Veckogång
Det har varit en rätt bra vecka nu, även om jag kanske räknar den lite fel. =P Se det som en vecka bakåt från nu bara...
Helgen var så där lagom seg att jobba. I och med att lönerna kom i fredags så var det förstås kalas på hela stan och med det följde det vanliga helgbesväret. Nödöppnade dörrar lite varstans, nödbromsar som dras i helt utan anledning och så. Själv jobbade jag ju så min lön fick glatt finna sig i att fortsätta existera på sparkontot; det blev en nätt summa med retron för den lilla löneförhöjningen som gick igenom nu i dagarna!
Men det finns givetvis värre saker med en helg som denna före jul. Just kring jul är det flest självmordsförsök i tunnelbanan än på hela året.... I torsdags förra veckan var det en som försökte ta livet av sig i Farsta Strand, men han överlevde, om än skadad. Själv höll jag faktiskt på att köra på en man i söndags, dagen före julafton av alla dagar.
Jag rullade in vid slussen på väg mot Alvik med en linje 18. Eftersom man bara får köra 50 in vid stationerna så höll jag på att bromsa ned, tittade på mätaren som visade 45 och såg upp igen... Bara för att se en figur i ljusa byxor springa bort från tåget, ett antal typer som vinkade hej vilt från plattformen och hela grejen! För att göra en lång historia kort (närmare bestämt 16 minuters försening för hela linjen) så kröp mannen in under plattformen för att ta skydd. Jag hade just stannat och hade kanske 30 meter kvar till honom, men jag tyckte ändå det var en smart sak, för säkerhets skull liksom.
Problemet var bara att han var drogpåverkad så han rörde sig inte ur fläcken sedan. Sent omsider krävdes det två-tre vakter, ett par brandmän samt X antal SL-värdar för att lyfta upp honom på plattformen. Minuterna innan hade varit en brottningsmatch nere på spåret för han var ju som tokig! Det slutade lyckligt i alla fall och jag slapp köra på någon...
Statistiskt sett händer det alla förr eller senare, men det kan lika gärna vara så att en person av sex får alla sex fall framför sitt tåg. Ingen rättvis fördelning, men sedan när är världen rättvis?
Helgen var så där lagom seg att jobba. I och med att lönerna kom i fredags så var det förstås kalas på hela stan och med det följde det vanliga helgbesväret. Nödöppnade dörrar lite varstans, nödbromsar som dras i helt utan anledning och så. Själv jobbade jag ju så min lön fick glatt finna sig i att fortsätta existera på sparkontot; det blev en nätt summa med retron för den lilla löneförhöjningen som gick igenom nu i dagarna!
Men det finns givetvis värre saker med en helg som denna före jul. Just kring jul är det flest självmordsförsök i tunnelbanan än på hela året.... I torsdags förra veckan var det en som försökte ta livet av sig i Farsta Strand, men han överlevde, om än skadad. Själv höll jag faktiskt på att köra på en man i söndags, dagen före julafton av alla dagar.
Jag rullade in vid slussen på väg mot Alvik med en linje 18. Eftersom man bara får köra 50 in vid stationerna så höll jag på att bromsa ned, tittade på mätaren som visade 45 och såg upp igen... Bara för att se en figur i ljusa byxor springa bort från tåget, ett antal typer som vinkade hej vilt från plattformen och hela grejen! För att göra en lång historia kort (närmare bestämt 16 minuters försening för hela linjen) så kröp mannen in under plattformen för att ta skydd. Jag hade just stannat och hade kanske 30 meter kvar till honom, men jag tyckte ändå det var en smart sak, för säkerhets skull liksom.
Problemet var bara att han var drogpåverkad så han rörde sig inte ur fläcken sedan. Sent omsider krävdes det två-tre vakter, ett par brandmän samt X antal SL-värdar för att lyfta upp honom på plattformen. Minuterna innan hade varit en brottningsmatch nere på spåret för han var ju som tokig! Det slutade lyckligt i alla fall och jag slapp köra på någon...
Statistiskt sett händer det alla förr eller senare, men det kan lika gärna vara så att en person av sex får alla sex fall framför sitt tåg. Ingen rättvis fördelning, men sedan när är världen rättvis?
En hälsning...
En riktigt god jul till alla, och ett gott nytt år!!!
