Minnen är minnen
En lite mindre sen kväll än vanligt det här. I vanliga fall hade jag haft rätt många vakna timmar kvar, men nu börjar jag jobba imorgon och det redan vid halv sju. Å andra sidan så är inte arbetsdagen särskilt lång; halv sju till halv tre må vara åtta timmar men dagen är på inget vis över om jag slutar vid halv tre. Sedan blir det en vända till gymmet med brorsan och därefter kommer det nog bli ett par timmar framför datorn. Att jag vet detta beror på rollspelet som förhoppningsvis ska sättas igång. Det är stort och kommer att kräva en del tid, men det ska jag inte orda om nu, för jag vet att ett par av spelarna läser min blogg då och då...
"Minnen är minnen" säger rubriken, och det är just minnen jag har funderat över. Man kan komma ihåg en massa saker, starkt eller svagt, men på något sätt så finns de där. Jag pratade med en kompis från lumpen på telefon inatt. Givetvis kom vi in på minnena man har. Det har gått en och en halv vecka sedan vi muckade och ärligt talat känns det lite tomt. Gemenskapen man har med sina "soldier boys" är grymt speciell. Från att inte känna varandra alls kastas man in i samma rum och är tillsammans 24/7 i en vecka - tio dagar.
När jag kom till Eksjö på inryckningsdagen var det med blandade känslor. Vad skulle hända, vem skulle göra vad och främst (!), hur skulle jag vara? Den första veckan var en enda lång sak fylld av kvällstjänst och "lära-känna-de-andra-idioterna-som-valt-att-göra-lumpen". När man väl lagt sig klockan 2 den första natten så var min första tanke "Vad i helvete gör jag här? Jag skulle kunna åka hem NU." Efter ett par månader kom vi fram till att nästan alla hade känt det så.
Men vi härdade ut. De första veckorna var på inget sätt lätta. De tio dagarna i Skillingaryd var enligt mig ett smart drag av befälen. Solen sken konstant de första sju dagarna och vi övade skytteställningar i dagslånga "lektioner". Sällan har jag varit så svettig, men det var enkelt, förbannat jobbigt och jag kände att det var skönt. Min tanke med att göra lumpen var i alla fall till hälften att testa mig själv. Samtidigt förde de dagarna oss samman och vi fick en gemensam fiende: BEFÄLEN. Jag är övertygad om att den tuffa tiden efter inryck var en briljant plan av pedagogik och erfarenhet.
Summa summarum, här sitter jag nu, elva månader senare med en jättehög minnen att skratta åt. Det bör nog påpekas att man som lumpare skrattar åt de dåliga dagarna så här i efterhand. Ett av mina bästa minnen är när vi övade förflyttning en hel dag.
Solen sken strålande klar på en blå himmel helt utan moln. Vi började det hela med att gå en km eller så ut till en glänta kallad 'Mingläntan'. Där kamouflerade vi oss för första gången, prydde hjälmarna med ris och gräs för att inte synas och så började vi. Förflyttning. Nu är det lätt att tro att det är en enkel sak att lära sig gå någonstans. Det är det inte.
Vi gick i en cirkel, med vapnet på bröstet. Vi smög hukade i en cirkel med kolven mot axeln och redo att dräpa. Vi kröp, vi ålade, vi hasade, gick lite mer, hukade, smög, osv, osv. Jag antar att jag inte behöver säga att det var jävligt varmt! Börja med att ta på er en t-shirt, på den ett kroppsskydd av typ kevlarväv, sedan en jacka, en väst som väger sina modiga 6-7 kg och ett vapen på 4,2 kg (magasinen var tomma). Gå ut i solen, upprepa det jag skrivit här ovan och gör så i en timme. Eller två. Man blir varm.
Hur som helst avslutade vi med en liten stafett. Sådant gillar vi, när man får en anledning att kämpa lite. Svettiga, trötta och taggade ställde vi upp gruppvis på en linje och började. Banan var U-formad; vi startade vid vägkanten, gick ut på ett fält och sedan runt vänster tillbaka till vägen. Först gick vi, sedan smög vi, därpå kröp vi, sedan ålade vi och till sist... hasade vi. Att "hasa" kan kräva en förklaring. När man "hasar" i militären håller man vapnet horisontellt framför sig och ligger på mage. Sedan sätter man fram armbågarna och drar sig framåt med dem samtidigt som man trycker ifrån med fötterna. Ingenting förutom armar och fötter får röra sig. Efter två vändor blödde ALLA om armbågarna. Behöver jag säga att jag faktiskt längtar tillbaka till den tiden?
