Vi försöker igen!
Ja, det gick lite i stöpet med det här att uppdatera bloggen mer konsekvent, men å andra sidan, vem är jag att döma mig själv? :P Det kan jag överlåta åt andra...
Så vad har jag pysslat med på sistone? Jag var faktiskt ledig i helgen som var nu, 12-13 dec, och det var väl spenderade dagar vill jag lova! Lördagen tillbringades hos Sandra och Kristoffer för pyssel- och bakdag. Det börjar bli en vacker tradition det här att baka eller pyssla någon dag kring lucia, och givetvis är det en fin ursäkt för att träffas allihop. ;) Själv kokade jag knäck med hjälp av goda råd och en rådig Henrik som fixade kastrullen när det väl höll på att koka över!
Söndagen var det fika hos mig som gällde, fast då med flickvän, mina föräldrar och lillebror. Det blev fransk chokladkaka med en ovanligt bra imperial stout! Lita på att jag hittar öl till alla situationer. ;) Lillebror börjar för övrigt bli lite för lång för att det ska vara helt bekvämt...
Annars är jag lite irriterad på min egen självdisciplin när det gäller skrivandet. Jag har t o m lyckats få den där lusten att skriva saker, men när jag väl sätter mig vid datorn eller kommer hem så är det annat jag gör. Lite bättring på den fronten måste det bli, för när jag väl börjar skriva så tänker jag alltid på hur mycket jag gillar det. Skärpning!
Men jag återkommer väl om mindre viktiga saker i framtiden!
Så vad har jag pysslat med på sistone? Jag var faktiskt ledig i helgen som var nu, 12-13 dec, och det var väl spenderade dagar vill jag lova! Lördagen tillbringades hos Sandra och Kristoffer för pyssel- och bakdag. Det börjar bli en vacker tradition det här att baka eller pyssla någon dag kring lucia, och givetvis är det en fin ursäkt för att träffas allihop. ;) Själv kokade jag knäck med hjälp av goda råd och en rådig Henrik som fixade kastrullen när det väl höll på att koka över!
Söndagen var det fika hos mig som gällde, fast då med flickvän, mina föräldrar och lillebror. Det blev fransk chokladkaka med en ovanligt bra imperial stout! Lita på att jag hittar öl till alla situationer. ;) Lillebror börjar för övrigt bli lite för lång för att det ska vara helt bekvämt...
Annars är jag lite irriterad på min egen självdisciplin när det gäller skrivandet. Jag har t o m lyckats få den där lusten att skriva saker, men när jag väl sätter mig vid datorn eller kommer hem så är det annat jag gör. Lite bättring på den fronten måste det bli, för när jag väl börjar skriva så tänker jag alltid på hur mycket jag gillar det. Skärpning!
Men jag återkommer väl om mindre viktiga saker i framtiden!
Det förlorade vattnet, del 2
Det kanske blir lite märkliga brott i texten, men det beror på bloggens format. Jag kan inte lägga ut alla sidor på en gång tror jag. Hoppas ni kan stå ut! :P
En skugga skymtade förbi framför honom och Aermon höjde svärdet i båda händer. Den långa klingan glittrade inte längre nu. Svetten som rann över kinderna blev kall och ljudet av strid blev på alla sidor dämpat. Han vågade knappt andas. Blicken studsade från sida till sida för varje steg han tog. Det var det som räddade honom; ur töcknet störtade en vrålande figur fram och kastade sig mot honom med höjt svärd. Aermon lyfte utan att tänka sin egen klinga och parerade det tunga slaget. I samma rörelse smet han åt sidan, vinklade undan fiendevapnet och gjorde ett eget utfall. Den rakknivsvassa eggen skar lika obehindrat genom dimsjoken som genom tyget i mannens skjorta. Ljudet av stål mot ben var obehagligt nära och tydligt i den inbillade stillheten omkring.