En arbetsdag i arbetandets tecken
En sådan arbetsdag det har varit.... Större delen av den har gått bra faktiskt, men det är den sista vändan som varit kaotisk. Återigen kan jag ju undra varför jag sitter uppe, men sanningen är att jag har mycket att prata om med kompisarna som är uppe och jag behöver inte vakna tidigt imorgon.
Så, min arbetsdag! Jag började som vanligt med att ta en liten vända från alvik till åkeshov och därefter till gullmarsplan. Det är inte det vanliga, utan det vanliga är att jag gör en liten vända med något tåg först. Av någon anledning så får jag oftare de tyngsta passen sist på dagen. ^^
Från gullmarsplan tog jag tjugo minuter senare ett tåg till vällingby, åkte tillbaka till farsta strand och sedan in i depån i vällingby via vällingby centrum. Också det en lätt sak, även om själva passet är tre timmar. Därefter hade jag en trevlig rast på två timmar så jag åkte till alvik, åt middag och slappade till 21:07, den tid jag skulle köra ett sista varv på linje 19 och sedan sluta för dagen. Schemat tog slut 23:10.
Här började cirkusen... Jag kom så långt som till centralen och sedan tog det stopp. P g a något tekniskt fel vid medborgarplats så hade det börjat brinna i en kabel vid norra änden på plattformen. Röken hade tydligen blåst ned vid slussen också så röda linjen fick inte stanna där utan bara åka förbi. För oss på gröna så innebar det emellertid att vi inte kunde mellan hötorget och gullmarsplan. Det var INTE roligt att stå stilla en halvtimme på centralen!
Jag måste ha svarat på samma frågor tusen gånger och pratade mig hes i den jäkla micken för att upplysa folk om vad som hänt. Varvat med det hade jag en större eller mindre klunga vid hytten som frågade om en massa saker också. ^^
Det hela slutade med att jag fick åka ut till hagsätra runt 22:45. Det är nästan en timme för sent där ute... Sedan vände jag, tog tåget en station och bytte tåg med det som kom in mot hagsätra på andra sidan. Med det åkte jag tillbaka till hagsätra, satt där i tjugo minuter och åkte sedan till högdalen. I högdalen bytte jag tåg igen och det tåg som jag fick nu fick jag köra in i depån i högdalen. För den som inte vet det ligger den här depån på andra sidan stan... Kort och gott slutade jag en halvtimme för sent och på fel sida om stan. ^^ Mindre roligt!
Sagan slutade lyckligt i alla fall. Ibland är det bra att ha bröder som inte går och lägger sig för brorsan erbjöd sig att plocka upp mig med bilen vid alvik 00:30. Alltid skönt att få åka bil sista biten hem, för det tar fyrtio minuter från högdalen till brommaplan och sedan ytterligare en kvart med bussen. Räknar man in väntetiden vid brommaplan också.... Ni fattar poängen.
Summa summarum, det är kul när det händer något utöver det vanliga, men ack vad jobbigt det är!
Så, min arbetsdag! Jag började som vanligt med att ta en liten vända från alvik till åkeshov och därefter till gullmarsplan. Det är inte det vanliga, utan det vanliga är att jag gör en liten vända med något tåg först. Av någon anledning så får jag oftare de tyngsta passen sist på dagen. ^^
Från gullmarsplan tog jag tjugo minuter senare ett tåg till vällingby, åkte tillbaka till farsta strand och sedan in i depån i vällingby via vällingby centrum. Också det en lätt sak, även om själva passet är tre timmar. Därefter hade jag en trevlig rast på två timmar så jag åkte till alvik, åt middag och slappade till 21:07, den tid jag skulle köra ett sista varv på linje 19 och sedan sluta för dagen. Schemat tog slut 23:10.
Här började cirkusen... Jag kom så långt som till centralen och sedan tog det stopp. P g a något tekniskt fel vid medborgarplats så hade det börjat brinna i en kabel vid norra änden på plattformen. Röken hade tydligen blåst ned vid slussen också så röda linjen fick inte stanna där utan bara åka förbi. För oss på gröna så innebar det emellertid att vi inte kunde mellan hötorget och gullmarsplan. Det var INTE roligt att stå stilla en halvtimme på centralen!
