Vid havet.
Han stirrar ned på henne, funderar och tänker. Den nakna kvinnokroppen är alabastervit i det plötsliga skenet från en blixt; strandhuset är utan dörrar och fönstren består av flätade trävidjor. Ljuset kommer in överallt.
En enkel bädd står mitt under det välvda taket och mellan lakanen sover hon djupt. Det ihållande regnet drar långa, böljande gardiner runt huset och det är bara vid de enstaka åsksmällarna som ljudet av vatten dämpas. Han sluter ögonen och andas in den fuktiga luften, känner saltet från havet kanske hundra meter längre ned på stranden. Om han lyssnar riktigt noga går det att urskilja en djupare ton, ett muller som blandas ut i det mjukare ljudet av regndroppar.
Havet. Det hungriga havet, alltid törstande efter mer men aldrig nöjt. Med en lätt suck öppnar han ögonen och betraktar återigen kvinnan framför sig. I sommarvärmen använder hon bara ett lakan att dra över sig under natten och det är ett tunt, nästan genomskinligt mjölkvitt tyg av det slag som formar sig runt kroppen och smiter åt, framhäver de kvinnliga kurvorna samtidigt som det skyler henne…
En ny ljungeld klyver himlavalvet och regnridån blir för ett ögonblick till ett silverne draperi. Han känner att det är dags nu. Det är hög tid att göra det som måste göras och sedan svepa in sig i en kappa av droppar som gör honom osynlig.
Ljudlöst drar han det korta bladet ur knivslidan i bältet och kniper åt med fingrarna runt fästet. Under en irriterande sekund brister hans fokus och han fascineras av senornas skådespel under huden när han spänner handen som håller i kniven, men så går det över och han kliver närmare henne.
Han följer kniven med blicken när han höjer den över höger axel. Vänster hand darrar en hårsmån från hennes bröst, beredd att hålla henne nere när tiden är inne. Armens muskler, kniven i handen. Den sovande kvinnan, själen som skall släckas. Spänningen. Kniven. Den bleka huden.
Det är därför han är här…
Morning stod med händerna djupt nedkörda i fickorna på den lätta sommarrocken. Han stirrade bedrövat framför sig, ut på det stålgrå havet som bredde ut sig åt alla håll. I alla fall så långt man kunde se från strandhuset; dess avsaknad av dörrar och tunna spjälfönster gjorde det lätt att blicka ut över strandområdet. Kanske var det därför den lilla byggnaden såg ut som den gjorde.
Regnet hade avtagit helt så när som på ett envist droppande men det hade räckt för att Mornings rock skulle bli blöt rakt igenom tyget över axlarna och fukta kavajen under. Han svor tyst, både över den odugliga rocken och över sitt ironiska namn. Klockan hade varit före sju när telefonen ringt och släpat ut honom i ett miserabelt morgonväder. De spridda pölarna på stranden talade sitt tysta språk om att natten varit än värre dock.
Han knep ihop ögonen en sekund och riktade sedan sin uppmärksamhet mot den breda sängen som stod mitt i huset. Det var en enkel sådan, bäddad med vita lakan och bara med ett enkelt, vitt påslakan till täcke. Allt hade varit vitt om inte annat.
I sitt inre tog Morning bort spärrarna och tog in hela brottsplatsen. Blodet hade stänkt ut åt alla håll på det vita lakanet och i mitten var lagret så tjockt att det ännu inte torkat; han tog en plastspatel från sin assistent och blod klibbade sig trögflytande fast vid den när han rörde vid det. För kvinnan fanns inget att göra, inte när det gällde livet, men för andra kanske?
Det var därför han var där…
Det förlorade vattnet, del 2
En skugga skymtade förbi framför honom och Aermon höjde svärdet i båda händer. Den långa klingan glittrade inte längre nu. Svetten som rann över kinderna blev kall och ljudet av strid blev på alla sidor dämpat. Han vågade knappt andas. Blicken studsade från sida till sida för varje steg han tog. Det var det som räddade honom; ur töcknet störtade en vrålande figur fram och kastade sig mot honom med höjt svärd. Aermon lyfte utan att tänka sin egen klinga och parerade det tunga slaget. I samma rörelse smet han åt sidan, vinklade undan fiendevapnet och gjorde ett eget utfall. Den rakknivsvassa eggen skar lika obehindrat genom dimsjoken som genom tyget i mannens skjorta. Ljudet av stål mot ben var obehagligt nära och tydligt i den inbillade stillheten omkring.
Den här gången kom inget tjut av smärta eller stön i vetskap om att döden var nära. Mannen föll framstupa och blev liggande. Ryggraden var prydligt knäckt itu. Aermon gav honom en kort, medkännande blick och fortsatte sedan i den riktning han märkt ut åt sig själv. Han hade aldrig trott att den gyllene sparven skulle bli så desperat att han använde sig av bönder på slagfältet. Det oemotsägliga beviset låg emellertid bakom honom nu och det i sig var skäl nog för att han skulle vilja få ett slut på det.
Aermon rätade på ryggen och tog ut stegen. Brynjans tyngd tillsammans med axelplåtarna över vapenrocken vägde tungt på axlarna och motvilligt erkände han för sig själv att han längtade efter att komma ur rustningen. Av den vinröda, osmyckade vapenrocken var det just inte mycket mer än bara trasor kvar, men än så länge hängde den kvar och särskiljde honom från fienden. Sin blanka hjälm hade han tappat i ett tidigt skede, och i det kaos som följde hade det varit omöjligt att hitta den. Sålunda var de mörka lockarna på hans hjässa oskyddade, men det var endast för den fiende han inte såg. Han var stolt över sin skicklighet och yvdes över att få kunde möta och besegra honom på övningsfälten.