Den här gången kom inget tjut av smärta eller stön i vetskap om att döden var nära. Mannen föll framstupa och blev liggande. Ryggraden var prydligt knäckt itu. Aermon gav honom en kort, medkännande blick och fortsatte sedan i den riktning han märkt ut åt sig själv. Han hade aldrig trott att den gyllene sparven skulle bli så desperat att han använde sig av bönder på slagfältet. Det oemotsägliga beviset låg emellertid bakom honom nu och det i sig var skäl nog för att han skulle vilja få ett slut på det.
Aermon rätade på ryggen och tog ut stegen. Brynjans tyngd tillsammans med axelplåtarna över vapenrocken vägde tungt på axlarna och motvilligt erkände han för sig själv att han längtade efter att komma ur rustningen. Av den vinröda, osmyckade vapenrocken var det just inte mycket mer än bara trasor kvar, men än så länge hängde den kvar och särskiljde honom från fienden. Sin blanka hjälm hade han tappat i ett tidigt skede, och i det kaos som följde hade det varit omöjligt att hitta den. Sålunda var de mörka lockarna på hans hjässa oskyddade, men det var endast för den fiende han inte såg. Han var stolt över sin skicklighet och yvdes över att få kunde möta och besegra honom på övningsfälten.
Marken började slutta uppåt efter bara ett tiotal steg och ett uns av rusig förväntan fyllde Aermon. Välövat och disciplinerat lade han band på sig och fokuserade på att fortsätta framåt med alla sinnen på helspänn. Skymningsmännen hade låtit vinden dö ut för att inte blåsa undan sin egen dimma och det var om möjligt ännu svårare att se något nu. Han uppfattade att det pågick strider längre ned, men det var vaga ljud och inte mycket att gå på. Det var som om han mycket plötsligt blivit helt ensam. Han skulle just till att börja springa framåt och uppåt när hans synfält fylldes av sotigt röd eld och han tumlade baklänges för att bli liggande strax nedanför den plats han nyss stått på.
Förtvivlat blinkade Aermon för att bli kvitt de blixtrande punkterna av rött, gult och vitt som dansade in och ut framför hans blick. I öronen fanns en dov klang som från en jättelik klocka och alla andra ljud tonade bort helt. Han slog handloven mot sidan av huvudet och blinkade ännu ivrigare.
”... föll här, säger jag ju.” Rösten var skorrande och fylld av ilska. Aermon stelnade till och famlade efter svärdet med ostadiga händer. Han kunde inte se det och än mindre fästa blicken på något alls; synen var som att titta genom vatten, förvriden, oskarp och suddig.
”Jag tror minsann att du har rätt”, sade en annan röst och Aermon ryckte till när han kände igen den som en kvinnas röst. Den var len och triumferande, men på det sätt en len röst är som stål då det dras ur ett hjärta. ”Ta med honom. Döda de andra.”
Förvirrad och så rädd att han slutade andas kom Aermon på fötter och försökte urskilja något i den täta dimman. Han tyckte sig skymta någon framför och kastade sig instinktivt mot denna. I rörelsen lyfte han dolken som han hållit dold vid sidan, redo att sätta denna skarpa tand i någons bröst, hals eller var som helst!
Ett slag mot huvudet fick hela hans värld att explodera i dånande eld och allting försvann bort i ett rött töcken. Det sista Aermon kände var hur en stark vindpust blåste bort dimman och alla ljud blev med ens onaturligt klara. Det sista han hörde var hur marken sprängdes i bitar och skriken från männen och riddjuren som dog där flammorna slog upp.
Det var natt och betydligt kallare nu; han vaknade av att han darrade okontrollerat i kylan och försökte dra manteln om sig, bara för att upptäcka att han inte hade någon på sig. Aermons ögon brann av smärta, som om någon bränt dem med glödande järn, och när han försökte blinka bort plågorna upptäckte han att synfältet fortfarande var suddigt. Det gjorde ont att bara flytta blicken, men innan han slöt ögonen igen lyckades han ta in de närmaste omgivningarna.
