Skrivabstinens! Ja, och så hemma då... Och lite smått
Starkast var känslan i onsdags tror jag. Då satt jag i en tvåstolslift upp mot mittstationen i Sölden och kunde nästan känna smaken av orden som liksom av sig själva föll ned på pappret. Bokstäver ger jag inte ett vitten för, men orden som de bildar är något speciellt. Nu minns jag inte riktigt vilket ord det var jag tänkte på, men det var ett eller två som jag satt och grunnade på. De var rätt enkla och utan någon djupare innebörd, men de var av det slaget att man kan säga mycket med dem. Det är ett problem med folk idag har jag märkt; man måste förenkla och därigenom förlänga många saker för att de ska förstå.
Jaha, efter några minuter av fundering kommer jag dessvärre inte på ett bra exempel på ett sådant ord. Men de finns, så mycket är säkert, de där orden som innehåller en uppsjö olika saker i bara en enda del. Kanske beror det på hur jag ser på orden, men jag tror nog att de flesta som är lite vana vid att skriva tänker på det på samma sätt. Ett ord är inte bara bokstäver, det är en bild på samma gång (jag vet, jag har pratat om det också).
Annat nytt vid fronten är ju att jag kommit hem just i dag och så gott som hunnit färdigt med min "Ett dödens näste". För den som inte vet vad det är så kan jag säga att det är en rätt enkelt skriven science-fiction-berättelse som inspirerats av Alien, Starship Troopers, StarCraft och lite diverse annat. Det finns någon likhet med Terminator också tror jag, men det var en slump faktiskt. Nu när jag skriver om mitt skrivna verk inser jag att jag inte brukar prata så mycket om det jag gör... Kan förklara det strax.
Den här "Ett dödens näste" är i alla fall en kortare längre text på knappa 50-talet sidor. Den är så gott som avslutad på 47 tror jag och det kommer inte att krävas särskilt mycket mer för att helt avsluta den. Lite kuriosa är att en novell definieras som "en kortare text på 0-50 sidor" så det ser ju ut att bli en novell när allt kommer om kring. Vad som kommer sedan är "roman" antar jag.
Ska jag vara ärlig är jag rätt stolt över hur den har tagit form under tiden. Som många andra saker jag börjar skriva på har jag inte haft någon färdig plan eller helhetsidé alls. Det har bara börjat som en lös tanke och så blir det tre-fyra sidor. Här kommer det knepiga för många; de skriver sina tre sidor men kan inte få det längre. Då kommer de och frågar hur jag lyckas skriva så långa saker. Svaret är enkelt men ska inte tas upp här så vi återgår till vad jag tänkte säga. Den här SF-texten har blivit något att öva med, att pröva nya grepp och sätt med. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men hur man än ser på det så är det övning och övning är bra.
Vad är då poängen med denna text? Ingen! Det är något jag gör för mitt höga nöjes skull. =) Konceptet är enkelt, jag har inga krav alls, skriver när jag känner för det och som en bonus gillar läsarna det. Dessa "läsare" finns lite varstans kan man säga; vissa läser det frivilligt, andra läser det för att jag helt oförskämt ber dem om det. =P
När jag tänker efter lite så skulle det nog bli en rätt bra film av den. I stort finns det en bra upptakt, en vettig mittendel och ett slut som få de västerländska Hollywoodälskarna att gråta av lycka. Just det, det hela är i en rätt klassisk tappning. Dessutom funderar jag på att göra det till en veckoföljetong här på bloggen med en eller två sidor per vecka. Då har ni att göra. =)
Mitt andra jobb, och antagligen det sista eller vad man ska kalla det, är så klart min bok. Som en lite bättre uppdatering på den fronten kan jag ge en liten rapport här: Om jag öppnar dokumentet och tittar på det nu står räknaren på 256 sidor, tror jag. Det är långt, det är jag medveten om, men ett slut på den texten skulle antagligen ge ett resultat på ~300 sidor. Så varför tar jag bara inte tag i det?
Ja, om sanningen ska fram så är dessa dryga 40 sidor inget problem för mig att skriva på några veckor. En bra timme ger tre sidor och i snitt kan jag nog hålla en "fart" av två sidor per timme. Det är alltså bara en fråga om 20 timmar och det kan jag lätt ordna på den tiden. Men, och här kommer det stora problemet: Det är inte vad jag vill ha.