Marken började slutta uppåt efter bara ett tiotal steg och ett uns av rusig förväntan fyllde Aermon. Välövat och disciplinerat lade han band på sig och fokuserade på att fortsätta framåt med alla sinnen på helspänn. Skymningsmännen hade låtit vinden dö ut för att inte blåsa undan sin egen dimma och det var om möjligt ännu svårare att se något nu. Han uppfattade att det pågick strider längre ned, men det var vaga ljud och inte mycket att gå på. Det var som om han mycket plötsligt blivit helt ensam. Han skulle just till att börja springa framåt och uppåt när hans synfält fylldes av sotigt röd eld och han tumlade baklänges för att bli liggande strax nedanför den plats han nyss stått på.
Förtvivlat blinkade Aermon för att bli kvitt de blixtrande punkterna av rött, gult och vitt som dansade in och ut framför hans blick. I öronen fanns en dov klang som från en jättelik klocka och alla andra ljud tonade bort helt. Han slog handloven mot sidan av huvudet och blinkade ännu ivrigare.
”... föll här, säger jag ju.” Rösten var skorrande och fylld av ilska. Aermon stelnade till och famlade efter svärdet med ostadiga händer. Han kunde inte se det och än mindre fästa blicken på något alls; synen var som att titta genom vatten, förvriden, oskarp och suddig.
”Jag tror minsann att du har rätt”, sade en annan röst och Aermon ryckte till när han kände igen den som en kvinnas röst. Den var len och triumferande, men på det sätt en len röst är som stål då det dras ur ett hjärta. ”Ta med honom. Döda de andra.”
Förvirrad och så rädd att han slutade andas kom Aermon på fötter och försökte urskilja något i den täta dimman. Han tyckte sig skymta någon framför och kastade sig instinktivt mot denna. I rörelsen lyfte han dolken som han hållit dold vid sidan, redo att sätta denna skarpa tand i någons bröst, hals eller var som helst!
Ett slag mot huvudet fick hela hans värld att explodera i dånande eld och allting försvann bort i ett rött töcken. Det sista Aermon kände var hur en stark vindpust blåste bort dimman och alla ljud blev med ens onaturligt klara. Det sista han hörde var hur marken sprängdes i bitar och skriken från männen och riddjuren som dog där flammorna slog upp.
Det var natt och betydligt kallare nu; han vaknade av att han darrade okontrollerat i kylan och försökte dra manteln om sig, bara för att upptäcka att han inte hade någon på sig. Aermons ögon brann av smärta, som om någon bränt dem med glödande järn, och när han försökte blinka bort plågorna upptäckte han att synfältet fortfarande var suddigt. Det gjorde ont att bara flytta blicken, men innan han slöt ögonen igen lyckades han ta in de närmaste omgivningarna.
Han satt i en liten tvåhjulig vagn som gungade obehagligt fram och tillbaka för varje ojämnhet i vägen. Gruset knastrade under trähjulen och först nu när han försökte sätta sig upp märkte han att händerna var bundna med läderremmar som skar in i köttet. Barmhärtigt nog hade de okända tillfångatagarna lämnat fötterna obundna och Aermon rätade så mycket han kunde på benen; hans bara fötter mötte trä redan innan han hunnit sträcka ut sig helt och fullt. Av gungandet lyckades han i sitt omtöcknade tillstånd räkna ut att han satt lutad mot ena sidan på vagnsflaket och försiktigt öppnade han ögonen en smula.
Det stack alltjämt innanför ögonlocken, men det kändes lite lättare om han bara kisade. När han långsamt vred på huvudet för att se sig om igen såg han rakt in i en fladdrande fackla och med ett utrop av smärta kastade han sig tillbaka, åt sidan.
”Så du är vaken”, spann kvinnan, vars röst han kände igen sedan innan. Det lät som den kom från någonstans nära vagnsidan. ”Det duger inte. Dit vi skall är vägen hemlig.”
Hennes ord var vänliga och förmanande, men på samma sätt som förut var hennes stämma lika len som bladet på en dolk. Aermon kunde inte se kvinnan, men han hörde knarret av sadelläder när hon lutade sig ut i sadeln och sedan kom ett påkslag över hjässan som fick det att svartna för ögonen.
Det förlorade vattnet
Från bergen hade skymningsmännen kommit och med sina besvärjelser fick de marken att spräckas och eld att skjuta upp under männens fötter som om själva jorden ville sluka dem hela. Grästuvor som ännu inte tryckts ned till sina rötter av hovar och stövlar piskade i plötsliga vindbyar när skymningsmännen slog ut med sina stavar i olika riktningar.
Aermon tog ett nytt tag om sitt svärd och kände fästets sträva läder mot handskens insida i handflatan. Det gav gott grepp och han förlitade sig lika mycket på detta som på sin skicklighet i det han nu gick framåt för att åter ansluta sig till den sjudande stridslinjen, fyrtio steg längre fram. Han var vagt medveten om att män till fots och i sadeln följde upp på ömse sidor och hur hornen skrällde metalliskt, trotsigt, signalerade att det var dags att vila för somliga och för åter andra att gå sitt öde till mötes.
Den mjuka myllan slets sönder framför Aermons fötter och han kastades tillbaka av en vägg av het luft samtidigt som en pelare av vit eld reste sig framför honom. Värmen från flammorna var outhärdlig och han kravlade sig bakåt på händer och fötter, försökte ta sig runt den dånande, ensamma lågan. Han höll upp en hand för att skydda ansiktet mot hettan och gjorde en vid halvcirkelrörelse kring eldpelaren, men plötsligt dog den ut och försvann lika kvickt som den kommit. Kanterna av smält sten som omgärdade hålet glödde likt kol i en eldstad.
Med ett inte litet mått av ansträngning tvingade han sig att bortse från dessa förekomster och koncentrerade sig istället på det som han kunde göra. Svärdet i höger hand, vänster hand som sträcktes ut och lades på vänster axel framför som tecken på att han fanns där och kunde ta över. Vem mannen var visste Aermon inte, men denne kastade ett snabbt, tacksamt öga över axeln och föll tillbaka för att vila den lilla tid som gavs.
