Så förgås hon...
Det här är en text jag fick inspiration till på vägen hem från pendeltåget. Fråga mig inte varför eller hur tankarna dök upp, men dök upp gjorde de och det med besked. Personligen har jag inget att göra med det som händer, även om det är skrivet i "jag-form" och ur en synvinkel jag såg framför mig alltmedan jag skrev texten. Mycket nöje.
Jag kände det som om mina ögon borde lysa i den klara natten. Stjärnorna gnistrade högt där ovan och det enda verkliga ljus som fanns var det svaga skenet från gatlyktorna. Löven i syrenhäcken på min vänstra sida prasslade ikapp med trädens susande på höger. För att inte förlora henne ur sikte skyndade jag på stegen och kom upp på backkrönet precis när hon gick genom korsningen. Jag gick ännu snabbare.
Ljudet av mina svarta skinnskor mot asfalten tonade bort och inga steg hördes längre. Andetagen blev djupare och jag insåg att jag nästan flämtade. Läpparna darrade och fingrarna kröktes likt klor under mockajackans skyl. Vindens viskande dog också bort och allting blev onaturligt tyst. Jag var ljudlös. Ändå hörde hon mig, såg sig över axeln och jag kunde se rädslan stråla ut ur den där blå blicken likt tusen solar. Jag njöt.
Hon försökte skynda sig, försökte springa ifrån mig i de där nätta små vita sakerna som hon bar på fötterna. Jag var inte sen att hinna ifatt henne och grep henne om överarmarna, höll henne fast och tvingade henne att se på mig, se in i mina ögon och ljuset däri. Om det nu fanns ett, men hur det än var med den saken så blev hon stilla, frös som en isstod och jag tittade på henne. Mätte henne. Åtrådde henne. Åt henne.
"Hur mycket är klockan?" viskade jag tyst, tystare än vad som kunde höras. Orden lät ihåliga, meningslösa. Leendet på mina läppar var en artig, stel grimas. "Vi får se efter."
Jag drog undan jackan på hennes vänstra underarm, smekte den nästan upp mot armbågen och förrde den tunna handleden till min mun. Trevande, smakande kysste jag lätt den vita insidan av handleden. Doften av hennes parfym var överväldigande, men än bättre var smaken av hennes hud mot min tunga. Min andning blev tyngre och om ögonen lyst förut borde de ha flammat av upphetsning nu.
Med mina starka händer och armar var det en lätt sak att kränga jackan av hennes axlar och samtidigt hålla henne fast. Jag befriade mig från min egen jacka också; den vita t-shirten stramade över skuldrorna, nästan genomskinlig under nattens lyktor. Vad jag trott var en svart kjol visade sig vara en ärmlös klänning i något tunt, luftigt tyg. Hon darrade nu, skakade i hela kroppen men sade ingenting. Hon var så tyst, men varje andetag hon tog lät som åska i mina öron. Nej, de var åskan, ett muller som fick mig att darra också.
Långsamt, långsamt kysste jag hennes vita arm, den tunna huden i armvecket och upp mot axeln. En ljudlös snyftning fick henne att skaka till i mina armar och jag smekte henne över håret, de där blonda slingorna som föll likt spunnet guld mellan mina fingrar. Likt en älskare trevade jag med min hand över hennes rygg, gled med lätta fingertoppar över den mjuka huden, nedåt, nedåt, över den fasta rumpan och sedan över en rundad höft. Mina fingrar vandrade, tassade, smekte sig ned mellan hennes ben och jag kände makten jag hade, makten att låta henne njuta. Hela hon var så mjuk i min famn, doftade så underbart. Smakade så gott.
Jag kysste hennes bleka axel och kind medan mina händer alltjämt utforskade hennes kropp. Mina tänder nuddade hennes örsnibb, min hand fann en väg in under klänningen och kom åt de späda skuldrorna. Mina läppar snuddade vid halsen, mina fingrar smekte hennes silkeslena underliv. Hon ryckte till och drog ostadigt efter andan. Makten var verkligen min.