Andra minnen jag har är av min älva. Jag tänker inte bli lika långrandig här som ovan, men det skulle jag med lätthet kunna bli. Minnena här... Låt oss säga att de är fyllda av känslor som längtan, saknad och sorg. Jag kan med lätthet minnas de flesta tillfällena vi var tillsammans, ögonblicken när man gick och lade sig och jag kunde somna med armarna runt den absolut vackraste varelse som finns. Jag tycker fortfarande att hon är det, förresten. Det är något speciellt med henne och jag tror inte att det beror på att jag fortfarande älskar henne. "Skönhet är ett mönster" brukar jag säga, och det stämmer så väl här. Antagligen borde jag tacka alla eventuella högre makter för att jag fått ta del av något sådant som Skönhet.
Notera den stora bokstaven i "Skönhet". Jag pratar inte om att man kan tycka något är vackert. Jag skulle kunna se på henne en hel dag utan att anse den bortslösad. Nu tänker säkert många "Äh, lägg av, så säger man bara", men jag menar det. Samma sak är det med det här "att dö för den man älskar". Många säger det, tänker inte på vad de säger, men jag har funderat på det.
Att dö för att en älskad person ska leva vidare. Om jag med den vetskapen var döende skulle jag kunna gå vidare utan att vara rädd eller tveka. För även om det är en vanlig sak på film eller i böcker, var har det fått sin grund någonstans? Innan det kunde bli kliché på film måste det ha funnits ett korn av sanning i det hela, en "hjälte" som man säger som någon gång gav upp allt för något annat eller annan.
Jag har ett minne jag tänkt på de senaste dagarna. I och med att det blivit helg har det ju gått en del film på TV och jag har sett ett par av dem. Det jag tänker på är rätt länge sedan...
Vi var hemma hos min älva, var väl båda rätt trötta, men vi tänkte att vi skulle se en film innan vi släckte för natten. Sagt och gjort matade vi i "Phantom of the Opera" i spelaren. Jag hade sett den förut (det är min film) men det hade inte hon gjort. Vi somnade emellertid, för det var inte filmen som var viktig. Det som är så speciellt med den kvällen, fastän det blev flera liknande, är just det att vi somnade tillsammans, nöjda med att bara vara nära varandra. Det var det. Inget mer behövdes. I slutet av filmen vaknade jag och stängde av. Filmen var oviktig.
Det jag kunde fokusera på var just Skönheten vid min sida. Att bara se henne slumra där... Vackrare än något annat.
Ikväll har det blivit ett långt inlägg, så det här blir ett abrupt slut. Jag ska inte hålla er kvar här längre än detta, för det kommer fler inlägg och fler kvällar att skriva dem. Nu behöver jag duscha och sova lite. I mitt nästa inlägg ska jag gå in närmare på skönheten jag ser eller inte ser omkring mig. Det är min tanke nu i alla fall. Om det blir så återstår att se. God natt.
"Minnen är minnen" säger rubriken, och det är just minnen jag har funderat över. Man kan komma ihåg en massa saker, starkt eller svagt, men på något sätt så finns de där. Jag pratade med en kompis från lumpen på telefon inatt. Givetvis kom vi in på minnena man har. Det har gått en och en halv vecka sedan vi muckade och ärligt talat känns det lite tomt. Gemenskapen man har med sina "soldier boys" är grymt speciell. Från att inte känna varandra alls kastas man in i samma rum och är tillsammans 24/7 i en vecka - tio dagar.
När jag kom till Eksjö på inryckningsdagen var det med blandade känslor. Vad skulle hända, vem skulle göra vad och främst (!), hur skulle jag vara? Den första veckan var en enda lång sak fylld av kvällstjänst och "lära-känna-de-andra-idioterna-som-valt-att-göra-lumpen". När man väl lagt sig klockan 2 den första natten så var min första tanke "Vad i helvete gör jag här? Jag skulle kunna åka hem NU." Efter ett par månader kom vi fram till att nästan alla hade känt det så.
Men vi härdade ut. De första veckorna var på inget sätt lätta. De tio dagarna i Skillingaryd var enligt mig ett smart drag av befälen. Solen sken konstant de första sju dagarna och vi övade skytteställningar i dagslånga "lektioner". Sällan har jag varit så svettig, men det var enkelt, förbannat jobbigt och jag kände att det var skönt. Min tanke med att göra lumpen var i alla fall till hälften att testa mig själv. Samtidigt förde de dagarna oss samman och vi fick en gemensam fiende: BEFÄLEN. Jag är övertygad om att den tuffa tiden efter inryck var en briljant plan av pedagogik och erfarenhet.
Summa summarum, här sitter jag nu, elva månader senare med en jättehög minnen att skratta åt. Det bör nog påpekas att man som lumpare skrattar åt de dåliga dagarna så här i efterhand. Ett av mina bästa minnen är när vi övade förflyttning en hel dag.