Jag måste ha svarat på samma frågor tusen gånger och pratade mig hes i den jäkla micken för att upplysa folk om vad som hänt. Varvat med det hade jag en större eller mindre klunga vid hytten som frågade om en massa saker också. ^^
Det hela slutade med att jag fick åka ut till hagsätra runt 22:45. Det är nästan en timme för sent där ute... Sedan vände jag, tog tåget en station och bytte tåg med det som kom in mot hagsätra på andra sidan. Med det åkte jag tillbaka till hagsätra, satt där i tjugo minuter och åkte sedan till högdalen. I högdalen bytte jag tåg igen och det tåg som jag fick nu fick jag köra in i depån i högdalen. För den som inte vet det ligger den här depån på andra sidan stan... Kort och gott slutade jag en halvtimme för sent och på fel sida om stan. ^^ Mindre roligt!
Sagan slutade lyckligt i alla fall. Ibland är det bra att ha bröder som inte går och lägger sig för brorsan erbjöd sig att plocka upp mig med bilen vid alvik 00:30. Alltid skönt att få åka bil sista biten hem, för det tar fyrtio minuter från högdalen till brommaplan och sedan ytterligare en kvart med bussen. Räknar man in väntetiden vid brommaplan också.... Ni fattar poängen.
Summa summarum, det är kul när det händer något utöver det vanliga, men ack vad jobbigt det är!
På natten är natten min
Jag går hem från Vällingby till mitt hus. Det är en promenad på tjugofem minuter ungefär. Klockan är kvart i två, en timme och fyrtiofem minuter efter midnatt. Allting är så annorlunda om natten; det är tyst, men inte helt tyst, för det är tyst som på natten. Vissa saker är tysta, andra kommer fram och får liv... Jag går vidare och passerar grusplanen och trafikljusen utanför den. De klickar, tickar, ljuder så högt i nattens mörker. På dagen dränks denna regelbundna signal i allt annat brus, men så här dags vinner de tillbaka all den mark de förlorat under dagen, ja, får till och med ett eko någonstans.
Vidare. Det skarpa knastrandet av grus under mina sulor är öronbedövande under den sena timmen men blandas ändå ut av röster långt bortifrån och rasslandet av löv som bara hörs det ögonblick jag går förbi den lilla busken. Nedförsbacke. Luften är konstig att andas. Kallare än på dagen, mindre förorenad vill jag tro, men jag vet att om natten faller alla avgaser tillbaka ned mot jorden igen och man inbillar sig saker. Ändå känns det bättre att dra ett djupt andetag nu. Någonting finns i luften jag drar ned i lungorna, en doft av fyrverkeri. Svavel kanske. Det är så svagt att jag inte lägger märke till det först.
I nattens otystnad glider jag över en korsning och fortsätter över den sista långa uppförsbacken. Den är flack och inte jobbig på något sätt. En flagglina gör sin entré i viskandet omkring och finns bara så länge som jag finns vid den. Är den mindre verklig för det eller är det jag som är det obeständiga? Jag kan de här gatorna utan och innan, skulle förmodligen kunna gå hem med förbundna ögon och ändå finna rätt nyckel till dörrlåset. Känslan av att vara oövervinnerlig är stark. Nästan vad som helst kan hända och jag kan ändå hantera det.
Den sista biten, den sista utdragna svängen existerar knappast, för jag går som i en egen värld. Natten är tyst, men inte tyst. För det är tyst. Som på natten.
Vidare. Det skarpa knastrandet av grus under mina sulor är öronbedövande under den sena timmen men blandas ändå ut av röster långt bortifrån och rasslandet av löv som bara hörs det ögonblick jag går förbi den lilla busken. Nedförsbacke. Luften är konstig att andas. Kallare än på dagen, mindre förorenad vill jag tro, men jag vet att om natten faller alla avgaser tillbaka ned mot jorden igen och man inbillar sig saker. Ändå känns det bättre att dra ett djupt andetag nu. Någonting finns i luften jag drar ned i lungorna, en doft av fyrverkeri. Svavel kanske. Det är så svagt att jag inte lägger märke till det först.
I nattens otystnad glider jag över en korsning och fortsätter över den sista långa uppförsbacken. Den är flack och inte jobbig på något sätt. En flagglina gör sin entré i viskandet omkring och finns bara så länge som jag finns vid den. Är den mindre verklig för det eller är det jag som är det obeständiga? Jag kan de här gatorna utan och innan, skulle förmodligen kunna gå hem med förbundna ögon och ändå finna rätt nyckel till dörrlåset. Känslan av att vara oövervinnerlig är stark. Nästan vad som helst kan hända och jag kan ändå hantera det.