Han satt i en liten tvåhjulig vagn som gungade obehagligt fram och tillbaka för varje ojämnhet i vägen. Gruset knastrade under trähjulen och först nu när han försökte sätta sig upp märkte han att händerna var bundna med läderremmar som skar in i köttet. Barmhärtigt nog hade de okända tillfångatagarna lämnat fötterna obundna och Aermon rätade så mycket han kunde på benen; hans bara fötter mötte trä redan innan han hunnit sträcka ut sig helt och fullt. Av gungandet lyckades han i sitt omtöcknade tillstånd räkna ut att han satt lutad mot ena sidan på vagnsflaket och försiktigt öppnade han ögonen en smula.
Det stack alltjämt innanför ögonlocken, men det kändes lite lättare om han bara kisade. När han långsamt vred på huvudet för att se sig om igen såg han rakt in i en fladdrande fackla och med ett utrop av smärta kastade han sig tillbaka, åt sidan.
”Så du är vaken”, spann kvinnan, vars röst han kände igen sedan innan. Det lät som den kom från någonstans nära vagnsidan. ”Det duger inte. Dit vi skall är vägen hemlig.”
Hennes ord var vänliga och förmanande, men på samma sätt som förut var hennes stämma lika len som bladet på en dolk. Aermon kunde inte se kvinnan, men han hörde knarret av sadelläder när hon lutade sig ut i sadeln och sedan kom ett påkslag över hjässan som fick det att svartna för ögonen.
En skugga skymtade förbi framför honom och Aermon höjde svärdet i båda händer. Den långa klingan glittrade inte längre nu. Svetten som rann över kinderna blev kall och ljudet av strid blev på alla sidor dämpat. Han vågade knappt andas. Blicken studsade från sida till sida för varje steg han tog. Det var det som räddade honom; ur töcknet störtade en vrålande figur fram och kastade sig mot honom med höjt svärd. Aermon lyfte utan att tänka sin egen klinga och parerade det tunga slaget. I samma rörelse smet han åt sidan, vinklade undan fiendevapnet och gjorde ett eget utfall. Den rakknivsvassa eggen skar lika obehindrat genom dimsjoken som genom tyget i mannens skjorta. Ljudet av stål mot ben var obehagligt nära och tydligt i den inbillade stillheten omkring.
Den här gången kom inget tjut av smärta eller stön i vetskap om att döden var nära. Mannen föll framstupa och blev liggande. Ryggraden var prydligt knäckt itu. Aermon gav honom en kort, medkännande blick och fortsatte sedan i den riktning han märkt ut åt sig själv. Han hade aldrig trott att den gyllene sparven skulle bli så desperat att han använde sig av bönder på slagfältet. Det oemotsägliga beviset låg emellertid bakom honom nu och det i sig var skäl nog för att han skulle vilja få ett slut på det.
Aermon rätade på ryggen och tog ut stegen. Brynjans tyngd tillsammans med axelplåtarna över vapenrocken vägde tungt på axlarna och motvilligt erkände han för sig själv att han längtade efter att komma ur rustningen. Av den vinröda, osmyckade vapenrocken var det just inte mycket mer än bara trasor kvar, men än så länge hängde den kvar och särskiljde honom från fienden. Sin blanka hjälm hade han tappat i ett tidigt skede, och i det kaos som följde hade det varit omöjligt att hitta den. Sålunda var de mörka lockarna på hans hjässa oskyddade, men det var endast för den fiende han inte såg. Han var stolt över sin skicklighet och yvdes över att få kunde möta och besegra honom på övningsfälten.
Marken började slutta uppåt efter bara ett tiotal steg och ett uns av rusig förväntan fyllde Aermon. Välövat och disciplinerat lade han band på sig och fokuserade på att fortsätta framåt med alla sinnen på helspänn. Skymningsmännen hade låtit vinden dö ut för att inte blåsa undan sin egen dimma och det var om möjligt ännu svårare att se något nu. Han uppfattade att det pågick strider längre ned, men det var vaga ljud och inte mycket att gå på. Det var som om han mycket plötsligt blivit helt ensam. Han skulle just till att börja springa framåt och uppåt när hans synfält fylldes av sotigt röd eld och han tumlade baklänges för att bli liggande strax nedanför den plats han nyss stått på.
