En smärre irritation
Dagen började ovanligt tidigt för min del, redan 08:30 och det kändes lite konstigt att gå upp vid den tiden. I vanliga fall ser mitt dygn lite annorlunda ut mot de flestas eftersom jag jobbar eftermiddag/kväll; jag brukar gå upp framåt 10-11 beroende på hur länge jag måste jobba under kvällen och när jag kommer hem. Det krävs att man kan hålla huvudet på skaft när man kör de där tågen... Hur som helst, det var en lite ovanlig början. =)
Själva arbetsdagen har det dock inte varit något fel på. Jag hade reservtjänst från 10 till 18 idag och behövde bara sticka ut två gånger, totalt tre timmar kanske. Får man sedan sitta still och umgås med kollegorna så blir det i stort en trevlig dag, speciellt med det vackra vädret!
Nu när jag försöker sammanfatta det som varit besvärligt idag så inser jag att det inte var så farligt ändå. Men irritationsmomenten kvarstår. Av något skäl har någon sprungit förbi mig på forumet och raderat en tråd utan att varken säga till mig eller förvarna mig. Det ogillar jag. Om det ska vara jag som har huvudansvaret måste jag få veta vad som händer så att jag kan svara på frågor, minst av allt. Att jag sedan inte håller med om beslutet gör inte saken bättre, men det är själva formen av bristande "teamspirit" som stör. På det viset kommer det inte att fungera alls...
Sedan kommer vi till nästa del. Angående att ge kritik på texter är det svårt att säga var man ska sätta gränsen för rent ohyfs till skarp kritik. Personligen anser jag att man kan säga det mesta så länge det inte är ett rakt påhopp eller en riktad kränkning mot personen/personerna i fråga. Alla har en rätt att uttrycka sin åsikt, punkt. Om inte det heller fungerar så är det verkligen illa...
Ja, berörda personer förstår antagligen vad jag syftar på, och skulle det vara någon som tar illa upp för det jag skrev här ovan får ni väl säga till, men det är också ett sätt att uttrycka vad man känner eller tänker.
Det värsta med att försöka se på sina tankar från ett annat perspektiv är ofta att man tappar stinget så att säga. Man missar lite poängen med att vara irriterad. Så är nu inte riktigt fallet, jag är fortfarande mystiskt förgrymmad på vem det nu är som springer bakom ryggen på mig likt en annan skugga, men ja... Det löser sig nog med tiden. =)
Får försöka komma på något vettigare att skriva här nästa gång. Kanske är det ändå en idé att slänga ut min lilla SF-text som en följetong... Hm...
Idag minns jag.
Det här blir nog ett längre inlägg tror jag... Idag är en dag som inte alls känns bra på något sätt. Det är inte så att den har bådat illa för framtiden eller förstört något, den har bara varit en dag centrerad kring saker som påverkar mig negativt. Till att börja med var jag på begravning idag...
Det är aldrig roligt att gå på begravning. Händelsen i sig består av att man tar farväl av en älskad person och vem fan tycker att det kan vara bra. Just när jag skriver detta ser jag i ögonvrån att jag fått ett nytt e-mail från en person jag tycker är väldigt trevlig, det är livar upp den annars miserabla kvällen något... Men tillbaka till dagen som varit.
Till att börja med kanske jag borde klargöra att det var min mormors mors begravning. Eller mormor som alla kallade henne. Kallar henne, alltjämt... Hon blev 103 år och nio månader på dagen när. Den 18:e juli 1904 föddes hon och under det långa liv hon haft så har det skett mer än jag kan försöka förstå, två världskrig t ex. Mormor har också varit den som alltid funnits. Det har liksom blivit så att mormor var förknippad med tidens hjul som rullar framåt med oförminskad fart. Hon blev äldre, åren gick men likväl var det som hon stod vid sidan om och förblev stark.
Det var inte förrän för några år sedan som det blev lite sämre. Hjärtat började känna av åldern och hon blev tröttare. Nu ska jag inte försöka minnas alla tidpunkter för det kan jag inte, men för några år sedan fick hon en pacemaker och livsglädjen kom tillbaka. Senast mormor var här i huset var strax före jul förra året, på adventsfika tror jag. Jag såg en bild av det för några timmar sedan... Sedan dess blev saker och ting snabbt sämre och mormor blev gammal på riktigt. 103 år är så ofattbart länge att jag inte förstår hur hon kunde klara av det!
Jag träffade mormor sista gången före resan till Österrike på sportlovet tror jag. Då var hon sängliggande och det märktes att hon var trött. Men hon pratade med oss, fann ro i att vi var där och så. I mars någon gång efter resan var slut så var mamma med henne den sista dagen. Det... blir svårt att beskriva det som känns, för det kändes inte alls tror jag. I och med att jag skriver det här som jag gör nu känns det att tårarna bränner i ögonen igen. Men det är rakt på sak, det ska vara det.