Solen sken strålande klar på en blå himmel helt utan moln. Vi började det hela med att gå en km eller så ut till en glänta kallad 'Mingläntan'. Där kamouflerade vi oss för första gången, prydde hjälmarna med ris och gräs för att inte synas och så började vi. Förflyttning. Nu är det lätt att tro att det är en enkel sak att lära sig gå någonstans. Det är det inte.
Vi gick i en cirkel, med vapnet på bröstet. Vi smög hukade i en cirkel med kolven mot axeln och redo att dräpa. Vi kröp, vi ålade, vi hasade, gick lite mer, hukade, smög, osv, osv. Jag antar att jag inte behöver säga att det var jävligt varmt! Börja med att ta på er en t-shirt, på den ett kroppsskydd av typ kevlarväv, sedan en jacka, en väst som väger sina modiga 6-7 kg och ett vapen på 4,2 kg (magasinen var tomma). Gå ut i solen, upprepa det jag skrivit här ovan och gör så i en timme. Eller två. Man blir varm.
Hur som helst avslutade vi med en liten stafett. Sådant gillar vi, när man får en anledning att kämpa lite. Svettiga, trötta och taggade ställde vi upp gruppvis på en linje och började. Banan var U-formad; vi startade vid vägkanten, gick ut på ett fält och sedan runt vänster tillbaka till vägen. Först gick vi, sedan smög vi, därpå kröp vi, sedan ålade vi och till sist... hasade vi. Att "hasa" kan kräva en förklaring. När man "hasar" i militären håller man vapnet horisontellt framför sig och ligger på mage. Sedan sätter man fram armbågarna och drar sig framåt med dem samtidigt som man trycker ifrån med fötterna. Ingenting förutom armar och fötter får röra sig. Efter två vändor blödde ALLA om armbågarna. Behöver jag säga att jag faktiskt längtar tillbaka till den tiden?
Andra minnen jag har är av min älva. Jag tänker inte bli lika långrandig här som ovan, men det skulle jag med lätthet kunna bli. Minnena här... Låt oss säga att de är fyllda av känslor som längtan, saknad och sorg. Jag kan med lätthet minnas de flesta tillfällena vi var tillsammans, ögonblicken när man gick och lade sig och jag kunde somna med armarna runt den absolut vackraste varelse som finns. Jag tycker fortfarande att hon är det, förresten. Det är något speciellt med henne och jag tror inte att det beror på att jag fortfarande älskar henne. "Skönhet är ett mönster" brukar jag säga, och det stämmer så väl här. Antagligen borde jag tacka alla eventuella högre makter för att jag fått ta del av något sådant som Skönhet.
Notera den stora bokstaven i "Skönhet". Jag pratar inte om att man kan tycka något är vackert. Jag skulle kunna se på henne en hel dag utan att anse den bortslösad. Nu tänker säkert många "Äh, lägg av, så säger man bara", men jag menar det. Samma sak är det med det här "att dö för den man älskar". Många säger det, tänker inte på vad de säger, men jag har funderat på det.
Att dö för att en älskad person ska leva vidare. Om jag med den vetskapen var döende skulle jag kunna gå vidare utan att vara rädd eller tveka. För även om det är en vanlig sak på film eller i böcker, var har det fått sin grund någonstans? Innan det kunde bli kliché på film måste det ha funnits ett korn av sanning i det hela, en "hjälte" som man säger som någon gång gav upp allt för något annat eller annan.
Jag har ett minne jag tänkt på de senaste dagarna. I och med att det blivit helg har det ju gått en del film på TV och jag har sett ett par av dem. Det jag tänker på är rätt länge sedan...
Vi var hemma hos min älva, var väl båda rätt trötta, men vi tänkte att vi skulle se en film innan vi släckte för natten. Sagt och gjort matade vi i "Phantom of the Opera" i spelaren. Jag hade sett den förut (det är min film) men det hade inte hon gjort. Vi somnade emellertid, för det var inte filmen som var viktig. Det som är så speciellt med den kvällen, fastän det blev flera liknande, är just det att vi somnade tillsammans, nöjda med att bara vara nära varandra. Det var det. Inget mer behövdes. I slutet av filmen vaknade jag och stängde av. Filmen var oviktig.
Det jag kunde fokusera på var just Skönheten vid min sida. Att bara se henne slumra där... Vackrare än något annat.
Ikväll har det blivit ett långt inlägg, så det här blir ett abrupt slut. Jag ska inte hålla er kvar här längre än detta, för det kommer fler inlägg och fler kvällar att skriva dem. Nu behöver jag duscha och sova lite. I mitt nästa inlägg ska jag gå in närmare på skönheten jag ser eller inte ser omkring mig. Det är min tanke nu i alla fall. Om det blir så återstår att se. God natt.
Kommentarer
Trackback
