Skönhet är ett mönster...

Ett gott nytt år tillönskas alla som nu råkar trilla förbi här! Hoppas ni får en trevlig kväll! För min egen del blir det fest och fyrverkerier på hemmaplan med några vänner. :D

Ja, det är ju ett sådant där härligt meningslöst påstående som kan ändras på en sekund. Men för tillfället är allting verkligen jävligt bra. Nyår innebär förvisso jobb, men jag är hemma till kvart i elva och träffar vännerna sedan. Fyrverkerier blir det också; jag var ute och köpte en del i måndags och en kompis köpte också en stor mängd "leksaker" åt oss. Fint när vi är två som roas av sådant! =)
Sedan var jag och tränade idag för första gången på länge. Kanske har tappat något litet där, men det gick bra och jag är mer beslutsam än någonsin när det gäller att hålla det uppe. Jag ska nog skriva upp lite noggrannare vad jag gör och försöka "slå" tidigare resultat osv. Det är så man vinner i längden antar jag. Målet på 100 kg bänk står fortfarande kvar men det är nog långt dit. Mitt och Tommys vad gick nog åt skogen. Det var försten till målvikten eller den som vägde mest vid nyår som gällde. Förloraren fick köpa en flaska sprit. =) Men sedan fick vi reda på att man typ bara kan gå upp 2-3 kg om året med träning och kost så då gick det i stöpet direkt! Fast inte klagar vi för det, vi är ju hårda grabbar. ;)
Men ja, av något skäl har jag en väldigt bra dag idag. Förhoppningsvis fortsätter det i flera dagar framöver och ännu längre än så! Livet leker liksom. Pengarna är inte slut (för en gångs skull =P ) och jag längtar till min skidresa på sportlovet. Måste söka semester där...

Aja, kort och gott, för att citera Boromir ur Sagan om Ringen: "Today, life is good."

Det har varit två ovanligt bra dagar nu faktiskt. Det mesta har flutit på, jobbet har gått hur fint som helst trots att det småregnat lite och blivit halt. Men det är så lite att det knappt märks och då går det bra att köra; man slappnar av, tänker på annat och fastnar inte i den där spiralen om hur lång tid det är kvar tills man får gå hem. =)
Imorgon är jag ledig men jag försöker få till lite gnet... Problemet är bara att när jag verkligen vill gneta så finns det inget. I alla fall inte nu ikväll. Men Tx lovade att höra av sig om något dök upp så jag får hoppas att de ringer imorgon. Det vore verkligen bra att få in lite extraslantar till januari eftersom den årliga skidresan till Österrike är i februari. Speaking of which, jag måste söka semester ja. Nog för att pengarna jag har nu räcker till resan, utan problem, men jag hade nog tänkt att jag skulle ha några kronor utöver den också, inte bara lägga allt på den...

Andra märkliga saker som händer... Det börjar närma sig jul nu och jag behöver ta tag i julkort och julklappar. =) Besvärligt det där med just julklapparna, jag måste verkligen börja med inköpandet av dem. Dessvärre har jag väl typ EN idé om vad jag ska ge bort... Som tur är har jag några trumf på hand så det är lika bra att börja slita!

Annars har det väl inte varit några stora saker på G på sistone. Jag tonade håret mörkare i lördags och jag blev väldigt nöjd. =) Sedan var jag på glöggkväll i lördags också, vilket alltid innebär trevligt sällskap om man har samma vänner som jag! Tror inte jag var hemma förrän halv fem på morgonen och då är det ju tur att man inte ska upp och jobba. Söndagkvällen ägnades åt en julkonsert med Stockholms Motettkör där bl a min svensklärare från gymnasiet och min utbildare från tunnelbanan sjunger. Det är något overkligt med à capella faktiskt, helt annorlunda mot att höra sång tillsammans med instrument.... Talesättet säger ju att rösten är det främsta instrumentet och jag kan hålla med om att det ligger något i det. Ni som inte kunde komma, ni missade något! =P

Idag har varit en ovanligt bra dag! Visserligen fick jag släpa mig ur sängen vid tjugo i tio och vakna upp i duschen, men på det hela taget har det varit mycket bra. Och ja, tjugo i tio var jobbigt eftersom jag inte somnade igår kväll...
Kvällens roligaste var helt klart att öppna dörrarna igen för tre söta flickor som ville in till stan och festa. Jag var frestad att låta dem åka i hytten, men fan, tre stycken plus mig hade blivit trångt... =P Jag får börja med eller två kanske... De var väldigt tacksamma iaf och vinkade så glatt när jag släppte av dem vid slussen. Och där var det tågkontroll med ett gäng ordningsvakter så det blev också något utöver den vanliga körningen.
Kort sagt har jobbandet gått väldigt bra idag. Det är alltid roligast att jobba helgkvällar när alla ska ut och festa. Det är så.. glatt då. =)