Den sista biten, den sista utdragna svängen existerar knappast, för jag går som i en egen värld. Natten är tyst, men inte tyst. För det är tyst. Som på natten.
Den oönskade blandningen
Så sitter man här igen... Just ikväll känner jag mig ovanligt sysslolös. Det beror förmodligen på att jag istället för att gå och lägga mig och kliva upp tidigt har fått för mig att jag ska sitta här... Oerhört onödigt om man tänker på vad jag istället kan göra imorgon. Planen är att stiga upp, äta något och sedan ta mig till gymmet. Sitter jag vid datorn för länge kommer jag antagligen att komma iväg till gymmet - och voila! - så var den onödiga vakentiden gjord!
Med andra ord tänker jag inom kort gå och lägga mig. Först tänkte jag emellertid skriva lite här; jag känner inte riktigt för att göra något speciellt just nu och det är rätt avslappnande att skriva en sväng. Så vad finns det att prata om? Flera saker faktiskt, men jag börjar med helgen som varit.
Det har varit en riktigt lång helg om man tänker på en hel veckas ledigt som helg. Jag hade några semesterdagar som jag inte fick spara så jag slängde in dem i veckan och fick lite extra lång ledighet. Den tiden har jag ägnat åt diverse saker, som t ex träning, silversmide, klädshopping och en hel del vila. =) I övrigt har det nog inte hänt så mycket mer under vardagarna, men om det har det så har jag glömt bort det för stunden. Det händer rätt ofta faktiskt; det enkla och lätta man gjort är bortglömt dagen efter. ^^
I helgen (den riktiga helgen) var jag nere i Norrköping för att festa med lumparpolarna. Ruggigt skoj och helt enkelt grymt att få träffa alla igen. Jag skulle tro att i alla fall halva plutonen var på plats och det ger oss femtontalet soldater plus lika många kompisar till han som fyllde år. Han fick en mystisk liten plastby med fiberoptiska ljus av oss. Sedan blev det givetvis en massa festande och till råga på allt höll jag tydligen på att hamna i slagsmål med någon/några.
Jag satt med ryggen till och råkade tydligen stöta till någons stol. Han måste varit ute efter att bråka men jag var väl lite full och tänkte inte så mycket på det. Istället satte jag tydligen upp ett finger och sade "Lugn nu!" i bästa befälsanda och sedan blev det inget mer. Jag antar att de bästa slagsmålen är de som inte blir av. ;)
Idag är det måndag, skrev jag nu, men det har blivit tisdag i skrivande stund. Märkligt vad tiden går fort när man har roligt. Eller inte. Hur som helst, med en ny vecka börjar jobbet igen. Det känns inte så farligt att sätta sig och köra tåg igen, men lite segt är det. Till råga på allt lyckas jag inte ta tag i min lediga tid ordentligt så alla vackra planer och idéer hamnar ständigt på "att göra"-högen. ^^
Följande projekt vill jag ta tag i:
1. Skriva om min bok, kapitel för kapitel. Detta beror inte på att den i nuläget är dålig utan på att jag börjat avvika för mycket från grundkonceptet. Jag vill att den ska vara enkel, mörk och inte bli något jättelikt epos. Två böcker i en "dualogi". =P
2. Lägga ut hela arbetsplanen för mitt nästa skrivprojekt, också det en bok, men vad den ska handla om är hemligt. Det har jag pratat om tidigare. Den här gången tänkte jag dock planera hela stycket först innan jag sätter mig att skriva den. Så gör de professionella författarna (har jag fått höra) men som vanligt kändes det bättre att komma på det själv; den första boken har jag knappt planerat något alls av och se vart det slutade, med att jag vill göra om allt. =D Men det gör inget, man lär så länge man lever...
3. Silvret! Ständigt denna vackra metall och ständigt denna brist på tid och verktyg. Verktyg till silversmide är dyrt ska ni veta, vänner, bröder och annat mystiskt ludd som läser den här bloggen. Det är mycket dyrt. Saken är den att man kan tjäna tillbaka slantarna man investerar om man bara lägger lite tid och tålamod på själva smidet! En ring här, ett halsband där och man har tjänat in det man lade på lödpistol, lod, flussmedel och resten av grejerna man behöver.
