Ord...
Jag satt och funderade på det här med ord häromdagen. En del säger "En bild säger mer än tusen ord", men kontringen "Om jag vill säga två tusen ord då?" brukar få dem att tänka efter. För hur man än ser på saken så finns det så många fler ord än färger. Visst kan man blanda nyanser och varianter för att få så många som möjligt, men det mänskliga ögat kan inte uppfatta alla i alla fall. Så då står vi där, med en begränsning på säg hundra färger, och vill säga tio tusen saker i ett enda verk. Där slår skriften bildkonsten på fingrarna. =)
Emellertid finns det likheter med att måla och att skriva. Jag och ett antal kompisar som också skriver brukar kalla det "att måla" när man skriver. Har man fått rätt blandning och rätt färg så framträder konstverket på rätt sätt, och detsamma gäller för ord egentligen.
För att en text ska uppfattas som bra måste ordvalet vara rätt, meningsuppbyggnaden vara bra och innehållet också stämma överens med skaparens tankar. Det är ju svårare att skriva om något man inte gillar eller inte kan något om. Här kan man ju börja spekulera kring övning versus talang. För att uppnå riktigt bra "konst" måste man nog ha både och. Övning kräver också tålamod, något man antingen lär sig eller helt enkelt har genom intresset för skrivandet. Det gäller säkert flera saker, men det här handlar ju om ord så jag ska inte försvinna in på det sidospåret...
Övning vs Talang således... Jag vet inte riktigt hur man kan bedöma att någon har talang för att skriva. Är det genom att man får göra ett arbete så kan man fortfarande hävda att övning ligger bakom ett gott resultat. Frågan är om det inte handlar om något annat än just ord... Nu när jag tänker på det så kan jag inte helt sätta fingret på vad det är som gör att vissa skriver bättre än andra förutom övning. ^^ Jag får fundera vidare på det.
Ofta när jag skriver så får jag frågan "Hur orkar du?!" och då ofta i samband med att det är något som är längre än några sidor. Vad det handlar om här är förmodligen övning igen. Jag kan utan problem skriva tre sidor på en timme om jag bara vet vad jag ska skriva om. När man kommer igång så rullar orden fram i ett mycket snabbare tempo än vad man egentligen tänker. Personligen tror jag det har att göra med övning parat med bilduppfattning.
Genom övningen som jag fått (det är väl i runda slängar elva år nu) så kan jag se både en bild och flera ord som hör ihop med bilden. Föreställer man sig ett berg så tänker man oftast sig något av sten, det är grått eller svart, det är snö på, det är sprickor, klyftor eller löst grus, osv. Men de orden "ser" man inte utan övningen. Tror jag. Om jag t ex ska skriva att en person gick upp för en bergssida så blir det kanske:
"Han stretade vidare mellan de skarpa klipporna, halkade i det lösa gruset som låg spritt för hans fötter och skrapade sig på den sträva stenen."
De flesta av dessa ord kommer automatiskt genom bilduppfattningen. Jag ser och vet att dessa saker finns just här och då lägger hjärnan till dem utan att jag tänker på det. På så sätt får man bilden levande med orden och på så sätt vill jag påstå att ord är bättre än en bild. En bild är ett fast perspektiv som ses från ett fast avstånd. Man kan inte nämna att berget är högt i en bild om man inte målar det i jämförelse med något, samtidigt som man får in detaljer som att mannen har skrapat händerna och halkar i det lösa gruset.
I en text kan jag "måla" hela denna värld från ett evigt skiftande perspektiv. Det finns inga begränsningar förutom de som jag själv sätter och vid det här laget har jag börjat inse att de gränserna är rätt avlägsna. I tidigare inlägg på bloggen så har jag nog nämnt det, att jag tänker skriva vad jag vill och hur jag vill det tills jag stoppas. Givetvis har jag min goda smak och mina egna uppfattningar om vad detta är, så helt gränslös är jag inte, men för enkelhetens skull är det bättre att säga att de ligger rätt långt bort de här gränserna. =)
Det var nog allt för den här gången tror jag. Nu ska jag sätta mig och skriva en helt annan sak men inte mindre målande för det. Någon dag får jag försöka förklara känslorna jag har för orden och vad de betyder för mig, men det blir då...
