Vad är DET?
Who am I, not to take, a walk with me? - Seal
For every tear, a lesson learned... - Eve 6
De här två citaten har jag tänkt mycket på den här veckan. Speciellt den första låten är ovanligt bra; skulle kunna lyssna på den om och om och om igen... Namnet är "Touch" och ni som sett A man apart med Vin Diesel känner säkert igen den från filmens huvudtema.
Just ikväll ser det inte ut att bli något direkt vettigt sagt tror jag. Jag sitter mest och skriver det här för att jag känner för att låta fingrarna arbeta lite. Den som vill får givetvis kalla det flum, men nu när jag associerar vidare så inser jag att det som vanligt finns något att prata om...
Vad är det egentligen? Det där som alla bär inom sig men aldrig riktigt vågar skylta med, fastän man ser att det lyser igenom ibland. Jag tänker inte påstå att jag ser det ofta däremot och egentligen är det kanske inget att visa för andra. Förmodligen är det inte så.
Nej, vad jag tänker på beskrivs nog bäst som handlingarna man vill göra men sällan gör. Det handlar om att göra det man vill göra, hur man nu kan se det som flummigt eller udda. =) I dagens samhälle ska man veta vad man vill göra och veta att man får göra det. Men får man det? Får man säga "Nej, jag tror jag gör så här istället"?
Jag tänker rätt ofta på det här när jag skriver något, så må det vara en dikt eller en vanlig text. De "vanliga texterna" blir gärna i skönlitterär form, men för tillfället känns det som att jag hämtar kraft, samlar mig för att göra färdigt det där lilla sista i min bok. Som jag säkert redan sagt förut har jag skickat in tretton kapitel till ett förlag och nu väntar jag lite spänt på vad de kan tänkas säga. Tre månader skulle det ta som mest, jag skickade in i juli. Oktober närmar sig...
Men det sidospåret kan vi ta en annan dag (och nej, det är ingen ordvits med "sidospår"). Vad jag tänkte komma fram till är att man sällan ser en text som innehåller det där lilla extra som författaren tar bort, bara för att "läsarna skulle nog inte gilla det"! ^^ Det är så att man blir lite förbannad varje gång man tänker det. Att skriva för andra är dock något jag tar avstånd från, även om jag gärna låter andra läsa det jag skriver. Motsägelsefullt? Kanske. =)
Det finns emellertid en paradox i det påståendet! Vissa saker skriver jag för mig själv så att andra ska läsa det...
Och för den som inte helt förstår det ska jag självklart förklara! Vad vore annars poängen med att skriva det här?
Att skriva vad man vill är i Sverige en självklarhet som grundar sig i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Det är starka saker, lagar som är så hårt inetsade i personers sinnen att de ibland gör saker utan att tänka efter ordentligt. Till detta ska jag återkomma alldeles strax.
Men först, vad rör detta mig? När det gäller att skriva anser jag att inga ord är förbjudna så länge de passar i sammanhanget. Jag har efter många vändor och vinklade hörn insett att detta är hörnstenen i att skriva, åtminstone för mig. Jag tänker också påstå att jag genom mina erfarenheter kan skilja på bra och dålig text, även om min bedömning antagligen är en aning mer subjektiv än proffsens.
När jag skriver vill jag kunna skriva om precis vad jag vill och göra det hur jag vill. Det handlar inte om att jag har ett behov av att göra saker som får andra att se mig, utan om att min vilja är den som styr. Jag tror det syns bäst i mitt senaste verk Så förgås hon. I den har jag inte backat för att använda ett ord, inte skyggat för att ämnet kan äckla någon, och det är exakt det som är poängen!
Genom att skriva det jag vill skriva, använda de ord jag vill använda, först då kan jag verkligen säga att det är min vilja som styr. Nu vet jag med mig att just den texten har lästs av många och tillika uppskattats i varierande grad. Frågan är dock inte vad deras åsikt om texten i sig är; frågan är vad de tycker om att jag postar en sådan text? Det här är säkert ett jätteluddigt ämne att prata om, men jag tror att en del som skriver (och andra) kan känna igen sig.