Texten i nuläget är sådan att jag kan avsluta den på runt 300 sidor och sedan påbörja nästa bok för att helt nysta upp storyn. Min idé är som vanligt att avvika från gängse skick och bruk och låta det bli två böcker. Jag vet inte om det finns ett ord motsvarande "trilogi", men "duologi" låter lite dumt att säga. Hur som helst var det grundidén. Nu vet jag inte om det blir så för efter att ha läst igenom hela texten har jag börjat tänka till lite. Från början ville jag ha en bok som var okomplicerad och fokuserad kring själva karaktärerna. Tyvärr drog det iväg lite och jag utvecklade världen, byggde städer och länder och i stort hade väldigt roligt, men det blev lite för mycket. Således har jag nått det stadie där jag kallar dessa 256 sidor för "ett utkast"! =)
Nu vet jag vad en del tänker, något i stil med "han är ju galen", men ja, så kan det vara ibland. Eller så tänker ni inte så alls, vad vet jag egentligen om det. De flesta brukar skygga för tanken att jag skrivit ett dokument på 256 sidor så grejen att börja om från början borde ha samma effekt, eller hur? =P För det är planen, att börja om och ta bort det jag inte vill ha med och lägga till det jag vill ha med. Lätt och ledigt.
Nå, jag kan tro att ni vill ha ett skäl också. Anledningen till att jag beslutat mig för en så drastisk omarbetning är helt enkelt att det finns för många "fel" med den nuvarande texten för att jag ska kunna rätta den. Givetvis kommer jag behålla den som den är nu (det vore ju ren idioti att slänga bort den!) och sedan börja på ett nytt dokument för den riktiga boken. Vissa saker i Version 1 är rent dåliga och andra vill jag helst inte ha med. Inledningen är ett väldigt bra exempel.
Läsaren kastas in i handlingen med en häftig händelse och perfektionist som jag är kan jag inte tillåta mig att använda ett sådant billigt knep för att få med läsaren. För det är det nämligen. Att börja en text med en händelse är en grundläggande teknik för att rycka med läsaren och få honom/henne att fortsätta läsa. Varför då inte använda det? Ja, för att jag helt enkelt anser mig stå över sådant. Jag har en mycket bättre idé nu som jag gillar bättre än det som händer här. Å andra sidan kan man argumentera för att det alltid händer något, men just detta knep går ut på att man tar en lite större sak, ett krig, någon som dör, osv.
Jag tror ni förstår bilden av arbetet som ligger framför mig. Innan jag tar itu med detta så ska jag göra färdigt en eller två lösa texter, däribland "Ett dödens näste". Sedan bär det iväg och då ska jag inte visa det för någon förrän det är klart. Något undantag blir det kanske, jag är rätt svag när det gäller att hålla inne helt med en sådan idé och dessutom kan det vara bra med lite input.
Utöver dessa två större projekt har jag givetvis flera småsaker som jag kan arbeta vidare på om jag vill. En summering kan låta skrytsam, men jag har några texter på drygt tio sidor och en på engelska på åtta eller nio. Jag har märkt att de korta texter som jag avslutar är som mest fem sidor, medan det jag får svårt att avsluta stannar någonstans vid tio eller mer. Det är dessa som kan läggas ut åt alla håll och växa sig till 40-50 sidor, om jag bara lät dem göra det.
Lite tvingad känner jag mig dock att säga något om min resa/hemkomst. För den som inte visste det har jag varit borta i Österrike en vecka och åkt skidor i Sölden. Det var trevligt, men jag måste tillstå att jag trivdes bättre i sällskapet på sportlovet. Förmodligen beror det på att jag kände fler där, för den här veckan har inte varit tråkig eller händelselös på något sätt, tvärtom. Påskresan är alltid fylld av härliga aktiviteter, men jag saknade de andra resenärerna lite.
Det här var också fjärde gången jag var i Sölden så systemet börjar bli lite väl bekant. Det var inte "Åh, det här stället är bra ja!" utan mer "Just det, så såg det ut här...". Men det var ju mitt val och ingen annans att följa med. Jag har åkt en massa fin offpist och insett att mina skidor är lite illa lämpade för det, men kul var det. =)
Nu är jag hemma igen och ska börja jobba från och med söndag. Framöver kommer det att bli mycket jobba för min del då jag vill dra in mycket pengar till lägenheten. Ha överseende med detta så ska jag försöka träffa alla kompisar också!