"Min." Jag andades ordet i hennes öra, lekte med hennes kropp och sinne. Hon andades betydligt snabbare nu. Jag lät ett finger glida plågsamt sakta mellan hennes lår och hon kastade tillbaka huvudet, njöt ofrivilligt när jag smekte hennes innersta väsen. Blottad. "MIN!"
Mina tänder bet in i den vita huden precis där halsen övergår i axeln, slet i det levande köttet. Blod så varmt att det borde ha brunnit, flammat, forsade ut över hennes vackra bröst och mig. Jag drack av det, sög i mig essensen av liv som rätteligen var min! Den mörka vätskan värmde mig och jag slutade andas. Drack bara av henne, fortsatte stimulera hennes underliv med en hand och höll henne mot mig med den andra. Hon skakade i kramper, flämtade, snyftade högt. Jag tog den lediga handen från hennes rygg och lade den över hennes mun.
Drack ännu mer av blodet som nu saktat ned till en rännil. Något varmt och vått rann ned över mina fingrar och jag insåg att hon grät. De salta tårarna letade sig nedåt, mot hakan och därefter ned till hålet som jag öppnat i hennes skal för att kunna suga i mig av det ljuva livet i ådrorna. Så tog jag munnen från såret och slickade mig om läpparna. Smaken av henne, den röda smaken av järn och vad nu blod innehöll. Med tungan lätt tryckt mot den ljusa hyn slickade jag i mig det som runnit ut över hennes bröst. Det fanns ännu lite liv i henne; när jag drog sönder klänningen och tungspetsen gled över bröstvårtan darrade hon till, svagt men kännbart. Kanske njöt hon fortfarande av det jag gjort tidigare.
Handen mellan hennes lår var våt och jag tog ånyo rollen som en älskare, smekte lätt med hela handen i henne, i den hala skåran som fanns där och hon flämtade, skakade, njöt. Jag njöt av att hon njöt. Elden i mina ögon falnade, det kände jag, tillsammans med det som lämnade henne. Försiktigt lade jag ned henne på den svarta asfalten och såg på henne. Var är min jacka? Jag såg mig om och upptäckte den bland buskarna till vänster om vägen. Syrenerna doftade, gott kanske, men de var utan doft i jämförelse med den underbara skapelsen framför mina fötter.
"Tack." Viskningen var det enda som blev kvar när nattens ljud kom åter och allt som fanns var en flicka, en väg, utan liv.
Jag kände det som om mina ögon borde lysa i den klara natten. Stjärnorna gnistrade högt där ovan och det enda verkliga ljus som fanns var det svaga skenet från gatlyktorna. Löven i syrenhäcken på min vänstra sida prasslade ikapp med trädens susande på höger. För att inte förlora henne ur sikte skyndade jag på stegen och kom upp på backkrönet precis när hon gick genom korsningen. Jag gick ännu snabbare.
Ljudet av mina svarta skinnskor mot asfalten tonade bort och inga steg hördes längre. Andetagen blev djupare och jag insåg att jag nästan flämtade. Läpparna darrade och fingrarna kröktes likt klor under mockajackans skyl. Vindens viskande dog också bort och allting blev onaturligt tyst. Jag var ljudlös. Ändå hörde hon mig, såg sig över axeln och jag kunde se rädslan stråla ut ur den där blå blicken likt tusen solar. Jag njöt.
Hon försökte skynda sig, försökte springa ifrån mig i de där nätta små vita sakerna som hon bar på fötterna. Jag var inte sen att hinna ifatt henne och grep henne om överarmarna, höll henne fast och tvingade henne att se på mig, se in i mina ögon och ljuset däri. Om det nu fanns ett, men hur det än var med den saken så blev hon stilla, frös som en isstod och jag tittade på henne. Mätte henne. Åtrådde henne. Åt henne.
"Hur mycket är klockan?" viskade jag tyst, tystare än vad som kunde höras. Orden lät ihåliga, meningslösa. Leendet på mina läppar var en artig, stel grimas. "Vi får se efter."
Jag drog undan jackan på hennes vänstra underarm, smekte den nästan upp mot armbågen och förrde den tunna handleden till min mun. Trevande, smakande kysste jag lätt den vita insidan av handleden. Doften av hennes parfym var överväldigande, men än bättre var smaken av hennes hud mot min tunga. Min andning blev tyngre och om ögonen lyst förut borde de ha flammat av upphetsning nu.
