Tiden som tickar
Jag satte mig för att läsa och skriva lite på det första kapitlet av min bok nu ikväll. Har ju redan 20 kapitel skrivna som ska skrivas om. Ja, det där vet ni, ni som följt med lite i bloggen... Hur som helst fick jag några idéer, tankar om hur det skulle kunna göras, men likväl fanns där andra tankar ovidkommande för skrivandet av just denna text. För att få rätsida på det här måste jag nog gå till botten med det.
Jag är högst medveten om att jag kan skriva och utan större problem göra det till något som kan uppskattas av många. Hur vet jag det? Jo, jag har gjort det förr. Och kanske är det lite där skon klämmer; "jag har gjort det förr". Om nu någon som läser det här inlägget missat vad min bok är/var så ska jag ta det väldigt kort.
Det jag började skriva på i ettan var ett novellprojekt till någon märklig uppgift i svenska A. Efter tiotalet sidor kom tanken "Hm, det ser bra ut, kan bli kul att se hur långt det blir...". Efter tjugo-trettio sidor kom tanken för mig att "Kan jag skriva en bok?" Observera då att det inte var om jag kunde göra en bok av konceptet jag hade utan om jag som skribent kunde få ihop det som kan bli en bok. Det blev några rätt effektiva 150 sidor tror jag, sedan drog det ut på tiden och efter snart fem och ett halvt års jobb sitter jag med 255 rätt prydliga sidor. 20 kapitel. Kort och gott tror jag att jag i det här ögonblicket har bevisat för mig själv att jag kunde skriva en bok.
Det som jag nu fastnar lite på är "Kan jag ta detta koncept och göra en ny bok?" En vän och tillika skribent själv kallade mig idiot för att ens tänka tanken på att skriva om 255 sidor. En annan kompis som också skriver menade att bara jag skulle komma på tanken att göra en sådan sak. Kanske är det så.
Jag ska inte gå in på varför jag valt att göra så här för det har jag redan pratat tillräckligt om.
Istället är det med funderingarna kring "Varför?" som jag tänker gå och lägga mig. Jag har bevisat att jag kan skriva en bok (så när som på att få den i tryck då, men det känns inte riktigt relevant för stunden, hur mycket jag än pratat om det med vänner).
Jag är högst förtjust i utmaningar och det har alltid varit det som lockat mig mest med skrivandet tror jag. Att komma med något nytt. Originellt. Nytänkande. Det som får läsarna att tappa andan av förvåning samtidigt som det trollbinder dem att läsa vidare. De här sakerna har alltid varit rätt tydliga när jag satt mig ned för att skriva eller då jag bara funderat på vad man kan skriva och sätta ihop...
Utmaningen den här gången är emellertid inte riktigt lika klar. Något av det jag tänkte på rimmar illa med mina vanliga "rutiner". Jag gjorde faktiskt ett försök att få ned något som kan bli kapitel ett, men jag gav tämligen snabbt upp. Möjligen är jag för trött och trög i tankarna för att kunna skriva idag, men det kommer sig av godo så jag beklagar det inte.
Nej, innan jag tar itu med version numero två av "mitt livs största verk" ( =P ) så måste jag reda ut vari jag har behållningen själv och varför jag gör det. Är det för min och skrivandets skull? Är det för att få det i tryck jag gör om det? För vem skriver jag egentligen, när jag alltid har förespråkat att man som skribent borde skriva för sig själv?
Suck, principer, dessa väggar man bygger omkring sig. Men inget rum existerar förutan en dörr och det är den jag ska hitta nu. Hur svårt kan det vara när jag är både en sten och ett lejon? =P
Natti...
Väggar
Fyra väggar var det, men golv och tak det saknades....
Ja, jag tog bort inlägget.
Denna glömska...
Det kom för mig att det ikväll var riktigt kallt när jag gick hem. Visst har det varit svalare kvällar och så på senare tid, men det har fortfarande varit en slags sval sommarkväll istället för något annat. Just ikväll kunde jag verkligen känna hur det blev kallt och jag var glad att jag tagit tröjan med. Nog för att uniformströjan är ful och rätt mycket för stor, men man håller sig varm i den... Hur som helst, när jag så gick ut från stationen här i Vällingby och in på den lilla parkvägen kände jag att det var en ny slags känsla i luften. Kall, höstlik, lite dyster men samtidigt rätt behaglig. Känslan av ren luft hade ännu inte riktigt kommit så där som det brukar bli sena nätter, när man kan gå ut och känna att luften är alldeles klar och behaglig att andas. Nej, det var snarare så att syrefabrikerna i den föreställda världen inte hade kommit igång än.
