Varför svärd, del 3 - Katanan...
Myter först alltså... Jag tror att ni alla känner till åtminstone ett par myter om det japanska svärdet. De flesta går ut på att eggen är jättevass och kan skära igenom nästan allt. Vi kan börja med ett exempel som syns tydligt i filmen "Den siste samurajen". I slaget på slutet hugger Tom Cruise av ett gevär på mitten med pipa, träbeslag och allt! Det är inte riktigt rätt (det gissar ni nog själva! =P ), eftersom man lätt kan tänka sig vad som händer om man slår en bit härdat stål mot en annan. De som nu förespråkar katanans överlägsenhet kommer vid ett sådant påstående som mitt säga "Men en katana är inte härdad på samma sätt!". Och de har helt rätt!
Precis som jag skrev här ovan blandar jag in smidet i det hela. När man härdar en katana täcker man ryggen med en speciell typ av lera. Fråga mig inte vilken nu, men om någon är intresserad kan jag ta reda på det; man kan nämligen använda flera olika sorter.
Detta är ett av de vanliga säljargumenten. "Clay-tempered" står det på många hemsidor som säljer katana. För att göra det hela svårare är "tempered" fel till att börja med. Man tempererar inte ens en katana, så redan där brister det. Vad man menar är "clay-hardened" och står det så har försäljaren i alla fall fått termerna rätt. Nu svävade jag iväg med lite kuriosa, så åter till ämnet.
Genom att härda klingan med lera längs ryggen och ungefär halva sidorna får man en "halva" som är mjukare härdad och en eggdel som är hårdare härdad. Den mjukare delen ser till att svärdet tål stötar och absorberar chock bättre. Med andra ord är den segare och därför tåligare.
Det är dock eggen som dessa katanafantaster är så förtjusta i. Med lerhärdningen får man en egg som har en hårdhet på ungefär 55-60 Rc (ni kommer ihåg att jag nämnde Rockwell i ett tidigare inlägg hoppas jag). Den mjukare delen ligger någonstans vid eller över 45 Rc.
Om ni har läst på lite så minns ni säkert också vad jag sade om hårt stål: Det är som glas, hårt och tåligt tills det pressas för mycket, då det kan spricka explosionsartat. Risken när man slår en katana mot en gevärspipa är alltså att eggen spricker delvis eller helt. Har man riktig otur kan klinga t o m gå av helt! Försök alltså aldrig göra något ballt trick och hugga av en stålstång eller så...
Vi går vidare till nästa myt, att man kan släppa en näsduk på en katanas egg så att näsduken delas i tu! Den tanken är i och för sig inte helt dum, för en katana är onekligen mycket vass. Problemet är ett som många missar; näsduken väger för lite för att ens ta skada när den träffar eggen. =)
Så en sista grej som leder mig direkt in på smidet och katanans konstruktion: Det japanska svärdet var överlägset det europeiska! Eller? ^^
Nej, faktum är att de japanska svärden inte alls var överlägsna de europeiska. En katana smids tradionellt genom att man viker stålet flera gånger och bygger upp klingan i olika lager (precis som det europeiska jag nämnde i förra delen). När man pratar om att "vika stål" kommer våra glada fanatiker återigen att säga något i stil med "Man vek faktiskt en katana flera tusen gånger!" Detta är också en vanlig misstolkning, eftersom det är flera tusen lager i en vikt klinga, men man ser kanske det man vill se... För att på ett smidigt sätt avliva myten om katanan kommer jag nu att ta det hela från början.
När man tillverkar en katana börjar man med att smälta malm i en s k "tatara". När man smälter järnsanden separerar man de olika ämnena och när klumpen väl fått bli kall och stelna slår man sönder den. Bitarna sorteras sedan för hand (!) av en mästare som skiljer stålet från slaggprodukterna. Sedan är det bara att plocka ihop sitt stål och smälta det på nytt, för att få en enda bit att arbeta med. Problemet med den här biten är bara att den inte heller är ren från slagg. Det är här vikningen kommer in i bilden.
För att slå ur restprodukterna ur stålbiten hamrar man först ut den till säg dubbla längden och viker den på mitten. Därefter hettar man upp den så pass mycket att ytorna kan "smälta ihop" och man börjar om med hamrandet igen. Det var en vikning och vi har alltså två lager stål... Tänk er nu att man viker sitt smidesämne nio gånger till för att få en ren bit vackert stål!