Förtvivlat blinkade Aermon för att bli kvitt de blixtrande punkterna av rött, gult och vitt som dansade in och ut framför hans blick. I öronen fanns en dov klang som från en jättelik klocka och alla andra ljud tonade bort helt. Han slog handloven mot sidan av huvudet och blinkade ännu ivrigare.
”... föll här, säger jag ju.” Rösten var skorrande och fylld av ilska. Aermon stelnade till och famlade efter svärdet med ostadiga händer. Han kunde inte se det och än mindre fästa blicken på något alls; synen var som att titta genom vatten, förvriden, oskarp och suddig.
”Jag tror minsann att du har rätt”, sade en annan röst och Aermon ryckte till när han kände igen den som en kvinnas röst. Den var len och triumferande, men på det sätt en len röst är som stål då det dras ur ett hjärta. ”Ta med honom. Döda de andra.”
Förvirrad och så rädd att han slutade andas kom Aermon på fötter och försökte urskilja något i den täta dimman. Han tyckte sig skymta någon framför och kastade sig instinktivt mot denna. I rörelsen lyfte han dolken som han hållit dold vid sidan, redo att sätta denna skarpa tand i någons bröst, hals eller var som helst!
Ett slag mot huvudet fick hela hans värld att explodera i dånande eld och allting försvann bort i ett rött töcken. Det sista Aermon kände var hur en stark vindpust blåste bort dimman och alla ljud blev med ens onaturligt klara. Det sista han hörde var hur marken sprängdes i bitar och skriken från männen och riddjuren som dog där flammorna slog upp.
Det var natt och betydligt kallare nu; han vaknade av att han darrade okontrollerat i kylan och försökte dra manteln om sig, bara för att upptäcka att han inte hade någon på sig. Aermons ögon brann av smärta, som om någon bränt dem med glödande järn, och när han försökte blinka bort plågorna upptäckte han att synfältet fortfarande var suddigt. Det gjorde ont att bara flytta blicken, men innan han slöt ögonen igen lyckades han ta in de närmaste omgivningarna.
Han satt i en liten tvåhjulig vagn som gungade obehagligt fram och tillbaka för varje ojämnhet i vägen. Gruset knastrade under trähjulen och först nu när han försökte sätta sig upp märkte han att händerna var bundna med läderremmar som skar in i köttet. Barmhärtigt nog hade de okända tillfångatagarna lämnat fötterna obundna och Aermon rätade så mycket han kunde på benen; hans bara fötter mötte trä redan innan han hunnit sträcka ut sig helt och fullt. Av gungandet lyckades han i sitt omtöcknade tillstånd räkna ut att han satt lutad mot ena sidan på vagnsflaket och försiktigt öppnade han ögonen en smula.
Det stack alltjämt innanför ögonlocken, men det kändes lite lättare om han bara kisade. När han långsamt vred på huvudet för att se sig om igen såg han rakt in i en fladdrande fackla och med ett utrop av smärta kastade han sig tillbaka, åt sidan.
”Så du är vaken”, spann kvinnan, vars röst han kände igen sedan innan. Det lät som den kom från någonstans nära vagnsidan. ”Det duger inte. Dit vi skall är vägen hemlig.”
Hennes ord var vänliga och förmanande, men på samma sätt som förut var hennes stämma lika len som bladet på en dolk. Aermon kunde inte se kvinnan, men han hörde knarret av sadelläder när hon lutade sig ut i sadeln och sedan kom ett påkslag över hjässan som fick det att svartna för ögonen.