Åter igen var han inne i det, först i linjen att döda eller dödas. Spänningen tände eldar i honom, fick blodet att koka och den smäckra svärdsklingan blev fjäderlätt i det tvåhandsgrepp han använde för att svinga det upp och ned, från sida till sida. Ur tomma intet uppenbarade sig en sköld med en gyllene sparv på och dess bärare höjde en grym stridsyxa högt över huvudet. Det breda yxbladet föll likt en blixt och Aermon lyckades med knapp nöd undvika att träffas av det. Tid att göra ett eget utfall!
Han gled i steget ut till vänster, kände sig för med foten till säkert fäste och högg till med sitt eget vapen, snett ned från vänster och samtidigt som han kände motståndet i rörelsen såg han hur stålet skar djupt in i fiendens axel, precis under halsen. Mörkt blod vällde fram i en störtflod men såret var inte dödsbringande. Med en snärt i handleden ryckte Aermon sitt svärd mot sig och gjorde en stöt som genomborrade mannens bröstharnesk med ett ljudligt skrapande av stål mot stål. Färgen försvann från den okändes ansikte och sköldarmen föll ned längs sidan. Handens grepp runt yxans skaft blev vekt och gav efter; han dog i fallet till den av blod nedsölade marken.
Då kom dimman. Från sin plats i ledet kunde Aermon se hur tre av dem stod tätt ihop på en höjd med sina stavar av snidat trä framför sig. Alla tre hade de satt stavänden i jorden och mässade i kör de hemliga ord som bara deras orden kände till. En av dem svajade till när en pil susade förbi hans huvud och begravde spetsen i ett träd strax bakom honom. Nästa röt två ord på denna otalbara tunga och den förste rätade genast på ryggen. Beslutsamt tog Aermon sikte på mannen i mitten och började gå mot honom. Vägen fram till skymningsmännen skulle komma att kantas av strid och död, för de beskyddades alltid till siste man, men om han kunde fälla blott en av dem så skulle mycket vara vunnet redan där.
Först steg tunna slingor av dimma upp från osedda hål och fördjupningar i marken, fingrar av vitt som letade sig upp mellan grässtråna och drog sig samman för att bilda en tätare väv. Fler och fler blev de, och allt eftersom männen på kullen mässade högre formades fler av dessa fladdrande armar. En våg av mjölkaktig dimma letade sig ned mot de stridande från deras högre ställning och omslöt både vän och fiende.
Den här gången tog det en betydligt större ansträngning att kämpa undan de skräckblande tankarna som kom när Aermon fortsatte mot sitt mål. Diset befann sig bara några steg bort, en till synes kompakt vägg, och utan förvarning svalde den honom helt och hållet. Sikten blev till inget och annat än spöklika skepnader gick inte att urskilja. Barmhärtigt nog doldes också de döda och döende på marken av det.
De oinbjudna tankarna
passerar alla de där ljusen,
där någon gömmer sig synligt,
gömmer sig i sitt skal.
Det rinner på golvet,
alla de färger som finns,
vitt, blått, rött och osynligt,
det där som man bara känner.
Folk skriker och väsnas,
det blir aldrig riktigt tyst,
fastän man stänger allt,
dörrar som öron som ögon.
Man blir passiv, slö,
vill gå hem till det tysta,
fördjupa sig i mörkret,
som är mer än ett skal.
Kvädet
Jag skrev den här på jobbet för ett år sedan tror jag. Började peta i mitt anteckningsblock i tåget och sedan fortsatte jag med den på rasten för att färdigställa den där. Den är lite knepig att namnge, således det intetsägande namnet "Kvädet".
En hjälte klyver en hjälm,
han delar en sköld,
han svingar sitt svärd,
får sin lön i blod och tårar,
får sin lön av de rika dårar,
som äger hans liv.
En kvinna vakar så ängsligt,
av rädsla för en dag,
av skräck för det bud,
skrivet i blod och tårar,
skickat av de rika dårar,
som har hennes själ.
Åh vackra kvinna, du änka
nu blivit, mannen din föll
till föga.
Han blev lejonens mat,
blev korparnas föda,
en av de många döda.
Sonen din, han faller ned i fördärv,
dricker sig rusig på dagen,
han skrålar en sång,
om smärtor och öden,
sjunger en sång om döden.
Mellersta dottern hon gråter,
blev köpt samma dag,
förd bort från sin mor,
hämtad av de rika dårar,
tagen trots böner och tårar,
de har ingen nåd.
Yngste sonen han grubblar,
tänker på hämnd,
slipar sin kniv,
vill döda de rika dårar,
som givit blott sorg och tårar.
Han bidar sin tid...
Döden nalkas för de rika dårar
som samvetslöst njuter av dottern.
Hon har blott sin själ,
ingen tråd på sin kropp,
blott en spillra av hopp,
hon gråter om igen.
Blått är blodet i rika mäns
ådror, men klarrött på mördarens
kniv.
Han har ingen nåd,
skär halsen av alla,
och rika dårar de falla.
Sängkammarkonversation
Vaknar.
Handen över din rygg,
smeker huden,
"god morgon."
Du ler,
viskar och blinkar,
rör dig.
"Varför inte?"
"Kanske..."
"Det där är..."
Frukost på täcket.
Du ler.
Slut.
"Härligt."
Fingrarna vandrar,
blinkar, viskar.
"Mmm..."
Varm hud,
nära, nära.
Rörelse.
Att vakna,
väcka dig,
"Kom närmare..."
"Kom!"
