Så förgås hon...
Det här är en text jag fick inspiration till på vägen hem från pendeltåget. Fråga mig inte varför eller hur tankarna dök upp, men dök upp gjorde de och det med besked. Personligen har jag inget att göra med det som händer, även om det är skrivet i "jag-form" och ur en synvinkel jag såg framför mig alltmedan jag skrev texten. Mycket nöje.
Jag kände det som om mina ögon borde lysa i den klara natten. Stjärnorna gnistrade högt där ovan och det enda verkliga ljus som fanns var det svaga skenet från gatlyktorna. Löven i syrenhäcken på min vänstra sida prasslade ikapp med trädens susande på höger. För att inte förlora henne ur sikte skyndade jag på stegen och kom upp på backkrönet precis när hon gick genom korsningen. Jag gick ännu snabbare.
Ljudet av mina svarta skinnskor mot asfalten tonade bort och inga steg hördes längre. Andetagen blev djupare och jag insåg att jag nästan flämtade. Läpparna darrade och fingrarna kröktes likt klor under mockajackans skyl. Vindens viskande dog också bort och allting blev onaturligt tyst. Jag var ljudlös. Ändå hörde hon mig, såg sig över axeln och jag kunde se rädslan stråla ut ur den där blå blicken likt tusen solar. Jag njöt.
Hon försökte skynda sig, försökte springa ifrån mig i de där nätta små vita sakerna som hon bar på fötterna. Jag var inte sen att hinna ifatt henne och grep henne om överarmarna, höll henne fast och tvingade henne att se på mig, se in i mina ögon och ljuset däri. Om det nu fanns ett, men hur det än var med den saken så blev hon stilla, frös som en isstod och jag tittade på henne. Mätte henne. Åtrådde henne. Åt henne.
"Hur mycket är klockan?" viskade jag tyst, tystare än vad som kunde höras. Orden lät ihåliga, meningslösa. Leendet på mina läppar var en artig, stel grimas. "Vi får se efter."
Jag drog undan jackan på hennes vänstra underarm, smekte den nästan upp mot armbågen och förrde den tunna handleden till min mun. Trevande, smakande kysste jag lätt den vita insidan av handleden. Doften av hennes parfym var överväldigande, men än bättre var smaken av hennes hud mot min tunga. Min andning blev tyngre och om ögonen lyst förut borde de ha flammat av upphetsning nu.
Med mina starka händer och armar var det en lätt sak att kränga jackan av hennes axlar och samtidigt hålla henne fast. Jag befriade mig från min egen jacka också; den vita t-shirten stramade över skuldrorna, nästan genomskinlig under nattens lyktor. Vad jag trott var en svart kjol visade sig vara en ärmlös klänning i något tunt, luftigt tyg. Hon darrade nu, skakade i hela kroppen men sade ingenting. Hon var så tyst, men varje andetag hon tog lät som åska i mina öron. Nej, de var åskan, ett muller som fick mig att darra också.
Långsamt, långsamt kysste jag hennes vita arm, den tunna huden i armvecket och upp mot axeln. En ljudlös snyftning fick henne att skaka till i mina armar och jag smekte henne över håret, de där blonda slingorna som föll likt spunnet guld mellan mina fingrar. Likt en älskare trevade jag med min hand över hennes rygg, gled med lätta fingertoppar över den mjuka huden, nedåt, nedåt, över den fasta rumpan och sedan över en rundad höft. Mina fingrar vandrade, tassade, smekte sig ned mellan hennes ben och jag kände makten jag hade, makten att låta henne njuta. Hela hon var så mjuk i min famn, doftade så underbart. Smakade så gott.
Jag kysste hennes bleka axel och kind medan mina händer alltjämt utforskade hennes kropp. Mina tänder nuddade hennes örsnibb, min hand fann en väg in under klänningen och kom åt de späda skuldrorna. Mina läppar snuddade vid halsen, mina fingrar smekte hennes silkeslena underliv. Hon ryckte till och drog ostadigt efter andan. Makten var verkligen min.