Viker man två lager får man fyra, viker man fyra får man åtta... Det blir alltså: 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, 512, 1024, osv... Vill man vika det bara en gång till så har man genast 2048 lager. =) När man har vikt det nio-tio gånger behövs det således inte mycket för att komma upp i verkligt höga tal, de "vikningar" som katanahyparna gärna refererar till.
I den sista vikningen slår man ut sitt stål till en längre bit och formar vad som ska bli klingan. Den här stållängden är nu helt rak och förmodligen runt 40 tum eller något mindre. För er som inte orkar räkna är 40 tum en meter. =P När man har fått önskad längd på sin klinga gör smeden en grov tillpassning av formen av spets och egg. Ju mer man kan göra med hammaren desto mindre har man att slipa och polera...
Så har vi härdningen! Jag nämnde ju den innan men nu tänkte jag göra det lite mer krångligt för er. Härdningen ger katanan dess speciella sabellika form och den estetiskt tilltalande hamon-linjen. I sig har den här linjen ingen funktion mer än det kosmetiska och att den skiljer eggdelen från ryggdelen. För att avancera än mer inom konsten att härda med lera ("maru-gitae" kallas tekniken, vilket betyder "skulpterad lera") finns det dessutom olika varianter för vilka mönster man kan göra. Några exempel visas här: http://home.earthlink.net/~steinrl/terms/terms.htm
För att se hamon-varianterna får ni scrolla ned till rubriken "Hamon" och på vägen kan ni kanske läsa in lite annat smått och gott som jag inte ska ta upp här. Om jag verkligen ska förklara en katana kommer jag behöva så många inlägg att jag inte gör annat. =P
De hamon-typer man ser oftast är gunome och notare, men som det står på hemsidan finns det otaliga varianter och blandningar. Min personliga favorit blir antingen midare eller hitatsura.
Så har vi till sist slipning och polering kvar. Att slipa eggen vass är ingen större konst egentligen, det tar bara en väldig tid att göra det eftersom man traditionellt gör det för hand. Att polera klingan är däremot en större utmaning; även det görs för hand, men med stenar som hela tiden blir slätare och slätare, tills de sista inte ens lämnar några märken på klingan. Givetvis behöver man inte polera en katana för att den ska vara funktionell. Poleringen är för att man ska få fram de mönster som bildas i stålet när man viker det och framhäva hamon-linjen. Många smeder etsar idag sina färdiga klingor i syra innan de gör en sista polering för att alla detaljer i stålet ska synas extra tydligt!
Till sist har jag sparat en snabbgenomgång av en katanas olika delar; de europeiska svärden är simpla när det gäller namn på delar och lösa komponenter. Antagligen är det mest kuriosa för er som tycker om att veta lite mer än vanligt om svärd. Det är också bra att kunna om man vill blanda sig i en diskussion mellan två med kunskap!
Klingan på en katana har många olika delar/områden och jag kan inte nämna alla ens med facit i hand. Det jag tänker säga är att själva klingdelen kallas nagasa och tången (delen som går ned i fästet om ni minns) kallas nakago. Sedan finns det en stor mängd fler saker att nämna om detta, men vi går vidare till fästet.
Att kalla det som inte är klinga på en katana blir ett samlingsnamn på många saker. För att göra det lite tydligare har jag en bild åt er på ett fäste, så att ni kan följa med på bilden när jag anger termerna:
http://www.waltersorrells.com/blades/eggshell%20details.jpg
Klicka på bilden för att förstora den. Det ni ser är en tämligen bra bild över ett fäste. Jag ska nu ställa upp dem rad för rad så att det blir lätt att hitta dem:
Den platta cirkeln vid klingans bas: Kallas tsuba och fungerar lite som ett tvärstycke. Det finns tusen och åter tusen olika varianter på dessa, då tsuban gärna smyckas med motiv som passar ihop med svärdets namn och övriga delar.
Den bronsfärgade metallkragen: Kallas habaki och finns för att katanan inte ska glida ur sin skida. Skidan kallas saya och som ni ser på bilden är den ofta lackerad med något slags motiv.
Den lilla guldplattan under habakin: Kallas seppa och min gissning är att den används för att hålla saker och ting på plats. Det finns en likadan under tsuban. Jag är dock inte helt säker, så även mina studier om det japanska svärdet går vidare...
Den gyllene lindningen: Kallas ito och görs i bomull eller siden. Samma material används när man lindar skidan, så här: http://j.b5z.net/i/u/2154998/i/pdir/573/i/2-rickblade10.jpg?bbww .
