Skönhet är ett mönster...

Så rullar vi vidare till del två i den här lilla bloggserien. I det här inlägget tänkte jag gå in på hur smidet av både knivar och svärd går till, även om de två inte är helt lika. Tanken är att alla som läser det ska få en större förståelse till det höga priset på ett riktigt svärd och en större kunskap om svärd i allmänhet. Det florerar alldeles för många sagor och myter om hjältevapnen från förr! =)

Det är nog ingen hemlighet att man först hettar upp metall när man smider. Sedan slår man på den med en hammare och formar metallbiten till det man vill ha, härdar den och gör ett snyggt skaft (om vi talar om knivar t ex). Det är ungefär den bild de flesta har av smide... Har man ingen baskunskap stöter man emellertid på problem direkt. Vi börjar med materialet!
Till smide finns en stor mängd metaller att tillgå. Järn, stål, titan, aluminium, niobium, vanadium och molybden, det finns nästan hur många som helst. Det som går att forma själv är vad jag vet bara järn och stål. De andra metallerna används i industrin och bearbetas med maskiner och ofta i t ex syrelösa kammare för att metallen inte ska oxidera. Men det spelar mindre roll här, för man bygger inte en syrelös smedja på tomten.
Järn i sin vanliga form helt fel för smide det också, om det inte handlar om saker som inte utsätts för stora påfrestningar, t ex grindar, gamla grytor, m.m. Järn och stål är i grunden samma sak, men med olika kolhalt. Poängen med kolhalten är att man kan härda stål, men man kan inte härda järn! Härdat stål är hårdare än vanligt stål, och resten kan ni säkert gissa, kära läsare....

Problemet är bara att det finns en jättelik marknad för olika ståltyper. Det finns den här sorten, den där sorten och självfallet vapenvärldens största fiende, det rostfria stålet. Rostfritt stål är i sig mycket vackert, gärna med en blankputsad yta som inte behöver underhållas, det är hårt och tufft, men det duger ingenting till när det gäller svärd. För att göra saker och ting enklare tror jag att vi håller oss enbart till svärden.
Rostfritt stål är precis som glas; det är hårt och kan hålla för stora påfrestningar, men när det väl överbelastas böjs det inte, det spricker. Precis som glas kan det nästan explodera i småbitar och har man då otur att komma i vägen finns det risk för skador. En rostfri svärdsegg är precis lika vass som en av härdat stål och skär lika djupt. För att ge ett exempel länkar jag till den här videon:
http://www.youtube.com/watch?v=MMYrhGxpO0w
I videon slår försäljaren (idioten!) en katana av rostfritt stål i en bordsskiva för att demonstrera dess hållfasthet. Vid tredje slaget går klingan av och träffar honom i armen eller magen. Förhoppningsvis talar filmen för sig själv och ni som eventuellt funderat på att köpa en rostfri "leksak" tänker kanske om? =)

Så, vad kan man använda till svärdssmide? Det stål som man kan härda (alltså inte vanligt järn) har en kolhalt över 0,4%. Vanliga halter ligger strax under 1,0% men det varierar. Givetvis får kolhalten inte bli för hög heller, eftersom det då finns för lite stål kvar i metallen för att den verkligen ska hålla.
Nå, när man väl valt sitt smidesämne måste man först hetta upp det för att kunna bearbeta det med en hammare. Jag ska inte gå in exakt på temperaturer och sådant, för det har jag delvis inte helt koll på, delvis inte prövat praktiskt än. Teori är bra, men jag återkommer med sådant när jag gjort några prov.
Man kan göra ett enkelt svärd av en enda lång bit metall som hettas upp och formas, men det är inte helt historiskt korrekt. Om man använder en sådan teknik kallas det "monosteel"; det är med andra ord bara en typ av stål i klingan. Det bästa är dock att använda minst två stålsorter med olika kolhalt. När man härdar stål av olika kolhalt får de olika grader av hårdhet, något som mäts i enheten Rockwell (Rc). En vanlig konstruktion för ett vanligt svärd är att man har en mjukare typ av stål som kärna som sedan smids in i lager av hårdare stål. Säg att det handlar om ett enhandssvärd.
Det hårdare, yttre lagret av stål kommer att tjäna som tålig egg som skär ordentligt och inte viker sig. Problemet är dock fortfarande samma som jag nämnde tidigare, att det kan spricka som en följd av hårdheten. Därför har man en kärna i mjukare stål som kan flexa och böjas av lite, för att sedan återgå till sin tidigare form. En riktig svärdsklinga (och det gäller alla modeller i princip) ska man kunna böja 45 grader utan att klingan deformeras på något sätt. Är den dåligt härdad eller av fel stålsort kommer den inte att kunna återgå och på så sätt vet man att man blivit lurad. =)

