Så hände det...
Som ett resultat av detta har jag emellertid tämligen ont i axeln... Detta är nu inte så besvärande egentligen, men jag har listat ut att det som händer vid sådana där saker är att musklerna och alla senor typ dras ut något, så man ska ta det lugnt så att det inte händer igen. Med andra ord blir det lite märkliga småträningsövningar för axlarna ett tag framöver, parallellt med den vanliga träningen. Och nej, jag ska inte ge mig på hantelpress i den närmaste framtiden, trots att det här var ett enkelt misstag. Jag har ändå gjort övningen förr...
På det stora hela är livet bra dock. Jag har betalat min resa till Österrike med lönen som kom nu i januari och jag slapp peta på sparpengarna för den resan. Vilket inte betyder att jag fick en fet lönecheck på 25 000. =P det är resan som är billig! =) Det mesta flyter på nu. Jag har tagit mig flera millimeter närmare att börja skriva på min bok i alla fall, och det är väl ett eller flera steg i rätt riktning. Nästan så... Jag börjar få tillbaka tron på den faktiskt. Ett tag var jag lite tveksam till det hela.
Det började nog med att jag hux flux insåg att det råkar finnas ett väldigt stort antal fantasyböcker ute i den vida världen. Den tanken fick mig att fundera lite. Kanske vore det bättre att byta genre? Men nej, jag är inte någon kommersiell skribent som en del andra, Eddings t ex. Lite i brist på bättre så lyssnar jag på ljudböckerna av hans böcker just nu och jo, visst är jag lite fördömande då och då. Han tycks göra flera misstag som jag själv ser ned på och rättat folk som skriver för.
Nu kan man ju hävda att fantasy är just en sådan sak man inte riktigt kan rätta hur som helst, men samtidigt är det svårt att köpa ständiga pikar om män när det skrivs utifrån en kvinnas perspektiv. I väldigt många fantasyböcker tycks det finnas en allmän idé om att kvinnorna är sååå mycket bättre än männen, och att de inte alls förstår saker och ting. De är bara barbarer. =) Missförstå mig inte bara; jag är själv man så tro inte att jag fastnar på detta bara för den sakens skull. Nej, problemet i det hela är att man tröttnar på att höra det efter tag...
Och visst köper jag argumentet att det är en annan värld. Kvinnorna kanske är sådana i den världen. Men (!), och här kommer den bit jag försöker förmedla till mina adepter i skrivandets konst, att skriva fantasy bygger nog på att väva in sanning. Kanske lite svårt att greppa, men för att läsaren ska kunna acceptera det som är påhittat behövs det (enligt mig) en viss realism att luta sig tillbaka på, att jämföra med. Jag diskuterade detta med någon vid något tillfälle, men jag minns inte med vem. Han tyckte inte det lät riktigt i alla fall.
Nu kom jag nog bort från huvudämnet tror jag, eller det jag tänkte att jag skulle säga. Det här med att jag kommit närmare själva påbörjandet av skrivandet... Jag fick någon slags vision av det för ett tag sedan. Istället för att skriva om min bok som jag pratat om ett tag och hela tiden skjutit upp i brist på verklig entusiasm, så ska jag skriva den. Notera att jag utelämnar "om" här. Det är där hela den finurliga poängen finns; utan ett "om" så skriver jag inte om en nuvarande text utan jag bara skriver den. Genialt, eller hur?
Ok, det kan vara en lite märklig definition på det hela eftersom en del absolut kommer att säga att jag just skriver om den gamla versionen. Men på ett märkligt mentalt plan som är lite någonstans bland molnen gör det världens skillnad för mig. Och jag har en del andra intressanta idéer som också kan spinnas vidare utifrån detta. Jag har lekt med tanken på att detta blir ett livsverk men alltid avfärdat det eftersom jag än så länge inte har pysslat med det under ett helt liv. Eller halvt för den delen. Men faktum är att åren tickar förbi och jag är nu inne på sjätte året tillsammans med mina karaktärer och min påhittade värld. Även om jag inte skrivit aktivt på den så har jag ändå tänkt vidare, funderat fram och tillbaka med olika infall och så, och allting har liksom följt med mig som en mycket verklig idé.