Emellertid finns det likheter med att måla och att skriva. Jag och ett antal kompisar som också skriver brukar kalla det "att måla" när man skriver. Har man fått rätt blandning och rätt färg så framträder konstverket på rätt sätt, och detsamma gäller för ord egentligen.
För att en text ska uppfattas som bra måste ordvalet vara rätt, meningsuppbyggnaden vara bra och innehållet också stämma överens med skaparens tankar. Det är ju svårare att skriva om något man inte gillar eller inte kan något om. Här kan man ju börja spekulera kring övning versus talang. För att uppnå riktigt bra "konst" måste man nog ha både och. Övning kräver också tålamod, något man antingen lär sig eller helt enkelt har genom intresset för skrivandet. Det gäller säkert flera saker, men det här handlar ju om ord så jag ska inte försvinna in på det sidospåret...
Övning vs Talang således... Jag vet inte riktigt hur man kan bedöma att någon har talang för att skriva. Är det genom att man får göra ett arbete så kan man fortfarande hävda att övning ligger bakom ett gott resultat. Frågan är om det inte handlar om något annat än just ord... Nu när jag tänker på det så kan jag inte helt sätta fingret på vad det är som gör att vissa skriver bättre än andra förutom övning. ^^ Jag får fundera vidare på det.
Ofta när jag skriver så får jag frågan "Hur orkar du?!" och då ofta i samband med att det är något som är längre än några sidor. Vad det handlar om här är förmodligen övning igen. Jag kan utan problem skriva tre sidor på en timme om jag bara vet vad jag ska skriva om. När man kommer igång så rullar orden fram i ett mycket snabbare tempo än vad man egentligen tänker. Personligen tror jag det har att göra med övning parat med bilduppfattning.
Genom övningen som jag fått (det är väl i runda slängar elva år nu) så kan jag se både en bild och flera ord som hör ihop med bilden. Föreställer man sig ett berg så tänker man oftast sig något av sten, det är grått eller svart, det är snö på, det är sprickor, klyftor eller löst grus, osv. Men de orden "ser" man inte utan övningen. Tror jag. Om jag t ex ska skriva att en person gick upp för en bergssida så blir det kanske:
"Han stretade vidare mellan de skarpa klipporna, halkade i det lösa gruset som låg spritt för hans fötter och skrapade sig på den sträva stenen."
De flesta av dessa ord kommer automatiskt genom bilduppfattningen. Jag ser och vet att dessa saker finns just här och då lägger hjärnan till dem utan att jag tänker på det. På så sätt får man bilden levande med orden och på så sätt vill jag påstå att ord är bättre än en bild. En bild är ett fast perspektiv som ses från ett fast avstånd. Man kan inte nämna att berget är högt i en bild om man inte målar det i jämförelse med något, samtidigt som man får in detaljer som att mannen har skrapat händerna och halkar i det lösa gruset.
I en text kan jag "måla" hela denna värld från ett evigt skiftande perspektiv. Det finns inga begränsningar förutom de som jag själv sätter och vid det här laget har jag börjat inse att de gränserna är rätt avlägsna. I tidigare inlägg på bloggen så har jag nog nämnt det, att jag tänker skriva vad jag vill och hur jag vill det tills jag stoppas. Givetvis har jag min goda smak och mina egna uppfattningar om vad detta är, så helt gränslös är jag inte, men för enkelhetens skull är det bättre att säga att de ligger rätt långt bort de här gränserna. =)
Det var nog allt för den här gången tror jag. Nu ska jag sätta mig och skriva en helt annan sak men inte mindre målande för det. Någon dag får jag försöka förklara känslorna jag har för orden och vad de betyder för mig, men det blir då...
