Vad är DET?
For every tear, a lesson learned... - Eve 6
De här två citaten har jag tänkt mycket på den här veckan. Speciellt den första låten är ovanligt bra; skulle kunna lyssna på den om och om och om igen... Namnet är "Touch" och ni som sett A man apart med Vin Diesel känner säkert igen den från filmens huvudtema.
Just ikväll ser det inte ut att bli något direkt vettigt sagt tror jag. Jag sitter mest och skriver det här för att jag känner för att låta fingrarna arbeta lite. Den som vill får givetvis kalla det flum, men nu när jag associerar vidare så inser jag att det som vanligt finns något att prata om...
Vad är det egentligen? Det där som alla bär inom sig men aldrig riktigt vågar skylta med, fastän man ser att det lyser igenom ibland. Jag tänker inte påstå att jag ser det ofta däremot och egentligen är det kanske inget att visa för andra. Förmodligen är det inte så.
Nej, vad jag tänker på beskrivs nog bäst som handlingarna man vill göra men sällan gör. Det handlar om att göra det man vill göra, hur man nu kan se det som flummigt eller udda. =) I dagens samhälle ska man veta vad man vill göra och veta att man får göra det. Men får man det? Får man säga "Nej, jag tror jag gör så här istället"?
Jag tänker rätt ofta på det här när jag skriver något, så må det vara en dikt eller en vanlig text. De "vanliga texterna" blir gärna i skönlitterär form, men för tillfället känns det som att jag hämtar kraft, samlar mig för att göra färdigt det där lilla sista i min bok. Som jag säkert redan sagt förut har jag skickat in tretton kapitel till ett förlag och nu väntar jag lite spänt på vad de kan tänkas säga. Tre månader skulle det ta som mest, jag skickade in i juli. Oktober närmar sig...
Men det sidospåret kan vi ta en annan dag (och nej, det är ingen ordvits med "sidospår"). Vad jag tänkte komma fram till är att man sällan ser en text som innehåller det där lilla extra som författaren tar bort, bara för att "läsarna skulle nog inte gilla det"! ^^ Det är så att man blir lite förbannad varje gång man tänker det. Att skriva för andra är dock något jag tar avstånd från, även om jag gärna låter andra läsa det jag skriver. Motsägelsefullt? Kanske. =)
Det finns emellertid en paradox i det påståendet! Vissa saker skriver jag för mig själv så att andra ska läsa det...
Och för den som inte helt förstår det ska jag självklart förklara! Vad vore annars poängen med att skriva det här?
Att skriva vad man vill är i Sverige en självklarhet som grundar sig i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Det är starka saker, lagar som är så hårt inetsade i personers sinnen att de ibland gör saker utan att tänka efter ordentligt. Till detta ska jag återkomma alldeles strax.
Men först, vad rör detta mig? När det gäller att skriva anser jag att inga ord är förbjudna så länge de passar i sammanhanget. Jag har efter många vändor och vinklade hörn insett att detta är hörnstenen i att skriva, åtminstone för mig. Jag tänker också påstå att jag genom mina erfarenheter kan skilja på bra och dålig text, även om min bedömning antagligen är en aning mer subjektiv än proffsens.
När jag skriver vill jag kunna skriva om precis vad jag vill och göra det hur jag vill. Det handlar inte om att jag har ett behov av att göra saker som får andra att se mig, utan om att min vilja är den som styr. Jag tror det syns bäst i mitt senaste verk Så förgås hon. I den har jag inte backat för att använda ett ord, inte skyggat för att ämnet kan äckla någon, och det är exakt det som är poängen!
Genom att skriva det jag vill skriva, använda de ord jag vill använda, först då kan jag verkligen säga att det är min vilja som styr. Nu vet jag med mig att just den texten har lästs av många och tillika uppskattats i varierande grad. Frågan är dock inte vad deras åsikt om texten i sig är; frågan är vad de tycker om att jag postar en sådan text? Det här är säkert ett jätteluddigt ämne att prata om, men jag tror att en del som skriver (och andra) kan känna igen sig.