Men nu ska jag inte orda mer om detta. Det börjar bli sent och jag är lite trött... Jag tror jag ska orera lite om vad jag tycker är bra fantasy i mitt nästa inlägg. Påminn mig om att ta en titt här då så att jag minns vad jag ska prata om; jag har ju en tendens att glömma annars. =P
Out.
Tiden går vidare...
Igår var en bra dag. Det är svårt att beskriva bra dagar när ingenting utöver det vanliga har hänt riktigt, men när det ändå känns som att det var en bra dag. =) Så vad gjorde jag igår... Förmiddagen ägnades åt ingenting särskilt; jag petade in de tillhörande hyllorna i min garderob och tog ut de tillfälliga nätbackarna som stod där. Det är visserligen trådbackshyllor nu också, men de här är ju gjorda för garderoben och har en bättre färg, någon slags beige istället för knallvit. Det blev snyggt. Ser mer färdigt ut.
Sedan fick jag lite hjälp av mina föräldrar med att hålla upp gardiner och måtta av sådant. Det kanske hade fungerat själv, men det hade blivit väldigt krångligt att göra småsjusteringar och sedan springa tillbaka två meter för att titta. Och det hela tiden...
Eftermiddagen och kvällen var det jobb som gällde, lite som vanligt för min del. ;) Men trots att det är ett segt pass så gick det ändå bra att köra. Det var inte mördande tråkigt just igår, vilket förmodligen berodde på att jag var på rätt bra humör innan jag gick till jobbet. Tre varv 19 tog sin tid men det var ok och fördelen är att man slutar åt rätt håll i alvik; bara att åka vidare med tåget mot hässelby och sedan kliva av en kvart senare i vällingby för de sista fem minuterna på promenadbiten. =)
Summa summarum då, det mesta är bra just nu. Kommer bara gardinerna på plats så blir det en sak mindre att tänka på. Hallen ska dock fixas någon helg framöver. Den är ju fortfarande i fyra nyanser av märklig brunlila färg. Jag förstår inte alls hur förra ägaren tänkte när hon målade så! ^^ Men det är ju lätt fixat och hallen är betydligt mindre än vad resten av lägenheten är. Lite målartvätt och sedan några lager färg så kommer det bli jättefint.
Det finns förstås andra saker att tänka på, men de är inte så där avgörande som andra kan bli. Med lite tur får jag jobba extra imorgon i alla fall och dra in en liten slant till lönen i februari. Ja, mest av allt längtar jag väl till skidresan under vecka 9... Det finns inget bättre än att åka bort en vecka och ha allting färdigt. Bara att släppa allt och åka buss ett dygn är skönt. Ingen egen planering, bara egen tid, frukost, lunch och middag färdigt, sovrum som städas av någon annan. Det blir helt enkelt inte bättre. Den här gången fanns det spa-avdelning också med både något slags träningsbit och bastu! Fem veckor känns plötsligt som alldeles för lång tid...
Harpolekaren
Mannen slog an strängarna i harpan och dess spröda toner flög ut över fältet. Dimman hade lagt sig i mjölkvita stråk och skylde barmhärtigt nog de döda och döende, men här och var fladdrade ensamma facklor som istället gav diset en skimrande rodnad. Mannen satt på en fallen trädstam, mörk av regn och blod, men varken fukten eller den klibbiga lukten bekom honom. Över mannens axlar föll korpsvarta lockar i blöta testar och vad som en gång varit ett fagert anlete var nu vanprytt av mörka ärr och ett sorgens mörker. Han var harpolekaren som följt sin herre ut i strid och nu blivit ensam kvar. Med såriga fingrar plockade han sakta tonerna till en sång som objuden kom till honom, aldrig nedtecknad och aldrig hörd.
Både vapenrockens benvita tyg och en gång glittrande ringbrynja var sönderrivna och hålen gapade blodiga, fransiga, illdåd av kniv och svärd. Vid hans fötter låg den naggade klingan tillsammans med resterna av en blankputsad träsköld. Stålkanten var splittrad och hängde sorgset ned från sin plats kring träkärnan och mittbucklan som en gång speglat solens flammor var sönderslagen. Då och då föll en tung regndroppe med ihåligt ödslig klang på den spräckta hjälm som var slängd åt sidan; remmen var hal av blod och svett och skulle aldrig igen hålla den rikt smyckade hjälmen på plats.