Tunnelbanetankar
Vad jag tänkte komma fram till är att jag har rätt mycket tid att tänka över saker och ting när jag kör tågen. Det finns liksom inte särskilt mycket att göra när man väl kommit förbi den punkt när tågen kräver hela uppmärksamheten. Ett trevligt nöje är att betrakta folk på stationerna; det finns alltid någon konstig typ, någon söt flicka eller helt enkelt bara någon med en underlig väska. Sådant kan man se på dagarna och ett tag in på kvällen, men när det börjar bli sent en vardagkväll är det inte så många som åker tunnelbana längre. Det är då man börjar tänka på annat...
I söndags var senaste jag jobbade för jag var ledig igår måndag. Det var en bra arbetsdag faktiskt, kort och utan några större ansträngningar för att få trafiken att gå som den skulle. Jag hade också fyllt mobilen med en massa trevlig musik som jag kunde sitta och lyssna till och på det hela taget var det en bra dag. När jag satt och körde mitt sista tåg så kom jag på att jag skulle försöka definiera "tid" för mig själv. Inget lätt ämne, det medges, men det var ju just det att man har en del tid över...
Det första jag kom fram till var egentligen något som är rätt välkänt. Om man frös ned allt till den absoluta nollpunkten så skulle tiden stanna, eftersom atomerna slutar röra på sig och inget förändras. Tid är alltså rörelse, men då måste också rörelse vara tid. Detta fick mig att grubbla lite, för hur skulle man då egentligen se på det här med sekunder? Nu är ju en sekund bara något vi uppfunnit för att förstå tiden och ha någon slags mer exakt angivelse än solen. Mina problem började när jag insåg att saker och ting går olika fort hela tiden. Om tid är rörelse och rörelse är tid, och så kommer det rörelser som har olika hastighet? Där blev det krångligt.
På just den frågan finns det nog inget bra svar tror jag. Det är här som relativitetsteorin börjar göra sig gällande om jag inte minns fel från skolan. För att inte göra det onödigt komplicerat beslöt jag mig för att det finns en konstant som man hänvisar till, t ex jorden, den allmänna saken som vi bor på. Men resonemanget är inte helt orimligt ändå, för det sägs ju att tiden börjar gå långsammare när man rör sig snabbare än ljuset...
Så här långt hade jag kommit efter någon timmes funderingar och jag var på det hela taget rätt nöjd med vad jag uppnått; delvis var det förströelse på ett annars rätt ensidigt jobb, delvis var det rätt roligt att ge sig på ett sådant ämne. =)
Vad kom jag då fram till? Ja, efter denna timme av rätt meningslöst flummande så fick jag fram slutsatsen att tid är händelser. Om inget händer, inget alls, då står tiden stilla. Man skulle också kunna kalla det förändring, men det är nu bara en synonym i det här fallet. Således: Tid = Rörelse = Händelser.
Det var något mer jag tänkte jag skulle skrivit här, men i vanlig ordning så tycks jag ha glömt vad det var. Jag borde nog skriva ned sådant...
"Acceptansen"
On and on... Idag måndag började de med en ny artikelserie som handlar om hur unga ser på livet efter 20. Jag läste rubriken först och tänkte att det kändes ju väldigt aktuellt. Så jag slog upp tidningen, bläddrade hastigt fram till rätt uppslag och läste igenom texten. Det som slog mig först var den oerhörda acceptansen som tydligen finns där ute. För att göra detta klart ska jag göra ett litet stickspår.
"Acceptansen" som vi kan kalla fenomenet är att man finner sig i de föreskrivna reglerna, de nedslitna hjulspåren i samhällets snöslask. Det ska vara på ett visst sätt och man finner sig i att så är det bara. Exemplet de hade i tidningen var en tjej på 22 år som hette Ylva om jag inte missminner mig. Hon läste ryska med internationell ekonomi som övergripande studiesyfte. Jag vet inte säkert om det var för att hon gillade Ryssland och ville jobba där eller om hon helt enkelt bara tog det. Detta framgick nämligen inte helt klart, eller i varje fall inte för mig. Och då är vi tillbaka i Acceptansen. Vår vän Ylva har nämligen funnit sig i att det kanske inte är vad hon vill göra, men det är nog bra att göra så i alla fall. "För sakens bästa hålla med" sjunger Bo Kaspers Orkester i låten "Dansa på min grav". Just den frasen låter väldigt bra.
