Varför svärd, del 3 - Katanan...
Så har vi nått del tre och den världsberömda japanska motsvarigheten till långsvärden... I den här texten tänkte jag ta upp några myter om katanan, lite grundläggande om smidet och en del annat nyttigt, t ex konstruktionen och delarna. Eftersom det här inte är något jätteprojekt planerar jag inte artikeldelarna. =P Jag kommer med största säkerhet blanda lite för att kunna förklara vissar saker, så ha överseende med vissa brister i strukturerandet.
Myter först alltså... Jag tror att ni alla känner till åtminstone ett par myter om det japanska svärdet. De flesta går ut på att eggen är jättevass och kan skära igenom nästan allt. Vi kan börja med ett exempel som syns tydligt i filmen "Den siste samurajen". I slaget på slutet hugger Tom Cruise av ett gevär på mitten med pipa, träbeslag och allt! Det är inte riktigt rätt (det gissar ni nog själva! =P ), eftersom man lätt kan tänka sig vad som händer om man slår en bit härdat stål mot en annan. De som nu förespråkar katanans överlägsenhet kommer vid ett sådant påstående som mitt säga "Men en katana är inte härdad på samma sätt!". Och de har helt rätt!
Precis som jag skrev här ovan blandar jag in smidet i det hela. När man härdar en katana täcker man ryggen med en speciell typ av lera. Fråga mig inte vilken nu, men om någon är intresserad kan jag ta reda på det; man kan nämligen använda flera olika sorter.
Detta är ett av de vanliga säljargumenten. "Clay-tempered" står det på många hemsidor som säljer katana. För att göra det hela svårare är "tempered" fel till att börja med. Man tempererar inte ens en katana, så redan där brister det. Vad man menar är "clay-hardened" och står det så har försäljaren i alla fall fått termerna rätt. Nu svävade jag iväg med lite kuriosa, så åter till ämnet.
Genom att härda klingan med lera längs ryggen och ungefär halva sidorna får man en "halva" som är mjukare härdad och en eggdel som är hårdare härdad. Den mjukare delen ser till att svärdet tål stötar och absorberar chock bättre. Med andra ord är den segare och därför tåligare.
Det är dock eggen som dessa katanafantaster är så förtjusta i. Med lerhärdningen får man en egg som har en hårdhet på ungefär 55-60 Rc (ni kommer ihåg att jag nämnde Rockwell i ett tidigare inlägg hoppas jag). Den mjukare delen ligger någonstans vid eller över 45 Rc.
Om ni har läst på lite så minns ni säkert också vad jag sade om hårt stål: Det är som glas, hårt och tåligt tills det pressas för mycket, då det kan spricka explosionsartat. Risken när man slår en katana mot en gevärspipa är alltså att eggen spricker delvis eller helt. Har man riktig otur kan klinga t o m gå av helt! Försök alltså aldrig göra något ballt trick och hugga av en stålstång eller så...
Vi går vidare till nästa myt, att man kan släppa en näsduk på en katanas egg så att näsduken delas i tu! Den tanken är i och för sig inte helt dum, för en katana är onekligen mycket vass. Problemet är ett som många missar; näsduken väger för lite för att ens ta skada när den träffar eggen. =)
Så en sista grej som leder mig direkt in på smidet och katanans konstruktion: Det japanska svärdet var överlägset det europeiska! Eller? ^^
Nej, faktum är att de japanska svärden inte alls var överlägsna de europeiska. En katana smids tradionellt genom att man viker stålet flera gånger och bygger upp klingan i olika lager (precis som det europeiska jag nämnde i förra delen). När man pratar om att "vika stål" kommer våra glada fanatiker återigen att säga något i stil med "Man vek faktiskt en katana flera tusen gånger!" Detta är också en vanlig misstolkning, eftersom det är flera tusen lager i en vikt klinga, men man ser kanske det man vill se... För att på ett smidigt sätt avliva myten om katanan kommer jag nu att ta det hela från början.