Så tätnade plötsligt dimman och stora sjok av dess vita massa sköljde in över mannen med harpan, där han satt bedövad på sin trädstam. Blott fingrarna rörde sig mjukt över varje sträng och framkallade en bitterljuv klagolåt för de fallna krigarna på fältet. Med en så perfekt stämma höjde spelemannen rösten till sång, att det inte gick att skilja ut var instrumentet började och rösten tog vid. Han sjöng så långsamt att varje ord fick tid att höras och sedan tona bort innan nästa följde på det förra.
"Ute på fältet,
gick härarna."
Fingrarna gled över strängarna och en klingande kaskad av dova toner föll från den gyllene harpan. Mannen lät dem ebba ut och tog sedan sträng för sträng med fumliga fingertoppar.
"Herrar tu,
hirdemän och hov,
höjde till skyn,
blanka stål.
Där uti dimman,
rann bäckarne.
Blodets sång,
rodnande vatten,
sköljde förbi,
fallna män.
I diset allen,
ljöd tonerna.
Ensam kvar,
i sörjande vaka,
korpars hår,
sångers man."
Den sista tonen blandade sig med hans röst och ord så som musik gled ut i den för blickar ogenomträngliga bleka dimman. Han tyckte sig ana en rörelse där, höra ett plågat stön från varje död kropp. För varje ton han inte tog fanns de dödas röster att ta dem istället. Ångestfylld begynte harpolekaren spela ännu en sång för att döva andarnas ord och han hyllade båda sidors stridande. För varje soldat i raden av stålkläda föll ock en krigare ur sitt eget led, och spelarens kinder vättes av tårar när liven spilldes utan nåd. Om igen såg han för sitt inre öga hur hans springare kastades till marken av en tung spjutspets och hur han omedelbart fann sig i kaoset av vapenslammer och smärtfyllda rop.
Med armen om harpans förgyllda träram och svärdet i handen banade han sig väg mot herrens baner som ännu svingade sig högt ovan marken, piskade luften med sin snärt och gjöt mod i männen som trängdes runt det. Allt för att försvara den rustningsklädde ståthållaren på en natt svart häst innanför ringen av lansar och svärd.
Men allt detta var borta nu. När denna andra sång kom till sitt slut gjorde spelemannen inget uppehåll för att lyssna till de fallna utan slog genast an en ny melodi, vars livliga toner skar sig mot det blodbestänkta gräsets dystra färg. Grått var gräset, vit var dimman; svarta av sorg var mannens ögon. Tonerna letade sig bort i skymningens dunkel och de spridda facklorna fick till synes större kraft att lysa vägen i diset.
Ett gott stycke därifrån red en ensam krigare upp på en låg kulle där gräset fortfarande vajade högt och frodigt. Det hade ingen färg, men att det inte trampades ned av stålskodda hästar var nog för att ge honom nytt liv. Den vita vapenrocken hängde i trasor över den blodiga brynjan och med en pansarklädd hand slet ryttaren bort tygstycket, lät det fladdra i hans hand för ett ögonblick innan det släpptes löst för vinden.
Han stirrade genom hjälmens ögonspringor och försökte med blotta viljan tvinga undan dimman från sänkans mitt. Ljudet av klagande toner höjde sig högt ovan jorden och nådde också mannen på sin trötta springare. Men han hade inte styrkan att åter igen bege sig ned i denna dödens djup och leta efter harpolekaren, även om han gissade att de hade haft en gemensam herre.
Med en djup suck drog han i tyglarna och styrde hästen bort från kullens topp och ned på andra sidan. Gräset böljade för vindbyarna och liknande ett hav i raseri. Men krigaren och hästen brydde sig föga; har man sett den sista vägen öppna sig för ens fötter kan inte ens det mest stormpiskade vatten hindra en sann kämpe.
I väster sjönk en glåmig solhalva ned bak horisonten och lämnade dem i ett kallt kvällsljus. Harpans sång tystnade för sista gången.