Jag började tänka på det där när jag hörde låten för någon vecka sedan. Som ung förväntas jag vara hungrig och ambitiös. Jag ska hinna med att resa, flytta hemifrån, jobba, studera och sedan helst skaffa familj när jag ordnat med en vettig karriär. Och det är väl inget konstigt med karriären; vem vill inte ha ett arbete som drar in bra med pengar? Frågan är bara, jobbar man för pengarnas skull eller för sin egen?
Att jag har koll på arbetsmarknaden är en lögn. Att jag har koll på vad jag borde göra är en ännu större lögn. Lyckligtvis (eller kanske oturligt?) verkar det jag vill sammanfalla med vad som är möjligt med dagens samhälle. Den klipske kan då hävda att jag fallit offer för Acceptansens klinga, men så är icke fallet! "Knowing the trap is the first step in avoiding it" - Citat från filmen Dune. Tillbaka till jobben alltså.
Jag vill bli lärare. Man kan se det från pessimistens perspektiv: Det är dåligt betalt för det arbete man utför. Det är slitsamt. Det är otacksamt. Ja, jag tror ni förstår poängen...
Men man kan också se det från mitt perspektiv och detta kan sammanfattas med fem ord: Det är vad jag vill.
För att då återgå till hela syftet med detta inlägg. Acceptansen bland unga. Varför har det blivit så att man faller till föga för normen? Jag tror inte att jag i hela mitt liv har stött på någon som sagt "Jag är nöjd med det jag har nu" utan att denna lägger till ett "men..." Om jag har träffat en sådan person är det i sig så unikt att det inte är konstigt att jag glömt bort det. =)
Varifrån kommer det här passiva levernet då? Det kan man ju fråga sig och frågar jag mig själv så har jag inget svar på rak arm. Med tanke på att ingen verkar vara riktigt nöjd någon gång så borde det ju rimligen finnas fler som tänker "Då får jag göra på ett annat sätt" och istället för att bli Svensson med villa, Volvo och vovve ta svängen via Livet istället. Livet, ja. Det leder osökt till frågan "Vad är livet?" och det tänker jag inte försöka besvara nu. Utmaningen i sig är emellertid lockande så jag får ta det senare.
Nu känns det lite som att jag tappat bort hela meningen med det här inlägget. Vi kan ju säga att det är menat att skapa fundering och tanke; på det sättet räddar jag mitt eget skinn och får ändå posta ett inlägg och känna mig nöjd över hur uppdaterad min blogg har varit de två senaste dagarna.
Hemma igen...
Så var man hemma igen och semestern är slut för den här gången. Precis som vanligt kommer tanken "Borta bra men hemma bäst" på sned eftersom jag faktiskt inte har någon större lust att komma hem till det vanliga livet igen. Detta kräver förstås sin förklaring, även om jag kan tänka mig att många anar vart jag vill komma.
Vad är så bra med att vara borta? Ja, egentligen handlar det ju mycket om vad för slags resa man gör. Skidresorna jag åker med är möjligen de bästa resorna jag någonsin valt att göra. Skidmässigt var resan till Sölden för två år sedan, då på påsklovet, den bästa jag gjort. Kanske var det för att jag åkte helt själv och utan att känna någon innan, kanske var det för att resan i sig var som den var. Man kan nämligen inte åka på en skidresa med det här sällskapet UTAN att lära känna någon och därtill bra också.
Det är en ganska unik sak tror jag. Den här resan träffade jag människor jag träffat sedan innan men det var första gången på två år jag verkligen tillbringade tid med dem. Det kändes inte konstigt, inte obekvämt eller på något sätt alls mindre bra. Tvärtom var det som om det krävdes blott fem minuter innan man tänkte "Just det, vi känner ju redan varandra." Jag vet ju inte om alla tänker så, men det verkar som att alla känner varandra oavsett om man träffats innan eller är förstagångsresenär med Kompisresor.