Jag får erkänna att jag prövat på att skriva det mesta. Det har till och med blivit två sexnoveller som jag skrev på beställning från en tjejkompis och för att vara de första försöken tycker jag att de blev riktigt bra. Det är möjligt att de drog iväg åt det skönlitterära hållet, men det är trots allt vad jag är van att skriva. Jag ska öva vidare någon dag... ;)
Nu vet jag inte riktigt hur vi hamnade där, men för att återgå till det jag nämnde här ovan: Att skriva om vad man vill bara för att man får. Det är idioti. Som exempel på en präktig idiot tänker jag ta den där Lars Vilks. Han gjorde bort sig totalt bara för att "se hur långt jag kunde gå". Dum och Dummare har fått en verklig motsvarighet!
Hur kan man ens tänka att pröva sådana gränser?! Det handlar inte om att man får göra något, att man har rätten att göra det. Det handlar om vad man blir skyldig för att göra det. Efter alla debatter och kaossamtal kring Muhammed-karikatyrerna så måste Lars Vilks tänja på gränserna igen. I Sverige får man uttrycka sin åsikt, men vad hände med moralen och tanken på ens nästa? Vart tog respekten vägen? Inte fan tänker jag respektera den gubben när han inte respekterar något så stort som islam. Och moral för den delen; det har ni säkert märkt att jag tror starkt på: Moral, heder och respekt.
Jag kan inte tyckta synd om Vilks för att han nu måste flytta från sitt hem. Han stack handen i ett getingbo och nu måste han fly för att inte bli stucken. Antingen är man dummare än tåget eller så är man tåget. Vad det gör mig vet jag inte...
Slutsatsen för ikväll blir alltså flummigt trevlig: Skriv vad du vill, när du vill och med vilka ord du vill, men respektera andra. Linjen mellan att skriva om vad man vill utan respekt är nog rätt tunn, men den fällan är enkel att se och undvika. Om jag skriver vad jag vill i en text som är för mitt eget utvecklande, som andra har valet att läsa eller inte, då är det ok...
Sov gott.
Tillägnas Robert Jordan
Robert Jordan föddes den 17 oktober 1948 i USA och deltog i Vietnamkriget. Han har under två pseudonymer skrivit ytterligare två serier (de flesta känner säkert igen namnet "Conan" från en av dem), men det som skulle bli hans största framgång är givetvis Wheel of Time eller Sagan om Drakens Återkomst.
Huvudserien i WoT kommer att bestå av tolk engelska böcker och tjugofyra på svenska. Varför man valt att dela upp varje engelsk i två begriper jag inte alls eftersom det inte är några problem att bära med sig de engelska versionerna i antingen pocket eller hårdpärm... Den sista bokens namn sägs bli A Memory of Light och kommer med största sannolikhet färdigställas av Mr Jordans hustru Harriet.
Under den senaste tiden hade Mr Jordan stadigt tillfrisknat från den ovanliga blodsjukdom han fått, men till allas förvåning avled han stilla och utan smärta söndagen den 16 september 2007. Just av detta skäl väljer jag att skriva ett inlägg här.
Till min egen stora stolthet tänkte jag faktiskt inte på att den sista boken inte var färdig när jag kom hem från jobbet och såg att han var död. Mr Robert Jordan har otvivelaktigt varit den författare som fått mig att fortsätta skriva på ett sätt som förmodligen ytterst få gör, givetvis borträknat mina bröder... Nej, den sorg jag kände berodde på den oerhörda respekt man måste ha för en man som Mr Jordan. "I will keep writing till they nail my coffin shut.", sade han en gång och inte kunde väl någon av oss gissa hur sant det skulle bli.