Greppet (delen man håller i): Kallas tsuka och förväxlas lätt med tsuba. Den "tråd" man lindar greppet med kallas därför tsuka-ito.
Den lilla "klump" man ser under lindningen: Detta är en utsmyckning som också berör svärdets namn. Kallas menuki och precis som med tsuban finns det nästan hur många typer som helst. Exempel: http://www.ninecircles.co.uk/productimages/Brass-Menuki.jpg
De svarta prickarna på fästet: Dessa kallas mekugi och håller nakagon på plats. Man kan ha en eller två beroende på svärdets syfte och tillverkare, men personligen vill jag gärna ha två för säkerhets skull.
Det vita som syns under lindningen: Kallas same, vilket troligen är en direkt översättning av "rocka" eller "skinn". På en riktig katana är det vita alltid äkta rockaskinn, men i och med marknaden för "sword-like objects (SLO)" så finns det en del svärd med plast-same.
En sista grej vill jag dock sätta fingret på! Det är skillnad på en katana och ett japanskt svärd; "katana" betyder bara "svärd" på japanska. En äkta katana från Japan kallas "nihon-to", där "nihon" är Japan på japanska. "To" betyder ungefär "klinga" och därav benämningen "dai-to" för längre svärd (t ex katanan) och "shin-to" för kortare svärd (t ex wakizashi). Vill man ha en nihon-to får man räkna med priser på över 100 000 kr och jag har flera gånger hittat dem för ca en halv miljon. =D Enda nackdelen med att köpa en äkta japansk katana är emellertid att de inte får exporteras alls...
Nu har vi nått slutet av den här artikeln och jag måste säga att det är rätt skönt. Det är inte helt lätt att hålla tungan rätt i mun när man ska få alla termer och beskrivningar rätt. För er som vill köpa en katana (jag refererar bara till "katana" när det gäller riktiga vapen) så finns det en mängd olika återförsäljare. Vill ni ha en riktig katana får ni dock vänta er att priset landar på ungefär 20 000 kr. Vill ni ha en "custom-made", alltså efter egna önskemål med en riktig smed, så kommer priset upp i det dubbla utan problem.
För den som vill ha en "beater", något att leka med: www.casiberia.com eller www.gavelins.com/sword . Båda har svärd från Paul Chen och jag äger själv en Practical Plus Katana som jag är mycket nöjd med.
Exempel på "custom-smeder": http://www.waltersorrells.com/blades/index.htm , http://www.barrettcustomknives.com/ och http://home.comcast.net/~jeshern/index.htm
Jag hoppas att ni har haft nöje av att läsa vad jag skrivit, och kanske har ni även lyckats lära er något! Om jag anser det nödvändigt kommer jag att knyta ihop de här tre artiklarna i en sista del, men i nuläget planerar jag det inte... På "återhörande"!
Varför svärd, del 2 - Hur gör man?
Det är nog ingen hemlighet att man först hettar upp metall när man smider. Sedan slår man på den med en hammare och formar metallbiten till det man vill ha, härdar den och gör ett snyggt skaft (om vi talar om knivar t ex). Det är ungefär den bild de flesta har av smide... Har man ingen baskunskap stöter man emellertid på problem direkt. Vi börjar med materialet!
Till smide finns en stor mängd metaller att tillgå. Järn, stål, titan, aluminium, niobium, vanadium och molybden, det finns nästan hur många som helst. Det som går att forma själv är vad jag vet bara järn och stål. De andra metallerna används i industrin och bearbetas med maskiner och ofta i t ex syrelösa kammare för att metallen inte ska oxidera. Men det spelar mindre roll här, för man bygger inte en syrelös smedja på tomten.
Järn i sin vanliga form helt fel för smide det också, om det inte handlar om saker som inte utsätts för stora påfrestningar, t ex grindar, gamla grytor, m.m. Järn och stål är i grunden samma sak, men med olika kolhalt. Poängen med kolhalten är att man kan härda stål, men man kan inte härda järn! Härdat stål är hårdare än vanligt stål, och resten kan ni säkert gissa, kära läsare....
Problemet är bara att det finns en jättelik marknad för olika ståltyper. Det finns den här sorten, den där sorten och självfallet vapenvärldens största fiende, det rostfria stålet. Rostfritt stål är i sig mycket vackert, gärna med en blankputsad yta som inte behöver underhållas, det är hårt och tufft, men det duger ingenting till när det gäller svärd. För att göra saker och ting enklare tror jag att vi håller oss enbart till svärden.