Det förlorade vattnet
Andetagen kom stötvis och flämtande efter den långa ansträngningen att svinga svärdet med båda händer. För varje gång ny klar luft strömmade ned och fyllde hans bröst spände ringbrynjan åt kring revbenen och gjorde det till en möda att andas. Värken i axlar och armar rann sakta bort i det korta ögonblicket av vila; andra stred nu, pressade fienden framåt och bort från floden. En svag kyla dröjde sig kvar sedan gryningen och fick det att ånga om männen och hästarna på slagfältet. De döda gjorde sin del, men inte länge. Tvärtom blev de allt som oftast ett hinder för en annars säker fot i det nedtrampade gräset. Men så väl var det inte att blott stål och vilja formade striden.
Från bergen hade skymningsmännen kommit och med sina besvärjelser fick de marken att spräckas och eld att skjuta upp under männens fötter som om själva jorden ville sluka dem hela. Grästuvor som ännu inte tryckts ned till sina rötter av hovar och stövlar piskade i plötsliga vindbyar när skymningsmännen slog ut med sina stavar i olika riktningar.
Aermon tog ett nytt tag om sitt svärd och kände fästets sträva läder mot handskens insida i handflatan. Det gav gott grepp och han förlitade sig lika mycket på detta som på sin skicklighet i det han nu gick framåt för att åter ansluta sig till den sjudande stridslinjen, fyrtio steg längre fram. Han var vagt medveten om att män till fots och i sadeln följde upp på ömse sidor och hur hornen skrällde metalliskt, trotsigt, signalerade att det var dags att vila för somliga och för åter andra att gå sitt öde till mötes.
Den mjuka myllan slets sönder framför Aermons fötter och han kastades tillbaka av en vägg av het luft samtidigt som en pelare av vit eld reste sig framför honom. Värmen från flammorna var outhärdlig och han kravlade sig bakåt på händer och fötter, försökte ta sig runt den dånande, ensamma lågan. Han höll upp en hand för att skydda ansiktet mot hettan och gjorde en vid halvcirkelrörelse kring eldpelaren, men plötsligt dog den ut och försvann lika kvickt som den kommit. Kanterna av smält sten som omgärdade hålet glödde likt kol i en eldstad.
Med ett inte litet mått av ansträngning tvingade han sig att bortse från dessa förekomster och koncentrerade sig istället på det som han kunde göra. Svärdet i höger hand, vänster hand som sträcktes ut och lades på vänster axel framför som tecken på att han fanns där och kunde ta över. Vem mannen var visste Aermon inte, men denne kastade ett snabbt, tacksamt öga över axeln och föll tillbaka för att vila den lilla tid som gavs.
Åter igen var han inne i det, först i linjen att döda eller dödas. Spänningen tände eldar i honom, fick blodet att koka och den smäckra svärdsklingan blev fjäderlätt i det tvåhandsgrepp han använde för att svinga det upp och ned, från sida till sida. Ur tomma intet uppenbarade sig en sköld med en gyllene sparv på och dess bärare höjde en grym stridsyxa högt över huvudet. Det breda yxbladet föll likt en blixt och Aermon lyckades med knapp nöd undvika att träffas av det. Tid att göra ett eget utfall!
Han gled i steget ut till vänster, kände sig för med foten till säkert fäste och högg till med sitt eget vapen, snett ned från vänster och samtidigt som han kände motståndet i rörelsen såg han hur stålet skar djupt in i fiendens axel, precis under halsen. Mörkt blod vällde fram i en störtflod men såret var inte dödsbringande. Med en snärt i handleden ryckte Aermon sitt svärd mot sig och gjorde en stöt som genomborrade mannens bröstharnesk med ett ljudligt skrapande av stål mot stål. Färgen försvann från den okändes ansikte och sköldarmen föll ned längs sidan. Handens grepp runt yxans skaft blev vekt och gav efter; han dog i fallet till den av blod nedsölade marken.