När man tillverkar en katana börjar man med att smälta malm i en s k "tatara". När man smälter järnsanden separerar man de olika ämnena och när klumpen väl fått bli kall och stelna slår man sönder den. Bitarna sorteras sedan för hand (!) av en mästare som skiljer stålet från slaggprodukterna. Sedan är det bara att plocka ihop sitt stål och smälta det på nytt, för att få en enda bit att arbeta med. Problemet med den här biten är bara att den inte heller är ren från slagg. Det är här vikningen kommer in i bilden.
För att slå ur restprodukterna ur stålbiten hamrar man först ut den till säg dubbla längden och viker den på mitten. Därefter hettar man upp den så pass mycket att ytorna kan "smälta ihop" och man börjar om med hamrandet igen. Det var en vikning och vi har alltså två lager stål... Tänk er nu att man viker sitt smidesämne nio gånger till för att få en ren bit vackert stål!
Viker man två lager får man fyra, viker man fyra får man åtta... Det blir alltså: 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, 512, 1024, osv... Vill man vika det bara en gång till så har man genast 2048 lager. =) När man har vikt det nio-tio gånger behövs det således inte mycket för att komma upp i verkligt höga tal, de "vikningar" som katanahyparna gärna refererar till.
I den sista vikningen slår man ut sitt stål till en längre bit och formar vad som ska bli klingan. Den här stållängden är nu helt rak och förmodligen runt 40 tum eller något mindre. För er som inte orkar räkna är 40 tum en meter. =P När man har fått önskad längd på sin klinga gör smeden en grov tillpassning av formen av spets och egg. Ju mer man kan göra med hammaren desto mindre har man att slipa och polera...
Så har vi härdningen! Jag nämnde ju den innan men nu tänkte jag göra det lite mer krångligt för er. Härdningen ger katanan dess speciella sabellika form och den estetiskt tilltalande hamon-linjen. I sig har den här linjen ingen funktion mer än det kosmetiska och att den skiljer eggdelen från ryggdelen. För att avancera än mer inom konsten att härda med lera ("maru-gitae" kallas tekniken, vilket betyder "skulpterad lera") finns det dessutom olika varianter för vilka mönster man kan göra. Några exempel visas här: http://home.earthlink.net/~steinrl/terms/terms.htm
För att se hamon-varianterna får ni scrolla ned till rubriken "Hamon" och på vägen kan ni kanske läsa in lite annat smått och gott som jag inte ska ta upp här. Om jag verkligen ska förklara en katana kommer jag behöva så många inlägg att jag inte gör annat. =P
De hamon-typer man ser oftast är gunome och notare, men som det står på hemsidan finns det otaliga varianter och blandningar. Min personliga favorit blir antingen midare eller hitatsura.
Så har vi till sist slipning och polering kvar. Att slipa eggen vass är ingen större konst egentligen, det tar bara en väldig tid att göra det eftersom man traditionellt gör det för hand. Att polera klingan är däremot en större utmaning; även det görs för hand, men med stenar som hela tiden blir slätare och slätare, tills de sista inte ens lämnar några märken på klingan. Givetvis behöver man inte polera en katana för att den ska vara funktionell. Poleringen är för att man ska få fram de mönster som bildas i stålet när man viker det och framhäva hamon-linjen. Många smeder etsar idag sina färdiga klingor i syra innan de gör en sista polering för att alla detaljer i stålet ska synas extra tydligt!
Till sist har jag sparat en snabbgenomgång av en katanas olika delar; de europeiska svärden är simpla när det gäller namn på delar och lösa komponenter. Antagligen är det mest kuriosa för er som tycker om att veta lite mer än vanligt om svärd. Det är också bra att kunna om man vill blanda sig i en diskussion mellan två med kunskap!
Klingan på en katana har många olika delar/områden och jag kan inte nämna alla ens med facit i hand. Det jag tänker säga är att själva klingdelen kallas nagasa och tången (delen som går ned i fästet om ni minns) kallas nakago. Sedan finns det en stor mängd fler saker att nämna om detta, men vi går vidare till fästet.