Rostfritt stål är precis som glas; det är hårt och kan hålla för stora påfrestningar, men när det väl överbelastas böjs det inte, det spricker. Precis som glas kan det nästan explodera i småbitar och har man då otur att komma i vägen finns det risk för skador. En rostfri svärdsegg är precis lika vass som en av härdat stål och skär lika djupt. För att ge ett exempel länkar jag till den här videon:
http://www.youtube.com/watch?v=MMYrhGxpO0w
I videon slår försäljaren (idioten!) en katana av rostfritt stål i en bordsskiva för att demonstrera dess hållfasthet. Vid tredje slaget går klingan av och träffar honom i armen eller magen. Förhoppningsvis talar filmen för sig själv och ni som eventuellt funderat på att köpa en rostfri "leksak" tänker kanske om? =)
Så, vad kan man använda till svärdssmide? Det stål som man kan härda (alltså inte vanligt järn) har en kolhalt över 0,4%. Vanliga halter ligger strax under 1,0% men det varierar. Givetvis får kolhalten inte bli för hög heller, eftersom det då finns för lite stål kvar i metallen för att den verkligen ska hålla.
Nå, när man väl valt sitt smidesämne måste man först hetta upp det för att kunna bearbeta det med en hammare. Jag ska inte gå in exakt på temperaturer och sådant, för det har jag delvis inte helt koll på, delvis inte prövat praktiskt än. Teori är bra, men jag återkommer med sådant när jag gjort några prov.
Man kan göra ett enkelt svärd av en enda lång bit metall som hettas upp och formas, men det är inte helt historiskt korrekt. Om man använder en sådan teknik kallas det "monosteel"; det är med andra ord bara en typ av stål i klingan. Det bästa är dock att använda minst två stålsorter med olika kolhalt. När man härdar stål av olika kolhalt får de olika grader av hårdhet, något som mäts i enheten Rockwell (Rc). En vanlig konstruktion för ett vanligt svärd är att man har en mjukare typ av stål som kärna som sedan smids in i lager av hårdare stål. Säg att det handlar om ett enhandssvärd.
Det hårdare, yttre lagret av stål kommer att tjäna som tålig egg som skär ordentligt och inte viker sig. Problemet är dock fortfarande samma som jag nämnde tidigare, att det kan spricka som en följd av hårdheten. Därför har man en kärna i mjukare stål som kan flexa och böjas av lite, för att sedan återgå till sin tidigare form. En riktig svärdsklinga (och det gäller alla modeller i princip) ska man kunna böja 45 grader utan att klingan deformeras på något sätt. Är den dåligt härdad eller av fel stålsort kommer den inte att kunna återgå och på så sätt vet man att man blivit lurad. =)
Hur gör man då själva härdningen som jag hela tiden pratar om? Först och främst måste man välja det medium som härdningen ska ske i. De tre vanligaste är olja, vatten och saltvatten, och vilken man ska välja beror helt på vad man smider och vad föremålet ska användas till.
Olja ger den mjukaste härdningen och stålet blir inte sprött som glas. Man ska dock inte inbilla sig att det är sämre att härda i olja. Tvärtom är det rätt medium för t ex knivblad, då ett för hårt knivblad skulle gå tvärt av om det hade en för hög hårdhet.
Vatten ger en något hårdare härdning och saltvatten den hårdaste. Detta beror på att härdningen går mycket snabbare än med olja och man får ett högre värde på Rockwell-skalan. Ett lämpligt värde för en kniv ligger på 45-50 Rc.
Vad gäller då för svärd? I stort sett gäller samma principer för dessa som för kniven. Om stålet är för hårt kommer det att knäckas, precis som på den här bilden: http://www.sword-buyers-guide.com/images/brokenhanweiwm01df3.jpg Stort tack till Sword Buyers Guide som jag lånat bilden ifrån! Ska ni någon gång köpa ett svärd rekommenderar jag att ni först lusläser allt som står på den sidan.
Men för att återgå till ämnet, härdningen. Att härda stål är som ni märker inte helt lätt, men det är egentligen bara en del av tillverkningen av en god klinga. För att härda sitt smidesämne hettar man först upp det till ca 800-900 grader och sedan kyler man ned det i en av vätskorna jag nämnt ovan. Det är då saker och ting börjar hända!