Med mina starka händer och armar var det en lätt sak att kränga jackan av hennes axlar och samtidigt hålla henne fast. Jag befriade mig från min egen jacka också; den vita t-shirten stramade över skuldrorna, nästan genomskinlig under nattens lyktor. Vad jag trott var en svart kjol visade sig vara en ärmlös klänning i något tunt, luftigt tyg. Hon darrade nu, skakade i hela kroppen men sade ingenting. Hon var så tyst, men varje andetag hon tog lät som åska i mina öron. Nej, de var åskan, ett muller som fick mig att darra också.
Långsamt, långsamt kysste jag hennes vita arm, den tunna huden i armvecket och upp mot axeln. En ljudlös snyftning fick henne att skaka till i mina armar och jag smekte henne över håret, de där blonda slingorna som föll likt spunnet guld mellan mina fingrar. Likt en älskare trevade jag med min hand över hennes rygg, gled med lätta fingertoppar över den mjuka huden, nedåt, nedåt, över den fasta rumpan och sedan över en rundad höft. Mina fingrar vandrade, tassade, smekte sig ned mellan hennes ben och jag kände makten jag hade, makten att låta henne njuta. Hela hon var så mjuk i min famn, doftade så underbart. Smakade så gott.
Jag kysste hennes bleka axel och kind medan mina händer alltjämt utforskade hennes kropp. Mina tänder nuddade hennes örsnibb, min hand fann en väg in under klänningen och kom åt de späda skuldrorna. Mina läppar snuddade vid halsen, mina fingrar smekte hennes silkeslena underliv. Hon ryckte till och drog ostadigt efter andan. Makten var verkligen min.
"Min." Jag andades ordet i hennes öra, lekte med hennes kropp och sinne. Hon andades betydligt snabbare nu. Jag lät ett finger glida plågsamt sakta mellan hennes lår och hon kastade tillbaka huvudet, njöt ofrivilligt när jag smekte hennes innersta väsen. Blottad. "MIN!"
Mina tänder bet in i den vita huden precis där halsen övergår i axeln, slet i det levande köttet. Blod så varmt att det borde ha brunnit, flammat, forsade ut över hennes vackra bröst och mig. Jag drack av det, sög i mig essensen av liv som rätteligen var min! Den mörka vätskan värmde mig och jag slutade andas. Drack bara av henne, fortsatte stimulera hennes underliv med en hand och höll henne mot mig med den andra. Hon skakade i kramper, flämtade, snyftade högt. Jag tog den lediga handen från hennes rygg och lade den över hennes mun.
Drack ännu mer av blodet som nu saktat ned till en rännil. Något varmt och vått rann ned över mina fingrar och jag insåg att hon grät. De salta tårarna letade sig nedåt, mot hakan och därefter ned till hålet som jag öppnat i hennes skal för att kunna suga i mig av det ljuva livet i ådrorna. Så tog jag munnen från såret och slickade mig om läpparna. Smaken av henne, den röda smaken av järn och vad nu blod innehöll. Med tungan lätt tryckt mot den ljusa hyn slickade jag i mig det som runnit ut över hennes bröst. Det fanns ännu lite liv i henne; när jag drog sönder klänningen och tungspetsen gled över bröstvårtan darrade hon till, svagt men kännbart. Kanske njöt hon fortfarande av det jag gjort tidigare.
Handen mellan hennes lår var våt och jag tog ånyo rollen som en älskare, smekte lätt med hela handen i henne, i den hala skåran som fanns där och hon flämtade, skakade, njöt. Jag njöt av att hon njöt. Elden i mina ögon falnade, det kände jag, tillsammans med det som lämnade henne. Försiktigt lade jag ned henne på den svarta asfalten och såg på henne. Var är min jacka? Jag såg mig om och upptäckte den bland buskarna till vänster om vägen. Syrenerna doftade, gott kanske, men de var utan doft i jämförelse med den underbara skapelsen framför mina fötter.
"Tack." Viskningen var det enda som blev kvar när nattens ljud kom åter och allt som fanns var en flicka, en väg, utan liv.
Kommentarer
Trackback