Harpolekaren
Mannen slog an strängarna i harpan och dess spröda toner flög ut över fältet. Dimman hade lagt sig i mjölkvita stråk och skylde barmhärtigt nog de döda och döende, men här och var fladdrade ensamma facklor som istället gav diset en skimrande rodnad. Mannen satt på en fallen trädstam, mörk av regn och blod, men varken fukten eller den klibbiga lukten bekom honom. Över mannens axlar föll korpsvarta lockar i blöta testar och vad som en gång varit ett fagert anlete var nu vanprytt av mörka ärr och ett sorgens mörker. Han var harpolekaren som följt sin herre ut i strid och nu blivit ensam kvar. Med såriga fingrar plockade han sakta tonerna till en sång som objuden kom till honom, aldrig nedtecknad och aldrig hörd.
Både vapenrockens benvita tyg och en gång glittrande ringbrynja var sönderrivna och hålen gapade blodiga, fransiga, illdåd av kniv och svärd. Vid hans fötter låg den naggade klingan tillsammans med resterna av en blankputsad träsköld. Stålkanten var splittrad och hängde sorgset ned från sin plats kring träkärnan och mittbucklan som en gång speglat solens flammor var sönderslagen. Då och då föll en tung regndroppe med ihåligt ödslig klang på den spräckta hjälm som var slängd åt sidan; remmen var hal av blod och svett och skulle aldrig igen hålla den rikt smyckade hjälmen på plats.
Så tätnade plötsligt dimman och stora sjok av dess vita massa sköljde in över mannen med harpan, där han satt bedövad på sin trädstam. Blott fingrarna rörde sig mjukt över varje sträng och framkallade en bitterljuv klagolåt för de fallna krigarna på fältet. Med en så perfekt stämma höjde spelemannen rösten till sång, att det inte gick att skilja ut var instrumentet började och rösten tog vid. Han sjöng så långsamt att varje ord fick tid att höras och sedan tona bort innan nästa följde på det förra.
"Ute på fältet,
gick härarna."
Fingrarna gled över strängarna och en klingande kaskad av dova toner föll från den gyllene harpan. Mannen lät dem ebba ut och tog sedan sträng för sträng med fumliga fingertoppar.
"Herrar tu,
hirdemän och hov,
höjde till skyn,
blanka stål.
Där uti dimman,
rann bäckarne.
Blodets sång,
rodnande vatten,
sköljde förbi,
fallna män.
I diset allen,
ljöd tonerna.
Ensam kvar,
i sörjande vaka,
korpars hår,
sångers man."
Den sista tonen blandade sig med hans röst och ord så som musik gled ut i den för blickar ogenomträngliga bleka dimman. Han tyckte sig ana en rörelse där, höra ett plågat stön från varje död kropp. För varje ton han inte tog fanns de dödas röster att ta dem istället. Ångestfylld begynte harpolekaren spela ännu en sång för att döva andarnas ord och han hyllade båda sidors stridande. För varje soldat i raden av stålkläda föll ock en krigare ur sitt eget led, och spelarens kinder vättes av tårar när liven spilldes utan nåd. Om igen såg han för sitt inre öga hur hans springare kastades till marken av en tung spjutspets och hur han omedelbart fann sig i kaoset av vapenslammer och smärtfyllda rop.
Med armen om harpans förgyllda träram och svärdet i handen banade han sig väg mot herrens baner som ännu svingade sig högt ovan marken, piskade luften med sin snärt och gjöt mod i männen som trängdes runt det. Allt för att försvara den rustningsklädde ståthållaren på en natt svart häst innanför ringen av lansar och svärd.
Men allt detta var borta nu. När denna andra sång kom till sitt slut gjorde spelemannen inget uppehåll för att lyssna till de fallna utan slog genast an en ny melodi, vars livliga toner skar sig mot det blodbestänkta gräsets dystra färg. Grått var gräset, vit var dimman; svarta av sorg var mannens ögon. Tonerna letade sig bort i skymningens dunkel och de spridda facklorna fick till synes större kraft att lysa vägen i diset.
Ett gott stycke därifrån red en ensam krigare upp på en låg kulle där gräset fortfarande vajade högt och frodigt. Det hade ingen färg, men att det inte trampades ned av stålskodda hästar var nog för att ge honom nytt liv. Den vita vapenrocken hängde i trasor över den blodiga brynjan och med en pansarklädd hand slet ryttaren bort tygstycket, lät det fladdra i hans hand för ett ögonblick innan det släpptes löst för vinden.
Han stirrade genom hjälmens ögonspringor och försökte med blotta viljan tvinga undan dimman från sänkans mitt. Ljudet av klagande toner höjde sig högt ovan jorden och nådde också mannen på sin trötta springare. Men han hade inte styrkan att åter igen bege sig ned i denna dödens djup och leta efter harpolekaren, även om han gissade att de hade haft en gemensam herre.
Med en djup suck drog han i tyglarna och styrde hästen bort från kullens topp och ned på andra sidan. Gräset böljade för vindbyarna och liknande ett hav i raseri. Men krigaren och hästen brydde sig föga; har man sett den sista vägen öppna sig för ens fötter kan inte ens det mest stormpiskade vatten hindra en sann kämpe.
I väster sjönk en glåmig solhalva ned bak horisonten och lämnade dem i ett kallt kvällsljus. Harpans sång tystnade för sista gången.
Folktro
Han satt på trappan framför den breda dörren in i det lilla huset. Halmtakets gulbruna, mjuka färg var i gryningsljuset mer grått och livlöst, och från den låga skorstenen kom inga slingor av rök längre. Skogens bryn omgav stugan och den runda gårdsplanen på alla sidor utom rakt ut från trappan där mannen satt, med blicken fäst på ängen på andra sidan grusvägen. Den tidiga morgonens dagg fuktade den annars torra, spruckna vägsträckan och i motsats till halmen på taket tycktes vägen leva upp igen, innan den försvann bort bakom den utskjutande skogen till höger. Än längre bort, bortom ängen, väntade skogen på nytt. Tät och ogenomtränglig stod den där, gran och fura sida vid sida.
