Skönhet är ett mönster...

I det här inlägget tänkte jag göra ett försök att förklara varför jag är så intresserad av svärd och hur det började. Ni får kanske stå ut med att jag ibland inte själv är helt säker på varför en sak blev si eller så, men det är rätt länge sedan jag började med de här "dumheterna". ;)

Jag tror allting började med intresset för fantasy. Så snart jag kunde läsa alls tog jag mig raskt igenom Bilbo; det var inte för att det var fantasy utan för att den version jag har hemma är illustrerad av Tove Jansson. Bilderna av Gollum och Smaug är helt enkelt underbart bra och innan jag kunde läsa satt jag och bläddrade från bild till bild.
Hur som helst tog det verklig fart i fyran när jag och klassen gick till biblioteket för en av de vanliga bokintroduktionerna. Vår urusla bibliotekarie Ylva pratade vitt och brett om värdelösa barnböcker ett tag men avslutade i alla fall med två "högstadieböcker" av David Eddings: Diamanttronen och Rubinriddaren. Jag hade naturligtvis inte en aning om vad det var för något, men omslagen (ni som har sett dem vet varför) var mycket tilltalande. Som alla andra småpojkar lekte jag väl riddare någon gång ibland och när det dök upp två böcker blev det helt enkelt som det blev.
Julen det året önskade jag mig just de två böckerna och sträckläste dem; jag minns fortfarande prologen i Diamanttronen om trollet Ghwerig och hans älskade Bhelliom... Min besvikelse blev emellertid stor när jag upptäckte att det var en trilogi och skolbiblioteket inte tänkte köpa in den sista! Med andra ord, Ylva var en idiot. Hon tyckte förresten också att man inte skulle läsa sådana böcker när man gick i fyran så där fick jag ännu ett skäl att ogilla henne.

Nå, för att göra en lång historia kort så fick jag så småningom tag på bok tre och serien fick sitt slut. Därefter tipsade min högt ärade far mig om Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea, två serier à fem böcker av Eddings. Med ungdomlig iver slukade jag dem och fick sedan fatt i Sagan om Tamuli, ytterligare en serie på tre böcker om personerna från Sagan om Elenien (Diamanttronen, Rubinriddaren och Safirrosen).

I en slags summering kan jag kanske sammanställa vilka fantasyböcker jag läst. De fyra serierna av Eddings här ovan kompletterade jag med de enskilda böckerna om Belgarath Besvärjaren och Polgara Besvärjerskan (inte min översättning; "sorceress" är väl ungefär "besvärjerska"). Onödigt att säga är säkert att jag läst alla dessa serier ett par gånger var.
Sedan har vi självklart Tolkienböckerna. Förutom De förlorade sagornas bok har jag läst alla av Tolkien och det flera gånger. Ringen-serien kan jag nog inte räkna på alla mina fingrar, Sagor från Midgård har det nog blivit fem gånger och Silmarillion i alla fall två. Inspirerad av detta gick jag också utklädd på Sagan om Ringen när den kom på bio i åttan.
Men det var nog först i gymnasiet som jag verkligen fastnade för fantasy. Av en slump sprang jag på Robert Jordans Sagan om Drakens Återkomst och mindes att jag faktiskt bläddrat lite i den första boken på högstadiet utan att ha tid att läsa och fastna. Så jag lånade boken, läste, fastnade och fortsatte läsa dem. Genom åren har jag samlat på mig de första fjorton böckerna av tjugofyra planerade, Begynnelsen och bok nummer elva på engelska, Knife of Dreams. Totalt räknat har jag nog läst Jordans böcker fem gånger på svenska och tre gånger på engelska, varför jag vid det här laget kan dem rätt bra; det är inget minus enligt mig eftersom världen han byggt är så pass stor att den lika gärna kan ha existerat.
Någonstans i samma veva började mitt intresse för svärd att växa till ett mer praktiskt användande, inte bara det teoretiska som dök upp i sexan ungefär. I mellanstadiet läste jag bara det jag kom över och svalde väl de flesta myterna om svärd med hull och hår. Efter ett sommarjobb i nian köpte jag mitt första svärd för 2000 kr. Det är en undermålig sak som knappast kan anses vara vettig, men som vägghängare är det ganska trevligt. När jag väl lärt mig arbetet lite ska jag hjalta om det och ta bort den hemska mässingen som utgör kors och knapp.