Eh, det var något mer jag tänkte på... Jo, just det. Det var så typiskt det där. Igår kväll när jag hade lagt mig så började jag tänka på någon sak som enkelt hade kunnat hålla mig vaken ännu längre. Men det var en rolig grej så jag tänkte att jag skulle tänka på det idag när jag körde tåg... Först funderade jag på att skriva upp vad det var, men sedan tänkte jag att jag nog skulle komma ihåg det om jag bara ansträngde mig lite. Men nej, det gjorde jag inte. Så idag har jag tänkt på vad jag tänkte på igår som jag skulle tänka på i tåget idag. Skevt. Men tiden gick ju fort iaf. =)

Klart slut.

Jag blir så trött på att vara förkyld! Det är verkligen en plåga, och det av ett enda påtagligt skäl: Jag kan inte träna. Det är först nu när jag är förkyld för andra gången den här vintern som jag inser hur mycket det betyder att uträtta det där betydelselösa arbetet på gymmet. Eller ja, det är klart att det är nyttigt för mig, men det ger ju inget annat än just att jag blir bättre på det. Betydelselöst i det stora hela... Det är väldigt skönt att kunna göra sådana saker, bara fokusera på det egna arbetet och känna att kroppen fungerar som den ska. But nooo... Senast jag var förkyld fick jag inte träna på tre veckor! Så illa har det inte blivit den här gången lyckligtvis och jag känner att jag börjar bli frisk. Men det är den här tiden att bara sitta av, all den energi som ska gå åt till träningen som måste ta vägen någonstans. Vart kan man fråga sig? Ja, jag vet faktiskt inte. På jobbet sitter jag ju still en hel dag i sträck så där får man inte mycket gehör för den frågan.

Vilket leder mig till nästa irritationsmoment: Vissa kollegor! Det är en ganska enkel grej, men det blir så fruktansvärt irriterande när det händer. Jag tror att det var i lördags kväll, precis när jag slutade och skulle lämna ifrån mig tåget åt nästa förare. Denne är en gråhårig gammal bittersak som inte brukar säga så mycket. Vår "dialog" gick väl ungefär så här:
"Tjena", sade jag.
Han rörde inte en min.
"Ja... tåget går bra, det är lite halt kanske...", fortsatte jag och steg ut ur hytten.
Människan sade fortfarande inte ett knäpp och gick in i hytten för att fixa stolen.
"Hej då." Jag försvann iväg för att kunna kliva på tåget en bit bakåt så att jag slapp trängas med trafikanterna.
Det var först efteråt som jag slogs av hur förbannat, äckligt irriterande det är med människor som inte hälsar. Han kunde sagt "hej"! Och grejen är att jag har hört honom prata med en annan kollega vid ett annat tillfälle. Hälsar han inte nästa gång ska jag fan skälla ut gubben... Man kan ha en dålig dag, det köper jag, men man kan säga "hej" i alla fall. Jobbar man på samma arbetsplats så är det faktiskt det minsta man kan begära. Det finns en till som inte säger så mycket, men han har ändå sagt till mig att han inte är så pratglad (jag hade honom som handledare en dag under utbildningen).  Det köper jag också; alla vill inte prata. Men hälsa gör man fan i mig!

Bra att avreagera sig på bloggen! =)

Ja, ibland är det märkligt. Ibland är det förfärligt komplicerat och man ställer till det för sig... Lyckligtvis är det väldigt få saker som är permanenta när man väl trillar dit. =) Förhoppningsvis har jag lärt mig något på det hela i alla fall, mycket mer finns nog inte att säga.

Au révoir!