Mannen sneglade för ett ögonblick upp mot den mörka himlen; i öster hade himlen fått en grå färgton som sade att solen närmade sig horisonten, men att det skulle dröja än innan den nått så långt. Hans läppar kröktes i det allra minsta av leenden vid tanken på detta. Så såg han framåt igen, tittade på dimslöjorna som rörde sig över det glittrande gräset på andra sidan. Om han kisade kunde han se de små figurerna dansa från dimsjok till dimsjok och med sina små munnar forma tysta ord och skratt. Om han ansträngde sig kunde han nästan höra deras nätta fotsteg över gräset, som trots dansen inte rörde sig mer än för den lätta morgonbrisen.
Men han var inte ensam. I ögonvrån anade han mer än såg det krumryggade trollväsendet som från en dold lega intill en mossig sten iakttog älvadansen. Sakta, sakta vred mannen på huvudet och såg på dess uppenbarelse. Dess långa öron hörde förvisso betydligt mer än vad han kunde med sina, och de djupt liggande, bottenlösa ögonen såg också alla de färger och former han själv inte kunde se. En knotig grangren tjänade som käpp åt trollet, för nu såg mannen också det toviga skägget under en krokig näsa. Guldringen i trollets öra var matt och glittrade inte i det skumma ljuset, trots att dagen kom närmare för varje hjärtslag.
På den lilla ängen böljade dansen vidare och vidare; dimman gled upp på vägen och i samma nu följde älvorna med den upp på det våta gruset. Deras lätta steg och små fotsteg snuddade vid det och rasslet av enskilda korn var det enda som kom från dem. Inga steg sattes riktigt på vägen, inga nakna tår flyttade gruskornen från sin plats. Inga mer än de enstaka korn som rullade än hit och än dit för älvornas dans. De var som spunna ur intet.
Han kunde inte säga hur länge han suttit där och förlorat sig i sagan som spelats upp för hans blick. En rosa strimma längs horisonten vid grantopparna gav dimman ett pärlemorskimmer som ingen pärla kunde hoppas få, och älvornas dimskrud fick med ens liv och lyster. Än vildare blev deras dans och även vinden gav sig in i virvlarna. Fram och åter dansade de, nätta kvinnoväsen som inte fruktade vare sig man eller troll.
De var nära nu, så nära att han kunde se deras spetsiga öron sticka ut mellan hårlockarna av silver och guld och den nakna, genomskinliga huden lysa under solens första strålar. På himlen övergick det rosa i gyllene rött och den allra tunnaste av solstrålar letade sig ned mellan grenarna på en hög gran. Men han tittade inte åt detta, för allt han såg i nuet var älvornas dans på gårdsplanen framför honom. Till och med det lilla trollet hade vågat sig längre fram för att få en bättre blick av de näpna varelserna i dimman.
Men nu kom dagern hastigt och solen vann snabbt styrka bakom trädtopparna. Dansen blev till en flykt från den och älvornas skönhet blev tärd och jagad. De drog sig undan mot trädens skydd och tog dimslöjorna med sig in i mörkret under tätt hängande granruskor. In i varje skrymsle och vrå tog de sin tillflykt, utom en enda sista liten älva. Knapphändigt skyld för världens blickar dansade hon långsammare och långsammare. Stegen förde henne runt och runt i skuggorna som ännu inte värmts av solen och i hennes blick fanns skräcken för just denna. Ingen älva, så dold i dimma hon må vara, klarar dagens solstrålar och ljus. Då försvinner hennes skönhet och sagan blir blott ett vackert minne.
I en sista virvel av ljus och pärlemordimma smet hon in under husets stadiga trävägg, in i mörkret därunder för att gömma sig tills en ny gryning kom. Mannen reste sig långsamt från sin plats, ty han hade blivit stel av den kalla stenen på trappan. Den plötsliga rörelsen fick trollet att skrämt försvinna in i skogens dunkel igen. En sista glimt av soltrålar på guld var vad mannen såg, och ett skägg som fladdrade i den tilltagande vinden. Så gick han ut på vägen för att i vanlig ordning se bort längs vägkröken. Skogen var fortfarande tyst och stilla; en gren som knäcktes var ett onaturligt högt ljud för ett kort ögonblick, sedan blev allting tyst igen.
Tillfreds med den lovande morgonen vände mannen på klacken och gick med långa steg tillbaka till huset. Hans stövelklackar skrapade mot trappan och han fick huka sig för att komma in genom den låga dörren, men väl inne kunde han blicka ned på den lilla figuren som kurade på bädden i hörnet. Hennes långa blonda hår var utslaget över fällen som täckte henne från axlar till fötter och stödd på armbågarna tittade hon sömnigt på honom. Ett litet leende lekte på de mjuka läpparna och han kände igen glimten i hennes ljusa ögon.
Han satte sig på bäddkanten och tittade ned på henne, smekte de långa hårslingorna av guld som lade sig likt en solfjäder kring hennes huvud. Hon log igen, bredare den här gången och drog undan fällen för att göra plats åt honom, och han log tillbaka i det han drog av sig den tjocka skjortan han burit ute. Stövlarna och hosorna fick göra den sällskap på stolen intill fönstret. Än var det långt kvar tills det var dags att stiga upp...
Tjärnen
Tjärnen glittrar svart och mörk,
ett bråddjup utan botten,
och i brynet dansar naken älva,
ser inte faran i nattens vatten.
Jag tittar ur dunklet av huvan,
ser vad hon inte kan se,
och ej heller tycks hon se mig,
trots min varning för nattens sjö.
Dimmiga tår så nära brinken,
hon dansar utan bekymmer,
och frestar mig att lämna skuggan,
för en dans med naken skönhet.
Men mellan träden glittrar solen,
och älvan skyggar för ljuset,
ty sagor har ingen plats i dager,
blott gryningen är deras timma.