"Min." Jag andades ordet i hennes öra, lekte med hennes kropp och sinne. Hon andades betydligt snabbare nu. Jag lät ett finger glida plågsamt sakta mellan hennes lår och hon kastade tillbaka huvudet, njöt ofrivilligt när jag smekte hennes innersta väsen. Blottad. "MIN!"
Mina tänder bet in i den vita huden precis där halsen övergår i axeln, slet i det levande köttet. Blod så varmt att det borde ha brunnit, flammat, forsade ut över hennes vackra bröst och mig. Jag drack av det, sög i mig essensen av liv som rätteligen var min! Den mörka vätskan värmde mig och jag slutade andas. Drack bara av henne, fortsatte stimulera hennes underliv med en hand och höll henne mot mig med den andra. Hon skakade i kramper, flämtade, snyftade högt. Jag tog den lediga handen från hennes rygg och lade den över hennes mun.
Drack ännu mer av blodet som nu saktat ned till en rännil. Något varmt och vått rann ned över mina fingrar och jag insåg att hon grät. De salta tårarna letade sig nedåt, mot hakan och därefter ned till hålet som jag öppnat i hennes skal för att kunna suga i mig av det ljuva livet i ådrorna. Så tog jag munnen från såret och slickade mig om läpparna. Smaken av henne, den röda smaken av järn och vad nu blod innehöll. Med tungan lätt tryckt mot den ljusa hyn slickade jag i mig det som runnit ut över hennes bröst. Det fanns ännu lite liv i henne; när jag drog sönder klänningen och tungspetsen gled över bröstvårtan darrade hon till, svagt men kännbart. Kanske njöt hon fortfarande av det jag gjort tidigare.
Handen mellan hennes lår var våt och jag tog ånyo rollen som en älskare, smekte lätt med hela handen i henne, i den hala skåran som fanns där och hon flämtade, skakade, njöt. Jag njöt av att hon njöt. Elden i mina ögon falnade, det kände jag, tillsammans med det som lämnade henne. Försiktigt lade jag ned henne på den svarta asfalten och såg på henne. Var är min jacka? Jag såg mig om och upptäckte den bland buskarna till vänster om vägen. Syrenerna doftade, gott kanske, men de var utan doft i jämförelse med den underbara skapelsen framför mina fötter.
"Tack." Viskningen var det enda som blev kvar när nattens ljud kom åter och allt som fanns var en flicka, en väg, utan liv.
Jag kände det som om mina ögon borde lysa i den klara natten. Stjärnorna gnistrade högt där ovan och det enda verkliga ljus som fanns var det svaga skenet från gatlyktorna. Löven i syrenhäcken på min vänstra sida prasslade ikapp med trädens susande på höger. För att inte förlora henne ur sikte skyndade jag på stegen och kom upp på backkrönet precis när hon gick genom korsningen. Jag gick ännu snabbare.
Ljudet av mina svarta skinnskor mot asfalten tonade bort och inga steg hördes längre. Andetagen blev djupare och jag insåg att jag nästan flämtade. Läpparna darrade och fingrarna kröktes likt klor under mockajackans skyl. Vindens viskande dog också bort och allting blev onaturligt tyst. Jag var ljudlös. Ändå hörde hon mig, såg sig över axeln och jag kunde se rädslan stråla ut ur den där blå blicken likt tusen solar. Jag njöt.
Hon försökte skynda sig, försökte springa ifrån mig i de där nätta små vita sakerna som hon bar på fötterna. Jag var inte sen att hinna ifatt henne och grep henne om överarmarna, höll henne fast och tvingade henne att se på mig, se in i mina ögon och ljuset däri. Om det nu fanns ett, men hur det än var med den saken så blev hon stilla, frös som en isstod och jag tittade på henne. Mätte henne. Åtrådde henne. Åt henne.
