En minst sagt blandad fredag...
Fredagen har varit en konstig dag. Inte konstig på det sättet att underliga saker har hänt, utan för att mitt humör, det jag gjort, det mesta helt enkelt, har svängt fram och tillbaka.
Jag jobbade som vanligt på posten och delade ut mina brev, med den skillnaden att jag tagit med mig telefonen för att kunna lyssna på lite musik under tiden. Av något outgrundligt skäl har de tagit ur radion ur samtliga postbilar och istället kopplat volymkontrollen till fönsterhissarna... ^^
Hur som helst, det blev inte bättre än att de började spela en hel rad deprimerande kärleksballader. För att göra en lång historia kort, det gjorde mig rätt nedstämd och det på en dag som ändå tog vid rätt hyfsat. All post var utdelad vid typ 10:00 så arbetsdagen blev ovanligt kort och jag cyklade hem för att äta lunch. Tur nog för mig fanns det wok kvar sedan torsdagen och en ordentlig tallrik var allt som behövdes för att jag skulle orka med eftermiddagen också.
Sedan hände inte särskilt mycket egentligen. Jag åt min lunch, funderade lite framför datorn och gick därefter ut för att klippa ned ett stort antal grenar i päronträdet. Sagt och gjort, det blev en jädra massa grenar att släpa bort, vilket som vanligt gick betydligt fortare än jag trodde från början. Sedan bar det av till gymmet i ett par timmar och jag måste säga att det var nog bästa stunden på dagen.
Just nu är träningen min mest fasta punkt i tillvaron. Jag tänker inte påstå att jag är helt nere och inte gör någonting, tvärtom blir det en massa saker gjorda, men det är inte mycket som är så skönt som träningen. Man behöver inte tänka på något, bara köra på och trötta ut sig. Dessutom mår man ruggigt fint efteråt av alla endorfiner och adrenalinet som pumpar.
En annan lite förvånande sak som "hände" idag är att jag fick en förfärlig lust att bara dra bort från allting. Slänga datorn åt helvete, mobilen i sjön och bara gå. Ta de pengar man har på banken och sticka utomlands för att där börja om. Antagligen beror det på att jag inte riktigt kan vilja bo hemma längre; må så vara att jag letar efter en lägenhet, men det krävs att man har ett jobb under det närmaste året också för att kunna betala hyran.
För att sammanfatta läget kan man säga att jag är dyster just nu. Vill inte sova, kan inte sova och jag behöver sova. En underbar paradox, men som de säger, drömmen är ingenting mot verkligheten. Folk pratar om att träffa folk, att man ska ut och se till att göra något. Nej, fan heller att jag tänker göra det nu. Just inatt vill jag inte göra ett dyft.
Jag trodde jag hade kommit en bit på väg, men den här dagen har fått mig att inse att spåren var djupare än så. En älva är hon och det förblir hon för mig... Nu, just inatt, är allt som betyder något en enda person.
Jag tänker inte dra igång någon litania av självömkan nu, även om jag antagligen skulle kunna skriva det i sådana ord att det uppfattas som självömkan. Den fakta som finns är att jag saknar henne och nu börjar inse hur dum jag var som inte försökte få henne att tänka om. Jag borde försökt! Det grämer mig nu, men kanske kan det gå åt rätt håll i framtiden? Jag tänker inte gissa...
Talesättet säger ju att man inte vet vad man har förrän man inte har det längre, och visst förstod jag att jag var lyckligt lottad som fick henne. Men det är först nu jag inser hur lyckligt lottad jag var. Är. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Att skriva det så här låter som att jag ältar det till leda och det gör jag inte. Det går förvisso inte många minuter utan att jag tänker på min vackra flicka, men det är varken ältande eller självömkan. Nå, jag får kanske inse att det inte går att sätta ord på det, hur många år man än övat eller hur många ord det än finns att använda sig av. Det räcker inte.
Det blev rätt blandat det här. Lösryckta tankar staplade på varandra, men så är det inte för någon annan jag skriver det här. Så varför inte vara borta? God natt...
