I am a poet and writer

A poem, from the depths of a brimful mind, containing thoughts and perhaps too much thinking from time to time...



I am a poet,
and I am not ashamed to be,
thus I am a writer,
and it means a lot to me.

A world of words I make,
painting it with a loving hand,
a feeling of trust I shape,
traveling to a distant land.

Hours and days I spend,
what other use of time have I?
Heroes of ancient lore,
they pass as truth, yet are a lie.

My hand is a hammer,
I forge the rules of Life,
this world of only make-believe,
I carve it with a knife.

I am a poet,
making words come true,
and I am writer,
thus I leave it freely for you.

Förbannad och skamsen

Nu är jag så där förbannad igen. Det är lätt att bli faktiskt och den här gången är det så att jag uppriktigt skäms för att vara ung i Sverige. Vi kan börja med dödsmisshandeln på Kungsholmen nu i fredags. De var 15-16 år, fem mot en. Är det konstigt att killen inte hade någon chans att försvara sig? Är det konstigt att han dog? Nej, det fattar väl varenda en att man kan dö om någon sparkar mot huvudet? Om man inte är en idiot då.
Nu tänker jag helt enkelt vara sådan att jag skiljer på "vi" och "de". I vanliga fall uppmuntras inte sådant tänkande, men i enlighet med andra tidigare inlägg, det skiter väl jag i? =)

Av de fem gärningsmännen har en blivit släppt för att han tydligen var kompis med offret och egentligen försökte hjälpa honom. Om det är sant vet jag inte, men det spelar inte så stor roll förutom att jag hoppas han tänker sig för en, två och tre gånger nästa gång han väljer sitt umgänge.
I dagens tidning kunde man läsa om hur de resterande fyra ställde sig till fallet. En av dem är utpekad av de andra tre som den "ansvarige" för vad som hände. Han i sin tur har erkänt att han gav offret två knytnävsslag och en spark i bröstet. Dessutom, och det är här jag verkligen tappar hoppet om något slags ansvarstagande, hävdar han att det var i nödvärn. "Är du helt jävla dum i huvudet, eller?!" - Skribentens anm.
Jag har läst nödvärnslagen flera gånger. Under utbildningen till skyddsvakt för att få göra högvakten på slottet fick vi lära oss precis vad som gällde och vad man fick göra. Kort sagt får man göra vad som helst för att rädda sitt eget liv eller annans. Jag har helt nyligen fräschat upp kunskaperna om Nödvärn, Nöd samt Excess då jobbet som tunneltågförare är säkerhetstjänstklassat.

Åter till saken... Den här dumma ungen har mage att påstå att han blev slagen i huvudet med en flaska, två gånger till och med och det var skälet till att de sprang efter sitt offer för att misshandla honom till döds. Den rättsmedicinska undersökningen är inte klar än, men jag tror att det finns betydligt fler skador än efter två knytnävsslag och en spark mot bröstet.
Att han sedan säger att det var nödvärn... Ja, jag vill gärna kalla honom för något dumt igen, men det står så bra här ovan att jag får låta bli. Det är hur som helst en förbannat feg utväg och tillika helt fel sak att försvara sig med.

Nu är det dock så att jag kan förstå att de fyra som är anklagade är rädda för följderna. I stundens hetta begrep de inte vad det kunde leda till och att de nu har ett mord att leva med. För mord är det, och bara för att man blev lite väl upphetsad så är det INGEN ursäkt!
Är man femton år ska man veta bättre. Vad jag vet så var ingen av dem påverkad av alkohol och det gör bara saken värre. Det var ett aktivt val att springa efter offret. Det var ett aktivt val att fälla honom till marken, slå honom och sparka honom. Det var deras val och de valde så av någon jävla anledning. Men jag är inte omöjlig.
Första tanken är att man borde spärra in dem riktigt länge. Min andra tanke är att det antagligen räcker med tio år för att förstöra deras liv i retur; då är de 25 när de kommer ut ur fängelset och har inget att falla tillbaka på. Visst kan man plugga i fängelset, men de har ingen erfarenhet, de har ett mord med sig i väskan och de har i alla fall inte min medkänsla.