"Hur mycket är klockan?" viskade jag tyst, tystare än vad som kunde höras. Orden lät ihåliga, meningslösa. Leendet på mina läppar var en artig, stel grimas. "Vi får se efter."
Jag drog undan jackan på hennes vänstra underarm, smekte den nästan upp mot armbågen och förrde den tunna handleden till min mun. Trevande, smakande kysste jag lätt den vita insidan av handleden. Doften av hennes parfym var överväldigande, men än bättre var smaken av hennes hud mot min tunga. Min andning blev tyngre och om ögonen lyst förut borde de ha flammat av upphetsning nu.
Med mina starka händer och armar var det en lätt sak att kränga jackan av hennes axlar och samtidigt hålla henne fast. Jag befriade mig från min egen jacka också; den vita t-shirten stramade över skuldrorna, nästan genomskinlig under nattens lyktor. Vad jag trott var en svart kjol visade sig vara en ärmlös klänning i något tunt, luftigt tyg. Hon darrade nu, skakade i hela kroppen men sade ingenting. Hon var så tyst, men varje andetag hon tog lät som åska i mina öron. Nej, de var åskan, ett muller som fick mig att darra också.
Långsamt, långsamt kysste jag hennes vita arm, den tunna huden i armvecket och upp mot axeln. En ljudlös snyftning fick henne att skaka till i mina armar och jag smekte henne över håret, de där blonda slingorna som föll likt spunnet guld mellan mina fingrar. Likt en älskare trevade jag med min hand över hennes rygg, gled med lätta fingertoppar över den mjuka huden, nedåt, nedåt, över den fasta rumpan och sedan över en rundad höft. Mina fingrar vandrade, tassade, smekte sig ned mellan hennes ben och jag kände makten jag hade, makten att låta henne njuta. Hela hon var så mjuk i min famn, doftade så underbart. Smakade så gott.
Jag kysste hennes bleka axel och kind medan mina händer alltjämt utforskade hennes kropp. Mina tänder nuddade hennes örsnibb, min hand fann en väg in under klänningen och kom åt de späda skuldrorna. Mina läppar snuddade vid halsen, mina fingrar smekte hennes silkeslena underliv. Hon ryckte till och drog ostadigt efter andan. Makten var verkligen min.
"Min." Jag andades ordet i hennes öra, lekte med hennes kropp och sinne. Hon andades betydligt snabbare nu. Jag lät ett finger glida plågsamt sakta mellan hennes lår och hon kastade tillbaka huvudet, njöt ofrivilligt när jag smekte hennes innersta väsen. Blottad. "MIN!"
Mina tänder bet in i den vita huden precis där halsen övergår i axeln, slet i det levande köttet. Blod så varmt att det borde ha brunnit, flammat, forsade ut över hennes vackra bröst och mig. Jag drack av det, sög i mig essensen av liv som rätteligen var min! Den mörka vätskan värmde mig och jag slutade andas. Drack bara av henne, fortsatte stimulera hennes underliv med en hand och höll henne mot mig med den andra. Hon skakade i kramper, flämtade, snyftade högt. Jag tog den lediga handen från hennes rygg och lade den över hennes mun.
Drack ännu mer av blodet som nu saktat ned till en rännil. Något varmt och vått rann ned över mina fingrar och jag insåg att hon grät. De salta tårarna letade sig nedåt, mot hakan och därefter ned till hålet som jag öppnat i hennes skal för att kunna suga i mig av det ljuva livet i ådrorna. Så tog jag munnen från såret och slickade mig om läpparna. Smaken av henne, den röda smaken av järn och vad nu blod innehöll. Med tungan lätt tryckt mot den ljusa hyn slickade jag i mig det som runnit ut över hennes bröst. Det fanns ännu lite liv i henne; när jag drog sönder klänningen och tungspetsen gled över bröstvårtan darrade hon till, svagt men kännbart. Kanske njöt hon fortfarande av det jag gjort tidigare.