De som har läst böckerna flera gånger minns säker att de har varit tillägnade hustrun Harriet; jag kan bara förmoda att hon varit Mr Jordans stora stöd under alla år av arbete med WoT och därtill hjälpt honom med det. Vad som nu är ovanligt slående är det faktum att denna sista bok troligen tillägnas Mr Jordan själv, Draken eller Skaparen, beroende på vem man frågar...
Själv har jag läst WoT ungefär fem gånger på svenska och tre på engelska. A New Spring alternativt Begynnelsen är den första boken av tre i en längre prolog om vad som hände innan Farornas väg. Den har jag läst tre gånger tror jag.
Inspirerad av de fäktmönster som finns i serien har jag under två år snokat reda på alla namn och en rad förklaringar till internetrollspel för hur rörelserna utförs. Med den lilla kunskap om vapenkonst som jag förvärvat genom åren och därtill en del praktiskt övande av långsvärdsfäktning har jag lyckats sätta ihop en fäktmanual för de mönster som Mr Jordan skapade till sin värld. Skulle någon vara intresserad är det bara att säga till så skickar jag dokumentet...
Till Ert minne, Mr Robert Jordan, höjer vi glasen.
"Moderns sista omfamning hälsar dig välkommen hem." - Shienarisk begravningssed.
Så har en ny vecka gått!
För att inte tråka ut er med långrandiga historier om vad man får och inte får göra, vad som är vad och alltihop så hoppar vi över teknikaliteterna. För er som vill åka med någon gång så upplyser jag om att det är fem månader och tre veckor dit; när man jobbat i sex månader får man ta passagerare i körhytten.
I övrigt rullar livet på. Jag har varit lite seg den här veckan och latade mig hemma istället för att gå och träna i onsdags. Men det går att reparera. Man blir rätt trött av att sätta sig i skolbänken varje förmiddag... Å andra sidan får jag lön för det nu! =)
Jag har tittat lite på schemat för hur man kör i veckorna och det ser rätt ok ut. Veckorna är 36 timmar långa i genomsnitt, men vissa veckor jobbar man bara tisdag, onsdag, torsdag! Som mest blir det fyra dagar på rad man jobbar. Med andra ord är jag glad att jag fick tag på ett "rätt soft jobb med chill lön". ;)
Så kommer vi till fritiden och allt man borde göra där. Det är konstigt att jag har en massa "borden" där. Boken är för tillfället lite lagd åt sidan eftersom jag inte orkar ta tag i det just nu. Men det kommer det med. Jag tänker inte låta tre års arbete gå till spillo bara för att jag är lite odisciplinerad ibland!
Ässjan är på G den också. Det jag behöver är mina eldfasta tegelstenar och stenkolet, sedan blir det elda, hamra, elda... Smidesämne har jag faktiskt redan och hammare med tång beställdes och hämtades för någon månad sedan. Med handboken jag köpte så känns det rätt positivt.
I övrigt finns inte mycket att berätta. Jag letar lägenhet i närheten av Vällingby så att jag kan ta mig till jobbet med cykel. Jobb med lön till hyra har jag ju i alla fall. Nå, det kommer väl fram något om man bara håller ögonen öppna.
Natti...
Du
för allt som inte var jag,
och jag tyckte om det.
Du visade mig världen,
den som jag aldrig såg,
visade vägen till den.
Långa nätter väntade jag,
för att känna dig mot mig,
så ljuvt då det blev av.
Alltid var det en väntan,
men väl värd att utstå,
för du var världen jag ville ha.
Kort och gott inspirerad av den värld jag fick öppnad för mig...
Söndag 2/9, ledig...