Att kalla det som inte är klinga på en katana blir ett samlingsnamn på många saker. För att göra det lite tydligare har jag en bild åt er på ett fäste, så att ni kan följa med på bilden när jag anger termerna:
http://www.waltersorrells.com/blades/eggshell%20details.jpg
Klicka på bilden för att förstora den. Det ni ser är en tämligen bra bild över ett fäste. Jag ska nu ställa upp dem rad för rad så att det blir lätt att hitta dem:
Den platta cirkeln vid klingans bas: Kallas tsuba och fungerar lite som ett tvärstycke. Det finns tusen och åter tusen olika varianter på dessa, då tsuban gärna smyckas med motiv som passar ihop med svärdets namn och övriga delar.
Den bronsfärgade metallkragen: Kallas habaki och finns för att katanan inte ska glida ur sin skida. Skidan kallas saya och som ni ser på bilden är den ofta lackerad med något slags motiv.
Den lilla guldplattan under habakin: Kallas seppa och min gissning är att den används för att hålla saker och ting på plats. Det finns en likadan under tsuban. Jag är dock inte helt säker, så även mina studier om det japanska svärdet går vidare...
Den gyllene lindningen: Kallas ito och görs i bomull eller siden. Samma material används när man lindar skidan, så här: http://j.b5z.net/i/u/2154998/i/pdir/573/i/2-rickblade10.jpg?bbww .
Greppet (delen man håller i): Kallas tsuka och förväxlas lätt med tsuba. Den "tråd" man lindar greppet med kallas därför tsuka-ito.
Den lilla "klump" man ser under lindningen: Detta är en utsmyckning som också berör svärdets namn. Kallas menuki och precis som med tsuban finns det nästan hur många typer som helst. Exempel: http://www.ninecircles.co.uk/productimages/Brass-Menuki.jpg
De svarta prickarna på fästet: Dessa kallas mekugi och håller nakagon på plats. Man kan ha en eller två beroende på svärdets syfte och tillverkare, men personligen vill jag gärna ha två för säkerhets skull.
Det vita som syns under lindningen: Kallas same, vilket troligen är en direkt översättning av "rocka" eller "skinn". På en riktig katana är det vita alltid äkta rockaskinn, men i och med marknaden för "sword-like objects (SLO)" så finns det en del svärd med plast-same.
En sista grej vill jag dock sätta fingret på! Det är skillnad på en katana och ett japanskt svärd; "katana" betyder bara "svärd" på japanska. En äkta katana från Japan kallas "nihon-to", där "nihon" är Japan på japanska. "To" betyder ungefär "klinga" och därav benämningen "dai-to" för längre svärd (t ex katanan) och "shin-to" för kortare svärd (t ex wakizashi). Vill man ha en nihon-to får man räkna med priser på över 100 000 kr och jag har flera gånger hittat dem för ca en halv miljon. =D Enda nackdelen med att köpa en äkta japansk katana är emellertid att de inte får exporteras alls...
Nu har vi nått slutet av den här artikeln och jag måste säga att det är rätt skönt. Det är inte helt lätt att hålla tungan rätt i mun när man ska få alla termer och beskrivningar rätt. För er som vill köpa en katana (jag refererar bara till "katana" när det gäller riktiga vapen) så finns det en mängd olika återförsäljare. Vill ni ha en riktig katana får ni dock vänta er att priset landar på ungefär 20 000 kr. Vill ni ha en "custom-made", alltså efter egna önskemål med en riktig smed, så kommer priset upp i det dubbla utan problem.
För den som vill ha en "beater", något att leka med: www.casiberia.com eller www.gavelins.com/sword . Båda har svärd från Paul Chen och jag äger själv en Practical Plus Katana som jag är mycket nöjd med.