Hur gör man då själva härdningen som jag hela tiden pratar om? Först och främst måste man välja det medium som härdningen ska ske i. De tre vanligaste är olja, vatten och saltvatten, och vilken man ska välja beror helt på vad man smider och vad föremålet ska användas till.
Olja ger den mjukaste härdningen och stålet blir inte sprött som glas. Man ska dock inte inbilla sig att det är sämre att härda i olja. Tvärtom är det rätt medium för t ex knivblad, då ett för hårt knivblad skulle gå tvärt av om det hade en för hög hårdhet.
Vatten ger en något hårdare härdning och saltvatten den hårdaste. Detta beror på att härdningen går mycket snabbare än med olja och man får ett högre värde på Rockwell-skalan. Ett lämpligt värde för en kniv ligger på 45-50 Rc.
Vad gäller då för svärd? I stort sett gäller samma principer för dessa som för kniven. Om stålet är för hårt kommer det att knäckas, precis som på den här bilden: http://www.sword-buyers-guide.com/images/brokenhanweiwm01df3.jpg Stort tack till Sword Buyers Guide som jag lånat bilden ifrån! Ska ni någon gång köpa ett svärd rekommenderar jag att ni först lusläser allt som står på den sidan.
Men för att återgå till ämnet, härdningen. Att härda stål är som ni märker inte helt lätt, men det är egentligen bara en del av tillverkningen av en god klinga. För att härda sitt smidesämne hettar man först upp det till ca 800-900 grader och sedan kyler man ned det i en av vätskorna jag nämnt ovan. Det är då saker och ting börjar hända!
När man värmer upp stål till höga temperaturer kommer den kristalliska strukturen bland molekylerna att förändras. Alla har de olika namn och för den som är nyfiken kan jag reda ut det senare, men för nu nöjer vi oss med detta. Låter man stålet svalna i rumstemperatur igen så kommer det att återgå till sin vanliga kristallstruktur och bli ohärdat igen. Detta kallas normalisering och kan användas när man just behöver göra ett härdat föremål ohärdat. =)
För att behålla den molekylstruktur vi fick när vi hettade upp stålet så kyler vi ned det mycket snabbt i ett medium. Då kommer stålet att bli kallt och hårt och det är det som härdningen går ut på. Men, detta lämnar också inneboende spänningar i stålet, ungefär som en hoptryckt fjäder. Har man otur kan klingan till och med spricka under härdningen! För att lätta på spänningarna i det härdade stålet måste man anlöpa eller temperera det. Detta görs genom att man värmer upp sitt föremål till 250-300 grader och sedan låter det svalna i rumstemperatur. Många av proffsen gör detta i en vanlig köksugn!
När man gör så här med det härdade stålet kommer en del av spänningarna att släppa och man får ett något mjukare stål. Till exempel kan hårdheten gå från 60 Rc till 48 Rc, något som är vanligt för en katana.

Nu när vi har en klinga som tål att användas måste den poleras. Jag skulle vilja påstå att det är här som det verkliga arbetet börjar, för det tar lång tid och mycket tålamod att få en vacker klinga. Har man använt det så kallade "monosteel" så kommer man att få en blank och slät yta på stålet. Har man däremot använt sig av flera olika ståltyper kan man med rätt polering få fram mönster i stålet. Detta kallas ofta damascusstål eller damascerat stål och är mycket vackert, men det är betydligt svårare och jag kan kanske ta upp det en annan gång. I delen om katanan kommer jag att beröra det emellertid, så ni som är nyfikna får ha lite tålamod.
För att sedan skydda sin klinga från rost och oxidering är det bra att olja in den. Man kan också vaxa svärdsklingan eller lacka den med klarlack. Givetvis är det absolut bäst att olja den, enligt mig i alla fall, och som bonus är det oerhört enkelt att göra. Gör bara rent svärdet från gammal olja och smuts, ta t ex lite 5-56-olja och torka stålet rent. Applicera sedan ett tunt, tunt lager ny olja med en ren bomullsduk, så kommer svärdet att hålla länge.
Detta rengöringsarbete måste göras varje gång man har använt svärdet eller om någon ovetande tagit i det. Svett innehåller många korrosiva ämnen som kan lämna märken på svärdet. Jag citerar mig själv: "Ta hand om ditt svärd så tar det hand om dig." Kanske är det någon som känner igen det där... =P

Slutligen ska jag helt kort nämna hjaltet. Ett hjalt består av tvärstycke (populärt kallat parerstång), kavel (det är det man håller i) och knappen (det är "klumpen" under handen).
Tvärstycke och knapp görs nästan uteslutande i vanligt blötjärn, alltså sådant som man inte härdar utan bara formar och putsar. Formerna är många och det är egentligen bara skaparens fantasi som sätter gränserna, bortsett från att det fortfarande ska vara funktionellt.
Kaveln är nästan likadan. En vanlig konstruktion är att man har en träkärna som lindas med remsor av skinn. Man kan också klä kärnan i skinn, ge det mönster med hjälp av tryck eller helt enkelt ha en kavel helt i trä. Ofta ser man någon slags utsmyckning på kaveln, t ex en ring på mitten eller snidade mönster. För exempel på utomordentligt snide, se här: http://www.powning.com/jake/home/j_homepg.shtml
Som ni ser på den sidan kan man också använda horn eller ben till kaveln.

Hur förvarar man då sin dyrgrip? Så länge man håller klingan ren så kommer den att klara sig, men förvaringen beror lite på vilken typ av skida man har. Om det medföljde en träskida till ditt svärd är det bra att låta svärdet vara kvar i skidan. Detta beror på att trä kan förvridas när det torkar och en dag kanske man inte kan sticka tillbaka klingan i skidan för att den har krökts.
Har man å andra sidan en läderskida bör man tänka på två saker:
1. Förvara inte svärdet långa perioder i skidan. Den syra man använder för att garva (behandla) lädret är precis som svett och smuts skadligt för stålet. Man kan efter ett par månader dra sitt svärd och upptäckta rostfläckar på det utan att ens begripa varifrån de kommer.
2. Låt inte läderskidan torka ut. När läder torkar blir det hårt och oformligt. Det kan också spricka sönder och då står man plötsligt en dag utan skida till sitt svärd. Håll efter lädret med fett; det går utmärkt att använda vanligt fett som man använder till sina skor, men tänk på att vissa fetter är färgade så att du inte av misstag gör din mörkbruna svärdsskida helt svart!

Jag återkommer med nästa del, kanske om ett par dagar eller kanske redan imorgon. Som ni förstår finns det annat i mitt liv som kräver sin tid, men jag ska försöka få till en fortsättning så snart det går. Tills dess, mycket nöje!