En sista stund
Mannen slog an strängarna i harpan och dess spröda toner flög ut över fältet. Dimman hade lagt sig i mjölkvita stråk och skylde barmhärtigt nog de döda och döende, men här och var fladdrade ensamma facklor som istället gav diset en skimrande rodnad. Mannen satt på en fallen trädstam, mörk av regn och blod, men varken fukten eller den klibbiga lukten bekom honom. Över mannens axlar föll korpsvarta lockar i blöta testar och vad som en gång varit ett fagert anlete var nu vanprytt av mörka ärr och ett sorgens mörker. Han var harpolekaren som följt sin herre ut i strid och nu blivit ensam kvar. Med såriga fingrar plockade han sakta tonerna till en sång som objuden kom till honom, aldrig nedtecknad och aldrig hörd.
Både vapenrockens benvita tyg och en gång glittrande ringbrynja var sönderrivna och hålen gapade blodiga, fransiga, illdåd av kniv och svärd. Vid hans fötter låg den naggade klingan tillsammans med resterna av en blankputsad träsköld. Stålkanten var splittrad och hängde sorgset ned från sin plats kring träkärnan och mittbucklan som en gång speglat solens flammor var sönderslagen. Då och då föll en tung regndroppe med ihåligt ödslig klang på den spräckta hjälm som var slängd åt sidan; remmen var hal av blod och svett och skulle aldrig igen hålla den rikt smyckade hjälmen på plats.
Så tätnade plötsligt dimman och stora sjok av dess vita massa sköljde in över mannen med harpan, där han satt bedövad på sin trädstam. Blott fingrarna rörde sig mjukt över varje sträng och framkallade en bitterljuv klagolåt för de fallna krigarna på fältet. Med en så perfekt stämma höjde spelemannen rösten till sång, att det inte gick att skilja ut var instrumentet började och rösten tog vid. Han sjöng så långsamt att varje ord fick tid att höras och sedan tona bort innan nästa följde på det förra.
"Ute på fältet,
gick härarna."
Fingrarna gled över strängarna och en klingande kaskad av dova toner föll från den gyllene harpan. Mannen lät dem ebba ut och tog sedan sträng för sträng med fumliga fingertoppar.
"Herrar tu,
hirdemän och hov,
höjde till skyn,
blanka stål.
Där uti dimman,
rann bäckarne.
Blodets sång,
rodnande vatten,
sköljde förbi,
fallna män.
I diset allen,
ljöd tonerna.
Ensam kvar,
i sörjande vaka,
korpars hår,
sångers man."
Den sista tonen blandade sig med hans röst och ord så som musik gled ut i den för blickar ogenomträngliga bleka dimman. Han tyckte sig ana en rörelse där, höra ett plågat stön från varje död kropp. För varje ton han inte tog fanns de dödas röster att ta dem istället. Ångestfylld begynte harpolekaren spela ännu en sång för att döva andarnas ord och han hyllade båda sidors stridande. För varje soldat i raden av stålkläda föll ock en krigare ur sitt eget led, och spelarens kinder vättes av tårar när liven spilldes utan nåd. Om igen såg han för sitt inre öga hur hans springare kastades till marken av en tung spjutspets och hur han omedelbart fann sig i kaoset av vapenslammer och smärtfyllda rop.
Med armen om harpans förgyllda träram och svärdet i handen banade han sig väg mot herrens baner som ännu svingade sig högt ovan marken, piskade luften med sin snärt och gjöt mod i männen som trängdes runt det. Allt för att försvara den rustningsklädde ståthållaren på en natt svart häst innanför ringen av lansar och svärd.
Men allt detta var borta nu. När denna andra sång kom till sitt slut gjorde spelemannen inget uppehåll för att lyssna till de fallna utan slog genast an en ny melodi, vars livliga toner skar sig mot det blodbestänkta gräsets dystra färg. Grått var gräset, vit var dimman; svarta av sorg var mannens ögon. Tonerna letade sig bort i skymningens dunkel och de spridda facklorna fick till synes större kraft att lysa vägen i diset.
Ett gott stycke därifrån red en ensam krigare upp på en låg kulle där gräset fortfarande vajade högt och frodigt. Det hade ingen färg, men att det inte trampades ned av stålskodda hästar var nog för att ge honom nytt liv. Den vita vapenrocken hängde i trasor över den blodiga brynjan och med en pansarklädd hand slet ryttaren bort tygstycket, lät det fladdra i hans hand för ett ögonblick innan det släpptes löst för vinden.
Han stirrade genom hjälmens ögonspringor och försökte med blotta viljan tvinga undan dimman från sänkans mitt. Ljudet av klagande toner höjde sig högt ovan jorden och nådde också mannen på sin trötta springare. Men han hade inte styrkan att åter igen bege sig ned i denna dödens djup och leta efter harpolekaren, även om han gissade att de hade haft en gemensam herre.
Med en djup suck drog han i tyglarna och styrde hästen bort från kullens topp och ned på andra sidan. Gräset böljade för vindbyarna och liknande ett hav i raseri. Men krigaren och hästen brydde sig föga; har man sett den sista vägen öppna sig för ens fötter kan inte ens det mest stormpiskade vatten hindra en sann kämpe.
I väster sjönk en glåmig solhalva ned bak horisonten och lämnade dem i ett kallt kvällsljus. Harpans sång tystnade för sista gången.