För att gå vidare till nästa sak som gör att jag skäms: Händelserna i Rödby. En 15-åring är död, skjuten med ett hagelgevär och en 16-åring är skadad av detsamma. Tycker jag synd om dem? Nej. Det gör jag inte. Precis som de fyra (fem) killarna nämnda här ovan gjorde det här gänget ett aktivt val att trakassera sina offer. De förstörde deras bil, de mobbade deras son, en av dem dök upp med en planka (tror att det var spikar i den också) när mamman i familjen kom hem en kväll, osv. Det fortsätter med hot också.
Hur kan man ens vara så jävla, förbannat dum att man på "pin kiv" utsätter någon för det?!
Så kommer vi till natten när allt hände. Familjen har valt att förklara sin syn på saken och jag kan inte se något skäl att tvivla på dem. Tyvärr, för jag har börjat inse att en del av dagens ungdomar är svin...
Runt 1 på natten kommer ett gäng beväpnade med påkar till familjens hus och för en massa oväsen. Situationen upplevs som mycket hotfull och det slutar med att pappan i familjen skjuter två skott mot två personer, enligt honom själv inte menade att träffa någon särskild kroppsdel. Om man resonerar lite kan jag gissa att han siktade mot det som man instinktivt siktar mot: Bålen. Den är störst och man har störst chans att träffa.

Pappan ringde själv SOS och fick vid ett tillfälle avbryta sig för att kräkas. Han berättar själv att hans dotter tagit hand om geväret och att det är inlåst i vapenskåpet. Den 19-årige sonen, som trots att han själv blivit hotad och misshandlad fysiskt och psykiskt av gänget, försöker hjälpa de skjutna i väntan på ambulans.
Det låter säkert konstigt, men allt eftersom jag skriver det här så kan jag inte annat än känna en svag beundran för pappan och en enorm förståelse för vad som hänt. Han gjorde vad han ansåg vara nödvändigt för att skydda sin familj. Punkt. Det blev för mycket, men som det står i lagen om excess kan överdrivet våld vara ursäktligt om "utövaren svårligen kan besinna sig".

På grund av allt detta som händer i Sverige skäms jag för att vara ung i det här landet. Statistiken och tidigare fall säger oss att hälften av alla fall med misshandel involverar ungdomsgäng och att offret oftast är ensamt mot tre, fyra, fem eller fler angripare. Fega jävlar är vad de är.
Så återigen nej, jag tycker inte synd om killen som dog av skottskadorna och inte heller om han som är allvarligt skadad, om än stabil nu. De gjorde ett aktivt val. De valde fel. Nu får de betala för det.

I en bok jag läste fann jag meningen "Man gör vad som måste göras och betalar sedan priset för det". De här ungdomarna måste givetvis inte göra det de gjort, utan det förklarar bättre min synpunkt på hur pappan agerade. Han inser vad han gjort och erkänner allt. Han står för det och betalar priset för det i detta nu. Det är starkt.

Nu får det vara slut på det här.... Inte hjälpte det mycket att skriva om det här heller. Jag skäms lik förbannat ännu mer. Vad ska de vuxna tro när de ser mig och mina kompisar på väg att träffa resten av gänget? Jag kan tro att de är rädda eller i alla fall försiktiga. Men tro vad jag säger; jag skulle hellre dö än göra något sådant som ungdomarna i de här två händelserna har gjort. Jag vill inte dö så jag tänker inte göra något sådant. Kommer tillfället när jag fysiskt måste göra någon illa för att skydda mig själv eller någon annan kommer jag att agera. Men jag tänker fan i mig ta ansvaret för det. Kanske inte direkt, men då finns det här som binder mig till det. Jag är man och tänker vara stolt över att vara det. Jag är man, många av mina kompisar räknar jag som riktiga män; vi är förmodligen mer män än vad många andra, äldre människor är.
Det är få jag skulle räkna som män, men ni som räknas, gör det ni gör och tänk det ni tänker...


