Tiden går
En vecka av jobbande som brevbärare har förflutit. Det är inget direkt kul jobb, det kan jag knappast påstå, men jag börjar komma in i rutinerna. Man kommer dit, sorterar lite brev som jag inte har en aning om vem som kör ut, sorterar mina egna brev och kör ut dem. Det är monotont och tråkigt att sortera brev, medan det istället är rätt soft att glida runt i postbilen, gasa eller bromsa, och bara lyssna på radio. I och med radiolyssnandet har jag upptäckt att RIX FM helt saknar variation; de spelar Ola, Danny, Måns, Enrique Iglesias, Sonja Aldén och någon mer. Fler är det inte. Nej, nu har jag börjat lyssna på The Voice och NRJ.
Sean Kingston har sin "Beautiful girls" med repliken "You have me suicidal, when you say it's over". Oerhört bra sagt. Flickor kan vara det bästa som finns, men det är inte alltid en dans på rosor med dem. Hellogoodbye's "Here" är en riktigt skön sak. Blir alltid lika glad när jag hör den och drar upp volymen för att skrämma pensionärerna på sin morgonpromenad.
För att gå vidare. Min lilla postbil är som en leksak; liten, lätt och automatväxlad. Med andra ord skulle ett flöte kunna köra den. Man kan busköra med den, misshandla den lite som man vill och t o m justera rutornas elhissar från ratten. Igår blåste jag förbi en kvinna med barnvagn och en mormor tror jag. När jag kom tillbaka vinkade mamman åt mig att sakta ned och jag måste väl erkänna att 70 km/h inte är någon bra idé att köra, även om jag hade gott och väl fem meter till dem. Men kul var det. Och jag är försiktig, bara så att alla vet.
I övrigt är livet rätt ok just nu. Visst vore det trevligt att ha en älva att hålla i, smeka en brunbränd skuldra och kyssa bort alla eventuella sorger. Men jag är inte så deppad ändå. Läget är rätt ok och jag letar inte efter någon. Känner att det kanske skulle bli för mycket med en flickvän också.
Just nu söker jag två jobb och letar febrilt efter en egen lägenhet. Till detta läggs också skrivandet, det sociala umgänget, egna nöjen som film t ex och lite annat som måste göras. Min tid är med andra ord begränsad å det grövsta. Men det är lugnt, jag tar den. :)
I ett försök att säga det kort; jag är rätt nöjd med mig själv. Som min pappa sade för några månader sedan: "Det blir nog folk av dig också." Vad han menade var att jag skulle hitta ett jobb och något att leva på. Min tanke nu är att bli lärare, men i så fall tänker jag pröva på det livet som lärarvikarie först.
Fysiskt kunde det vara bättre, åtminstone konditionen, men annars går gymmandet framåt och jag är nöjd med resultatet. Det märks att hela kroppen blir starkare och att jag mår bra av det. Jag är väldigt bra idag.
Nå, jag får fortsätta den här monologen vid ett annat tillfälle. Jag har på känn att det är något jag måste förklara, lite i stil med "skönhet är ett mönster"-inlägget.... Men vad?
Alla mönster...
Under de här dagarna har jag funderat rätt mycket på vad jag känner för vissa saker och hur jag kan förklara mitt ordspråk. Således gör jag här ett försök att klara upp dess betydelse nu, på det att ni som läser detta bättre ska förstå gamla och kommande inlägg.
"Skönhet är ett mönster". Somliga skulle säga att ett mönster är förutsägbart, något man kan räkna på eller för delen gissa sig till. Jag menar emellertid inget sådant mönster. Ett mönster är en form av någonting, säg en symmetrisk målning bestående av cirklar, kvadrater och trianglar. Dessa kan bilda ett mönster antingen regelbundet eller oregelbundet, men det är just ett mönster.
När jag talar om att skönhet är ett mönster tänker jag på de små detaljerna. För att ta ett favoritexempel väljer jag en flicka. Just här spelar det ingen roll vem det är, men jag tänker givetvis på min älva när jag hör ordspråket. Att se detaljer hos någon är kanske inte helt lätt. För att göra saker och ting lättare kommer jag att beskriva det rätt frispråkigt.