Folktro
Han satt på trappan framför den breda dörren in i det lilla huset. Halmtakets gulbruna, mjuka färg var i gryningsljuset mer grått och livlöst, och från den låga skorstenen kom inga slingor av rök längre. Skogens bryn omgav stugan och den runda gårdsplanen på alla sidor utom rakt ut från trappan där mannen satt, med blicken fäst på ängen på andra sidan grusvägen. Den tidiga morgonens dagg fuktade den annars torra, spruckna vägsträckan och i motsats till halmen på taket tycktes vägen leva upp igen, innan den försvann bort bakom den utskjutande skogen till höger. Än längre bort, bortom ängen, väntade skogen på nytt. Tät och ogenomtränglig stod den där, gran och fura sida vid sida.
Mannen sneglade för ett ögonblick upp mot den mörka himlen; i öster hade himlen fått en grå färgton som sade att solen närmade sig horisonten, men att det skulle dröja än innan den nått så långt. Hans läppar kröktes i det allra minsta av leenden vid tanken på detta. Så såg han framåt igen, tittade på dimslöjorna som rörde sig över det glittrande gräset på andra sidan. Om han kisade kunde han se de små figurerna dansa från dimsjok till dimsjok och med sina små munnar forma tysta ord och skratt. Om han ansträngde sig kunde han nästan höra deras nätta fotsteg över gräset, som trots dansen inte rörde sig mer än för den lätta morgonbrisen.
Men han var inte ensam. I ögonvrån anade han mer än såg det krumryggade trollväsendet som från en dold lega intill en mossig sten iakttog älvadansen. Sakta, sakta vred mannen på huvudet och såg på dess uppenbarelse. Dess långa öron hörde förvisso betydligt mer än vad han kunde med sina, och de djupt liggande, bottenlösa ögonen såg också alla de färger och former han själv inte kunde se. En knotig grangren tjänade som käpp åt trollet, för nu såg mannen också det toviga skägget under en krokig näsa. Guldringen i trollets öra var matt och glittrade inte i det skumma ljuset, trots att dagen kom närmare för varje hjärtslag.
På den lilla ängen böljade dansen vidare och vidare; dimman gled upp på vägen och i samma nu följde älvorna med den upp på det våta gruset. Deras lätta steg och små fotsteg snuddade vid det och rasslet av enskilda korn var det enda som kom från dem. Inga steg sattes riktigt på vägen, inga nakna tår flyttade gruskornen från sin plats. Inga mer än de enstaka korn som rullade än hit och än dit för älvornas dans. De var som spunna ur intet.
Han kunde inte säga hur länge han suttit där och förlorat sig i sagan som spelats upp för hans blick. En rosa strimma längs horisonten vid grantopparna gav dimman ett pärlemorskimmer som ingen pärla kunde hoppas få, och älvornas dimskrud fick med ens liv och lyster. Än vildare blev deras dans och även vinden gav sig in i virvlarna. Fram och åter dansade de, nätta kvinnoväsen som inte fruktade vare sig man eller troll.
De var nära nu, så nära att han kunde se deras spetsiga öron sticka ut mellan hårlockarna av silver och guld och den nakna, genomskinliga huden lysa under solens första strålar. På himlen övergick det rosa i gyllene rött och den allra tunnaste av solstrålar letade sig ned mellan grenarna på en hög gran. Men han tittade inte åt detta, för allt han såg i nuet var älvornas dans på gårdsplanen framför honom. Till och med det lilla trollet hade vågat sig längre fram för att få en bättre blick av de näpna varelserna i dimman.
Men nu kom dagern hastigt och solen vann snabbt styrka bakom trädtopparna. Dansen blev till en flykt från den och älvornas skönhet blev tärd och jagad. De drog sig undan mot trädens skydd och tog dimslöjorna med sig in i mörkret under tätt hängande granruskor. In i varje skrymsle och vrå tog de sin tillflykt, utom en enda sista liten älva. Knapphändigt skyld för världens blickar dansade hon långsammare och långsammare. Stegen förde henne runt och runt i skuggorna som ännu inte värmts av solen och i hennes blick fanns skräcken för just denna. Ingen älva, så dold i dimma hon må vara, klarar dagens solstrålar och ljus. Då försvinner hennes skönhet och sagan blir blott ett vackert minne.