Just detta tänkte jag på ute i Hammarbyhöjden; syrebildarna som inte startat för natten... Det ger alla möjliga trevliga uppslag till en science-fiction-text. =)
Luften var liksom tung när jag gick hem från tåget idag. Den hade kvällens hela kyla, höstens påtagliga kyla för andetagen blev till rök framför ansiktet, men den hade också en mättad känsla av allt som en dag i vår värld fyller luften med. Hösten kan vara en trevlig tid faktiskt. Så länge man är inomhus när det regnar och stormar så har jag inget emot det. Är jag däremot på jobbet så brukar regn bli ett himla otyg, för det blir halt på spåret och man sitter lite spänd hela tiden, som om man kunde parera tågets halkande med egen kraft.
Kalla, klara höstdagar är å andra sidan inte alls fel. Jag skulle vilja ta mig ut och fiska i skärgården nu i höst. Ta mig några höstgäddor kanske, plocka åt mig lite ny utrustning och försöka mig på jerkfiske... Principen är inte svår och på alla TV-program man ser så brukar de gärna slänga in en bit med jerkfiske efter gädda t ex. Men just skärgården lockar lite för att det finns annan fisk där också. Jag satt och bläddrade i ett par fisketidningar i förra veckan och insåg att det kanske inte krävs så väldigt mycket för att ta sig ut och fiska här i Östersjön.
Men tänker man på det så är det ju egentligen inte själva fisken man vill ha, utan stunden i fred tror jag... Det är konstigt, men nere på landet kan jag sitta ute i båten en hel dag och bara göra korta hemvisiter för att äta. Mellan måltiderna är det jakten på storgäddan som lockar.
Jag måste absolut ta mig ut och fiska i skärgården... Båt någon?
Men det finns ju mycket annat här i världen förutom fiske och tåg. Lägenheten t ex. Jag har på allvar börjat fundera på hur jag ska inreda den och det går sakta men säkert framåt. För tillfället har jag fått lite idéer kring gardiner och så. En kompis tyckte att jag skulle titta på Svensk Tenn, men det var ju förfärligt dyrt så jag får nog avstå dem, även om det var vackra mönster.
Jag tror jag ska ha panelgardiner eller vad det nu kallas i vardagsrummet. Gröna i olika nyanser. Mot fönstrets mitt ska det i så fall vara ljusare grönt, kanske något i matt lime-aktig färg, och utåt ska det vara mörkare, något liknande mörkt pärongrönt. I sovrummet hade jag en idé om att ha vita gardiner, men en annan kompis tyckte att det i så fall skulle bli fel med färgerna eftersom mina väggar är antikvita där. Det verkar som att alla söta flickor vill hjälpa till med dekorerandet. Men inte mig emot. =)
På onsdag, min lediga dag, tänkte jag ge mig ut och spana på TV-apparater. Alternativt titta efter imorgon och sedan köpa något på onsdag. Planen är att få in en 42"-TV i mitt trevliga vardagsrum och sedan köpa till något prydligt hemmabiosystem. Kronan på verket vore sedan att koppla datorn till detta system så att man genom alltihop fick en bra stereo också. Men vi får väl se, jag är knappast något tekniskt snille när det gäller sådant och allt kostar ju pengar. ^^
Möjligt vore väl i så fall att snacka med brorsan om det, men jag tror inte att han så stor koll på sådant heller. Datorer och internet, visst, men TV och koppla med stereo är nog en lite främmande värld för honom.
Fast skam den som ger sig! Jag kan nog lista ut rätt mycket om jag bara snokar lite och sedan försöker skaffa rätt saker.
I övrigt händer inte så mycket. Livet rullar vidare och i vanlig ordning blir man förvirrad av flickorna som finns lite varstans. =P Får väl hoppas de läser det här och tar det som en pik eller något sådant, för retas de med mig så tänker jag minsann retas tillbaka... =) Ibland är livet bra, ibland är det mindre bra. Och på frågan om varför man lever så finns det nog inget bra svar.