När man värmer upp stål till höga temperaturer kommer den kristalliska strukturen bland molekylerna att förändras. Alla har de olika namn och för den som är nyfiken kan jag reda ut det senare, men för nu nöjer vi oss med detta. Låter man stålet svalna i rumstemperatur igen så kommer det att återgå till sin vanliga kristallstruktur och bli ohärdat igen. Detta kallas normalisering och kan användas när man just behöver göra ett härdat föremål ohärdat. =)
För att behålla den molekylstruktur vi fick när vi hettade upp stålet så kyler vi ned det mycket snabbt i ett medium. Då kommer stålet att bli kallt och hårt och det är det som härdningen går ut på. Men, detta lämnar också inneboende spänningar i stålet, ungefär som en hoptryckt fjäder. Har man otur kan klingan till och med spricka under härdningen! För att lätta på spänningarna i det härdade stålet måste man anlöpa eller temperera det. Detta görs genom att man värmer upp sitt föremål till 250-300 grader och sedan låter det svalna i rumstemperatur. Många av proffsen gör detta i en vanlig köksugn!
När man gör så här med det härdade stålet kommer en del av spänningarna att släppa och man får ett något mjukare stål. Till exempel kan hårdheten gå från 60 Rc till 48 Rc, något som är vanligt för en katana.
Nu när vi har en klinga som tål att användas måste den poleras. Jag skulle vilja påstå att det är här som det verkliga arbetet börjar, för det tar lång tid och mycket tålamod att få en vacker klinga. Har man använt det så kallade "monosteel" så kommer man att få en blank och slät yta på stålet. Har man däremot använt sig av flera olika ståltyper kan man med rätt polering få fram mönster i stålet. Detta kallas ofta damascusstål eller damascerat stål och är mycket vackert, men det är betydligt svårare och jag kan kanske ta upp det en annan gång. I delen om katanan kommer jag att beröra det emellertid, så ni som är nyfikna får ha lite tålamod.
För att sedan skydda sin klinga från rost och oxidering är det bra att olja in den. Man kan också vaxa svärdsklingan eller lacka den med klarlack. Givetvis är det absolut bäst att olja den, enligt mig i alla fall, och som bonus är det oerhört enkelt att göra. Gör bara rent svärdet från gammal olja och smuts, ta t ex lite 5-56-olja och torka stålet rent. Applicera sedan ett tunt, tunt lager ny olja med en ren bomullsduk, så kommer svärdet att hålla länge.
Detta rengöringsarbete måste göras varje gång man har använt svärdet eller om någon ovetande tagit i det. Svett innehåller många korrosiva ämnen som kan lämna märken på svärdet. Jag citerar mig själv: "Ta hand om ditt svärd så tar det hand om dig." Kanske är det någon som känner igen det där... =P
Slutligen ska jag helt kort nämna hjaltet. Ett hjalt består av tvärstycke (populärt kallat parerstång), kavel (det är det man håller i) och knappen (det är "klumpen" under handen).
Tvärstycke och knapp görs nästan uteslutande i vanligt blötjärn, alltså sådant som man inte härdar utan bara formar och putsar. Formerna är många och det är egentligen bara skaparens fantasi som sätter gränserna, bortsett från att det fortfarande ska vara funktionellt.
Kaveln är nästan likadan. En vanlig konstruktion är att man har en träkärna som lindas med remsor av skinn. Man kan också klä kärnan i skinn, ge det mönster med hjälp av tryck eller helt enkelt ha en kavel helt i trä. Ofta ser man någon slags utsmyckning på kaveln, t ex en ring på mitten eller snidade mönster. För exempel på utomordentligt snide, se här: http://www.powning.com/jake/home/j_homepg.shtml
Som ni ser på den sidan kan man också använda horn eller ben till kaveln.
Hur förvarar man då sin dyrgrip? Så länge man håller klingan ren så kommer den att klara sig, men förvaringen beror lite på vilken typ av skida man har. Om det medföljde en träskida till ditt svärd är det bra att låta svärdet vara kvar i skidan. Detta beror på att trä kan förvridas när det torkar och en dag kanske man inte kan sticka tillbaka klingan i skidan för att den har krökts.
Har man å andra sidan en läderskida bör man tänka på två saker:
1. Förvara inte svärdet långa perioder i skidan. Den syra man använder för att garva (behandla) lädret är precis som svett och smuts skadligt för stålet. Man kan efter ett par månader dra sitt svärd och upptäckta rostfläckar på det utan att ens begripa varifrån de kommer.