Exempel på "custom-smeder": http://www.waltersorrells.com/blades/index.htm , http://www.barrettcustomknives.com/ och http://home.comcast.net/~jeshern/index.htm
Jag hoppas att ni har haft nöje av att läsa vad jag skrivit, och kanske har ni även lyckats lära er något! Om jag anser det nödvändigt kommer jag att knyta ihop de här tre artiklarna i en sista del, men i nuläget planerar jag det inte... På "återhörande"!
Myter först alltså... Jag tror att ni alla känner till åtminstone ett par myter om det japanska svärdet. De flesta går ut på att eggen är jättevass och kan skära igenom nästan allt. Vi kan börja med ett exempel som syns tydligt i filmen "Den siste samurajen". I slaget på slutet hugger Tom Cruise av ett gevär på mitten med pipa, träbeslag och allt! Det är inte riktigt rätt (det gissar ni nog själva! =P ), eftersom man lätt kan tänka sig vad som händer om man slår en bit härdat stål mot en annan. De som nu förespråkar katanans överlägsenhet kommer vid ett sådant påstående som mitt säga "Men en katana är inte härdad på samma sätt!". Och de har helt rätt!
Precis som jag skrev här ovan blandar jag in smidet i det hela. När man härdar en katana täcker man ryggen med en speciell typ av lera. Fråga mig inte vilken nu, men om någon är intresserad kan jag ta reda på det; man kan nämligen använda flera olika sorter.
Detta är ett av de vanliga säljargumenten. "Clay-tempered" står det på många hemsidor som säljer katana. För att göra det hela svårare är "tempered" fel till att börja med. Man tempererar inte ens en katana, så redan där brister det. Vad man menar är "clay-hardened" och står det så har försäljaren i alla fall fått termerna rätt. Nu svävade jag iväg med lite kuriosa, så åter till ämnet.
Genom att härda klingan med lera längs ryggen och ungefär halva sidorna får man en "halva" som är mjukare härdad och en eggdel som är hårdare härdad. Den mjukare delen ser till att svärdet tål stötar och absorberar chock bättre. Med andra ord är den segare och därför tåligare.
Det är dock eggen som dessa katanafantaster är så förtjusta i. Med lerhärdningen får man en egg som har en hårdhet på ungefär 55-60 Rc (ni kommer ihåg att jag nämnde Rockwell i ett tidigare inlägg hoppas jag). Den mjukare delen ligger någonstans vid eller över 45 Rc.
Om ni har läst på lite så minns ni säkert också vad jag sade om hårt stål: Det är som glas, hårt och tåligt tills det pressas för mycket, då det kan spricka explosionsartat. Risken när man slår en katana mot en gevärspipa är alltså att eggen spricker delvis eller helt. Har man riktig otur kan klinga t o m gå av helt! Försök alltså aldrig göra något ballt trick och hugga av en stålstång eller så...
Vi går vidare till nästa myt, att man kan släppa en näsduk på en katanas egg så att näsduken delas i tu! Den tanken är i och för sig inte helt dum, för en katana är onekligen mycket vass. Problemet är ett som många missar; näsduken väger för lite för att ens ta skada när den träffar eggen. =)
Så en sista grej som leder mig direkt in på smidet och katanans konstruktion: Det japanska svärdet var överlägset det europeiska! Eller? ^^
Nej, faktum är att de japanska svärden inte alls var överlägsna de europeiska. En katana smids tradionellt genom att man viker stålet flera gånger och bygger upp klingan i olika lager (precis som det europeiska jag nämnde i förra delen). När man pratar om att "vika stål" kommer våra glada fanatiker återigen att säga något i stil med "Man vek faktiskt en katana flera tusen gånger!" Detta är också en vanlig misstolkning, eftersom det är flera tusen lager i en vikt klinga, men man ser kanske det man vill se... För att på ett smidigt sätt avliva myten om katanan kommer jag nu att ta det hela från början.
När man tillverkar en katana börjar man med att smälta malm i en s k "tatara". När man smälter järnsanden separerar man de olika ämnena och när klumpen väl fått bli kall och stelna slår man sönder den. Bitarna sorteras sedan för hand (!) av en mästare som skiljer stålet från slaggprodukterna. Sedan är det bara att plocka ihop sitt stål och smälta det på nytt, för att få en enda bit att arbeta med. Problemet med den här biten är bara att den inte heller är ren från slagg. Det är här vikningen kommer in i bilden.
