Idag är en dålig dag
Ja, så har man muckat också. Det var i onsdags, solen strålade och vi lämnade in våra sista saker. Oerhört skönt att slippa se de jävla grejerna igen. Förr var grönt en favoritfärg, nu är det den färg jag avskyr mest av allt. Till och med sjukligt gult är bättre och fråga mig inte varför det har blivit så. Jag har haft ett fint år i det militära, träffat nya människor och framförallt upplevt saker som jag aldrig skulle fått uppleva annars. Min åsikt om att man ska ha gjort lumpen kvarstår, även om vissa helt enkelt inte får fastän de vill. Trist för dem, för de vet inte vad de missar...
Särskilt en sak är jag så mycket lyckligare för: Jag träffade min älva. Antingen är jag extremt skicklig i konsten att fånga någon, eller så hade jag tur, men faktum kvarstår att jag vann henne framför näsan på ett stort gäng andra killar. Kan bara lyckönska mig själv. Vi är inte tillsammans längre nu, och således är mitt humör riktigt uselt. Vill inte göra något alls och sover för lite. Men det kommer att gå över.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att vara glad, att lägga tankarna åt sidan och göra annat, men det vill jag inte. Det ska kännas när det tar slut och det gjorde det. Ont gjorde det... Jag älskar henne mer än någonting annat och skulle dö för henne om det så krävdes för hennes säkerhet. Att älska någon är en lycka, större än den att bli älskad, men det har också ett pris. Jag skulle betala det tio gånger om för henne.
Slår handen i väggen, känner smärtan pulsera i knogarna, sprida sig ut i fingerspetsarna. Smärta. Jag tänker inte låtsas att jag inte har känt den förut och aktivt sökt den. Många gånger har jag gjort saker bara för att känna smärtan och med den känna att jag lever.
Jag har en tanke om att man inte levt helt och fullt förrän man är död. Borde man inte leva mer om man balanserar på knivseggen över döden? Ibland vill jag tro så... Smärtan är adrenalin, att göra det man egentligen inte ska och känna kontrollen över sig själv när man ändå gör det.
Så tro nu inte att jag är galen. Jag vill pröva allt, men inte mer än en gång (om det inte är något roligt förstås). Att känna sig själv, känna makten när man tar en häftpistol, trycker den mot armen och pressar in "avtryckaren"... Smärta. Adrenalin. Makt.
Jag har ett ordspråk byggt på det berömda "Kunskap är makt". Mitt eget tillägg är "Jag är kung". Min kunskap om mig själv, om vad jag är kapabel till, gör att jag förmodligen kan göra saker som andra inte kan. Kalla mig galen om ni vill, men vad jag verkligen söker är adrenalin och makt över mig själv. Att bestämmva över andra ligger inte för mig, men den som vill följa leder jag gladeligen.
Hell, bröder av Dödens Näste! Ni är en större styrka för mig än ni kan ana...
Särskilt en sak är jag så mycket lyckligare för: Jag träffade min älva. Antingen är jag extremt skicklig i konsten att fånga någon, eller så hade jag tur, men faktum kvarstår att jag vann henne framför näsan på ett stort gäng andra killar. Kan bara lyckönska mig själv. Vi är inte tillsammans längre nu, och således är mitt humör riktigt uselt. Vill inte göra något alls och sover för lite. Men det kommer att gå över.
Jag skulle kunna tvinga mig själv att vara glad, att lägga tankarna åt sidan och göra annat, men det vill jag inte. Det ska kännas när det tar slut och det gjorde det. Ont gjorde det... Jag älskar henne mer än någonting annat och skulle dö för henne om det så krävdes för hennes säkerhet. Att älska någon är en lycka, större än den att bli älskad, men det har också ett pris. Jag skulle betala det tio gånger om för henne.
Slår handen i väggen, känner smärtan pulsera i knogarna, sprida sig ut i fingerspetsarna. Smärta. Jag tänker inte låtsas att jag inte har känt den förut och aktivt sökt den. Många gånger har jag gjort saker bara för att känna smärtan och med den känna att jag lever.
Jag har en tanke om att man inte levt helt och fullt förrän man är död. Borde man inte leva mer om man balanserar på knivseggen över döden? Ibland vill jag tro så... Smärtan är adrenalin, att göra det man egentligen inte ska och känna kontrollen över sig själv när man ändå gör det.
Så tro nu inte att jag är galen. Jag vill pröva allt, men inte mer än en gång (om det inte är något roligt förstås). Att känna sig själv, känna makten när man tar en häftpistol, trycker den mot armen och pressar in "avtryckaren"... Smärta. Adrenalin. Makt.
Jag har ett ordspråk byggt på det berömda "Kunskap är makt". Mitt eget tillägg är "Jag är kung". Min kunskap om mig själv, om vad jag är kapabel till, gör att jag förmodligen kan göra saker som andra inte kan. Kalla mig galen om ni vill, men vad jag verkligen söker är adrenalin och makt över mig själv. Att bestämmva över andra ligger inte för mig, men den som vill följa leder jag gladeligen.
Hell, bröder av Dödens Näste! Ni är en större styrka för mig än ni kan ana...
Kommentarer
Trackback