Just det, angående den underliga rubriken till det här inlägget; från början hade jag tänkt ta upp att jag ofta glömde vad jag tänkte skriva när jag satt på jobbet, men nu blev det ju rätt bra med rader här ändå. Rubriken får emellertid stå för jag vet inte vad jag borde skriva där istället. Kanske kan det tjäna som påminnelse till nästa gång jag skriver något här och det borde jag förresten göra oftare. Bloggterapi fungerar alltid. =)
En sista stund
Mannen slog an strängarna i harpan och dess spröda toner flög ut över fältet. Dimman hade lagt sig i mjölkvita stråk och skylde barmhärtigt nog de döda och döende, men här och var fladdrade ensamma facklor som istället gav diset en skimrande rodnad. Mannen satt på en fallen trädstam, mörk av regn och blod, men varken fukten eller den klibbiga lukten bekom honom. Över mannens axlar föll korpsvarta lockar i blöta testar och vad som en gång varit ett fagert anlete var nu vanprytt av mörka ärr och ett sorgens mörker. Han var harpolekaren som följt sin herre ut i strid och nu blivit ensam kvar. Med såriga fingrar plockade han sakta tonerna till en sång som objuden kom till honom, aldrig nedtecknad och aldrig hörd.
Både vapenrockens benvita tyg och en gång glittrande ringbrynja var sönderrivna och hålen gapade blodiga, fransiga, illdåd av kniv och svärd. Vid hans fötter låg den naggade klingan tillsammans med resterna av en blankputsad träsköld. Stålkanten var splittrad och hängde sorgset ned från sin plats kring träkärnan och mittbucklan som en gång speglat solens flammor var sönderslagen. Då och då föll en tung regndroppe med ihåligt ödslig klang på den spräckta hjälm som var slängd åt sidan; remmen var hal av blod och svett och skulle aldrig igen hålla den rikt smyckade hjälmen på plats.
Så tätnade plötsligt dimman och stora sjok av dess vita massa sköljde in över mannen med harpan, där han satt bedövad på sin trädstam. Blott fingrarna rörde sig mjukt över varje sträng och framkallade en bitterljuv klagolåt för de fallna krigarna på fältet. Med en så perfekt stämma höjde spelemannen rösten till sång, att det inte gick att skilja ut var instrumentet började och rösten tog vid. Han sjöng så långsamt att varje ord fick tid att höras och sedan tona bort innan nästa följde på det förra.
"Ute på fältet,
gick härarna."
Fingrarna gled över strängarna och en klingande kaskad av dova toner föll från den gyllene harpan. Mannen lät dem ebba ut och tog sedan sträng för sträng med fumliga fingertoppar.
"Herrar tu,
hirdemän och hov,
höjde till skyn,
blanka stål.
Där uti dimman,
rann bäckarne.
Blodets sång,
rodnande vatten,
sköljde förbi,
fallna män.
I diset allen,
ljöd tonerna.
Ensam kvar,
i sörjande vaka,
korpars hår,
sångers man."
Den sista tonen blandade sig med hans röst och ord så som musik gled ut i den för blickar ogenomträngliga bleka dimman. Han tyckte sig ana en rörelse där, höra ett plågat stön från varje död kropp. För varje ton han inte tog fanns de dödas röster att ta dem istället. Ångestfylld begynte harpolekaren spela ännu en sång för att döva andarnas ord och han hyllade båda sidors stridande. För varje soldat i raden av stålkläda föll ock en krigare ur sitt eget led, och spelarens kinder vättes av tårar när liven spilldes utan nåd. Om igen såg han för sitt inre öga hur hans springare kastades till marken av en tung spjutspets och hur han omedelbart fann sig i kaoset av vapenslammer och smärtfyllda rop.
Med armen om harpans förgyllda träram och svärdet i handen banade han sig väg mot herrens baner som ännu svingade sig högt ovan marken, piskade luften med sin snärt och gjöt mod i männen som trängdes runt det. Allt för att försvara den rustningsklädde ståthållaren på en natt svart häst innanför ringen av lansar och svärd.
Men allt detta var borta nu. När denna andra sång kom till sitt slut gjorde spelemannen inget uppehåll för att lyssna till de fallna utan slog genast an en ny melodi, vars livliga toner skar sig mot det blodbestänkta gräsets dystra färg. Grått var gräset, vit var dimman; svarta av sorg var mannens ögon. Tonerna letade sig bort i skymningens dunkel och de spridda facklorna fick till synes större kraft att lysa vägen i diset.