Blodlystnad
Ja, det här är en lite mer skräckorienterad sak jag skrev igår. Fick ett ryck och en idé och så blev det som det blev. Helt i min anda om att man ska och får skriva det man vill skriva. =)
Somliga kallar det en dryck, andra ser det som ett enda objekt och föda. Åter andra tänker inte på det alls; de tar det de vill ha och vill inte veta vad det är de egentligen gör. Sedan finns det sådana som jag, som min älskade och kanske några till bland oss, som betraktar det som liv. Vi har liv, vi tar liv, vi får liv. Det blir en enda cirkel när vi istället tvingas att ge bort det till "de andra" som finns runt omkring. Fanns inte vi skulle energin som krävs för att skapa rörelse inte heller finnas.
Liv, jag vill ha dig!
Jag böjde hennes huvud åt sidan, blottade den bleka halsen och kunde se ådrorna under den vita huden som lila streck. En ofrivillig ryckning i mina läppar och käke i motsats till en helt medveten rörelse när hörntänderna blev längre och spetsigare. Hon stönade i mina armar, stönade upphetsat för var gång jag på nytt trängde in i henne. Den billiga slampan var ung och hade inte kostat mig mycket. Det här är Moskva, slyna, du kommer inte att få mer än så i framtiden heller. Jag ändrade mig och tänkte att hon inte hade någon framtid.
Ung och klädd som alla de andra hororna på gatan hade hon plötsligt stått där framför mig. I blicken fanns den där utmaningen och bönen om att få göra mig till lags.
"Jag får vad jag vill ha?" hade jag frågat henne och för en halv sekund hade det glittrat till av girighet i hennes blå ögon. Hon var kanske nitton år, kanske tjugo. "Allt jag vill ha?"
"Vad du än vill", spann hon och öppnade jackan framtill för att visa upp sina bleka bröst. Vad jag än ville ha så länge det gav henne rubel.
Vi hade gått till ett litet rum i närheten, ett kyffe med trasiga väggar, trasig dörr, trasiga fönster och allt annat var också trasigt. Madrassen hade så många hål från råttorna att det knappt fanns någon stoppning kvar. Hon hade klätt av sig, sakta, mekaniskt utfört rörelserna som skulle göra mig upphetsad. Visst var jag upphetsad, men hon bedrog sig när hon trodde att det var för hennes skull.
Den unga skökan hade smekt sina bröst och ned över magen medan jag själv klädde av mig. Vi som inte är "de andra" kan vara lite som vi vill; min mage var platt och musklerna tydliga, bröstet krusade sig när jag slängde mina plagg åt sidan. Jag lade mig ovanpå henne och hon låste fast mig med sina ben runt min rygg. Hon var våt och synbart villig, blicken var död och ointresserad.
Så var vi där, vid ögonblicket när jag smeksamt förde hennes huvud åt sidan, kysste huden på halsen och kände pulsens dunkande mot mina läppar. I det skumma ljuset gissade jag att huggtänderna glittrade. Den unga kvinnan stönade högre när jag ökade takten, madrassen rörde sig fram och tillbaka och... Jag bet henne.
Hon förstod inte vad som hände först. Helt borta i ruset av alla ämnen som rusade runt i hennes kropp när hon kom var för mycket och samtidigt innehöll mitt bett något som fick henne att slappna av. Genom åren hade jag lärt mig att tygla detta, lärt mig att pressa bort rusmedlet som bedövade henne. Vad fanns det för liv att ta om hon bara låg där?
Slynan började kämpa, slog mig över ryggen och rev med långa filade naglar upp sår över hela min rygg. Smärtan gjorde det hela än bättre. Flämtande slet jag bort munnen från det flödande blodet och pressade mig mot henne, tryckte mina kladdiga läppar mot hennes i en röd kyss. Det varma livet i min mun var tjockt och smakade av sött järn. Jag svalde den ljuvliga drycken med en våg av tillfredsställelse; flickan var mjuk på mer än ett sätt, mjuk i smaken, mjuk inuti. Hennes liv var lent när jag smekte över de två små såren som ymnigt flödade av det röda.
