På natten är natten min
Jag går hem från Vällingby till mitt hus. Det är en promenad på tjugofem minuter ungefär. Klockan är kvart i två, en timme och fyrtiofem minuter efter midnatt. Allting är så annorlunda om natten; det är tyst, men inte helt tyst, för det är tyst som på natten. Vissa saker är tysta, andra kommer fram och får liv... Jag går vidare och passerar grusplanen och trafikljusen utanför den. De klickar, tickar, ljuder så högt i nattens mörker. På dagen dränks denna regelbundna signal i allt annat brus, men så här dags vinner de tillbaka all den mark de förlorat under dagen, ja, får till och med ett eko någonstans.
Vidare. Det skarpa knastrandet av grus under mina sulor är öronbedövande under den sena timmen men blandas ändå ut av röster långt bortifrån och rasslandet av löv som bara hörs det ögonblick jag går förbi den lilla busken. Nedförsbacke. Luften är konstig att andas. Kallare än på dagen, mindre förorenad vill jag tro, men jag vet att om natten faller alla avgaser tillbaka ned mot jorden igen och man inbillar sig saker. Ändå känns det bättre att dra ett djupt andetag nu. Någonting finns i luften jag drar ned i lungorna, en doft av fyrverkeri. Svavel kanske. Det är så svagt att jag inte lägger märke till det först.
I nattens otystnad glider jag över en korsning och fortsätter över den sista långa uppförsbacken. Den är flack och inte jobbig på något sätt. En flagglina gör sin entré i viskandet omkring och finns bara så länge som jag finns vid den. Är den mindre verklig för det eller är det jag som är det obeständiga? Jag kan de här gatorna utan och innan, skulle förmodligen kunna gå hem med förbundna ögon och ändå finna rätt nyckel till dörrlåset. Känslan av att vara oövervinnerlig är stark. Nästan vad som helst kan hända och jag kan ändå hantera det.
Den sista biten, den sista utdragna svängen existerar knappast, för jag går som i en egen värld. Natten är tyst, men inte tyst. För det är tyst. Som på natten.
Vidare. Det skarpa knastrandet av grus under mina sulor är öronbedövande under den sena timmen men blandas ändå ut av röster långt bortifrån och rasslandet av löv som bara hörs det ögonblick jag går förbi den lilla busken. Nedförsbacke. Luften är konstig att andas. Kallare än på dagen, mindre förorenad vill jag tro, men jag vet att om natten faller alla avgaser tillbaka ned mot jorden igen och man inbillar sig saker. Ändå känns det bättre att dra ett djupt andetag nu. Någonting finns i luften jag drar ned i lungorna, en doft av fyrverkeri. Svavel kanske. Det är så svagt att jag inte lägger märke till det först.
I nattens otystnad glider jag över en korsning och fortsätter över den sista långa uppförsbacken. Den är flack och inte jobbig på något sätt. En flagglina gör sin entré i viskandet omkring och finns bara så länge som jag finns vid den. Är den mindre verklig för det eller är det jag som är det obeständiga? Jag kan de här gatorna utan och innan, skulle förmodligen kunna gå hem med förbundna ögon och ändå finna rätt nyckel till dörrlåset. Känslan av att vara oövervinnerlig är stark. Nästan vad som helst kan hända och jag kan ändå hantera det.
Den sista biten, den sista utdragna svängen existerar knappast, för jag går som i en egen värld. Natten är tyst, men inte tyst. För det är tyst. Som på natten.
Kommentarer
Trackback