Handen mellan hennes lår var våt och jag tog ånyo rollen som en älskare, smekte lätt med hela handen i henne, i den hala skåran som fanns där och hon flämtade, skakade, njöt. Jag njöt av att hon njöt. Elden i mina ögon falnade, det kände jag, tillsammans med det som lämnade henne. Försiktigt lade jag ned henne på den svarta asfalten och såg på henne. Var är min jacka? Jag såg mig om och upptäckte den bland buskarna till vänster om vägen. Syrenerna doftade, gott kanske, men de var utan doft i jämförelse med den underbara skapelsen framför mina fötter.
"Tack." Viskningen var det enda som blev kvar när nattens ljud kom åter och allt som fanns var en flicka, en väg, utan liv.
Sju nätter...
Det har gått sju nätter sedan det tog slut mellan mig och min flicka. Jag tänker inte kalla det "gjorde slut", för det känns inte som att det var ett slut av det slaget. Hon lade fram sina tankar, jag försökte begripa och misslyckades grundligt till en början, men jag vet att hon inte skulle ljuga för mig. Således var det mer ett ömsesidigt beslut. Jag förstår vad hon menar nu, men det gör det inte lättare på något sätt... Sju nätter, och varenda en har jag drömt om henne. Inte om sex eller så, utan bara att få se på henne när hon sover, hålla om henne, se leendet och de glittrande ögonen... Fan.
Klockan är 03:10 och vad i helvete jag gör uppe kan man fråga sig. Kom hem för en liten stund efter att ha varit ute med några polare. Det svåra är att en av dem hade sin flickvän med sig. Det är nu inget konstigt i sig egentligen; hon är jättetrevlig och pratar gärna om allt mellan himmel och jord. Men som sagt, det blir inte lätt när man påminns om hur det var att kyssa sin egen älva.
De där mjuka läpparna, den där speciella smaken av just henne, parfymen vars doft alltid kunde förknippas med henne och som kunde få hjärtat att hoppa över ett slag. Och så känslan att ha henne mot mig, bara hålla henne hårt mot mitt bröst och känna henne andas. Närvaron av den man älskar är förmodligen det absolut mest levande man kan tänka sig.
Men men, livet går vidare. Det känns lite bättre nu när man fått "formulera av sig" som vi kan kalla det. Jag tror inte man kan säga så, men jag är inte mycket för regler angående skrivning. Stavning, grammatik och resten av det paketet ska givetvis beaktas, men innehållet i en text är helt och hållet upp till författaren.
Jag har funderingar på att skriva en text som förmodligen kommer att få de flesta att tappa hakan: En erotisk novell med två flickor/unga kvinnor som älskar varandra. Var och när detta ska utspela sig är inte bestämt. En kompis föreslog att det skulle vara förr i tiden eftersom det var betydligt mer tabu då än idag. Spänning är att förvänta sig i det fallet. Jag är nog böjd att hålla med honom. Vi får se vad som händer; än så länge har jag alldeles för mycket skrivjobb att hinna ikapp med för att jag ska kunna börja med något nytt.
När det gäller mitt senaste rollspel är det mycket roligt att så många är intresserade. Jag trodde aldrig att anstormningen av spelare skulle bli så stor! I nuläget är det 16 klara huvudplatser till själva rollspelet och ytterligare 4 väntar som reserver alternativt gästspelare i framtiden. Det kommer nog att behövas lite sådant om jag ska kunna styra upp allt.
Även om jag ogillar att framhäva mig själv så tror jag att det är säkert att säga att det här rollspelet blir det största i Arenans historia. Jag har skapat utrustning och grejer förr, men aldrig har jag tagit fram vapen, utrustning, karaktärer, kontinenter, en story och annat. Krig på två fronter ska det bli, och för mig blir det till att jonglera alla bollar med tungan rätt i mun.
Det var nog allt för den här gången. I och med att militären är slut så kan jag ju skriva här lite oftare och jag ska se till att göra det. Om inte så får de som kan se till att påminna mig. ;) God natt...