Jag får erkänna att jag prövat på att skriva det mesta. Det har till och med blivit två sexnoveller som jag skrev på beställning från en tjejkompis och för att vara de första försöken tycker jag att de blev riktigt bra. Det är möjligt att de drog iväg åt det skönlitterära hållet, men det är trots allt vad jag är van att skriva. Jag ska öva vidare någon dag... ;)
Nu vet jag inte riktigt hur vi hamnade där, men för att återgå till det jag nämnde här ovan: Att skriva om vad man vill bara för att man får. Det är idioti. Som exempel på en präktig idiot tänker jag ta den där Lars Vilks. Han gjorde bort sig totalt bara för att "se hur långt jag kunde gå". Dum och Dummare har fått en verklig motsvarighet!
Hur kan man ens tänka att pröva sådana gränser?! Det handlar inte om att man får göra något, att man har rätten att göra det. Det handlar om vad man blir skyldig för att göra det. Efter alla debatter och kaossamtal kring Muhammed-karikatyrerna så måste Lars Vilks tänja på gränserna igen. I Sverige får man uttrycka sin åsikt, men vad hände med moralen och tanken på ens nästa? Vart tog respekten vägen? Inte fan tänker jag respektera den gubben när han inte respekterar något så stort som islam. Och moral för den delen; det har ni säkert märkt att jag tror starkt på: Moral, heder och respekt.
Jag kan inte tyckta synd om Vilks för att han nu måste flytta från sitt hem. Han stack handen i ett getingbo och nu måste han fly för att inte bli stucken. Antingen är man dummare än tåget eller så är man tåget. Vad det gör mig vet jag inte...
Slutsatsen för ikväll blir alltså flummigt trevlig: Skriv vad du vill, när du vill och med vilka ord du vill, men respektera andra. Linjen mellan att skriva om vad man vill utan respekt är nog rätt tunn, men den fällan är enkel att se och undvika. Om jag skriver vad jag vill i en text som är för mitt eget utvecklande, som andra har valet att läsa eller inte, då är det ok...
Sov gott.
For every tear, a lesson learned... - Eve 6
De här två citaten har jag tänkt mycket på den här veckan. Speciellt den första låten är ovanligt bra; skulle kunna lyssna på den om och om och om igen... Namnet är "Touch" och ni som sett A man apart med Vin Diesel känner säkert igen den från filmens huvudtema.
Just ikväll ser det inte ut att bli något direkt vettigt sagt tror jag. Jag sitter mest och skriver det här för att jag känner för att låta fingrarna arbeta lite. Den som vill får givetvis kalla det flum, men nu när jag associerar vidare så inser jag att det som vanligt finns något att prata om...
Vad är det egentligen? Det där som alla bär inom sig men aldrig riktigt vågar skylta med, fastän man ser att det lyser igenom ibland. Jag tänker inte påstå att jag ser det ofta däremot och egentligen är det kanske inget att visa för andra. Förmodligen är det inte så.
Nej, vad jag tänker på beskrivs nog bäst som handlingarna man vill göra men sällan gör. Det handlar om att göra det man vill göra, hur man nu kan se det som flummigt eller udda. =) I dagens samhälle ska man veta vad man vill göra och veta att man får göra det. Men får man det? Får man säga "Nej, jag tror jag gör så här istället"?
Jag tänker rätt ofta på det här när jag skriver något, så må det vara en dikt eller en vanlig text. De "vanliga texterna" blir gärna i skönlitterär form, men för tillfället känns det som att jag hämtar kraft, samlar mig för att göra färdigt det där lilla sista i min bok. Som jag säkert redan sagt förut har jag skickat in tretton kapitel till ett förlag och nu väntar jag lite spänt på vad de kan tänkas säga. Tre månader skulle det ta som mest, jag skickade in i juli. Oktober närmar sig...