Egentligen borde jag börja med själva bussresan ned. Ofta när jag säger vad jag ska göra så får jag frågan "Orka åka buss så länge! Blir det inte tråkigt?!" Ja, det tar ett dygn att åka buss ned till Österrike. Nej, det blir inte tråkigt, för det är alltid någon att prata med, alltid en film att se, osv. Så länge man inte är oerhört dålig på att roa sig själv så blir det inte tråkigt. Man sover ju en tredjedel av resan också, det ska vi inte glömma. Kanske inte i sträck, men totalt sett...
Ankomsten på söndagseftermiddagen är förstås inte den piggaste man kan göra. Så bra sover man nu inte i en buss så de flesta är rätt trötta när man kommer fram. Det var ingen skillnad nu heller; efter inpackning, dusch och lite slappande så var det middag och därefter i säng rätt snart. Jag tror jag lade mig vid tio och vaknade vid halv sex på morgonen! Hur man än ser på saken så kan man inte sova mycket mer än åtta timmar i sträck om man är van vid att sova så länge, sedan får man vara trött också... Men jag somnade förstås om och steg upp vid kvart över sju när vi egentligen hade tänkt gå upp. =) Det blev en bra natts sömn i alla fall.
Vistelsen nere i Pitztal var rätt genomgående egentligen. Vi steg upp kvart över sju och gick ned till frukosten strax före halv åtta. Beroende på hur långt det är till backen så har man sedan lite olika hålltider; den här resan var det fyrtiofem minuters resa till backen och således satte vi avresetiden till kvart över åtta. Den tiden tror jag inte att vi höll någon av morgnarna av varierande skäl. Det bör dock poängteras att det inte bara var ungdomarnas fel. Flera av morgnarna var det vuxna som troppade in i bussen vid femton-sexton över och tanken var då att vi skulle ÅKA från hotellet vid femton över. Att det var ett par ungdomar som blev lite mer sena någon morgon kan också sägas, men på det stora hela var det rätt allmänt försenat. =) Nå, det gjorde inte saken sämre på något sätt.
Dagarna fördrevs på ungefär samma sätt varje dag, men mot veckans slut blev det ett par fikapauser extra tror jag. Fast å andra sidan så blev det färre sådana förr om åren. Nu är det snarare en social fråga än tankar på att man ska vila och orka åka mer. Skidåkning i all ära, men det är alltid trevligt att få sitta still och prata lite, sola och bara ta det allmänt lugnt. Trots allt handlar det om semester här!
Under veckan har jag åkt med personer som jag inte trodde att jag skulle åka mest med från början faktiskt. Totalt var vi väl tio-tolv ungdomar som första dagen gav oss ut gemensamt i backen, men har man åkt lite förr vet man att det inte går att vara så många. Det finns för många viljor, för olika åkstilar och för annorlunda uppfattningar om när man ska äta lunch och fika. Med andra ord delade vi upp oss redan andra dagen har jag för mig... Jag åkte med mina två brorsor och två av tjejerna som var med på resan, också de syskon med varandra. För den som inte förstått det tidigare så är det en resa för kompisar och släkt det här, precis som namnet Kompisresor antyder.
Hur som helst var det mycket trevligt att åka skidor igen och det i sällskap med andra som ville åka också. Den lilla uppdelningen gjordes nog främst efter hur man ställde sig till att åka mycket eller mindre, en rätt naturlig uppdelning om ni frågar mig.
Kvällstid var det givetvis middag först och sedan får man disponera timmarna till läggdags hur man vill. När det är tid att sova väljer man ju själv så det blev nog lite sent ett par kvällar, men absolut senast sista kvällen. Föga förvånande att det var då som vi alla kände att det var sista chansen att roa oss ordentligt där nere. Någon kväll hade vi spelat ölspelet, en annan var det poker som gällde, men nu på torsdagen blev det bara rätt mycket dricka och sitta och snacka. Själv tycker jag nog att det var en av de bättre kvällarna jag haft på de här resorna! =)
Som en följd av detta blev det rätt sent. Jag kom i säng framåt fyra på morgonen och så skulle vi ju gå upp vid kvart över sju som vanligt. Det var ingen större överraskning att många kände sig lite slitna och somliga var så trötta att de inte åka alls; de åkte upp med liften och vilade i backen. Jag ska inte nämna några namn, men en del mådde avgjort dåligt av den bristfälliga sömnen och den mängd alkohol som de inmundigat kvällen innan.