Då kom dimman. Från sin plats i ledet kunde Aermon se hur tre av dem stod tätt ihop på en höjd med sina stavar av snidat trä framför sig. Alla tre hade de satt stavänden i jorden och mässade i kör de hemliga ord som bara deras orden kände till. En av dem svajade till när en pil susade förbi hans huvud och begravde spetsen i ett träd strax bakom honom. Nästa röt två ord på denna otalbara tunga och den förste rätade genast på ryggen. Beslutsamt tog Aermon sikte på mannen i mitten och började gå mot honom. Vägen fram till skymningsmännen skulle komma att kantas av strid och död, för de beskyddades alltid till siste man, men om han kunde fälla blott en av dem så skulle mycket vara vunnet redan där.
Först steg tunna slingor av dimma upp från osedda hål och fördjupningar i marken, fingrar av vitt som letade sig upp mellan grässtråna och drog sig samman för att bilda en tätare väv. Fler och fler blev de, och allt eftersom männen på kullen mässade högre formades fler av dessa fladdrande armar. En våg av mjölkaktig dimma letade sig ned mot de stridande från deras högre ställning och omslöt både vän och fiende.
Den här gången tog det en betydligt större ansträngning att kämpa undan de skräckblande tankarna som kom när Aermon fortsatte mot sitt mål. Diset befann sig bara några steg bort, en till synes kompakt vägg, och utan förvarning svalde den honom helt och hållet. Sikten blev till inget och annat än spöklika skepnader gick inte att urskilja. Barmhärtigt nog doldes också de döda och döende på marken av det.
Från bergen hade skymningsmännen kommit och med sina besvärjelser fick de marken att spräckas och eld att skjuta upp under männens fötter som om själva jorden ville sluka dem hela. Grästuvor som ännu inte tryckts ned till sina rötter av hovar och stövlar piskade i plötsliga vindbyar när skymningsmännen slog ut med sina stavar i olika riktningar.
Aermon tog ett nytt tag om sitt svärd och kände fästets sträva läder mot handskens insida i handflatan. Det gav gott grepp och han förlitade sig lika mycket på detta som på sin skicklighet i det han nu gick framåt för att åter ansluta sig till den sjudande stridslinjen, fyrtio steg längre fram. Han var vagt medveten om att män till fots och i sadeln följde upp på ömse sidor och hur hornen skrällde metalliskt, trotsigt, signalerade att det var dags att vila för somliga och för åter andra att gå sitt öde till mötes.
Den mjuka myllan slets sönder framför Aermons fötter och han kastades tillbaka av en vägg av het luft samtidigt som en pelare av vit eld reste sig framför honom. Värmen från flammorna var outhärdlig och han kravlade sig bakåt på händer och fötter, försökte ta sig runt den dånande, ensamma lågan. Han höll upp en hand för att skydda ansiktet mot hettan och gjorde en vid halvcirkelrörelse kring eldpelaren, men plötsligt dog den ut och försvann lika kvickt som den kommit. Kanterna av smält sten som omgärdade hålet glödde likt kol i en eldstad.
Med ett inte litet mått av ansträngning tvingade han sig att bortse från dessa förekomster och koncentrerade sig istället på det som han kunde göra. Svärdet i höger hand, vänster hand som sträcktes ut och lades på vänster axel framför som tecken på att han fanns där och kunde ta över. Vem mannen var visste Aermon inte, men denne kastade ett snabbt, tacksamt öga över axeln och föll tillbaka för att vila den lilla tid som gavs.
Åter igen var han inne i det, först i linjen att döda eller dödas. Spänningen tände eldar i honom, fick blodet att koka och den smäckra svärdsklingan blev fjäderlätt i det tvåhandsgrepp han använde för att svinga det upp och ned, från sida till sida. Ur tomma intet uppenbarade sig en sköld med en gyllene sparv på och dess bärare höjde en grym stridsyxa högt över huvudet. Det breda yxbladet föll likt en blixt och Aermon lyckades med knapp nöd undvika att träffas av det. Tid att göra ett eget utfall!