Tjärnen glittrar svart och mörk,
men i djupet utan botten
vilar naken älva i stilla ro,
för att dansa en annan afton.
En sista stund
Mannen slog an strängarna i harpan och dess spröda toner flög ut över fältet. Dimman hade lagt sig i mjölkvita stråk och skylde barmhärtigt nog de döda och döende, men här och var fladdrade ensamma facklor som istället gav diset en skimrande rodnad. Mannen satt på en fallen trädstam, mörk av regn och blod, men varken fukten eller den klibbiga lukten bekom honom. Över mannens axlar föll korpsvarta lockar i blöta testar och vad som en gång varit ett fagert anlete var nu vanprytt av mörka ärr och ett sorgens mörker. Han var harpolekaren som följt sin herre ut i strid och nu blivit ensam kvar. Med såriga fingrar plockade han sakta tonerna till en sång som objuden kom till honom, aldrig nedtecknad och aldrig hörd.
Både vapenrockens benvita tyg och en gång glittrande ringbrynja var sönderrivna och hålen gapade blodiga, fransiga, illdåd av kniv och svärd. Vid hans fötter låg den naggade klingan tillsammans med resterna av en blankputsad träsköld. Stålkanten var splittrad och hängde sorgset ned från sin plats kring träkärnan och mittbucklan som en gång speglat solens flammor var sönderslagen. Då och då föll en tung regndroppe med ihåligt ödslig klang på den spräckta hjälm som var slängd åt sidan; remmen var hal av blod och svett och skulle aldrig igen hålla den rikt smyckade hjälmen på plats.
Så tätnade plötsligt dimman och stora sjok av dess vita massa sköljde in över mannen med harpan, där han satt bedövad på sin trädstam. Blott fingrarna rörde sig mjukt över varje sträng och framkallade en bitterljuv klagolåt för de fallna krigarna på fältet. Med en så perfekt stämma höjde spelemannen rösten till sång, att det inte gick att skilja ut var instrumentet började och rösten tog vid. Han sjöng så långsamt att varje ord fick tid att höras och sedan tona bort innan nästa följde på det förra.
"Ute på fältet,
gick härarna."
Fingrarna gled över strängarna och en klingande kaskad av dova toner föll från den gyllene harpan. Mannen lät dem ebba ut och tog sedan sträng för sträng med fumliga fingertoppar.
"Herrar tu,
hirdemän och hov,
höjde till skyn,
blanka stål.
Där uti dimman,
rann bäckarne.
Blodets sång,
rodnande vatten,
sköljde förbi,
fallna män.
I diset allen,
ljöd tonerna.
Ensam kvar,
i sörjande vaka,
korpars hår,
sångers man."
Den sista tonen blandade sig med hans röst och ord så som musik gled ut i den för blickar ogenomträngliga bleka dimman. Han tyckte sig ana en rörelse där, höra ett plågat stön från varje död kropp. För varje ton han inte tog fanns de dödas röster att ta dem istället. Ångestfylld begynte harpolekaren spela ännu en sång för att döva andarnas ord och han hyllade båda sidors stridande. För varje soldat i raden av stålkläda föll ock en krigare ur sitt eget led, och spelarens kinder vättes av tårar när liven spilldes utan nåd. Om igen såg han för sitt inre öga hur hans springare kastades till marken av en tung spjutspets och hur han omedelbart fann sig i kaoset av vapenslammer och smärtfyllda rop.
Med armen om harpans förgyllda träram och svärdet i handen banade han sig väg mot herrens baner som ännu svingade sig högt ovan marken, piskade luften med sin snärt och gjöt mod i männen som trängdes runt det. Allt för att försvara den rustningsklädde ståthållaren på en natt svart häst innanför ringen av lansar och svärd.
Men allt detta var borta nu. När denna andra sång kom till sitt slut gjorde spelemannen inget uppehåll för att lyssna till de fallna utan slog genast an en ny melodi, vars livliga toner skar sig mot det blodbestänkta gräsets dystra färg. Grått var gräset, vit var dimman; svarta av sorg var mannens ögon. Tonerna letade sig bort i skymningens dunkel och de spridda facklorna fick till synes större kraft att lysa vägen i diset.
Ett gott stycke därifrån red en ensam krigare upp på en låg kulle där gräset fortfarande vajade högt och frodigt. Det hade ingen färg, men att det inte trampades ned av stålskodda hästar var nog för att ge honom nytt liv. Den vita vapenrocken hängde i trasor över den blodiga brynjan och med en pansarklädd hand slet ryttaren bort tygstycket, lät det fladdra i hans hand för ett ögonblick innan det släpptes löst för vinden.
Han stirrade genom hjälmens ögonspringor och försökte med blotta viljan tvinga undan dimman från sänkans mitt. Ljudet av klagande toner höjde sig högt ovan jorden och nådde också mannen på sin trötta springare. Men han hade inte styrkan att åter igen bege sig ned i denna dödens djup och leta efter harpolekaren, även om han gissade att de hade haft en gemensam herre.
Med en djup suck drog han i tyglarna och styrde hästen bort från kullens topp och ned på andra sidan. Gräset böljade för vindbyarna och liknande ett hav i raseri. Men krigaren och hästen brydde sig föga; har man sett den sista vägen öppna sig för ens fötter kan inte ens det mest stormpiskade vatten hindra en sann kämpe.
I väster sjönk en glåmig solhalva ned bak horisonten och lämnade dem i ett kallt kvällsljus. Harpans sång tystnade för sista gången.
Vampyrens ord
Eld,
du har tänt en eld i mig,
flammor som inte går släcka.
Törst,
den plågar mig svårt,
saknad som inte får finnas.
Klor,
ni river och sliter i mig,
äter mig från insidan och ut.
Gå,
se till att gå din väg,
innan tiden helt rinner bort.
Blod,
jag vill ha ditt varma blod,
känna rött järn värma mina läppar.