Ett gott stycke därifrån red en ensam krigare upp på en låg kulle där gräset fortfarande vajade högt och frodigt. Det hade ingen färg, men att det inte trampades ned av stålskodda hästar var nog för att ge honom nytt liv. Den vita vapenrocken hängde i trasor över den blodiga brynjan och med en pansarklädd hand slet ryttaren bort tygstycket, lät det fladdra i hans hand för ett ögonblick innan det släpptes löst för vinden.
Han stirrade genom hjälmens ögonspringor och försökte med blotta viljan tvinga undan dimman från sänkans mitt. Ljudet av klagande toner höjde sig högt ovan jorden och nådde också mannen på sin trötta springare. Men han hade inte styrkan att åter igen bege sig ned i denna dödens djup och leta efter harpolekaren, även om han gissade att de hade haft en gemensam herre.
Med en djup suck drog han i tyglarna och styrde hästen bort från kullens topp och ned på andra sidan. Gräset böljade för vindbyarna och liknande ett hav i raseri. Men krigaren och hästen brydde sig föga; har man sett den sista vägen öppna sig för ens fötter kan inte ens det mest stormpiskade vatten hindra en sann kämpe.
I väster sjönk en glåmig solhalva ned bak horisonten och lämnade dem i ett kallt kvällsljus. Harpans sång tystnade för sista gången.
En morgon mitt i cybernetiska ingenmansland
Oftast blir man bara arg av att läsa om NSF, men som det så vackert heter: "Know your enemy". Nu tänker jag inte på att man ska göra som AFA och anfalla godkända demonstrationer eller så, men samtidigt blir jag nyfiken på hur NSF tänker.
Till att börja med är de gärna ute och viftar med slagord som "dubbelmoral" och liknande i ett försök att beskriva politiker i Sverige som inte är lika radikala eller delar deras åsikt. Problemet är bara att de gör bort sig i samma grad som de personer de hoppar på! Jag citerar från NSFs hemsida (eller en av dem iaf):
"Vi har fått nog av vekhet och daltande!
Vi har fått nog av mångkultur!
Vi tillåter inte ungdomsvåld, våldtäkter, pedofili, drogmissbruk, åldringsrån eller mord!
Vi tillåter ingenting som skadar vårt stolta svenska folk!
Ordningens, sanningens och folkgemenskapens tid har startat!
Vi är nationalsocialistisk front, vi är svenskarnas parti!"
På något vänster tycks de i detta citat missa att större delen av ungdomsbrott, våldtäkter, pedofilfall, drogmissbruk, rån och mord begås av "svenskar". Vem har missat Anders Eklund t ex? Två mord samt pedofili... Ungdomsgänget i Rödeby som trakasserade en familj tills pappan i familjen sköt två av ungdomarna, varav en dog... Man kan göra listan lång! Observera att jag inte säger "åldringsrån" i min egen lista, för jag är tämligen övertygad om att alla åldersgrupper är drabbade av rån och att de flesta begås av svenskar.
Med andra ord vill jag påstå att NSF inte är något annat än hycklarnas och ordvrängarnas parti. Läser jag på deras hemsida om ett torgmöte i Västerås blir jag lite förvånad över att DE blir förvånade när polisen vill hindra dem från att genomföra mötet. Ingenstans står det att de hade tillstånd till mötet... Nu kan jag inte de juridiska svängarna kring vad man måste ha tillstånd för, men jag tror nog att man bör ha tillstånd för att hålla ett möte på ett stadstorg. Det var de enligt hemsidan tvungna att ha i Linköping. Hur kan man då vinkla det till att allt är polisens fel när de vill hindra partiet från att genomföra mötet? Ytterst märkligt...
Nu ska jag inte sitta här och orera om vad som är rätt och fel, för det börjar bli alldeles för tidigt för sådant. Jag borde nog sova lite också om jag ska orka med lördagen och allt det som ska göras. Sist men inte minst vill jag ändå påpeka att det är min starka övertygelse att det är partier som NSF och liknande som är det stora hotet mot Sverige som land. Den dag vi anammar en politik som ens tassar i närheten av deras filosofier kommer jag att lämna Sverige, om jag inte redan gjort det p g a annat politiskt hyckleri.