I en sista virvel av ljus och pärlemordimma smet hon in under husets stadiga trävägg, in i mörkret därunder för att gömma sig tills en ny gryning kom. Mannen reste sig långsamt från sin plats, ty han hade blivit stel av den kalla stenen på trappan. Den plötsliga rörelsen fick trollet att skrämt försvinna in i skogens dunkel igen. En sista glimt av soltrålar på guld var vad mannen såg, och ett skägg som fladdrade i den tilltagande vinden. Så gick han ut på vägen för att i vanlig ordning se bort längs vägkröken. Skogen var fortfarande tyst och stilla; en gren som knäcktes var ett onaturligt högt ljud för ett kort ögonblick, sedan blev allting tyst igen.
Tillfreds med den lovande morgonen vände mannen på klacken och gick med långa steg tillbaka till huset. Hans stövelklackar skrapade mot trappan och han fick huka sig för att komma in genom den låga dörren, men väl inne kunde han blicka ned på den lilla figuren som kurade på bädden i hörnet. Hennes långa blonda hår var utslaget över fällen som täckte henne från axlar till fötter och stödd på armbågarna tittade hon sömnigt på honom. Ett litet leende lekte på de mjuka läpparna och han kände igen glimten i hennes ljusa ögon.
Han satte sig på bäddkanten och tittade ned på henne, smekte de långa hårslingorna av guld som lade sig likt en solfjäder kring hennes huvud. Hon log igen, bredare den här gången och drog undan fällen för att göra plats åt honom, och han log tillbaka i det han drog av sig den tjocka skjortan han burit ute. Stövlarna och hosorna fick göra den sällskap på stolen intill fönstret. Än var det långt kvar tills det var dags att stiga upp...
Jaha du...
Lördagen var en bra sådan; tog mig iväg till gymmet och fick i alla fall ihop två pass förra veckan. Av något märkligt skäl var söndagen emellertid oerhört mycket sämre. Bortsett från träningsvärk (och det är ju inte så dumt egentligen) så vaknade jag med huvudvärk och svag feber. Låg kvar i sängen till 12 och försökte sova bort det mesta, men icke. Det är antagligen onödigt att påpeka hur fruktansvärt ointresserad jag var av att jobba den dagen. Men vad kan man göra? Sist jag var sjuk så tog jag faktiskt en sjukdag och det sved ju lite i plånboken... Så det var bara att klä på sig ordentligt och ge sig ut i kylan. Satan vad jag frös de tre första timmarna! Men så fick jag rast och kunde gå en sväng upp till Tx där jag fick några Treo i alla fall. Petade i mig två sådana och en hamburgare på en timmes rast och kom igång lite bättre...
Måndagen var betydligt bättre ändå, även om jag istället för huvudvärk och feber hostade. ^^ Men då hade jag ändå varit på apoteket tidigare under dagen och införskaffat lite Ipren och Alvedon. Jag tar i nio fall av tio inte någon slags tablett eller så, men ibland är det rätt skönt att ha med sig. =)
Tisdagen är nästan bra bortsett från lite halsvärk och trötthet. En god natts sömn borde göra underverk för en blixtförkylning och sedan är man väl förhoppningsvis tillbaka i matchen. Så idag njuter jag av att vara ledig och ta det lugnt, just för att bli helt bra.
I övrigt ser jag fram emot helgen. Jobbet bjuder på bio som tack för en bra höst; trots dåligt väder och stränga tidsscheman lyckades vi hålla tidspassningen vid mellanstationerna på en bra procent! =) Personligen tror jag att det beror på att trafikledningen inte drog till med gult läge för körningen och vi som förare slapp de löjliga hastighetsbegränsningarna. Nej, bättre är att vi får anpassa körningen till väderförhållandena och på så sätt kunna ösa på när det verkligen går, för att sedan ta det lite lugnt när det inte är så bra. Effektivitet, tror jag det kallas. ;)
Bio var det hur som helst och det ska bli kul. "Australia" har ju fått helt ok kritik så det kan nog bli en bra föreställning. Antar att det blir lite middag med vännerna sedan. =)
Till nästa gång...
Christian