Börja med att tänka på ett enskilt drag, ögonen t ex. Se hur de ser ut, mönstret i iris, känn blicken från dem. Därefter tar vi håret som på ett eller annat sätt gör sitt. Jag kan inte riktigt beskriva hur hon har håret eftersom sådant gärna ändras från person till person. Vi fortsätter med benen. Känn hur len huden är utan att för den skull röra vid den. Bara se på den, se benens form och hur varje detalj i den här detaljen ger ett eget mönster.
Jag skulle kunna fortsätta beskriva varje drag, men för att inte tråka ut er går jag lite snabbare fram. Titta på hennes bröst, höfter, armar, händer, alla kurvor och leder. När ni har alla detaljer var för sig, som med största sannolikhet är underbara var för sig, samla alla i en enda bild och se hela henne. Låt blicken ytterst snabbt nudda vid varje detalj du tänkt på och se alltet. Skönhet, inte sant?
För att ta saker och ting ett steg längre kan jag definiera vad jag tycker är absolut skönhet. Nakenhet. Då menar inte vem som helst naken, utan just en flicka i runt min egen ålder. Nu tänker säkert många "Ja, men alla tycker väl en naken tjej är snyggt!", men det är inte fallet egentligen. Det jag ser i en naken flicka är något sprött, en sådan där lövtunn, vacker ishinna som man bara hittar någon gång ibland. Men även om det är sprödhet så finns det också styrka, kraften i musklerna, blicken som möter din blick. Nej, jag anser helt ärligt att det vackraste som finns är en naken flicka och det är fortfarande utan en sexistisk undermening.
Jag hoppas ni förstår det hela bättre nu, men om inte får ni väl säga till och jag gör ett nytt försök. En del av mina vänner känner säkert igen det jag säger, för de har hört det förut och vi har diskuterat det ur olika perspektiv, men kanske ger det här ändå en ännu bättre inblick i mitt ordspråk. "Skönhet är ett mönster". Äkta skönhet är en kombination av inre och yttre skönhet, ett mönster av det...
För att gå till något helt annat, bara för att jag vill få det ur mig, vill jag också sätta några tankar på pränt. Min älva, var du än är nu och vad du än gör så saknar jag dig mer och mer för varje dag som går. Fyra veckor sedan, och jag trodde i början att det skulle rätt bra att kännas vid det, men nu känns det annorlunda. Första veckan drömde jag om dig varje natt, din blick, ditt sätt och bara att få hålla om dig i mörkret. Under en liten tid sedan så försvann du ur drömmarna och jag tror att det beror på att jag sov mycket mindre då; jag var för trött för att orka drömma och komma ihåg det.
Den här veckan har du funnits där igen, bara funnits där, en närvaro som mitt hjärta saknar att ha hos sig. Allt jag vill göra är att hålla dig hårt mot mitt bröst, känna doften av ditt mjuka hår, kyssa dina varma läppar och känna smaken av dig. Den kärlek jag hade till dig är oförändrad, och jag tror inte att vi kan gå tillbaka till det vi hade, men kanske kan det vara något annat, ett nytt ting att utforska.
Jag tänker inte påstå att jag känner dig helt och hållet, även om nio månader är en lång tid att tillbringa tillsammans. Tio månader totalt snart och i denna sista saknar jag dig mer än jag någonsin gjort. Din närvaro hos mig lugnade mig, den drev mig att göra saker jag inte skulle gjort annars, men framförallt fanns den att hämta styrka ur. Att vara älskad av dig var underbart, att få ge dig detsamma tillbaka var än bättre! Kanske är det fel citat att välja, men jag har hört det på radio de här två dagarna på jobbet: "Do you feel, like I feel?" Jag är inte säker på om det är Ola eller någon annan Idol-typ, men någon av dem är det. Inte heller vet jag vem som skrivit låten, men texten passar mitt sinne just nu. Den har rätt mönster...
Att tänka på dig får mitt hjärta att slå snabbare, tänker jag ordet "kyss" ser jag bara ditt vackra ansikte framför mig. Den här gången tänker jag inte säga "det går över", för just nu vill jag bara tänka på att det på något sätt går att få dig tillbaka. Fanns det ett enda sätt att göra det på, fick jag blott en chans att ha dig hos mig igen, då skulle jag ta den utan att tveka.