Blodlystnad
Ja, det här är en lite mer skräckorienterad sak jag skrev igår. Fick ett ryck och en idé och så blev det som det blev. Helt i min anda om att man ska och får skriva det man vill skriva. =)
Somliga kallar det en dryck, andra ser det som ett enda objekt och föda. Åter andra tänker inte på det alls; de tar det de vill ha och vill inte veta vad det är de egentligen gör. Sedan finns det sådana som jag, som min älskade och kanske några till bland oss, som betraktar det som liv. Vi har liv, vi tar liv, vi får liv. Det blir en enda cirkel när vi istället tvingas att ge bort det till "de andra" som finns runt omkring. Fanns inte vi skulle energin som krävs för att skapa rörelse inte heller finnas.
Liv, jag vill ha dig!
Jag böjde hennes huvud åt sidan, blottade den bleka halsen och kunde se ådrorna under den vita huden som lila streck. En ofrivillig ryckning i mina läppar och käke i motsats till en helt medveten rörelse när hörntänderna blev längre och spetsigare. Hon stönade i mina armar, stönade upphetsat för var gång jag på nytt trängde in i henne. Den billiga slampan var ung och hade inte kostat mig mycket. Det här är Moskva, slyna, du kommer inte att få mer än så i framtiden heller. Jag ändrade mig och tänkte att hon inte hade någon framtid.
Ung och klädd som alla de andra hororna på gatan hade hon plötsligt stått där framför mig. I blicken fanns den där utmaningen och bönen om att få göra mig till lags.
"Jag får vad jag vill ha?" hade jag frågat henne och för en halv sekund hade det glittrat till av girighet i hennes blå ögon. Hon var kanske nitton år, kanske tjugo. "Allt jag vill ha?"
"Vad du än vill", spann hon och öppnade jackan framtill för att visa upp sina bleka bröst. Vad jag än ville ha så länge det gav henne rubel.
Vi hade gått till ett litet rum i närheten, ett kyffe med trasiga väggar, trasig dörr, trasiga fönster och allt annat var också trasigt. Madrassen hade så många hål från råttorna att det knappt fanns någon stoppning kvar. Hon hade klätt av sig, sakta, mekaniskt utfört rörelserna som skulle göra mig upphetsad. Visst var jag upphetsad, men hon bedrog sig när hon trodde att det var för hennes skull.
Den unga skökan hade smekt sina bröst och ned över magen medan jag själv klädde av mig. Vi som inte är "de andra" kan vara lite som vi vill; min mage var platt och musklerna tydliga, bröstet krusade sig när jag slängde mina plagg åt sidan. Jag lade mig ovanpå henne och hon låste fast mig med sina ben runt min rygg. Hon var våt och synbart villig, blicken var död och ointresserad.
Så var vi där, vid ögonblicket när jag smeksamt förde hennes huvud åt sidan, kysste huden på halsen och kände pulsens dunkande mot mina läppar. I det skumma ljuset gissade jag att huggtänderna glittrade. Den unga kvinnan stönade högre när jag ökade takten, madrassen rörde sig fram och tillbaka och... Jag bet henne.
Hon förstod inte vad som hände först. Helt borta i ruset av alla ämnen som rusade runt i hennes kropp när hon kom var för mycket och samtidigt innehöll mitt bett något som fick henne att slappna av. Genom åren hade jag lärt mig att tygla detta, lärt mig att pressa bort rusmedlet som bedövade henne. Vad fanns det för liv att ta om hon bara låg där?
Slynan började kämpa, slog mig över ryggen och rev med långa filade naglar upp sår över hela min rygg. Smärtan gjorde det hela än bättre. Flämtande slet jag bort munnen från det flödande blodet och pressade mig mot henne, tryckte mina kladdiga läppar mot hennes i en röd kyss. Det varma livet i min mun var tjockt och smakade av sött järn. Jag svalde den ljuvliga drycken med en våg av tillfredsställelse; flickan var mjuk på mer än ett sätt, mjuk i smaken, mjuk inuti. Hennes liv var lent när jag smekte över de två små såren som ymnigt flödade av det röda.
"Ditt liv", väste jag till henne och hon kämpade hysteriskt för att komma loss. "Jag vill ha dig!" Jag tryckte hennes huvud åt sidan och bet henne igen, trängde in i henne från två håll och drack av hennes liv. Så... underbart...
I am a poet and writer
I am a poet,
and I am not ashamed to be,
thus I am a writer,
and it means a lot to me.
A world of words I make,
painting it with a loving hand,
a feeling of trust I shape,
traveling to a distant land.
Hours and days I spend,
what other use of time have I?
Heroes of ancient lore,
they pass as truth, yet are a lie.
My hand is a hammer,
I forge the rules of Life,
this world of only make-believe,
I carve it with a knife.
I am a poet,
making words come true,
and I am writer,
thus I leave it freely for you.
Du
för allt som inte var jag,
och jag tyckte om det.
Du visade mig världen,
den som jag aldrig såg,
visade vägen till den.
Långa nätter väntade jag,
för att känna dig mot mig,
så ljuvt då det blev av.
Alltid var det en väntan,
men väl värd att utstå,
för du var världen jag ville ha.
Kort och gott inspirerad av den värld jag fick öppnad för mig...
Dikt: "Vill inte"
Vill inte andas,
för jag känner inte din doft.
Vill inte se,
för jag kan inte ligga vaken,
och titta på dig när du sover.
Vill inte vara,
för jag saknar dig så mycket.
Vill inte ha,
för allt jag bryr mig om är du,
och att du är lycklig.
Vill inte höra,
för jag kan inte lyssna till din röst.
Vill inte känna,
för jag vill bara hålla om dig,
och älska dig för evigt.
Så förgås hon...