Men det sidospåret kan vi ta en annan dag (och nej, det är ingen ordvits med "sidospår"). Vad jag tänkte komma fram till är att man sällan ser en text som innehåller det där lilla extra som författaren tar bort, bara för att "läsarna skulle nog inte gilla det"! ^^ Det är så att man blir lite förbannad varje gång man tänker det. Att skriva för andra är dock något jag tar avstånd från, även om jag gärna låter andra läsa det jag skriver. Motsägelsefullt? Kanske. =)
Det finns emellertid en paradox i det påståendet! Vissa saker skriver jag för mig själv så att andra ska läsa det...
Och för den som inte helt förstår det ska jag självklart förklara! Vad vore annars poängen med att skriva det här?
Att skriva vad man vill är i Sverige en självklarhet som grundar sig i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Det är starka saker, lagar som är så hårt inetsade i personers sinnen att de ibland gör saker utan att tänka efter ordentligt. Till detta ska jag återkomma alldeles strax.
Men först, vad rör detta mig? När det gäller att skriva anser jag att inga ord är förbjudna så länge de passar i sammanhanget. Jag har efter många vändor och vinklade hörn insett att detta är hörnstenen i att skriva, åtminstone för mig. Jag tänker också påstå att jag genom mina erfarenheter kan skilja på bra och dålig text, även om min bedömning antagligen är en aning mer subjektiv än proffsens.
När jag skriver vill jag kunna skriva om precis vad jag vill och göra det hur jag vill. Det handlar inte om att jag har ett behov av att göra saker som får andra att se mig, utan om att min vilja är den som styr. Jag tror det syns bäst i mitt senaste verk Så förgås hon. I den har jag inte backat för att använda ett ord, inte skyggat för att ämnet kan äckla någon, och det är exakt det som är poängen!
Genom att skriva det jag vill skriva, använda de ord jag vill använda, först då kan jag verkligen säga att det är min vilja som styr. Nu vet jag med mig att just den texten har lästs av många och tillika uppskattats i varierande grad. Frågan är dock inte vad deras åsikt om texten i sig är; frågan är vad de tycker om att jag postar en sådan text? Det här är säkert ett jätteluddigt ämne att prata om, men jag tror att en del som skriver (och andra) kan känna igen sig.
Jag får erkänna att jag prövat på att skriva det mesta. Det har till och med blivit två sexnoveller som jag skrev på beställning från en tjejkompis och för att vara de första försöken tycker jag att de blev riktigt bra. Det är möjligt att de drog iväg åt det skönlitterära hållet, men det är trots allt vad jag är van att skriva. Jag ska öva vidare någon dag... ;)
Nu vet jag inte riktigt hur vi hamnade där, men för att återgå till det jag nämnde här ovan: Att skriva om vad man vill bara för att man får. Det är idioti. Som exempel på en präktig idiot tänker jag ta den där Lars Vilks. Han gjorde bort sig totalt bara för att "se hur långt jag kunde gå". Dum och Dummare har fått en verklig motsvarighet!
Hur kan man ens tänka att pröva sådana gränser?! Det handlar inte om att man får göra något, att man har rätten att göra det. Det handlar om vad man blir skyldig för att göra det. Efter alla debatter och kaossamtal kring Muhammed-karikatyrerna så måste Lars Vilks tänja på gränserna igen. I Sverige får man uttrycka sin åsikt, men vad hände med moralen och tanken på ens nästa? Vart tog respekten vägen? Inte fan tänker jag respektera den gubben när han inte respekterar något så stort som islam. Och moral för den delen; det har ni säkert märkt att jag tror starkt på: Moral, heder och respekt.
Jag kan inte tyckta synd om Vilks för att han nu måste flytta från sitt hem. Han stack handen i ett getingbo och nu måste han fly för att inte bli stucken. Antingen är man dummare än tåget eller så är man tåget. Vad det gör mig vet jag inte...
Slutsatsen för ikväll blir alltså flummigt trevlig: Skriv vad du vill, när du vill och med vilka ord du vill, men respektera andra. Linjen mellan att skriva om vad man vill utan respekt är nog rätt tunn, men den fällan är enkel att se och undvika. Om jag skriver vad jag vill i en text som är för mitt eget utvecklande, som andra har valet att läsa eller inte, då är det ok...
Sov gott.
Kommentarer
Trackback