"Ditt liv", väste jag till henne och hon kämpade hysteriskt för att komma loss. "Jag vill ha dig!" Jag tryckte hennes huvud åt sidan och bet henne igen, trängde in i henne från två håll och drack av hennes liv. Så... underbart...
Jag spekulerar lite...
Så var det dags igen. Dagarna rullar förbi fortare än man blinkar tycks det och jag är lika dålig på att hålla den här bloggen vid liv som alltid. =) Lyckligtvis är det ingen större kris; bloggen påstås inte bli uppdaterad varje dag så jag slipper fundera över allt sådant. Hur som helst, det här blir väl ännu ett inlägg med blandade spekulationer som enligt besöksstatistiken kommer att läsas av någon i alla fall.
Ingen har väl undgått Rödebyfallets rättegång kan jag tro. Åklagaren vill få det till mord och försvararna vill få det till nödvärnsexcess. För er som inte vet vad "nödvärn" och "excess" är så kan jag ta det kort.
"Nödvärn" betyder att du får använda i stort det våld som krävs för att försvara dig själv eller annans liv. Du får också ta tillbaka ett föremål som tagits ifrån dig och använda det våld som är nödvändigt. Man får också göra detsamma för att kasta ut någon från sin bostad t ex.
"Excess" har ungefär betydelsen att man gjorde något och "svårligen kunde besinna sig". Det finns ett praktexempel på detta: En man upptäcker en pågående våldtäkt och gör givetvis vad han kan för att avbryta den. När han upptäcker att det är hans egen dotter blir han så förbannad att han slår ihjäl våldtäktsmannen. Han gick helt fri så vitt jag vet. Det är "excess".
Hur som helst, Rödeby... Jag ska inte uttala mig alltför stort om detta eftersom jag redan skrivit ett inlägg om det, men jag ställer mig på försvararsidan. Ett gäng som trakasserat en familj i över ett år, mordhotat sonen, förstört deras egendom, osv. Familjen har under året gjort fem polisanmälningar som inte lett till någonting! Som jag sagt tidigare så förstår jag att pappan i familjen inte vågar lita på polisen den här gången heller och helt sonika gör vad han anser nödvändigt. Tyvärr dog en av grabbarna som sköts. Synd om hans familj, men att de har mage att kräva den så kallade "mördaren" på enorma skadestånd är för mig bortom all förståelse. Ska inte tänka vidare på det för jag begriper det ändå inte.
För att komma till något jag håller lite mer kärt så att säga så har jag delvis på grund av de här händelserna börjat fundera på lagen och dess hand som tycks finnas lite varstans och på eget bevåg. ^^ Om man medvetet ställer sig utanför lagen, har man då rätt att åberopa den i försvar av sig själv? Ta som exempel att någon försöker sparka eller slå till mig när jag kör tunnelbana. Då hade jag slagit tillbaka och förhoppningsvis träffat honom så pass att han lärde sig en läxa. Men, jag anser inte att han har rätt att göra en anmälan mot mig.
Han gjorde ett aktivt val och fick stå för det. Med vilken rätt använder han lagen mot mig när han själv anser sig stå över den? Nej, han ska fan i mig inte ens tänka tanken på "misshandelsanmälan" eller "tjänstefel". Möjligen kanske Veolia blir lite sura på att jag inte tillkallade vakter men i en sådan situation antar jag att man reagerar instinktivt. Nå, händer det så får vi se vad som händer.
För att fortsätta på det här med lagen och "rätt och fel" tänkte jag också passa på att dra en parallell till heder och personliga val. Jag är fullt medveten om att andra inte tänker på samma sätt som jag så den som inte vill tänka så i fortsättningen heller, be my guest!