God natt, min vackra älva. Du är alltjämt det vackraste jag sett, ditt mönster är ett som passar min själs eget...
|Edit, 22/7| Saker och ting går över, det känns nu. Kanske var det ett ögonblick av något som fick mig att skriva det här ovan. Jag tänker inte ta bort det, för det är fortfarande en del av historien, men jag skriver den här lilla raden. Tack för allt, vackra älva. Du var min dröm så länge att det kanske är svårt att släppa taget... |Edit|
Nattliga betraktelser...
Det här inlägget blir lite som det förra; rensa tankarna från diverse saker och sedan gå till sängs för att försöka sova lite.
Torsdagen började udda måste jag säga. Jag vaknade vid halv tolv eller så, väl medveten om att klockan skulle ringa vid hel, så jag lade mig igen med tanken att slumra en stund. Av någon mystisk anledning vaknar jag sedan 14:50 och undrar varför i h-e klockan inte ringt! Enda problemet är att den måste ha gjort det. Det konstiga är att jag inte vaknade av det, för det brukar jag göra utan problem...
Med andra ord blev det inte mycket "dag" kvar för mig. Det som fanns kvar av den blev rätt ok ändå; det regnade inte men vädret var knappast mycket att hänga i julgranen. Allt som allt har det varit en rätt dyster eftermiddag och kväll faktiskt. Kanske är det för att jag inte gjort så mycket som det känns så, men man blir lite nedstämd när ingenting riktigt händer. Å andra sidan ville jag väl inte det heller så det är inte så farligt. Imorgon ska jag ta tag i saker och ting istället.
I övrigt pysslar jag vidare med mitt. Jag har äntligen tagit mig i kragen och börjat arbeta mer aktivt med min bok. Kapitlena 1-10 är utskrivna och jag har läst och rättat ytterligare två. När jag läser det som jag skrev för så länge sedan blir jag faktiskt imponerad av det. Det som ska kännas känns, det som ska äckla läsaren gör det faktiskt. När allt kommer omkring kanske jag lyckas med mitt första längre verk. =) Och då kanske det är på sin plats med en förklaring till hur det började.
Jag började skriva på texten i första ring. I svenskan hade vi fått uppgiften att skriva en "portfölj" med en text, en rescension, en dikt, m.m. Det andra gick bra så jag satte mig med uppgiften att skriva en novell och fick väl ihop en fem-sex sidor. Där började problemen: För det första så kände jag direkt att jag inte kunde avsluta texten där. Enligt mig måste en text få det utrymme som krävs för att den ska nå upp till sin fulla potential. Det andra problemet var att tiden började rinna ut.
Hur det än blev så skrev jag inte mer just då utan lämnade in det jag hade och förklarade mina tankar för svenskläraren; hon var emellertid förstående och jag fick skriva vidare. Jag fick förresten MVG på "portföljen". =)
Nåja, jag fortsatte arbetet med vad som jag tänkte skulle bli en längre novell, närmare bestämt den längsta jag skrivit. I takt med att projektet växte så började jag också hitta på nytt material att använda längre fram. Jag skapade en orden för krigare, städer, började måla lite på en liten karta för att kunna hålla ordning på allt. Någonstans runt 25 sidor insåg jag att det kunde bli något större än en novell. För att göra en lång historia kort utmanade jag mig själv att skriva en bok och det leder på en smula krokiga vägar fram till dagens datum.
Definitionen på en novell är något i stil med "kortare roman, 1-50 sidor". Min text är nu 242 sidor och jag har tre kapitel kvar att skriva, minst. De första tio kapitlena ska iväg till Wahlströms förlag så snart jag kan skicka dem. Under tiden blir det vidare läsning för mig och sedan att skriva de sista sidorna. Slutsiffra, 300 sidor eller så.
Och ja, jag är nöjd med vad jag åstadkommit. Om man jämför texten med andra fantasyförfattare så håller den rätt bra klass, enligt mig bättre i vissa fall, som t ex David Eddings. Torrare och mer kommersiell författare får man leta efter. ^^
Det får nog bli allt för ikväll. Jag tänkte på flera bra saker att skriva om när jag var ute på en promenad förut, men nu har jag glömt dem. Det verkar också som att jag missar att förklara mitt ordspråk, "Skönhet är ett mönster". Får ta tag i det också, bland alla andra saker. =)
Det vackraste jag sett näst efter Dig
För att gå till en sak från en annan. Jag tycker om de här regnen. Känslan av dropparna som träffar ansiktet, håret, axlarna. Att lägga handen på en kvist och se dropparna på handen, krossa dem till en blöt hinna över huden... Man lever och känner livet omkring sig. Jag vet inte vad det beror på, men jag vill gå ut i regnet utan tröja och känna det träffa mig som små, små bitar av liv.