2. Låt inte läderskidan torka ut. När läder torkar blir det hårt och oformligt. Det kan också spricka sönder och då står man plötsligt en dag utan skida till sitt svärd. Håll efter lädret med fett; det går utmärkt att använda vanligt fett som man använder till sina skor, men tänk på att vissa fetter är färgade så att du inte av misstag gör din mörkbruna svärdsskida helt svart!
Jag återkommer med nästa del, kanske om ett par dagar eller kanske redan imorgon. Som ni förstår finns det annat i mitt liv som kräver sin tid, men jag ska försöka få till en fortsättning så snart det går. Tills dess, mycket nöje!
Varför svärd, del 1 - Hur det började
I det här inlägget tänkte jag göra ett försök att förklara varför jag är så intresserad av svärd och hur det började. Ni får kanske stå ut med att jag ibland inte själv är helt säker på varför en sak blev si eller så, men det är rätt länge sedan jag började med de här "dumheterna". ;)
Jag tror allting började med intresset för fantasy. Så snart jag kunde läsa alls tog jag mig raskt igenom Bilbo; det var inte för att det var fantasy utan för att den version jag har hemma är illustrerad av Tove Jansson. Bilderna av Gollum och Smaug är helt enkelt underbart bra och innan jag kunde läsa satt jag och bläddrade från bild till bild.
Hur som helst tog det verklig fart i fyran när jag och klassen gick till biblioteket för en av de vanliga bokintroduktionerna. Vår urusla bibliotekarie Ylva pratade vitt och brett om värdelösa barnböcker ett tag men avslutade i alla fall med två "högstadieböcker" av David Eddings: Diamanttronen och Rubinriddaren. Jag hade naturligtvis inte en aning om vad det var för något, men omslagen (ni som har sett dem vet varför) var mycket tilltalande. Som alla andra småpojkar lekte jag väl riddare någon gång ibland och när det dök upp två böcker blev det helt enkelt som det blev.
Julen det året önskade jag mig just de två böckerna och sträckläste dem; jag minns fortfarande prologen i Diamanttronen om trollet Ghwerig och hans älskade Bhelliom... Min besvikelse blev emellertid stor när jag upptäckte att det var en trilogi och skolbiblioteket inte tänkte köpa in den sista! Med andra ord, Ylva var en idiot. Hon tyckte förresten också att man inte skulle läsa sådana böcker när man gick i fyran så där fick jag ännu ett skäl att ogilla henne.
Nå, för att göra en lång historia kort så fick jag så småningom tag på bok tre och serien fick sitt slut. Därefter tipsade min högt ärade far mig om Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea, två serier à fem böcker av Eddings. Med ungdomlig iver slukade jag dem och fick sedan fatt i Sagan om Tamuli, ytterligare en serie på tre böcker om personerna från Sagan om Elenien (Diamanttronen, Rubinriddaren och Safirrosen).
I en slags summering kan jag kanske sammanställa vilka fantasyböcker jag läst. De fyra serierna av Eddings här ovan kompletterade jag med de enskilda böckerna om Belgarath Besvärjaren och Polgara Besvärjerskan (inte min översättning; "sorceress" är väl ungefär "besvärjerska"). Onödigt att säga är säkert att jag läst alla dessa serier ett par gånger var.
Sedan har vi självklart Tolkienböckerna. Förutom De förlorade sagornas bok har jag läst alla av Tolkien och det flera gånger. Ringen-serien kan jag nog inte räkna på alla mina fingrar, Sagor från Midgård har det nog blivit fem gånger och Silmarillion i alla fall två. Inspirerad av detta gick jag också utklädd på Sagan om Ringen när den kom på bio i åttan.
Men det var nog först i gymnasiet som jag verkligen fastnade för fantasy. Av en slump sprang jag på Robert Jordans Sagan om Drakens Återkomst och mindes att jag faktiskt bläddrat lite i den första boken på högstadiet utan att ha tid att läsa och fastna. Så jag lånade boken, läste, fastnade och fortsatte läsa dem. Genom åren har jag samlat på mig de första fjorton böckerna av tjugofyra planerade, Begynnelsen och bok nummer elva på engelska, Knife of Dreams. Totalt räknat har jag nog läst Jordans böcker fem gånger på svenska och tre gånger på engelska, varför jag vid det här laget kan dem rätt bra; det är inget minus enligt mig eftersom världen han byggt är så pass stor att den lika gärna kan ha existerat.