Jag kände det som om mina ögon borde lysa i den klara natten. Stjärnorna gnistrade högt där ovan och det enda verkliga ljus som fanns var det svaga skenet från gatlyktorna. Löven i syrenhäcken på min vänstra sida prasslade ikapp med trädens susande på höger. För att inte förlora henne ur sikte skyndade jag på stegen och kom upp på backkrönet precis när hon gick genom korsningen. Jag gick ännu snabbare.
Ljudet av mina svarta skinnskor mot asfalten tonade bort och inga steg hördes längre. Andetagen blev djupare och jag insåg att jag nästan flämtade. Läpparna darrade och fingrarna kröktes likt klor under mockajackans skyl. Vindens viskande dog också bort och allting blev onaturligt tyst. Jag var ljudlös. Ändå hörde hon mig, såg sig över axeln och jag kunde se rädslan stråla ut ur den där blå blicken likt tusen solar. Jag njöt.
Hon försökte skynda sig, försökte springa ifrån mig i de där nätta små vita sakerna som hon bar på fötterna. Jag var inte sen att hinna ifatt henne och grep henne om överarmarna, höll henne fast och tvingade henne att se på mig, se in i mina ögon och ljuset däri. Om det nu fanns ett, men hur det än var med den saken så blev hon stilla, frös som en isstod och jag tittade på henne. Mätte henne. Åtrådde henne. Åt henne.
"Hur mycket är klockan?" viskade jag tyst, tystare än vad som kunde höras. Orden lät ihåliga, meningslösa. Leendet på mina läppar var en artig, stel grimas. "Vi får se efter."
Jag drog undan jackan på hennes vänstra underarm, smekte den nästan upp mot armbågen och förrde den tunna handleden till min mun. Trevande, smakande kysste jag lätt den vita insidan av handleden. Doften av hennes parfym var överväldigande, men än bättre var smaken av hennes hud mot min tunga. Min andning blev tyngre och om ögonen lyst förut borde de ha flammat av upphetsning nu.
Med mina starka händer och armar var det en lätt sak att kränga jackan av hennes axlar och samtidigt hålla henne fast. Jag befriade mig från min egen jacka också; den vita t-shirten stramade över skuldrorna, nästan genomskinlig under nattens lyktor. Vad jag trott var en svart kjol visade sig vara en ärmlös klänning i något tunt, luftigt tyg. Hon darrade nu, skakade i hela kroppen men sade ingenting. Hon var så tyst, men varje andetag hon tog lät som åska i mina öron. Nej, de var åskan, ett muller som fick mig att darra också.
Långsamt, långsamt kysste jag hennes vita arm, den tunna huden i armvecket och upp mot axeln. En ljudlös snyftning fick henne att skaka till i mina armar och jag smekte henne över håret, de där blonda slingorna som föll likt spunnet guld mellan mina fingrar. Likt en älskare trevade jag med min hand över hennes rygg, gled med lätta fingertoppar över den mjuka huden, nedåt, nedåt, över den fasta rumpan och sedan över en rundad höft. Mina fingrar vandrade, tassade, smekte sig ned mellan hennes ben och jag kände makten jag hade, makten att låta henne njuta. Hela hon var så mjuk i min famn, doftade så underbart. Smakade så gott.
Jag kysste hennes bleka axel och kind medan mina händer alltjämt utforskade hennes kropp. Mina tänder nuddade hennes örsnibb, min hand fann en väg in under klänningen och kom åt de späda skuldrorna. Mina läppar snuddade vid halsen, mina fingrar smekte hennes silkeslena underliv. Hon ryckte till och drog ostadigt efter andan. Makten var verkligen min.
"Min." Jag andades ordet i hennes öra, lekte med hennes kropp och sinne. Hon andades betydligt snabbare nu. Jag lät ett finger glida plågsamt sakta mellan hennes lår och hon kastade tillbaka huvudet, njöt ofrivilligt när jag smekte hennes innersta väsen. Blottad. "MIN!"
Mina tänder bet in i den vita huden precis där halsen övergår i axeln, slet i det levande köttet. Blod så varmt att det borde ha brunnit, flammat, forsade ut över hennes vackra bröst och mig. Jag drack av det, sög i mig essensen av liv som rätteligen var min! Den mörka vätskan värmde mig och jag slutade andas. Drack bara av henne, fortsatte stimulera hennes underliv med en hand och höll henne mot mig med den andra. Hon skakade i kramper, flämtade, snyftade högt. Jag tog den lediga handen från hennes rygg och lade den över hennes mun.
Drack ännu mer av blodet som nu saktat ned till en rännil. Något varmt och vått rann ned över mina fingrar och jag insåg att hon grät. De salta tårarna letade sig nedåt, mot hakan och därefter ned till hålet som jag öppnat i hennes skal för att kunna suga i mig av det ljuva livet i ådrorna. Så tog jag munnen från såret och slickade mig om läpparna. Smaken av henne, den röda smaken av järn och vad nu blod innehöll. Med tungan lätt tryckt mot den ljusa hyn slickade jag i mig det som runnit ut över hennes bröst. Det fanns ännu lite liv i henne; när jag drog sönder klänningen och tungspetsen gled över bröstvårtan darrade hon till, svagt men kännbart. Kanske njöt hon fortfarande av det jag gjort tidigare.
Handen mellan hennes lår var våt och jag tog ånyo rollen som en älskare, smekte lätt med hela handen i henne, i den hala skåran som fanns där och hon flämtade, skakade, njöt. Jag njöt av att hon njöt. Elden i mina ögon falnade, det kände jag, tillsammans med det som lämnade henne. Försiktigt lade jag ned henne på den svarta asfalten och såg på henne. Var är min jacka? Jag såg mig om och upptäckte den bland buskarna till vänster om vägen. Syrenerna doftade, gott kanske, men de var utan doft i jämförelse med den underbara skapelsen framför mina fötter.
"Tack." Viskningen var det enda som blev kvar när nattens ljud kom åter och allt som fanns var en flicka, en väg, utan liv.