Så var hamnar kvällens avslutning? För lite tid kombinerat med för dålig disciplin ger en högst oönskad blandning av improduktivitet. Jag måste bättre mig. Vill bättra mig.
Poets of the Fall är för övrigt ett sjukt bra band. Bra känsla, bra texter och överlag grymma. =) Ta och lyssna på dem så får ni se...
Med andra ord tänker jag inom kort gå och lägga mig. Först tänkte jag emellertid skriva lite här; jag känner inte riktigt för att göra något speciellt just nu och det är rätt avslappnande att skriva en sväng. Så vad finns det att prata om? Flera saker faktiskt, men jag börjar med helgen som varit.
Det har varit en riktigt lång helg om man tänker på en hel veckas ledigt som helg. Jag hade några semesterdagar som jag inte fick spara så jag slängde in dem i veckan och fick lite extra lång ledighet. Den tiden har jag ägnat åt diverse saker, som t ex träning, silversmide, klädshopping och en hel del vila. =) I övrigt har det nog inte hänt så mycket mer under vardagarna, men om det har det så har jag glömt bort det för stunden. Det händer rätt ofta faktiskt; det enkla och lätta man gjort är bortglömt dagen efter. ^^
I helgen (den riktiga helgen) var jag nere i Norrköping för att festa med lumparpolarna. Ruggigt skoj och helt enkelt grymt att få träffa alla igen. Jag skulle tro att i alla fall halva plutonen var på plats och det ger oss femtontalet soldater plus lika många kompisar till han som fyllde år. Han fick en mystisk liten plastby med fiberoptiska ljus av oss. Sedan blev det givetvis en massa festande och till råga på allt höll jag tydligen på att hamna i slagsmål med någon/några.
Jag satt med ryggen till och råkade tydligen stöta till någons stol. Han måste varit ute efter att bråka men jag var väl lite full och tänkte inte så mycket på det. Istället satte jag tydligen upp ett finger och sade "Lugn nu!" i bästa befälsanda och sedan blev det inget mer. Jag antar att de bästa slagsmålen är de som inte blir av. ;)
Idag är det måndag, skrev jag nu, men det har blivit tisdag i skrivande stund. Märkligt vad tiden går fort när man har roligt. Eller inte. Hur som helst, med en ny vecka börjar jobbet igen. Det känns inte så farligt att sätta sig och köra tåg igen, men lite segt är det. Till råga på allt lyckas jag inte ta tag i min lediga tid ordentligt så alla vackra planer och idéer hamnar ständigt på "att göra"-högen. ^^
Följande projekt vill jag ta tag i:
1. Skriva om min bok, kapitel för kapitel. Detta beror inte på att den i nuläget är dålig utan på att jag börjat avvika för mycket från grundkonceptet. Jag vill att den ska vara enkel, mörk och inte bli något jättelikt epos. Två böcker i en "dualogi". =P
2. Lägga ut hela arbetsplanen för mitt nästa skrivprojekt, också det en bok, men vad den ska handla om är hemligt. Det har jag pratat om tidigare. Den här gången tänkte jag dock planera hela stycket först innan jag sätter mig att skriva den. Så gör de professionella författarna (har jag fått höra) men som vanligt kändes det bättre att komma på det själv; den första boken har jag knappt planerat något alls av och se vart det slutade, med att jag vill göra om allt. =D Men det gör inget, man lär så länge man lever...
3. Silvret! Ständigt denna vackra metall och ständigt denna brist på tid och verktyg. Verktyg till silversmide är dyrt ska ni veta, vänner, bröder och annat mystiskt ludd som läser den här bloggen. Det är mycket dyrt. Saken är den att man kan tjäna tillbaka slantarna man investerar om man bara lägger lite tid och tålamod på själva smidet! En ring här, ett halsband där och man har tjänat in det man lade på lödpistol, lod, flussmedel och resten av grejerna man behöver.
Så var hamnar kvällens avslutning? För lite tid kombinerat med för dålig disciplin ger en högst oönskad blandning av improduktivitet. Jag måste bättre mig. Vill bättra mig.
Poets of the Fall är för övrigt ett sjukt bra band. Bra känsla, bra texter och överlag grymma. =) Ta och lyssna på dem så får ni se...