Tiden efter resan vågade jag inte åka till mormor just för att jag inte ville se och känna hur jobbigt det var för henne. Jag vet att hon var lite rädd för det som skulle komma, men mamma och mormor fanns där och pratade med henne. Det är en glädje att mormor fick somna stilla och göra det i sällskap med någon.
Det finns inte mycket att säga om begravningen tror jag. Den var vacker, men den betydde också slutet för den här gången. Jag är inte den som tror på ett liv efter döden, ej heller gud eller hans rike. Jag vet inte vad som kan eller ska hända så jag tänker inte försöka säga vare sig det ena eller det andra. Kanske träffar jag mormor igen på något sätt.
Begravningen var vacker. Idag minns jag mormor. Jag hade alltid stor respekt för mormor. När jag var mindre kanske man kan säga att jag var lite rädd för henne, men det var på det sättet att jag inte visste vad hon kunde bli arg för. Mormor tolererade inte dumheter och det med rätta. Hon var av den skola som jag själv håller högt. Artighet, respekt och mycket annat, det var självklart att mormor skulle få det. På senare år har respekten varit i form av att jag älskade henne och ville henne det bästa. Kanske är det därför det finns ett visst "sätt" man är mot äldre på...
Idag minns jag mormor för allt hon gjort för mig. Alla pannkakor hon stekte. Alla bullar hon bakade. Jag minns en dag för många år sedan när jag genom köksfönstret såg henne komma gående upp mot grinden från bussen, en liten gumma som alltid var glad. Jag kommer ihåg alla dagar jag badade med henne på landstället som blev sålt. Min gammelmorfar byggde det men honom har jag aldrig träffat. Han dog i Jugoslavien -66 av någon sjukdom som jag inte kan namnet på. Jag har bara sett bilder på honom.
Jag tappade tråden lite här... Får kanske återkomma med mer om så är.
God kväll.
Vampyrens ord
Eld,
du har tänt en eld i mig,
flammor som inte går släcka.
Törst,
den plågar mig svårt,
saknad som inte får finnas.
Klor,
ni river och sliter i mig,
äter mig från insidan och ut.
Gå,
se till att gå din väg,
innan tiden helt rinner bort.
Blod,
jag vill ha ditt varma blod,
känna rött järn värma mina läppar.
Annat tankearbete...
Det finns väldigt många människor här i världen som sysselsätter sig med att skriva. En del har det t o m som jobb, andra gör som jag och roar sig (kungligt, det ska påpekas) med att antingen skriva på egen hand eller plåga andra med deras fel. =P Måste bara nämna att de flesta kolumnister i dagens tidningar verkligen är urusla på att göra sitt jobb för det mesta. Ett praktexempel är hon i Metro som gnällde på att den här Blondinbella tjänar pengar på sin blogg. Patetiskt. Hon är bara en av de "vuxna" som tror att allting måste vara frivilligt, en plåga att göra och helst också en martyrdöd... Avundsjukan är så tydlig att man kan ta på den.
Hur som helst, vi går vidare; tänker man på hur många det finns som skriver så borde alla ämnen vara genomgångna, upptagna och framförallt publicerade. Men även om det är så så blir det ingen skillnad för alla aktiva skribenter. Hm, jag insåg just att det blev rätt skumt det här, men sak samma...
Ser man det subjektivt då så ramlar man ned på enskild skribents nivå. För att göra det enkelt kan jag ju utgå från mig själv. Jag har inte en susning av en chans att kunna läsa alla saker som skrivs och inte heller kan jag inspireras av alla saker. Det jag kommer på har säkert någon annan också tänkt på, om än kanske inte i exakt samma ord. Med andra ord blir det nästan en filosofisk fråga... Om jag inte på något sätt känner till det som skrivits, existerar det då? Det blir som med ljudet i skogen; om ett träd faller i skogen, men ingen är där och hör dunsen, finns ljudet då? Nu finns det inget sådant som en tom plats, men jag tror ni förstår poängen...
Filosofi... Flum... Kanske är det ingen slump att båda orden börjar på F. Vad jag kommer fram till med det här är i alla fall att jag fortfarande kan skriva det jag vill skriva utan att fundera så mycket på om det gjorts förr. Sådant stärker tanken att jag kan skriva min bok och få den publicerad.
Jag tror jag ska skriva en liten text eller så ikväll, bara för att få skriva av mig lite. Det här går inte bra, det känner jag själv. Kanske slänger jag ut den här då. Lite mer vettig kan jag vara istället för att bara flumma. ;)
I andan av flum
Det här inlägget har väl ingen direkt större mening faktiskt och med det sagt så är väl allt i sin ordning, eller hur? =P I stort blir det en lägesrapport och lite flummande åt vänster och höger bara för att det är roligt.
Så vad har jag gjort sedan jag kom hem från semestern? Jobbat har jag givetvis gjort, men däremellan har jag också hunnit med en del annat. Söndag och måndag var typ återhämtning efter resan så det finns inte mycket att säga om dem. Tisdagen var jag däremot ledig på!