För att slå ur restprodukterna ur stålbiten hamrar man först ut den till säg dubbla längden och viker den på mitten. Därefter hettar man upp den så pass mycket att ytorna kan "smälta ihop" och man börjar om med hamrandet igen. Det var en vikning och vi har alltså två lager stål... Tänk er nu att man viker sitt smidesämne nio gånger till för att få en ren bit vackert stål!
Viker man två lager får man fyra, viker man fyra får man åtta... Det blir alltså: 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, 512, 1024, osv... Vill man vika det bara en gång till så har man genast 2048 lager. =) När man har vikt det nio-tio gånger behövs det således inte mycket för att komma upp i verkligt höga tal, de "vikningar" som katanahyparna gärna refererar till.
I den sista vikningen slår man ut sitt stål till en längre bit och formar vad som ska bli klingan. Den här stållängden är nu helt rak och förmodligen runt 40 tum eller något mindre. För er som inte orkar räkna är 40 tum en meter. =P När man har fått önskad längd på sin klinga gör smeden en grov tillpassning av formen av spets och egg. Ju mer man kan göra med hammaren desto mindre har man att slipa och polera...
Så har vi härdningen! Jag nämnde ju den innan men nu tänkte jag göra det lite mer krångligt för er. Härdningen ger katanan dess speciella sabellika form och den estetiskt tilltalande hamon-linjen. I sig har den här linjen ingen funktion mer än det kosmetiska och att den skiljer eggdelen från ryggdelen. För att avancera än mer inom konsten att härda med lera ("maru-gitae" kallas tekniken, vilket betyder "skulpterad lera") finns det dessutom olika varianter för vilka mönster man kan göra. Några exempel visas här: http://home.earthlink.net/~steinrl/terms/terms.htm
För att se hamon-varianterna får ni scrolla ned till rubriken "Hamon" och på vägen kan ni kanske läsa in lite annat smått och gott som jag inte ska ta upp här. Om jag verkligen ska förklara en katana kommer jag behöva så många inlägg att jag inte gör annat. =P
De hamon-typer man ser oftast är gunome och notare, men som det står på hemsidan finns det otaliga varianter och blandningar. Min personliga favorit blir antingen midare eller hitatsura.
Så har vi till sist slipning och polering kvar. Att slipa eggen vass är ingen större konst egentligen, det tar bara en väldig tid att göra det eftersom man traditionellt gör det för hand. Att polera klingan är däremot en större utmaning; även det görs för hand, men med stenar som hela tiden blir slätare och slätare, tills de sista inte ens lämnar några märken på klingan. Givetvis behöver man inte polera en katana för att den ska vara funktionell. Poleringen är för att man ska få fram de mönster som bildas i stålet när man viker det och framhäva hamon-linjen. Många smeder etsar idag sina färdiga klingor i syra innan de gör en sista polering för att alla detaljer i stålet ska synas extra tydligt!
Till sist har jag sparat en snabbgenomgång av en katanas olika delar; de europeiska svärden är simpla när det gäller namn på delar och lösa komponenter. Antagligen är det mest kuriosa för er som tycker om att veta lite mer än vanligt om svärd. Det är också bra att kunna om man vill blanda sig i en diskussion mellan två med kunskap!
Klingan på en katana har många olika delar/områden och jag kan inte nämna alla ens med facit i hand. Det jag tänker säga är att själva klingdelen kallas nagasa och tången (delen som går ned i fästet om ni minns) kallas nakago. Sedan finns det en stor mängd fler saker att nämna om detta, men vi går vidare till fästet.