En flicka att drömma om

Följande är både en personlig sak och något oklar... Jag antar att alla någon gång drömmer om sina drömmars flicka (eller tvärtom om för en del) men frågan är om det egentligen betyder något. Man kan ju fundera på om det finns något som ödet över huvud taget. Existerar begreppet "själsfrände" på ett större plan än rent teoretiskt?

Natten till tisdag drömde jag någon slags dröm om det. Jag minns det mycket vagt, men jag ska försöka beskriva det så gott det går. Det är inte så att jag känner någon desperat längtan efter att tycka om någon, utan det var en trevlig dröm med en trevlig känsla i.
Jag minns att jag kramade henne och kanske lyfte henne en aning. Antingen var hon lätt eller också var det någon skum följd av att jag gymmat dagen innan, för det kändes inte svårt eller tungt. Nej, det var en oerhört naturlig känsla att bara se in i de där ögonen. Redan där blir det svårt att fortsätta beskrivningen, för det enda jag kommer ihåg av hennes ansikte är bara att hon hade mörkblont, axellångt hår. Det kanske var uppsatt i nacken eller så, men det är oviktigt. Att håret inte var så långt är dock glasklart. Av någon anledning så kändes det värmande att hålla om henne, levande och liksom "gyllene". Det var härligt att bara känna känslan i en dröm, även om jag inser att den kanske inte har någon verklig motsvarighet. Återigen är det inte viktigt.
Solen sken in genom ett fönster tror jag och vi måste ha stått nära det eller invid det, för ljuset blandade sig med den där gyllene känslan och det blev en mycket märklig sinnesstämning av det. Om det gick minuter eller sekunder därpå vet jag inte, men hon sade en sak till någon i bakgrunden som jag inte kunde se, men personen var där.
"Han älskar mig!" Enkla ord som betyder en ny sak för varje människa man frågar. I drömmen var det som att lägga sista biten i ett pussel och se helheten, det där speciella mönstret som säger att allt är rätt. Just här är jag säker på att en liten bit tid flöt förbi innan jag svarade henne, fortfarande med henne i famnen och blicken i hennes.
"Ja, jag älskar dig." Jag undrar vad som fick mig att säga "ja" först men jag tänker inte fundera på det. Det var rätt sak att säga då. Att säga de orden var också det en sista bit i något; det var en dammlucka som öppnades och strömmen var känslor som "stämde".
Med de orden kunde jag också känna hur tiden sträckte ut sig framför mig/oss. En underlig tanke måhända, men det var en sak i den framtiden som betydde något. Hon. Jag vet att det är många som kanske har svårt att tro på en livslång kärlek, men jag har sett exempel på den och även om jag inte säger "Jag tror på det" så säger jag inte "Jag tror inte på det". Att försöka tänka framåt, se vad som ska hända, det är bara dumt. Tar man inte vara på den dag som är försvinner den innan man hunnit uppleva den helt och fullt.
Om jag i drömmen gift mig med den flickan är jag så gott som säker på att det hade varit rätt. Det är den känslan av att göra rätt som jag tänker ta med mig och tänka på.

Kort därpå vaknade jag. Problemet med trevliga drömmar är just att man vaknar ur dem eftersom man så gärna vill minnas dem. För att kunna minnas måste man vakna. Jag har gått och påmint mig själv om den här drömmen sedan igår morse bara för att kunna skriva ned den här. Att jag drömde om att ha Henne... Jag kan inte riktigt förklara hur jag tänker, för jag försökte just och det slutade med att jag suddade bort meningen. Men det spelar inte så stor roll. Poängen är att jag kan tänka på vad jag kände i det ögonblicket och känna "Det vill jag känna när jag träffar den jag älskar". En stund som blir gyllene tack vare en sak allena. Hon.

RSS 2.0