Han gled i steget ut till vänster, kände sig för med foten till säkert fäste och högg till med sitt eget vapen, snett ned från vänster och samtidigt som han kände motståndet i rörelsen såg han hur stålet skar djupt in i fiendens axel, precis under halsen. Mörkt blod vällde fram i en störtflod men såret var inte dödsbringande. Med en snärt i handleden ryckte Aermon sitt svärd mot sig och gjorde en stöt som genomborrade mannens bröstharnesk med ett ljudligt skrapande av stål mot stål. Färgen försvann från den okändes ansikte och sköldarmen föll ned längs sidan. Handens grepp runt yxans skaft blev vekt och gav efter; han dog i fallet till den av blod nedsölade marken.
Då kom dimman. Från sin plats i ledet kunde Aermon se hur tre av dem stod tätt ihop på en höjd med sina stavar av snidat trä framför sig. Alla tre hade de satt stavänden i jorden och mässade i kör de hemliga ord som bara deras orden kände till. En av dem svajade till när en pil susade förbi hans huvud och begravde spetsen i ett träd strax bakom honom. Nästa röt två ord på denna otalbara tunga och den förste rätade genast på ryggen. Beslutsamt tog Aermon sikte på mannen i mitten och började gå mot honom. Vägen fram till skymningsmännen skulle komma att kantas av strid och död, för de beskyddades alltid till siste man, men om han kunde fälla blott en av dem så skulle mycket vara vunnet redan där.
Först steg tunna slingor av dimma upp från osedda hål och fördjupningar i marken, fingrar av vitt som letade sig upp mellan grässtråna och drog sig samman för att bilda en tätare väv. Fler och fler blev de, och allt eftersom männen på kullen mässade högre formades fler av dessa fladdrande armar. En våg av mjölkaktig dimma letade sig ned mot de stridande från deras högre ställning och omslöt både vän och fiende.
Den här gången tog det en betydligt större ansträngning att kämpa undan de skräckblande tankarna som kom när Aermon fortsatte mot sitt mål. Diset befann sig bara några steg bort, en till synes kompakt vägg, och utan förvarning svalde den honom helt och hållet. Sikten blev till inget och annat än spöklika skepnader gick inte att urskilja. Barmhärtigt nog doldes också de döda och döende på marken av det.
"Det var en gång för länge sedan..."
Ja, det är ungefär så det känns. Men nu när jag skriver det här (som vanligt ungefär de ord jag formulerar i huvudet så det blir tankar) så känns det rätt bra. Jag kan skratta lite åt mig själv. Och det är ju bra! :P Det skrattar jag lite mer åt.
Ursäkta, jag kom visst bort mig lite. Istället för att vara så oerhört djup och filosofisk som jag brukar vara här så ska jag kanske tänka lite på varför jag skriver den här bloggen. Jag fick just en snilleblixt om det och glömde bort det... Crap...
Eh, hur som haver; jag pratade med en nära vän över skype idag och hon påpekade minsann att jag inte skrivit här på länge. Så nu gör jag det. Men det är nog en bra idé. På senare tid har jag faktiskt gått omkring och tänkt på att jag har flera skrividéer som jag inte gör något med. Och saken är den att jag har en lust att skriva, men när jag väl kommer hem så är det mycket annat som drar i mig. Disciplinfrågor således.
Som tur är så har jag faktiskt börjat skriva igen, på en text som jag började med för rätt länge sedan och aldrig gjorde klar. Tanken var rätt färdig och texten behövde väl egentligen bara skrivas färdigt. Nu har jag börjat igen! Just för att Sandra bad om mer sådana saker så ska jag lägga ut en första del här på bloggen ikväll, så har ni något att bita i, muppets! :P
Men som vanligt ska jag också babbla lite om det övriga livet. Det flyter på bra måste jag säga; det är typ fem veckor av heltidsjobb kvar innan jag går ned på deltid för att börja plugga. Jag är såå glad över att "tåg på heltid"-jobbet snart är slut. Inget illa mot den som vill jobba med tåg, men personligen kan jag ibland dö av tristess bara för att det är så dött! Man slutar tänka eller tänker på alla saker man vill göra istället för att köra tåg. Ond cirkel på tankeplanet. Lustigt nog är det i tåget jag oftast tänker ut idéerna för vad jag vill skriva och när jag väl kommer hem så skriver jag inte. :P Vad för studier det blir kan jag orera om en annan dag...