Att kalla det som inte är klinga på en katana blir ett samlingsnamn på många saker. För att göra det lite tydligare har jag en bild åt er på ett fäste, så att ni kan följa med på bilden när jag anger termerna:
http://www.waltersorrells.com/blades/eggshell%20details.jpg
Klicka på bilden för att förstora den. Det ni ser är en tämligen bra bild över ett fäste. Jag ska nu ställa upp dem rad för rad så att det blir lätt att hitta dem:
Den platta cirkeln vid klingans bas: Kallas tsuba och fungerar lite som ett tvärstycke. Det finns tusen och åter tusen olika varianter på dessa, då tsuban gärna smyckas med motiv som passar ihop med svärdets namn och övriga delar.
Den bronsfärgade metallkragen: Kallas habaki och finns för att katanan inte ska glida ur sin skida. Skidan kallas saya och som ni ser på bilden är den ofta lackerad med något slags motiv.
Den lilla guldplattan under habakin: Kallas seppa och min gissning är att den används för att hålla saker och ting på plats. Det finns en likadan under tsuban. Jag är dock inte helt säker, så även mina studier om det japanska svärdet går vidare...
Den gyllene lindningen: Kallas ito och görs i bomull eller siden. Samma material används när man lindar skidan, så här: http://j.b5z.net/i/u/2154998/i/pdir/573/i/2-rickblade10.jpg?bbww .
Greppet (delen man håller i): Kallas tsuka och förväxlas lätt med tsuba. Den "tråd" man lindar greppet med kallas därför tsuka-ito.
Den lilla "klump" man ser under lindningen: Detta är en utsmyckning som också berör svärdets namn. Kallas menuki och precis som med tsuban finns det nästan hur många typer som helst. Exempel: http://www.ninecircles.co.uk/productimages/Brass-Menuki.jpg
De svarta prickarna på fästet: Dessa kallas mekugi och håller nakagon på plats. Man kan ha en eller två beroende på svärdets syfte och tillverkare, men personligen vill jag gärna ha två för säkerhets skull.
Det vita som syns under lindningen: Kallas same, vilket troligen är en direkt översättning av "rocka" eller "skinn". På en riktig katana är det vita alltid äkta rockaskinn, men i och med marknaden för "sword-like objects (SLO)" så finns det en del svärd med plast-same.
En sista grej vill jag dock sätta fingret på! Det är skillnad på en katana och ett japanskt svärd; "katana" betyder bara "svärd" på japanska. En äkta katana från Japan kallas "nihon-to", där "nihon" är Japan på japanska. "To" betyder ungefär "klinga" och därav benämningen "dai-to" för längre svärd (t ex katanan) och "shin-to" för kortare svärd (t ex wakizashi). Vill man ha en nihon-to får man räkna med priser på över 100 000 kr och jag har flera gånger hittat dem för ca en halv miljon. =D Enda nackdelen med att köpa en äkta japansk katana är emellertid att de inte får exporteras alls...
Nu har vi nått slutet av den här artikeln och jag måste säga att det är rätt skönt. Det är inte helt lätt att hålla tungan rätt i mun när man ska få alla termer och beskrivningar rätt. För er som vill köpa en katana (jag refererar bara till "katana" när det gäller riktiga vapen) så finns det en mängd olika återförsäljare. Vill ni ha en riktig katana får ni dock vänta er att priset landar på ungefär 20 000 kr. Vill ni ha en "custom-made", alltså efter egna önskemål med en riktig smed, så kommer priset upp i det dubbla utan problem.
För den som vill ha en "beater", något att leka med: www.casiberia.com eller www.gavelins.com/sword . Båda har svärd från Paul Chen och jag äger själv en Practical Plus Katana som jag är mycket nöjd med.
Exempel på "custom-smeder": http://www.waltersorrells.com/blades/index.htm , http://www.barrettcustomknives.com/ och http://home.comcast.net/~jeshern/index.htm
Jag hoppas att ni har haft nöje av att läsa vad jag skrivit, och kanske har ni även lyckats lära er något! Om jag anser det nödvändigt kommer jag att knyta ihop de här tre artiklarna i en sista del, men i nuläget planerar jag det inte... På "återhörande"!
Kommentarer
Trackback
