annans liv. Du får också ta tillbaka ett föremål som tagits ifrån dig och använda det våld som är nödvändigt. Man får också göra detsamma för att kasta ut någon från sin bostad t ex.
"Excess" har ungefär betydelsen att man gjorde något och "svårligen kunde besinna sig". Det finns ett praktexempel på detta: En man upptäcker en pågående våldtäkt och gör givetvis vad han kan för att avbryta den. När han upptäcker att det är hans egen dotter blir han så förbannad att han slår ihjäl våldtäktsmannen. Han gick helt fri så vitt jag vet. Det är "excess".
Hur som helst, Rödeby... Jag ska inte uttala mig alltför stort om detta eftersom jag redan skrivit ett inlägg om det, men jag ställer mig på försvararsidan. Ett gäng som trakasserat en familj i över ett år, mordhotat sonen, förstört deras egendom, osv. Familjen har under året gjort fem polisanmälningar som inte lett till någonting! Som jag sagt tidigare så förstår jag att pappan i familjen inte vågar lita på polisen den här gången heller och helt sonika gör vad han anser nödvändigt. Tyvärr dog en av grabbarna som sköts. Synd om hans familj, men att de har mage att kräva den så kallade "mördaren" på enorma skadestånd är för mig bortom all förståelse. Ska inte tänka vidare på det för jag begriper det ändå inte.
För att komma till något jag håller lite mer kärt så att säga så har jag delvis på grund av de här händelserna börjat fundera på lagen och dess hand som tycks finnas lite varstans och på eget bevåg. ^^ Om man medvetet ställer sig utanför lagen, har man då rätt att åberopa den i försvar av sig själv? Ta som exempel att någon försöker sparka eller slå till mig när jag kör tunnelbana. Då hade jag slagit tillbaka och förhoppningsvis träffat honom så pass att han lärde sig en läxa. Men, jag anser inte att han har rätt att göra en anmälan mot mig.
Han gjorde ett aktivt val och fick stå för det. Med vilken rätt använder han lagen mot mig när han själv anser sig stå över den? Nej, han ska fan i mig inte ens tänka tanken på "misshandelsanmälan" eller "tjänstefel". Möjligen kanske Veolia blir lite sura på att jag inte tillkallade vakter men i en sådan situation antar jag att man reagerar instinktivt. Nå, händer det så får vi se vad som händer.
För att fortsätta på det här med lagen och "rätt och fel" tänkte jag också passa på att dra en parallell till heder och personliga val. Jag är fullt medveten om att andra inte tänker på samma sätt som jag så den som inte vill tänka så i fortsättningen heller, be my guest!
Bara för att lagen säger en sak så finns det många som gör tvärtom. Varför? kan man fråga sig. Antagligen för att de inte har någon vettig uppfattning om rätt och fel och inte minst inte har någon heder. Jag vet att jag inte får råna någon för att lagen säger det, men lagen är bara en mängd människors samlade förnuft tryckt på papper. I första hand måste jag fråga mig själv "Är det rätt av mig att ta något jag inte förtjänat?". Nej, alltså gör jag det inte.
Sedan kommer man till det här med "rätt och fel"... Det finns många saker som är fel och tämligen många som är rätt, men är det lagen eller vi själva som definierar dem? Måste man få en logisk förklaring till varför något är fel? För ett tag sedan myntade jag uttrycket "Sanningen är vad man väljer att tro." Min sanning är det jag väljer att tro är rätt eller fel.
Bara för att ta ett exempel på detta så kan en lögn också vara en "sanning". Om din kompis säger en sak till dig fastän han/hon är felunderrättad kommer det bli en sanning för dig. Man tror på sina kompisar och det är inget fel i det, men det som sägs är fortfarande inte sant. Man kanske kan kalla det för "objektiv lögn" eftersom det inte är något som personen har hittat på utan snarare ett faktafel. Å andra sidan kan ju upphovsmannen till osanningen vara ute efter att ljuga och medvetet därtill. Då blir det fortfarande en lögn. =) Trevlig sak att tänka på.
Nu blir det här inlägget långt precis som ofta innan. I vanlig ordning kommer jag på saker som jag vill skriva ned och uttrycka i ord.
Igår kväll hade jag väldigt svårt att sova. Det berodde inte på att jag sovit för mycket utan på att jag hade mycket att tänka över. Framtiden är alltid framför en och man gör val varje dag. Någon dag måste jag välja vad som ska bli en mer långsiktig framtid, typ årsvis. Det jag låg och tänkte på igår var vad jag skulle göra som lärare. Ni som missat det, ett av alternativen för min framtid är lärare i svenska och kanske något annat språk lite senare.
Men det var en intressant grej. Hur skulle jag fånga elevernas intresse? Hur kan jag få fram det JAG vill säga och samtidigt få DE att arbeta med mig? Ingenting går upp mot en riktig utmaning... Nu ska jag inte göra en lång utläggning om vad jag tänkte undervisa om för det skulle bli ett helt inlägg på egen hand. Således säger vi god natt för den här gången!