Själv har jag sådan tur att jag inte mår så dåligt av bara öl och sömn kan man alltid klara sig utan. Tre timmar inför sista skiddagen satte sina spår, men jag och en av tjejerna som jag nämnde åkte nog mest tror jag. Känns ju i och för sig lite löjligt att inte nämna namn här... Andrea heter hon och hennes storasyster är Filippa. Filippa är tillsammans med Matte som den här dagen åkte med Pelle, Oskar, Jakob, David och min yngsta brorsa Andreas. De övriga dagarna var det den skillnaden att Andreas åkte med mig, Daniel, Filippa och Andrea.
Med på resan var också två som åkte förra året när jag inte var med, Andreas och Johan, två bröder varav den ena bor i Stockholm men båda är från Helsingborg från början. Det var Johan som hoppade på i Helsingborg.
Föräldrarna och de andra vuxna som är med på resan ska jag inte försöka nämna för jag kommer oundvikligen att missa någon. Kort och gott räcker det med att ge Håkan en stor eloge för den utmärkta resan och genom honom tacka alla ansvariga för den! Inför nästa år kan man bara hoppas att det blir ännu en resa. =)
Och så var vi tillbaka där vi började. Jag kan inte hoppas på att göra resan rättvisa i det här formatet för då skulle jag behöva så många fler sidor. Är man lite "gammal i gemet" eller vad det nu kallas så inser man ganska raskt att det behövs många ord för att kunna beskriva allt som förtjänar en beskrivning. Men misströsta icke, jag ska ladda upp bilderna jag tagit och så får vi se om dessa kan tala för sig själva.
Hur som helst, det var det här med "Borta bra..." Det är nu inte så dåligt att komma hem, men det finns vissa saker som inte är så roliga att tänka på. Idag jobbar jag, imorgon ska jag upp tidigt som bara den för att göra fystester till Yrkesofficershögskolan. Tisdag till fredag jobbar jag. Sex dagar blir det och jag kan ju inte påstå att jag tycker om det. Men det är nu inte så hemskt att jobba i sig som gör veckan lite trist. Det är snarare det att man kommer hem till rutinen igen. Jag tycker inte om rutin längre. Vad det beror på vet jag inte, men det är på den vägen man kan fastna och innan man vet ordet av så har året sprungit förbi, dopat på rutin och ensidighet.
Jag vill ha en mer föränderlig tillvaro, något nytt och utmanande att göra, avbrott i rutinmässiga ärenden och allt annat. Kort sagt är det det som gör livet intressant, när man inte vet vad man ska vänta sig nästa minut. Missförstå mig nu inte; för att få en sådan tillvaro krävs det att JAG gör saker. Det är en av mina grundprinciper, att jag ska göra saker och ting för att roa mig. Jag kräver det inte av någon annan och inte heller vid något tillfälle. Såvida inte personen i fråga har sagt att han/hon ska göra det, för i så fall är det ju ett ord det handlar om. Men det hör inte hit.
Jag vet vad jag vill och jag tänker se till att göra det.
Under resan fick jag en sporre att återuppta mitt silversmide igen och utmaningen att designa en ring med en enda sten i. Bara det fick mig att börja tänka och nu känns det som att jag försuttit en massa tid. Det kan jag bara lasta mig själv för, så för er som vill hålla det, skippa moraltalet. Jag vet bäst själv faktiskt. Nu skiner visst mina fördomar igenom igen, men egentligen är det vad som är mest sant om alla. När det handlar om den egna viljan finns det ingen som kan veta bättre än viljans ägare.
Jag vill göra många saker och vet att jag kommer få frågan "Varför?". Men det är en dum fråga det där. Jag kan väl göra ett försök att förklara saker och ting, men det hänger lite ihop med rätt och fel-frågan också. Jag gör det jag tycker är rätt för att det är rätt. Mer behöver jag inte veta. Varför det är rätt kan vara roligt att diskutera, men i stora drag är det bara känslor jag följer. Är det rätt så är det rätt, mer än så måste det inte vara. Jag tänker inte och behöver inte rättfärdiga en känsla jag har, sedan får det vara hur det vill med vad folk tycker om det.
Med detta ämne skulle jag kunna göra det här redan långa inlägget än längre, men det är inte meningen. Jag kan ta upp rätt och fel en annan dag. Bilderna från resan ska jag ordna med inom kort...