På vägen hem från tåget (för att återknyta till det) såg jag det mönster som jag alltid letar efter och så sällan ser. Näst efter Dig, min älva, var det det vackraste jag sett på länge. Det var en helt vanlig gata, inte hundra meter hemifrån, men det var ett mönster av skönhet. Regnet som träffade de två pölarna på asfalten, gröna regnstänkta blad och kvistar på båda sidor om vägen, och så ljudet, det där svischandet som uppstår när många droppar träffar en yta precis efter varann. Om man lyssnar väldigt noga kan man tro att man hör var enskild vattendroppe.
Just den där skönheten träffade rätt i det mönster som jag anser vara skönhet och jag skrattade, högt, för mig själv och hade någon sett mig så hade han eller hon förmodligen ansett mig galen. Men varför bry sig? Allt som betyder något är livet och skönheten i det.
Det blir inget långt inlägg ikväll. Någon dag ska jag förklara mina mönster och resonemanget kring skönhet, men inte idag. Jag har varit rätt dyster på sista tiden och det är väl rätt förståeligt; jag tänker på henne, saknar henne, precis som det står i dikten här under. "Vill inte". Jag vill inte något annat. Låt mig få skriva en evighet, skriva i evighet om den evighet som finns där utan mönster av skönhet, kärlek och liv...
God natt.
En minst sagt blandad fredag...
Fredagen har varit en konstig dag. Inte konstig på det sättet att underliga saker har hänt, utan för att mitt humör, det jag gjort, det mesta helt enkelt, har svängt fram och tillbaka.
Jag jobbade som vanligt på posten och delade ut mina brev, med den skillnaden att jag tagit med mig telefonen för att kunna lyssna på lite musik under tiden. Av något outgrundligt skäl har de tagit ur radion ur samtliga postbilar och istället kopplat volymkontrollen till fönsterhissarna... ^^
Hur som helst, det blev inte bättre än att de började spela en hel rad deprimerande kärleksballader. För att göra en lång historia kort, det gjorde mig rätt nedstämd och det på en dag som ändå tog vid rätt hyfsat. All post var utdelad vid typ 10:00 så arbetsdagen blev ovanligt kort och jag cyklade hem för att äta lunch. Tur nog för mig fanns det wok kvar sedan torsdagen och en ordentlig tallrik var allt som behövdes för att jag skulle orka med eftermiddagen också.
Sedan hände inte särskilt mycket egentligen. Jag åt min lunch, funderade lite framför datorn och gick därefter ut för att klippa ned ett stort antal grenar i päronträdet. Sagt och gjort, det blev en jädra massa grenar att släpa bort, vilket som vanligt gick betydligt fortare än jag trodde från början. Sedan bar det av till gymmet i ett par timmar och jag måste säga att det var nog bästa stunden på dagen.
Just nu är träningen min mest fasta punkt i tillvaron. Jag tänker inte påstå att jag är helt nere och inte gör någonting, tvärtom blir det en massa saker gjorda, men det är inte mycket som är så skönt som träningen. Man behöver inte tänka på något, bara köra på och trötta ut sig. Dessutom mår man ruggigt fint efteråt av alla endorfiner och adrenalinet som pumpar.
En annan lite förvånande sak som "hände" idag är att jag fick en förfärlig lust att bara dra bort från allting. Slänga datorn åt helvete, mobilen i sjön och bara gå. Ta de pengar man har på banken och sticka utomlands för att där börja om. Antagligen beror det på att jag inte riktigt kan vilja bo hemma längre; må så vara att jag letar efter en lägenhet, men det krävs att man har ett jobb under det närmaste året också för att kunna betala hyran.
För att sammanfatta läget kan man säga att jag är dyster just nu. Vill inte sova, kan inte sova och jag behöver sova. En underbar paradox, men som de säger, drömmen är ingenting mot verkligheten. Folk pratar om att träffa folk, att man ska ut och se till att göra något. Nej, fan heller att jag tänker göra det nu. Just inatt vill jag inte göra ett dyft.