Bröder och systrar, sov gott och vakna. Till er andra, natti...
Veckogång
Helgen var så där lagom seg att jobba. I och med att lönerna kom i fredags så var det förstås kalas på hela stan och med det följde det vanliga helgbesväret. Nödöppnade dörrar lite varstans, nödbromsar som dras i helt utan anledning och så. Själv jobbade jag ju så min lön fick glatt finna sig i att fortsätta existera på sparkontot; det blev en nätt summa med retron för den lilla löneförhöjningen som gick igenom nu i dagarna!
Men det finns givetvis värre saker med en helg som denna före jul. Just kring jul är det flest självmordsförsök i tunnelbanan än på hela året.... I torsdags förra veckan var det en som försökte ta livet av sig i Farsta Strand, men han överlevde, om än skadad. Själv höll jag faktiskt på att köra på en man i söndags, dagen före julafton av alla dagar.
Jag rullade in vid slussen på väg mot Alvik med en linje 18. Eftersom man bara får köra 50 in vid stationerna så höll jag på att bromsa ned, tittade på mätaren som visade 45 och såg upp igen... Bara för att se en figur i ljusa byxor springa bort från tåget, ett antal typer som vinkade hej vilt från plattformen och hela grejen! För att göra en lång historia kort (närmare bestämt 16 minuters försening för hela linjen) så kröp mannen in under plattformen för att ta skydd. Jag hade just stannat och hade kanske 30 meter kvar till honom, men jag tyckte ändå det var en smart sak, för säkerhets skull liksom.
Problemet var bara att han var drogpåverkad så han rörde sig inte ur fläcken sedan. Sent omsider krävdes det två-tre vakter, ett par brandmän samt X antal SL-värdar för att lyfta upp honom på plattformen. Minuterna innan hade varit en brottningsmatch nere på spåret för han var ju som tokig! Det slutade lyckligt i alla fall och jag slapp köra på någon...
Statistiskt sett händer det alla förr eller senare, men det kan lika gärna vara så att en person av sex får alla sex fall framför sitt tåg. Ingen rättvis fördelning, men sedan när är världen rättvis?
En hälsning...
En riktigt god jul till alla, och ett gott nytt år!!!
En arbetsdag i arbetandets tecken
Så, min arbetsdag! Jag började som vanligt med att ta en liten vända från alvik till åkeshov och därefter till gullmarsplan. Det är inte det vanliga, utan det vanliga är att jag gör en liten vända med något tåg först. Av någon anledning så får jag oftare de tyngsta passen sist på dagen. ^^
Från gullmarsplan tog jag tjugo minuter senare ett tåg till vällingby, åkte tillbaka till farsta strand och sedan in i depån i vällingby via vällingby centrum. Också det en lätt sak, även om själva passet är tre timmar. Därefter hade jag en trevlig rast på två timmar så jag åkte till alvik, åt middag och slappade till 21:07, den tid jag skulle köra ett sista varv på linje 19 och sedan sluta för dagen. Schemat tog slut 23:10.
Här började cirkusen... Jag kom så långt som till centralen och sedan tog det stopp. P g a något tekniskt fel vid medborgarplats så hade det börjat brinna i en kabel vid norra änden på plattformen. Röken hade tydligen blåst ned vid slussen också så röda linjen fick inte stanna där utan bara åka förbi. För oss på gröna så innebar det emellertid att vi inte kunde mellan hötorget och gullmarsplan. Det var INTE roligt att stå stilla en halvtimme på centralen!
Jag måste ha svarat på samma frågor tusen gånger och pratade mig hes i den jäkla micken för att upplysa folk om vad som hänt. Varvat med det hade jag en större eller mindre klunga vid hytten som frågade om en massa saker också. ^^
Det hela slutade med att jag fick åka ut till hagsätra runt 22:45. Det är nästan en timme för sent där ute... Sedan vände jag, tog tåget en station och bytte tåg med det som kom in mot hagsätra på andra sidan. Med det åkte jag tillbaka till hagsätra, satt där i tjugo minuter och åkte sedan till högdalen. I högdalen bytte jag tåg igen och det tåg som jag fick nu fick jag köra in i depån i högdalen. För den som inte vet det ligger den här depån på andra sidan stan... Kort och gott slutade jag en halvtimme för sent och på fel sida om stan. ^^ Mindre roligt!
Sagan slutade lyckligt i alla fall. Ibland är det bra att ha bröder som inte går och lägger sig för brorsan erbjöd sig att plocka upp mig med bilen vid alvik 00:30. Alltid skönt att få åka bil sista biten hem, för det tar fyrtio minuter från högdalen till brommaplan och sedan ytterligare en kvart med bussen. Räknar man in väntetiden vid brommaplan också.... Ni fattar poängen.
Summa summarum, det är kul när det händer något utöver det vanliga, men ack vad jobbigt det är!