Klockan är 03:10 och vad i helvete jag gör uppe kan man fråga sig. Kom hem för en liten stund efter att ha varit ute med några polare. Det svåra är att en av dem hade sin flickvän med sig. Det är nu inget konstigt i sig egentligen; hon är jättetrevlig och pratar gärna om allt mellan himmel och jord. Men som sagt, det blir inte lätt när man påminns om hur det var att kyssa sin egen älva.
De där mjuka läpparna, den där speciella smaken av just henne, parfymen vars doft alltid kunde förknippas med henne och som kunde få hjärtat att hoppa över ett slag. Och så känslan att ha henne mot mig, bara hålla henne hårt mot mitt bröst och känna henne andas. Närvaron av den man älskar är förmodligen det absolut mest levande man kan tänka sig.
Men men, livet går vidare. Det känns lite bättre nu när man fått "formulera av sig" som vi kan kalla det. Jag tror inte man kan säga så, men jag är inte mycket för regler angående skrivning. Stavning, grammatik och resten av det paketet ska givetvis beaktas, men innehållet i en text är helt och hållet upp till författaren.
Jag har funderingar på att skriva en text som förmodligen kommer att få de flesta att tappa hakan: En erotisk novell med två flickor/unga kvinnor som älskar varandra. Var och när detta ska utspela sig är inte bestämt. En kompis föreslog att det skulle vara förr i tiden eftersom det var betydligt mer tabu då än idag. Spänning är att förvänta sig i det fallet. Jag är nog böjd att hålla med honom. Vi får se vad som händer; än så länge har jag alldeles för mycket skrivjobb att hinna ikapp med för att jag ska kunna börja med något nytt.
När det gäller mitt senaste rollspel är det mycket roligt att så många är intresserade. Jag trodde aldrig att anstormningen av spelare skulle bli så stor! I nuläget är det 16 klara huvudplatser till själva rollspelet och ytterligare 4 väntar som reserver alternativt gästspelare i framtiden. Det kommer nog att behövas lite sådant om jag ska kunna styra upp allt.
Även om jag ogillar att framhäva mig själv så tror jag att det är säkert att säga att det här rollspelet blir det största i Arenans historia. Jag har skapat utrustning och grejer förr, men aldrig har jag tagit fram vapen, utrustning, karaktärer, kontinenter, en story och annat. Krig på två fronter ska det bli, och för mig blir det till att jonglera alla bollar med tungan rätt i mun.
Det var nog allt för den här gången. I och med att militären är slut så kan jag ju skriva här lite oftare och jag ska se till att göra det. Om inte så får de som kan se till att påminna mig. ;) God natt...
Idag är en dålig dag
Ja, så har man muckat också. Det var i onsdags, solen strålade och vi lämnade in våra sista saker. Oerhört skönt att slippa se de jävla grejerna igen. Förr var grönt en favoritfärg, nu är det den färg jag avskyr mest av allt. Till och med sjukligt gult är bättre och fråga mig inte varför det har blivit så. Jag har haft ett fint år i det militära, träffat nya människor och framförallt upplevt saker som jag aldrig skulle fått uppleva annars. Min åsikt om att man ska ha gjort lumpen kvarstår, även om vissa helt enkelt inte får fastän de vill. Trist för dem, för de vet inte vad de missar...
Särskilt en sak är jag så mycket lyckligare för: Jag träffade min älva. Antingen är jag extremt skicklig i konsten att fånga någon, eller så hade jag tur, men faktum kvarstår att jag vann henne framför näsan på ett stort gäng andra killar. Kan bara lyckönska mig själv. Vi är inte tillsammans längre nu, och således är mitt humör riktigt uselt. Vill inte göra något alls och sover för lite. Men det kommer att gå över.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att vara glad, att lägga tankarna åt sidan och göra annat, men det vill jag inte. Det ska kännas när det tar slut och det gjorde det. Ont gjorde det... Jag älskar henne mer än någonting annat och skulle dö för henne om det så krävdes för hennes säkerhet. Att älska någon är en lycka, större än den att bli älskad, men det har också ett pris. Jag skulle betala det tio gånger om för henne.