Någonstans i samma veva började mitt intresse för svärd att växa till ett mer praktiskt användande, inte bara det teoretiska som dök upp i sexan ungefär. I mellanstadiet läste jag bara det jag kom över och svalde väl de flesta myterna om svärd med hull och hår. Efter ett sommarjobb i nian köpte jag mitt första svärd för 2000 kr. Det är en undermålig sak som knappast kan anses vara vettig, men som vägghängare är det ganska trevligt. När jag väl lärt mig arbetet lite ska jag hjalta om det och ta bort den hemska mässingen som utgör kors och knapp.
För att återgå till svärden. I Jordans böcker har han utvecklat ett helt system baserat på existerande svärdskonst från bl a kendo, iaido och säkerligen andra skolor, däribland europeisk långsvärdsfäktning. I sina böcker har han namngett olika mönster för hur man använder svärdet istället för att skriva "X riktade ett kraftfullt hugg mot Ys hjässa". Det hela får mer liv med "Rands klinga susade ned mot Toreams huvud med Vildsvinet rusar ned för berget, men Toream mötte hans svärd med sitt eget i Vinden stiger." Fritt exemplifierat av mig här...
Jag blev dock mer och mer fascinerad av dessa mönster och tanken föddes att utveckla dem praktiskt. Efter några månaders sökande på internet hittade jag faktiskt en förklaring till nästan alla mönster avsedda för onlinerollspel; det var alltså enbart fiktiva varianter och helt oprövade med ett svärd. Som ett kort inlägg kan jag också erkänna att det var med Jordans böcker som min förkärlek till krökta svärd uppstod, något som mina vänner ofta fått erfara i rollspel och texter. =)
Så, med dessa versioner av fäktmönstrena till hands började jag fundera. Jag hade prövat svärdet för 2000 kr ett par gånger och även om det är något sämre än riktiga vapen dög det att börja med. Inspirerad av de övningsvapen av trä som finns i böckerna tillverkade jag också ett par enkla träsvärd bestående av tre långa trästavar. Detta är emellertid inte Robert Jordans påfund, utan en vidareutveckling av shinai, det träsvärd man använder i bl a kendo. Den nuvarande versionen av mina övningssvärd består av tio-tolv trästavar på 110 cm sammanhållna med enkel silvertejp. De fungerade över förväntan under ett par dagars hårt testande förra helgen...
Jag är medveten om att jag hoppar lite i tiden, men det blir så när man egentligen inte planerat vad som ska stå med. Med de grunder jag hade i förklaringarna till fäktmönstrena började jag så att öva och pröva, utveckla och ändra. Det tog nog större delen av gymnasietiden att ge dem en praktisk inriktning istället för en förklaring som dög i textrollspel. Resultatet är ett dokument som jag fortfarande ändrar lite på och lägger till saker i då det finns ett par nya mönster från bok elva (alt. tjugoett och tjugotvå) som inte funnits tidigare. Jag vill dock påstå att man kommer rätt långt på att använda sig av de mönster som finns och sedan försöka utveckla sin egen stil på dessa.
Med min träning och med den förståelse jag utvecklat för svärdet har jag lyckats få till en rätt framgångsrik kampkonst, även om jag aldrig prövat den mot en riktig teknik som t ex Talhoffer eller Fiore, båda två äkta manualer för långsvärdet från 1500-talets Tyskland och Italien.
Som en slags fortsättning på intresset för svärd över huvud taget kom jag att läsa på mer och fann rätt snabbt att jag haft fel i många saker. Det japanska svärdet, katana (vilket betyder just svärd), är inte så fantastiskt som många kan och gärna vill tro. Smidestekniken var däremot annorlunda mot vår europeiska, och som bekant är att det man inte förstår, det glorifierar man. =) Därmed inte sagt att det är oerhörda vapen! Poängen är dock att våra europeiska svärd inte är några slipade metallbitar som skulle blivit mosade av katanan.
Det här får nog räcka för stunden. I del 2 tänkte jag ta upp smidet och hur jag kom in på det som ett ytterligare ett intresse knutet till svärd. Kanske kan jag också reda ut en del myter om svärd och deras ursprung; det skulle vara nyttigt att ta ned en del på jorden igen och istället få folk att uppskatta svärden för vad de är och inte vad de förmodat kunde göra...
I ännu en del planerar jag i skrivande stund att helt ägna mig åt katanan. Det japanska svärdet är så pass annorlunda mot vårt europeiska att det förtjänar en egen del, även om jag inte är mer fäst vid det än andra sorter. Tills dess, mycket nöje!
Var är framtiden?