Jag trodde jag hade kommit en bit på väg, men den här dagen har fått mig att inse att spåren var djupare än så. En älva är hon och det förblir hon för mig... Nu, just inatt, är allt som betyder något en enda person.
Jag tänker inte dra igång någon litania av självömkan nu, även om jag antagligen skulle kunna skriva det i sådana ord att det uppfattas som självömkan. Den fakta som finns är att jag saknar henne och nu börjar inse hur dum jag var som inte försökte få henne att tänka om. Jag borde försökt! Det grämer mig nu, men kanske kan det gå åt rätt håll i framtiden? Jag tänker inte gissa...
Talesättet säger ju att man inte vet vad man har förrän man inte har det längre, och visst förstod jag att jag var lyckligt lottad som fick henne. Men det är först nu jag inser hur lyckligt lottad jag var. Är. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Att skriva det så här låter som att jag ältar det till leda och det gör jag inte. Det går förvisso inte många minuter utan att jag tänker på min vackra flicka, men det är varken ältande eller självömkan. Nå, jag får kanske inse att det inte går att sätta ord på det, hur många år man än övat eller hur många ord det än finns att använda sig av. Det räcker inte.
Det blev rätt blandat det här. Lösryckta tankar staplade på varandra, men så är det inte för någon annan jag skriver det här. Så varför inte vara borta? God natt...
Dikt: "Vill inte"
Vill inte andas,
för jag känner inte din doft.
Vill inte se,
för jag kan inte ligga vaken,
och titta på dig när du sover.
Vill inte vara,
för jag saknar dig så mycket.
Vill inte ha,
för allt jag bryr mig om är du,
och att du är lycklig.
Vill inte höra,
för jag kan inte lyssna till din röst.
Vill inte känna,
för jag vill bara hålla om dig,
och älska dig för evigt.
Minnen är minnen
"Minnen är minnen" säger rubriken, och det är just minnen jag har funderat över. Man kan komma ihåg en massa saker, starkt eller svagt, men på något sätt så finns de där. Jag pratade med en kompis från lumpen på telefon inatt. Givetvis kom vi in på minnena man har. Det har gått en och en halv vecka sedan vi muckade och ärligt talat känns det lite tomt. Gemenskapen man har med sina "soldier boys" är grymt speciell. Från att inte känna varandra alls kastas man in i samma rum och är tillsammans 24/7 i en vecka - tio dagar.
När jag kom till Eksjö på inryckningsdagen var det med blandade känslor. Vad skulle hända, vem skulle göra vad och främst (!), hur skulle jag vara? Den första veckan var en enda lång sak fylld av kvällstjänst och "lära-känna-de-andra-idioterna-som-valt-att-göra-lumpen". När man väl lagt sig klockan 2 den första natten så var min första tanke "Vad i helvete gör jag här? Jag skulle kunna åka hem NU." Efter ett par månader kom vi fram till att nästan alla hade känt det så.
Men vi härdade ut. De första veckorna var på inget sätt lätta. De tio dagarna i Skillingaryd var enligt mig ett smart drag av befälen. Solen sken konstant de första sju dagarna och vi övade skytteställningar i dagslånga "lektioner". Sällan har jag varit så svettig, men det var enkelt, förbannat jobbigt och jag kände att det var skönt. Min tanke med att göra lumpen var i alla fall till hälften att testa mig själv. Samtidigt förde de dagarna oss samman och vi fick en gemensam fiende: BEFÄLEN. Jag är övertygad om att den tuffa tiden efter inryck var en briljant plan av pedagogik och erfarenhet.
Summa summarum, här sitter jag nu, elva månader senare med en jättehög minnen att skratta åt. Det bör nog påpekas att man som lumpare skrattar åt de dåliga dagarna så här i efterhand. Ett av mina bästa minnen är när vi övade förflyttning en hel dag.
Solen sken strålande klar på en blå himmel helt utan moln. Vi började det hela med att gå en km eller så ut till en glänta kallad 'Mingläntan'. Där kamouflerade vi oss för första gången, prydde hjälmarna med ris och gräs för att inte synas och så började vi. Förflyttning. Nu är det lätt att tro att det är en enkel sak att lära sig gå någonstans. Det är det inte.