Den ständiga frågan... Liv? Den kan formuleras på en mängd olika sätt och alltid åsyfta något nytt. Idag gäller det vad jag ska göra av mitt liv den närmaste tiden. Att fundera över vad man ska göra resten av livet känns meningslöst, det är alldeles för mycket, men ett par-tre-fyra år är rätt rimligt. Det är ungefär den tid det tar att läsa på högskola...
Jag har ju i skrivande stund ett högskoleprov kvar att göra inför sökningen till polishögskolan. Det och en del fysisk övning förstås, för jag måste bättra på konditionen en del, men det är inga problem. Träna är lätt.
Hur som helst, jag har ändå en backup-plan om jag inte skulle fixa polisen till terminen våren eller hösten 2010. Grejen är den att en sökning är i mars och en i augusti. Om jag inte fixar den i mars söker jag igen i aug och parallellt med det till lärarhögskolan. Det är vad jag vill göra, det jag "slits" mellan så att säga.
Det går upp och ned det där... Överlag är det polis jag siktar på, det ska jag inte avvika från nu om det inte händer något väldigt omvälvande. Vilket jag inte tror händer, men man vet aldrig. Lärare vill jag faktiskt bli vissa dagar; häromdagen stod det i Metro att lärarna som utexamineras är sämre än vad de var förr. Bara det i sig känns som en kastad handske, en utmaning, något för mig att slå undan och slå bort. Jag vet inte säkert vad som får mig att vilja göra det emellertid och det är kanske ett problem, alternativt kanske inte.
Man kan kanske kalla det tävlingsinstinkt, men jag tror att jag egentligen bara tävlar mot mig själv. Nivån sätts av de andra och sedan är det en tävling för mig att på något märkligt vis slå mig själv och bli bättre än det som finns. Då överlever jag; i djungeln överlever bara den starkaste. =) Det är ju också en rätt weird tanke, men tidvis tycker jag om den enkla sanningen att det har varit så. Förmodligen är det därför jag är romantiker, alltså någon som föredrar tidsperioden romantiken under 1700-talet. Det var då det slog igenom med "sagor" inom litteraturen. Man började bättra på saker och ting utan att skämmas för det. Försköna är ordet jag letar efter tror jag...
Världen är himla komplicerad ändå. Ur en synvinkel gör romantiken det möjligt för mig att böja den verkligheten till hur jag vill ha den. Till viss del, i en bestämd utsträckning som bara gränssätts av mig själv. Tror jag i alla fall. Jag har inte riktigt funderat över var den gränsen går, men antagligen är det vad jag är och gör som utgör den. Till syvende och sist kan jag alltid handla enligt min egen övertygelse och sedan får jag stå för det, också det enligt min övertygelse.

Nu snöar jag iväg lite... tankarna vandrar vidare och jag funderar lite på varför man inte får använda våld för att förgöra våld. Det sägs att "våld föder mer våld", men... Fast det är förstås en utopi att någon ska utrota våldet med våld och sedan lägga bort det när inget annat återstår. Och det är klart att det blir fel när allas åsikter går isär om vad som är rätt och fel. Nej, glöm vad jag sade, det är inte viktigt. Så länge jag gör vad jag kan för mig och för de som står nära mig är jag nöjd.

Jag är sjukt irriterad över Sveriges styrande just nu. Någon som vet vad Lissabonfördraget är? Någon? Nej, rätt få, som jag trodde. Det innebär i korthet att EU har tagit nästa steg mot att bli USE, United States of Europe. Vi får en fast ordförande (sade någon president?) och EU-länderna kommer att få något mindre att säga till om. I sina egna land. Det känns lite fel faktiskt.
Irland var det enda land i hela EU som fick folkomrösta om det här. I Sverige togs beslutet förra veckan tror jag och nu jobbar alla febrilt för att få Irland till en ny omröstning där de säger ja. Jag blir så jävla förbannad på det här hyckleriet! EU var ett samarbete länderna emellan, inget låtsas-USA som leker stormakt. Euron var för övrigt ett annat steg mot USE.
Tro nu inte att jag misstänker en jättelik konspiration här, det är bara så pinsamt självklart vart vi är på väg! De hemskaste sakerna har gjorts med de bästa avsikterna, sade någon men jag minns inte vem. Men blir det verklighet är jag starkt frestad att flytta till något annat land utanför EU. Vilket för tankarna till annat...

Jag är lite fundersam över det här att flytta utomlands. Det är ingen konstig sak, vem har inte tänkt tanken liksom? Det jag lurar på är hur man försörjer sig och hur man klarar sig osv.  Ett jobb är givet. Hur får man det? Det går nog inte bara att trixa fram ett när det behövs. Innan man flyttar bör man nog säkra ett jobb och en bostad.
Så vart skulle jag flytta? Om nu inte Lissabonfördraget är en verklig katastrof är jag lite lockad av Frankrike. Jag gillar deras attityd, den kaxighet som tycks finnas där. Det kan förstås vara en felaktig bild av det, men bara tanken på att de inte talar engelska för att de inte vill är tilltalande för mig. Dessutom är franska ett trevligt språk och jag gillar språk. Flytta utomlands några år och lära sig ett nytt språk, sedan komma hem och göra något annat. Fan, det finns ju t o m tunnelbana i Paris...

Av någon konstig anledning blev det en massa babbel och bubbel här ikväll. Jag visste inte ens vad jag skulle skriva när jag loggade in faktiskt. Men jag antar att det blir så när man har mycket att sortera ut och ta hand om. Jag sov fyra timmar inatt, ungefär, men jag är ändå inte trött nu. Vetefan varför... För mycket data att behandla i "världens mest sofistikerade dator"... Världen är för komplicerad.