I all min genialitet passade jag på att ta sovmorgon på tisdagen och ställde inte klockan alls. Tror jag. Det är lite svårt det där för ofta vaknar jag innan den hinner ringa i alla fall så det spelar ingen roll hur jag gör med den. Ett undantag var idag, men dit kommer vi... Större delen av tisdagen spenderade jag med att kika på tecknade serier och slappa i allmänhet. Fixade något där, pysslade här, osv. Men jag fick lite nyttigt gjort också!
Runt fem där på eftermiddagen åkte jag och min mor till lägenheten som mormor bodde i. Mamma och hennes bror har redan sett över de saker som de vill spara åt sig själva, men det finns fortfarande en massa saker som bara blivit över. Däribland rätt mycket husgeråd. Jag har nu inte tänkt förlita mig på det jag plockade ihop av glas, bestick, grytor, kastruller och annat, men det är en bra början innan jag börjar köpa egna saker till lägenheten. Soffan är kanske inte den skönaste som finns, men den första tiden kommer jag att uppskatta att ha något att sitta i. Bordet och stolarna är möjligen inte av den design som gör sig bäst i köket, men på samma sätt där är det oerhört skönt att ha någonting alls att kunna äta sina måltider vid.
Tisdagkvällen ägnade jag åt någon meningslös aktivitet vid datorn tror jag, antagligen ett underligt chattande eller så. Jag minns inte riktigt vad det var.
Jaha, nu minns jag plötsligt att jag missade min ordning här. Det jag egentligen tänkte säga i det här inlägget, eller tänkte säga först, var att jag äntligen blivit klar med min science-fiction-text! Under bussresorna till och från Österrike har jag haft en del timmar på mig att skriva på min novell, så då blev det naturligtvis så att jag hann en bit. I måndags kväll satte jag mig och tänkte få ytterligare en bit gjord, men jag blev "biten" nästan direkt och skrev väl en fyra sidor i sträck. =) Hur som helst skrev jag färdigt slutet och för att vara en text utan seriöst mål och plan så blev den riktigt bra. Det finns visserligen rätt stora logiska luckor i den, men det kan förklaras delvis av den bristande planen, delvis av de många avbrotten i skrivandet; man tappar tråden lite ibland... Allt som allt blev den 51 sidor lång och lite blygsamt ska jag påpeka att den antagligen gör sig bra som filmidé. =)
För att då fortsätta rapporten går vi vidare till onsdagen. Onsdagen har varit rakt igenom "ordinär". Det är bästa ordet faktiskt. Jag steg upp, åt frukost, gick och tränade, slappade lite och åkte till jobbet. Sådana dagar kan både vara bra och dåliga. Om man har fått en god natts sömn blir det inga problem alls. Gymmandet går bra och man är på topp i stort sett hela dagen. Möjligen kan en väldig lång arbetsdag vara trist, men i stort så blir det bra hur man än gör.
Det dåliga kommer fram om man är lite trött och uttråkad. Då börjar i alla fall jag liksom "leta fel" på dagen och tro mig, det går alltid att hitta fel på en dag, om så bara småsaker som "varför hände inte just det?". Som tur var blev det alternativ ett för mig idag; jag fick en skön natts sömn och följaktligen blev det en bra dag! =)
En lite lustig sak som hände nu på slutet av mitt pass fick mig att tänka på slumpen och hur den förhåller sig till oss egentligen. Det där "när man talar om trollen så står de i farstun" tycks ibland ha en bättre grund än bara slumpen. Det som hände var följande:
Jag rullade ned mot Alvik och skulle lämna ifrån mig tåget i nio minuter till någon stackare som skulle vända det. Sedan skulle jag ta emot samma tåg igen och köra vidare i 1,5 h. Meningslöst? Tell me about it... Hur som, jag började tänka på vem denna stackare kunde vara och det är här slumpen sätter in. På gymmet idag sprang jag på en kollega som kom dit ungefär när jag var klar. Hon försvann iväg någonstans sedan men jag vet inte vart. Så när jag då körde ned mot plattform 1 i Alvik tänkte jag att det vore lustigt om det var just hon som fått skräpgörat att vända ett tåg, och min förvåning visste inga gränser när det faktiskt var det! Sådana händelser får mig att undra hur det egentligen är beskaffat med slumpen, ödet och eventuella gudomar i skyn. ;)
Summa summarum av veckan hittills: En tämligen god vecka. Fler lustiga saker med jobbet lär dyka upp, som att jag imorgon har reservtjänst hela dagen och det är tredje gången på fyra arbetsdagar (tisdagen var ju ledig). Det är lite konstigt. Att jag idag onsdag också hade arbetsplatsmöte för tredje gången känns rätt skumt det med. Meningslöst beskriver det bra, men i stora drag så är alla avbrott från tågen rätt bra. Hm, vore inte dumt att få någon elev framöver heller, det skulle en kompis få. He, "få" var ju rätt kul det med. =P
Nåja, dags att släcka ned och sova lite tror jag. Torsdagförmiddagen ska ägnas åt allvarligt menat dagdrivande tror jag...