Vi gick i en cirkel, med vapnet på bröstet. Vi smög hukade i en cirkel med kolven mot axeln och redo att dräpa. Vi kröp, vi ålade, vi hasade, gick lite mer, hukade, smög, osv, osv. Jag antar att jag inte behöver säga att det var jävligt varmt! Börja med att ta på er en t-shirt, på den ett kroppsskydd av typ kevlarväv, sedan en jacka, en väst som väger sina modiga 6-7 kg och ett vapen på 4,2 kg (magasinen var tomma). Gå ut i solen, upprepa det jag skrivit här ovan och gör så i en timme. Eller två. Man blir varm.
Hur som helst avslutade vi med en liten stafett. Sådant gillar vi, när man får en anledning att kämpa lite. Svettiga, trötta och taggade ställde vi upp gruppvis på en linje och började. Banan var U-formad; vi startade vid vägkanten, gick ut på ett fält och sedan runt vänster tillbaka till vägen. Först gick vi, sedan smög vi, därpå kröp vi, sedan ålade vi och till sist... hasade vi. Att "hasa" kan kräva en förklaring. När man "hasar" i militären håller man vapnet horisontellt framför sig och ligger på mage. Sedan sätter man fram armbågarna och drar sig framåt med dem samtidigt som man trycker ifrån med fötterna. Ingenting förutom armar och fötter får röra sig. Efter två vändor blödde ALLA om armbågarna. Behöver jag säga att jag faktiskt längtar tillbaka till den tiden?
Andra minnen jag har är av min älva. Jag tänker inte bli lika långrandig här som ovan, men det skulle jag med lätthet kunna bli. Minnena här... Låt oss säga att de är fyllda av känslor som längtan, saknad och sorg. Jag kan med lätthet minnas de flesta tillfällena vi var tillsammans, ögonblicken när man gick och lade sig och jag kunde somna med armarna runt den absolut vackraste varelse som finns. Jag tycker fortfarande att hon är det, förresten. Det är något speciellt med henne och jag tror inte att det beror på att jag fortfarande älskar henne. "Skönhet är ett mönster" brukar jag säga, och det stämmer så väl här. Antagligen borde jag tacka alla eventuella högre makter för att jag fått ta del av något sådant som Skönhet.
Notera den stora bokstaven i "Skönhet". Jag pratar inte om att man kan tycka något är vackert. Jag skulle kunna se på henne en hel dag utan att anse den bortslösad. Nu tänker säkert många "Äh, lägg av, så säger man bara", men jag menar det. Samma sak är det med det här "att dö för den man älskar". Många säger det, tänker inte på vad de säger, men jag har funderat på det.
Att dö för att en älskad person ska leva vidare. Om jag med den vetskapen var döende skulle jag kunna gå vidare utan att vara rädd eller tveka. För även om det är en vanlig sak på film eller i böcker, var har det fått sin grund någonstans? Innan det kunde bli kliché på film måste det ha funnits ett korn av sanning i det hela, en "hjälte" som man säger som någon gång gav upp allt för något annat eller annan.
Jag har ett minne jag tänkt på de senaste dagarna. I och med att det blivit helg har det ju gått en del film på TV och jag har sett ett par av dem. Det jag tänker på är rätt länge sedan...
Vi var hemma hos min älva, var väl båda rätt trötta, men vi tänkte att vi skulle se en film innan vi släckte för natten. Sagt och gjort matade vi i "Phantom of the Opera" i spelaren. Jag hade sett den förut (det är min film) men det hade inte hon gjort. Vi somnade emellertid, för det var inte filmen som var viktig. Det som är så speciellt med den kvällen, fastän det blev flera liknande, är just det att vi somnade tillsammans, nöjda med att bara vara nära varandra. Det var det. Inget mer behövdes. I slutet av filmen vaknade jag och stängde av. Filmen var oviktig.
Det jag kunde fokusera på var just Skönheten vid min sida. Att bara se henne slumra där... Vackrare än något annat.
Ikväll har det blivit ett långt inlägg, så det här blir ett abrupt slut. Jag ska inte hålla er kvar här längre än detta, för det kommer fler inlägg och fler kvällar att skriva dem. Nu behöver jag duscha och sova lite. I mitt nästa inlägg ska jag gå in närmare på skönheten jag ser eller inte ser omkring mig. Det är min tanke nu i alla fall. Om det blir så återstår att se. God natt.