För att återgå till svärden. I Jordans böcker har han utvecklat ett helt system baserat på existerande svärdskonst från bl a kendo, iaido och säkerligen andra skolor, däribland europeisk långsvärdsfäktning. I sina böcker har han namngett olika mönster för hur man använder svärdet istället för att skriva "X riktade ett kraftfullt hugg mot Ys hjässa". Det hela får mer liv med "Rands klinga susade ned mot Toreams huvud med Vildsvinet rusar ned för berget, men Toream mötte hans svärd med sitt eget i Vinden stiger." Fritt exemplifierat av mig här...
Jag blev dock mer och mer fascinerad av dessa mönster och tanken föddes att utveckla dem praktiskt. Efter några månaders sökande på internet hittade jag faktiskt en förklaring till nästan alla mönster avsedda för onlinerollspel; det var alltså enbart fiktiva varianter och helt oprövade med ett svärd. Som ett kort inlägg kan jag också erkänna att det var med Jordans böcker som min förkärlek till krökta svärd uppstod, något som mina vänner ofta fått erfara i rollspel och texter. =)
Så, med dessa versioner av fäktmönstrena till hands började jag fundera. Jag hade prövat svärdet för 2000 kr ett par gånger och även om det är något sämre än riktiga vapen dög det att börja med. Inspirerad av de övningsvapen av trä som finns i böckerna tillverkade jag också ett par enkla träsvärd bestående av tre långa trästavar. Detta är emellertid inte Robert Jordans påfund, utan en vidareutveckling av shinai, det träsvärd man använder i bl a kendo. Den nuvarande versionen av mina övningssvärd består av tio-tolv trästavar på 110 cm sammanhållna med enkel silvertejp. De fungerade över förväntan under ett par dagars hårt testande förra helgen...

Jag är medveten om att jag hoppar lite i tiden, men det blir så när man egentligen inte planerat vad som ska stå med. Med de grunder jag hade i förklaringarna till fäktmönstrena började jag så att öva och pröva, utveckla och ändra. Det tog nog större delen av gymnasietiden att ge dem en praktisk inriktning istället för en förklaring som dög i textrollspel. Resultatet är ett dokument som jag fortfarande ändrar lite på och lägger till saker i då det finns ett par nya mönster från bok elva (alt. tjugoett och tjugotvå) som inte funnits tidigare. Jag vill dock påstå att man kommer rätt långt på att använda sig av de mönster som finns och sedan försöka utveckla sin egen stil på dessa.
Med min träning och med den förståelse jag utvecklat för svärdet har jag lyckats få till en rätt framgångsrik kampkonst, även om jag aldrig prövat den mot en riktig teknik som t ex Talhoffer eller Fiore, båda två äkta manualer för långsvärdet från 1500-talets Tyskland och Italien.

Som en slags fortsättning på intresset för svärd över huvud taget kom jag att läsa på mer och fann rätt snabbt att jag haft fel i många saker. Det japanska svärdet, katana (vilket betyder just svärd), är inte så fantastiskt som många kan och gärna vill tro. Smidestekniken var däremot annorlunda mot vår europeiska, och som bekant är att det man inte förstår, det glorifierar man. =) Därmed inte sagt att det är oerhörda vapen! Poängen är dock att våra europeiska svärd inte är några slipade metallbitar som skulle blivit mosade av katanan.

Det här får nog räcka för stunden. I del 2 tänkte jag ta upp smidet och hur jag kom in på det som ett ytterligare ett intresse knutet till svärd. Kanske kan jag också reda ut en del myter om svärd och deras ursprung; det skulle vara nyttigt att ta ned en del på jorden igen och istället få folk att uppskatta svärden för vad de är och inte vad de förmodat kunde göra...
I ännu en del planerar jag i skrivande stund att helt ägna mig åt katanan. Det japanska svärdet är så pass annorlunda mot vårt europeiska att det förtjänar en egen del, även om jag inte är mer fäst vid det än andra sorter. Tills dess, mycket nöje!