Äntligen är jag lite ledig igen. Efter sju veckors jobb på posten ska det bli skönt att inte stiga upp före sex varje dag. Men det var inte så farligt att jobba där egentligen; gå upp tidigt förvisso, men börjar man tidigt får man också sluta tidigt. Har man dessutom en lunchrast på en timme varje dag så blir det ganska lätt. =)
Nu är jag ledig till den tionde september. Den måndagen tar nästa jobb vid: Tunnelbanetåg. Då får man kanske fråga sig varför man väljer ett jobb som att sitta och köra tåg hela dagarna, men jag har ett rätt bra svar. Det första är för att lönen är rätt ok; 16300 i grundlön och sedan lite OB och övertid på det så har man en rätt nätt månadslön. För det andra är det ett jobb som man kan köra (någon som tog den ordvitsen? =P ) på deltid och det bådar gott för nästa höst då jag tänkte börja plugga.
Men huvudsaken med att jobba är ändå att kunna flytta hemifrån! Jag lever inte i villfarelsen att jag kan hitta ett boende bara så där, men jag siktar på att jobba en del, spara mina pengar och se vad som går åt till vad, och under tiden leta efter lämpliga lägenheter. Det bästa vore helt klart att kunna köpa en bostadsrätt och få ned hyran lite, men det är inte helt lätt att hitta sådana för ett rimligt pris i Sthlm. En hyresrätt kan bli vad man får nöja sig med, men jag tänker då inte klaga om det blir så.
Så vad ska jag göra under min lediga vecka? Först och främst ska jag försöka ta tag i ässjan och göra det ordentligt. Efter vissa funderingar har jag kommit fram till en något enklare lösning än att använda tegel till den och jag ska istället ha en tillbockad plåt som huvuddel. Stänger man till ena änden av denna "ränna" så har man en helt godtagbar ässja. Alternativet är att gräva ned den i marken och klä sidorna med lite sand, tegel och eldfast tegel. Kanske är det absolut enklast att börja så och sedan se hur mycket tid och kraft jag kan lägga på smidet... Jag återkommer med rapport om detta!
Igår hoppade jag bungyjump! Det kan låta som en löjlig grej att kasta sig ut från en kran, men ni som läst min bloggs tidigare inlägg förstår mig säkert när jag säger att just bungyjump passar mig som en hand i en handske. =) Det är något så oerhört fritt att bara fästa blicken på horisonten, känna djupet under sig och sedan släppa taget om allt som håller en kvar i korgen. Den långa linjen där marken möter himlen försvinner uppåt, vattenytan under mig glider in i synfältet och så finns bara luften som susar förbi, vattnet som susar upp mot mig.
Rycket från gummilinan är dock inget att oroa sig för. Visserligen frågar arrangörerna om man har problem med rygg och nacke, men jag kände ingenting alls. Linan fjädrar så mjukt och man studsar runt lite. Mer är det inte, men adrenalinkicken är total. Emellertid var kranen inte högre än 55 meter så fallet blir inte särskilt långt. Nu får jag helt enkelt sträva vidare efter högre platser att hoppa från; Nya Zeeland med sin linbana på 125 meter vore en utmaning att ta sig an. 70 meter extra att falla... Ja, drömma kan man alltid, men det dröjer nog lite innan jag har råd eller tid att åka dit.
Vad jag längtar mest till nu är befrielsen att åka skidor. Givetvis vill jag också skriva färdigt mina planerade verk och göra hundra andra saker, men om jag ska se längre fram i tiden är det skidresorna till Österrike som väcker störst begär. Att leta sig ut från pisten, ut i pudret som stänker upp över huvudet och letar sig in som små rännilar av isvatten i nacken, väja för en plötsligt uppdykande klippa och sedan bara sväva ut i det blå när marken försvinner i ett drop... Också där är det adrenalinet som pumpar runt, för man vet aldrig vad som händer, vem som dyker upp i snömolnet framför eller hur högt det är från klippkanten!
Nej, nu ska jag sätta mig att skriva på boken. Jag har fått en del inspiration och idéer till kapitel 19 så jag bör ta vara på den. Inte för första gången är jag glad för en egen dator med vettigt tangentbord, och knappast blir det sista gången jag tackar mig själv för att jag köpte den.
På återseende...
