Skönhet är ett mönster...

Jag blir så trött på att vara förkyld! Det är verkligen en plåga, och det av ett enda påtagligt skäl: Jag kan inte träna. Det är först nu när jag är förkyld för andra gången den här vintern som jag inser hur mycket det betyder att uträtta det där betydelselösa arbetet på gymmet. Eller ja, det är klart att det är nyttigt för mig, men det ger ju inget annat än just att jag blir bättre på det. Betydelselöst i det stora hela... Det är väldigt skönt att kunna göra sådana saker, bara fokusera på det egna arbetet och känna att kroppen fungerar som den ska. But nooo... Senast jag var förkyld fick jag inte träna på tre veckor! Så illa har det inte blivit den här gången lyckligtvis och jag känner att jag börjar bli frisk. Men det är den här tiden att bara sitta av, all den energi som ska gå åt till träningen som måste ta vägen någonstans. Vart kan man fråga sig? Ja, jag vet faktiskt inte. På jobbet sitter jag ju still en hel dag i sträck så där får man inte mycket gehör för den frågan.

Vilket leder mig till nästa irritationsmoment: Vissa kollegor! Det är en ganska enkel grej, men det blir så fruktansvärt irriterande när det händer. Jag tror att det var i lördags kväll, precis när jag slutade och skulle lämna ifrån mig tåget åt nästa förare. Denne är en gråhårig gammal bittersak som inte brukar säga så mycket. Vår "dialog" gick väl ungefär så här:
"Tjena", sade jag.
Han rörde inte en min.
"Ja... tåget går bra, det är lite halt kanske...", fortsatte jag och steg ut ur hytten.
Människan sade fortfarande inte ett knäpp och gick in i hytten för att fixa stolen.
"Hej då." Jag försvann iväg för att kunna kliva på tåget en bit bakåt så att jag slapp trängas med trafikanterna.
Det var först efteråt som jag slogs av hur förbannat, äckligt irriterande det är med människor som inte hälsar. Han kunde sagt "hej"! Och grejen är att jag har hört honom prata med en annan kollega vid ett annat tillfälle. Hälsar han inte nästa gång ska jag fan skälla ut gubben... Man kan ha en dålig dag, det köper jag, men man kan säga "hej" i alla fall. Jobbar man på samma arbetsplats så är det faktiskt det minsta man kan begära. Det finns en till som inte säger så mycket, men han har ändå sagt till mig att han inte är så pratglad (jag hade honom som handledare en dag under utbildningen).  Det köper jag också; alla vill inte prata. Men hälsa gör man fan i mig!

Bra att avreagera sig på bloggen! =)