Till att börja med har jag nu börjat med smidet på allvar. Jag har fått min hammare, min tång och de två böckerna. "Knivboken" är en enorm tillgång, med färgbilder på varje steg i processen och dessutom utförliga beskrivningar till både skaft och slida. När det även visas variationer på allt så blir det ett plus i kanten. Bok nummer två handlar om damaskusstål, eller mönstervällt stål som det också kallas. Jag ska inte gå in på vad det görs av och hur man gör det, utan det får räcka med att jag säger att det är nästa steg i smidet. Måste lära mig grunderna först...
Till min stora lycka upptäckte jag att K-Rauta har allt jag behöver för att bygga mig en liten ässja. Tegel, eldfast tegel, skyddshandskar, murbruk och en del verktyg. Snart är det väl bara materialet att smida av som fattas!
Så har vi skrivandet. Jag förväntar mig inte att alla ska veta vad det är, men för tillfället känns det som att jag överhopas med förfrågningar angående det. Fyra biografier på en vecka och så eget jobb förstås. Det känns emellertid som att jag är rätt improduktiv på den egna fronten just nu. Nå, det kommer väl det också, men jag tror jag ska försöka få mina grejer färdiga nu. Det börjar bli dags.
Så till sist har vi den övriga tiden. Att jobba börjar jag vänja mig vid faktiskt; det är inte så farligt att stiga upp tidigt om man väl får sluta tidigt. Har ju liksom eftermiddagen för mig själv då det bara är att välja vad man gör. Som vanligt går det rätt mycket tid till att sitta här vid datorn. För mycket kanske, men å andra sidan har jag kontakt med alla kompisar här. Det känns skönt att nästan alltid ha någon att samtala med, så må det vara via chatten eller MSN.
Annars fortsätter träningen som innan. Gymmet tre dagar i veckan och lite löpning däremellan; det känns bra att kunna använda kroppen till olika saker och märka att det faktiskt ger resultat. Man mår bättre, sover bättre och klarar mer än innan. Det är rätt praktiskt när man tänker efter. =)
Till allra sist har jag sparat helgen som varit... Det har varit en mycket bra helg, en som tog sin början i en röd liten bil på en parkering i Spånga. Jag plockade upp mina "brothers in arms" och vi satte kurs på landstället i Nässjö! En intressant sak var att träffa Laigus, något som inte alls kändes konstigt och som givetvis inte borde göra det; vi har trots allt känt varandra ett bra tag utan att för den skull ha träffats IRL. Nattis och Klfh, er har jag träffat innan men det gör inte saken sämre för det. =P
Väl nere i Nässjö drog vi direkt in i staden med rutorna nere, ivrigt diggande Pugh Rågefeldts "Stockholm" till nässjöbornas förtret. "Småland, here comes the 08 crew!" Nå, nu var vi bara två stockholmare, men Nattis och Lai fick vara med på ett hörn. Kort berättat, vi fick fatt i vår vän Imortal och åkte ut för att lämna väskor och annat skräp på landet. Därefter bar det av in till stan igen för att hämta Damas. Jag lyckades fälla kommentaren "Jag tror han har krulligt hår", och när vi sedan hittade den lille jeppen inne i ankomsthallen var mitt påstående ett faktum. Huruvida "Jag sade ju att han var krullig!" är rätt hälsningsfras lämnar jag osagt...
Frågan var dock: "Var är Ara?". Ett telefonsamtal senare visste vi att han åkt fel och dragit till Uddevalla. Av alla ställen. ^^ Men han kom rätt till slut, så där vid kvart i sju ungefär och en dryg timme senare än planerat.
Helgen som därefter följde var i stort sett en av de bästa på länge. Att bara hänga med polarna man trivs bäst med är alltid fint, men roar man sig också med lite vapenträning ( - svärdet), badar, fiskar och snackar så blir det extra bra. Synd bara att den fina frisbeen gick i två delar. Den var inte gjord som slagpåse.
Hur som helst, det var en intressant upplevelse att bara vara D-N för en gångs skull. Omvänt var det säkerligen en upplevelse att åka bil med mig som chaufför; 170 på landsvägen var rätt nice, men vad kan man göra när det är tomt, raksträcka och bilen är rapp som en anka på extacy?
Nej, jag måste sova nu. Duscha också. ^^ Usch. Sen kväll, tidig morgon, vilket resulterar i tupplur efter jobbet imorgon. Ha det gött! Bröder och systrar, sov gott och vakna. Ni andra, ja, ni får väl göra vad fan ni vill. =)