Bara för att lagen säger en sak så finns det många som gör tvärtom. Varför? kan man fråga sig. Antagligen för att de inte har någon vettig uppfattning om rätt och fel och inte minst inte har någon heder. Jag vet att jag inte får råna någon för att lagen säger det, men lagen är bara en mängd människors samlade förnuft tryckt på papper. I första hand måste jag fråga mig själv "Är det rätt av mig att ta något jag inte förtjänat?". Nej, alltså gör jag det inte.
Sedan kommer man till det här med "rätt och fel"... Det finns många saker som är fel och tämligen många som är rätt, men är det lagen eller vi själva som definierar dem? Måste man få en logisk förklaring till varför något är fel? För ett tag sedan myntade jag uttrycket "Sanningen är vad man väljer att tro." Min sanning är det jag väljer att tro är rätt eller fel.
Bara för att ta ett exempel på detta så kan en lögn också vara en "sanning". Om din kompis säger en sak till dig fastän han/hon är felunderrättad kommer det bli en sanning för dig. Man tror på sina kompisar och det är inget fel i det, men det som sägs är fortfarande inte sant. Man kanske kan kalla det för "objektiv lögn" eftersom det inte är något som personen har hittat på utan snarare ett faktafel. Å andra sidan kan ju upphovsmannen till osanningen vara ute efter att ljuga och medvetet därtill. Då blir det fortfarande en lögn. =) Trevlig sak att tänka på.
Nu blir det här inlägget långt precis som ofta innan. I vanlig ordning kommer jag på saker som jag vill skriva ned och uttrycka i ord.
Igår kväll hade jag väldigt svårt att sova. Det berodde inte på att jag sovit för mycket utan på att jag hade mycket att tänka över. Framtiden är alltid framför en och man gör val varje dag. Någon dag måste jag välja vad som ska bli en mer långsiktig framtid, typ årsvis. Det jag låg och tänkte på igår var vad jag skulle göra som lärare. Ni som missat det, ett av alternativen för min framtid är lärare i svenska och kanske något annat språk lite senare.
Men det var en intressant grej. Hur skulle jag fånga elevernas intresse? Hur kan jag få fram det JAG vill säga och samtidigt få DE att arbeta med mig? Ingenting går upp mot en riktig utmaning... Nu ska jag inte göra en lång utläggning om vad jag tänkte undervisa om för det skulle bli ett helt inlägg på egen hand. Således säger vi god natt för den här gången!
Bröder och systrar, sov gott och vakna. Till er andra, natti...
Ingen har väl undgått Rödebyfallets rättegång kan jag tro. Åklagaren vill få det till mord och försvararna vill få det till nödvärnsexcess. För er som inte vet vad "nödvärn" och "excess" är så kan jag ta det kort.
"Nödvärn" betyder att du får använda i stort det våld som krävs för att försvara dig själv eller annans liv. Du får också ta tillbaka ett föremål som tagits ifrån dig och använda det våld som är nödvändigt. Man får också göra detsamma för att kasta ut någon från sin bostad t ex.
"Excess" har ungefär betydelsen att man gjorde något och "svårligen kunde besinna sig". Det finns ett praktexempel på detta: En man upptäcker en pågående våldtäkt och gör givetvis vad han kan för att avbryta den. När han upptäcker att det är hans egen dotter blir han så förbannad att han slår ihjäl våldtäktsmannen. Han gick helt fri så vitt jag vet. Det är "excess".
Hur som helst, Rödeby... Jag ska inte uttala mig alltför stort om detta eftersom jag redan skrivit ett inlägg om det, men jag ställer mig på försvararsidan. Ett gäng som trakasserat en familj i över ett år, mordhotat sonen, förstört deras egendom, osv. Familjen har under året gjort fem polisanmälningar som inte lett till någonting! Som jag sagt tidigare så förstår jag att pappan i familjen inte vågar lita på polisen den här gången heller och helt sonika gör vad han anser nödvändigt. Tyvärr dog en av grabbarna som sköts. Synd om hans familj, men att de har mage att kräva den så kallade "mördaren" på enorma skadestånd är för mig bortom all förståelse. Ska inte tänka vidare på det för jag begriper det ändå inte.