Annat som finns att säga... Jag och flickvännen var på bröllop för några veckor sedan och det var bland det roligaste jag gjort på länge. Allt fungerar utmärkt med min prinsessa också, även om det kanske är för tidigt att bestämma antalet barnbarn åt mina föräldrar (hoppas de läser det här och förfasas över deras son lättsamma inställning!). :P Hur som helst är det henne jag ägnar de flesta av mina lediga dagar åt och det ångrar jag inte alls, Cattiz, om du nu läser det här... Kom ihåg det! :-*
I alla fall, som synes här ovan har jag inte helt tappat stinget när det gäller att prata mycket om lite och jag hoppas att så förblir. Nu ska jag nog ägna mig åt lite skrivande igen och den där texten jag nämnde ska ni få plåga er med. Om nu någon fortfarande läser min blogg. Förutom du, Frida, du är inte riktigt bortglömd, fröken. :P
Till next time, pumpkins!
Ursäkta, jag kom visst bort mig lite. Istället för att vara så oerhört djup och filosofisk som jag brukar vara här så ska jag kanske tänka lite på varför jag skriver den här bloggen. Jag fick just en snilleblixt om det och glömde bort det... Crap...
Eh, hur som haver; jag pratade med en nära vän över skype idag och hon påpekade minsann att jag inte skrivit här på länge. Så nu gör jag det. Men det är nog en bra idé. På senare tid har jag faktiskt gått omkring och tänkt på att jag har flera skrividéer som jag inte gör något med. Och saken är den att jag har en lust att skriva, men när jag väl kommer hem så är det mycket annat som drar i mig. Disciplinfrågor således.
Som tur är så har jag faktiskt börjat skriva igen, på en text som jag började med för rätt länge sedan och aldrig gjorde klar. Tanken var rätt färdig och texten behövde väl egentligen bara skrivas färdigt. Nu har jag börjat igen! Just för att Sandra bad om mer sådana saker så ska jag lägga ut en första del här på bloggen ikväll, så har ni något att bita i, muppets! :P
Men som vanligt ska jag också babbla lite om det övriga livet. Det flyter på bra måste jag säga; det är typ fem veckor av heltidsjobb kvar innan jag går ned på deltid för att börja plugga. Jag är såå glad över att "tåg på heltid"-jobbet snart är slut. Inget illa mot den som vill jobba med tåg, men personligen kan jag ibland dö av tristess bara för att det är så dött! Man slutar tänka eller tänker på alla saker man vill göra istället för att köra tåg. Ond cirkel på tankeplanet. Lustigt nog är det i tåget jag oftast tänker ut idéerna för vad jag vill skriva och när jag väl kommer hem så skriver jag inte. :P Vad för studier det blir kan jag orera om en annan dag...
Annat som finns att säga... Jag och flickvännen var på bröllop för några veckor sedan och det var bland det roligaste jag gjort på länge. Allt fungerar utmärkt med min prinsessa också, även om det kanske är för tidigt att bestämma antalet barnbarn åt mina föräldrar (hoppas de läser det här och förfasas över deras son lättsamma inställning!). :P Hur som helst är det henne jag ägnar de flesta av mina lediga dagar åt och det ångrar jag inte alls, Cattiz, om du nu läser det här... Kom ihåg det! :-*
I alla fall, som synes här ovan har jag inte helt tappat stinget när det gäller att prata mycket om lite och jag hoppas att så förblir. Nu ska jag nog ägna mig åt lite skrivande igen och den där texten jag nämnde ska ni få plåga er med. Om nu någon fortfarande läser min blogg. Förutom du, Frida, du är inte riktigt bortglömd, fröken. :P
Till next time, pumpkins!