Slår handen i väggen, känner smärtan pulsera i knogarna, sprida sig ut i fingerspetsarna. Smärta. Jag tänker inte låtsas att jag inte har känt den förut och aktivt sökt den. Många gånger har jag gjort saker bara för att känna smärtan och med den känna att jag lever.
Jag har en tanke om att man inte levt helt och fullt förrän man är död. Borde man inte leva mer om man balanserar på knivseggen över döden? Ibland vill jag tro så... Smärtan är adrenalin, att göra det man egentligen inte ska och känna kontrollen över sig själv när man ändå gör det.
Så tro nu inte att jag är galen. Jag vill pröva allt, men inte mer än en gång (om det inte är något roligt förstås). Att känna sig själv, känna makten när man tar en häftpistol, trycker den mot armen och pressar in "avtryckaren"... Smärta. Adrenalin. Makt.
Jag har ett ordspråk byggt på det berömda "Kunskap är makt". Mitt eget tillägg är "Jag är kung". Min kunskap om mig själv, om vad jag är kapabel till, gör att jag förmodligen kan göra saker som andra inte kan. Kalla mig galen om ni vill, men vad jag verkligen söker är adrenalin och makt över mig själv. Att bestämmva över andra ligger inte för mig, men den som vill följa leder jag gladeligen.
Hell, bröder av Dödens Näste! Ni är en större styrka för mig än ni kan ana...
Särskilt en sak är jag så mycket lyckligare för: Jag träffade min älva. Antingen är jag extremt skicklig i konsten att fånga någon, eller så hade jag tur, men faktum kvarstår att jag vann henne framför näsan på ett stort gäng andra killar. Kan bara lyckönska mig själv. Vi är inte tillsammans längre nu, och således är mitt humör riktigt uselt. Vill inte göra något alls och sover för lite. Men det kommer att gå över.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att vara glad, att lägga tankarna åt sidan och göra annat, men det vill jag inte. Det ska kännas när det tar slut och det gjorde det. Ont gjorde det... Jag älskar henne mer än någonting annat och skulle dö för henne om det så krävdes för hennes säkerhet. Att älska någon är en lycka, större än den att bli älskad, men det har också ett pris. Jag skulle betala det tio gånger om för henne.
Slår handen i väggen, känner smärtan pulsera i knogarna, sprida sig ut i fingerspetsarna. Smärta. Jag tänker inte låtsas att jag inte har känt den förut och aktivt sökt den. Många gånger har jag gjort saker bara för att känna smärtan och med den känna att jag lever.
Jag har en tanke om att man inte levt helt och fullt förrän man är död. Borde man inte leva mer om man balanserar på knivseggen över döden? Ibland vill jag tro så... Smärtan är adrenalin, att göra det man egentligen inte ska och känna kontrollen över sig själv när man ändå gör det.
Så tro nu inte att jag är galen. Jag vill pröva allt, men inte mer än en gång (om det inte är något roligt förstås). Att känna sig själv, känna makten när man tar en häftpistol, trycker den mot armen och pressar in "avtryckaren"... Smärta. Adrenalin. Makt.
Jag har ett ordspråk byggt på det berömda "Kunskap är makt". Mitt eget tillägg är "Jag är kung". Min kunskap om mig själv, om vad jag är kapabel till, gör att jag förmodligen kan göra saker som andra inte kan. Kalla mig galen om ni vill, men vad jag verkligen söker är adrenalin och makt över mig själv. Att bestämmva över andra ligger inte för mig, men den som vill följa leder jag gladeligen.
Hell, bröder av Dödens Näste! Ni är en större styrka för mig än ni kan ana...