För att komma till något jag håller lite mer kärt så att säga så har jag delvis på grund av de här händelserna börjat fundera på lagen och dess hand som tycks finnas lite varstans och på eget bevåg. ^^ Om man medvetet ställer sig utanför lagen, har man då rätt att åberopa den i försvar av sig själv? Ta som exempel att någon försöker sparka eller slå till mig när jag kör tunnelbana. Då hade jag slagit tillbaka och förhoppningsvis träffat honom så pass att han lärde sig en läxa. Men, jag anser inte att han har rätt att göra en anmälan mot mig.
Han gjorde ett aktivt val och fick stå för det. Med vilken rätt använder han lagen mot mig när han själv anser sig stå över den? Nej, han ska fan i mig inte ens tänka tanken på "misshandelsanmälan" eller "tjänstefel". Möjligen kanske Veolia blir lite sura på att jag inte tillkallade vakter men i en sådan situation antar jag att man reagerar instinktivt. Nå, händer det så får vi se vad som händer.
För att fortsätta på det här med lagen och "rätt och fel" tänkte jag också passa på att dra en parallell till heder och personliga val. Jag är fullt medveten om att andra inte tänker på samma sätt som jag så den som inte vill tänka så i fortsättningen heller, be my guest!
Bara för att lagen säger en sak så finns det många som gör tvärtom. Varför? kan man fråga sig. Antagligen för att de inte har någon vettig uppfattning om rätt och fel och inte minst inte har någon heder. Jag vet att jag inte får råna någon för att lagen säger det, men lagen är bara en mängd människors samlade förnuft tryckt på papper. I första hand måste jag fråga mig själv "Är det rätt av mig att ta något jag inte förtjänat?". Nej, alltså gör jag det inte.
Sedan kommer man till det här med "rätt och fel"... Det finns många saker som är fel och tämligen många som är rätt, men är det lagen eller vi själva som definierar dem? Måste man få en logisk förklaring till varför något är fel? För ett tag sedan myntade jag uttrycket "Sanningen är vad man väljer att tro." Min sanning är det jag väljer att tro är rätt eller fel.
Bara för att ta ett exempel på detta så kan en lögn också vara en "sanning". Om din kompis säger en sak till dig fastän han/hon är felunderrättad kommer det bli en sanning för dig. Man tror på sina kompisar och det är inget fel i det, men det som sägs är fortfarande inte sant. Man kanske kan kalla det för "objektiv lögn" eftersom det inte är något som personen har hittat på utan snarare ett faktafel. Å andra sidan kan ju upphovsmannen till osanningen vara ute efter att ljuga och medvetet därtill. Då blir det fortfarande en lögn. =) Trevlig sak att tänka på.
Nu blir det här inlägget långt precis som ofta innan. I vanlig ordning kommer jag på saker som jag vill skriva ned och uttrycka i ord.
Igår kväll hade jag väldigt svårt att sova. Det berodde inte på att jag sovit för mycket utan på att jag hade mycket att tänka över. Framtiden är alltid framför en och man gör val varje dag. Någon dag måste jag välja vad som ska bli en mer långsiktig framtid, typ årsvis. Det jag låg och tänkte på igår var vad jag skulle göra som lärare. Ni som missat det, ett av alternativen för min framtid är lärare i svenska och kanske något annat språk lite senare.
Men det var en intressant grej. Hur skulle jag fånga elevernas intresse? Hur kan jag få fram det JAG vill säga och samtidigt få DE att arbeta med mig? Ingenting går upp mot en riktig utmaning... Nu ska jag inte göra en lång utläggning om vad jag tänkte undervisa om för det skulle bli ett helt inlägg på egen hand. Således säger vi god natt för den här gången!
Bröder och systrar, sov gott och vakna. Till er andra, natti...
