Hur var det nu med personligheter?
Jag har i vanlig ordning tänkt en del. Det är en favoritsyssla jag har när man inte behöver bry de små grå med viktigare saker. Oftast är det på tåget eller när jag som nu sitter och småpratar med lite kompisar på nätet. En pratar om något problem han har och så ska man försöka komma med ett bra svar. Sådant får mig att börja tänka, speciellt när det blir något visdomsord som faller ut. I det här fallet var det "Först när man känner sig själv kan andra lära känna dig". Och det stämmer ju faktiskt.
Om man inte vet vem man är, hur ska andra då kunna veta det? Det är nog här alla trevliga psykologer och sådana människor säger "Ja, alla går vi igenom olika faser för att lära känna oss själva". Som tur är slipper jag säga sådant eftersom jag är ingetdera av det där, men jag kan alltid tänka det. Min tanke är att det förmodligen är exakt det här som man går igenom vid typ tonåren; en förfärlig massa influenser dyker upp och man ska hitta sig själv i den där röran.
När man nu har lärt känna sig själv så är det nog också en bra idé att stå för vem man är. Det leder mig till en annan tanke jag hade på bussen idag, nämligen "Jag äger ju världen jag har omkring mig." Flummigt så det förslår och inte minst en kaxig tanke vid första anblicken. Men grejen är att det faktiskt stämmer. Det finns inget som hindrar mig att göra vad jag vill förutom mina egna gränser. Jag måste inte ha en fancy utbildning på högskola för att kunna göra vad jag vill egentligen. Visst, det kanske hjälper, men vad spelar det för roll i det långa loppet om jag kan åstadkomma något ändå?
Jag vill t ex lära mig mer franska. Jag talade lite franska igår med en kollega samt såg en fransk film. Det är ett fint språk, det har attityd som jag inte riktigt hittar i svenskan... Då menar jag inte attityd som man själv kan lägga in i ord, utan en egen attityd som kommer sig av uttalet, hur man än gör det själv. Så tanken här är att lära mig franska och eftersom jag inte har någon lust att sätta mig i skolbänken för det så får det väl bli på egen hand. Det är inget som hindrar mig. =)
Hm, känns som att jag börjar komma ifrån ämnet lite, men vad fan, det är ju snart natt och det gör inte så mycket...
En annan sak jag tänkte på idag, också på bussen faktiskt, är att folk inte är nöjda med sin tillvaro. Väldigt många klagar och gnäller på mitt jobb t ex. Det kan bli ett förbannat gnatande om petitesser, och visst, vissa dagar är dåliga dagar, men man har det inte varje dag. Med uteslutningsmetoden kan vi då säga att de gnäller utan att det är en dålig dag, vilket ger att de är Missnöjda. Varför då? Svaret finns ju rätt enkelt i ordet "missnöjd".
Personen är inte nöjd med det som givits och kan således inte vara nöjd. Jag vet, det låter som man säger att "blått är blått", men det är lite djupare än så... För att kunna bli nöjd med sin tillvaro måste man kunna nöja sig med något. Om man då inte nöjer sig med det man får, ja då är det ju klart att man blir missnöjd, alltså icke-nöjd. Med detta får vi alltså ett samhälle där folk kräver saker, vill ha och vill ha, utan att för den skull känna att de någonsin blir nöjda. De ägnar istället en jädra massa tid till att gå omkring och vara missnöjda, tid de skulle kunna göra något mycket bättre med om de bara sänkte sina krav lite...
Det är med sådana här tankar man kommer fram till livsmotton och visdomsord. =) Jag har ett par stycken som jag brukar tänka på, ett mer frekvent och andra lite mer sällan.
"Skönhet är ett mönster" - Det har jag förklarat så många gånger i tidigare inlägg att jag antagligen inte behöver dra allt igen...
"Ser man bara målet så missar man äventyret på vägen dit" - Ett lite mer föränderligt ordspråk jag tänker på ibland. Ordföljden ändras då och då eftersom jag aldrig kommer ihåg hur jag skrev det från början, men andemeningen finns kvar. Om man aldrig nöjer sig (återknytning där...) med vad man har och bara ser till nästa grej så kommer man att missa hela vägen dit och allt som händer där.
Nu ska jag gå och lägga mig och brodera ut flummet lite till. Imorgon ska jag fixa min nya lägenhet och förmodligen blir det en väldigt lång dag. Men det får man ta ibland. Natti...
Om man inte vet vem man är, hur ska andra då kunna veta det? Det är nog här alla trevliga psykologer och sådana människor säger "Ja, alla går vi igenom olika faser för att lära känna oss själva". Som tur är slipper jag säga sådant eftersom jag är ingetdera av det där, men jag kan alltid tänka det. Min tanke är att det förmodligen är exakt det här som man går igenom vid typ tonåren; en förfärlig massa influenser dyker upp och man ska hitta sig själv i den där röran.
När man nu har lärt känna sig själv så är det nog också en bra idé att stå för vem man är. Det leder mig till en annan tanke jag hade på bussen idag, nämligen "Jag äger ju världen jag har omkring mig." Flummigt så det förslår och inte minst en kaxig tanke vid första anblicken. Men grejen är att det faktiskt stämmer. Det finns inget som hindrar mig att göra vad jag vill förutom mina egna gränser. Jag måste inte ha en fancy utbildning på högskola för att kunna göra vad jag vill egentligen. Visst, det kanske hjälper, men vad spelar det för roll i det långa loppet om jag kan åstadkomma något ändå?
Jag vill t ex lära mig mer franska. Jag talade lite franska igår med en kollega samt såg en fransk film. Det är ett fint språk, det har attityd som jag inte riktigt hittar i svenskan... Då menar jag inte attityd som man själv kan lägga in i ord, utan en egen attityd som kommer sig av uttalet, hur man än gör det själv. Så tanken här är att lära mig franska och eftersom jag inte har någon lust att sätta mig i skolbänken för det så får det väl bli på egen hand. Det är inget som hindrar mig. =)
Hm, känns som att jag börjar komma ifrån ämnet lite, men vad fan, det är ju snart natt och det gör inte så mycket...
En annan sak jag tänkte på idag, också på bussen faktiskt, är att folk inte är nöjda med sin tillvaro. Väldigt många klagar och gnäller på mitt jobb t ex. Det kan bli ett förbannat gnatande om petitesser, och visst, vissa dagar är dåliga dagar, men man har det inte varje dag. Med uteslutningsmetoden kan vi då säga att de gnäller utan att det är en dålig dag, vilket ger att de är Missnöjda. Varför då? Svaret finns ju rätt enkelt i ordet "missnöjd".
Personen är inte nöjd med det som givits och kan således inte vara nöjd. Jag vet, det låter som man säger att "blått är blått", men det är lite djupare än så... För att kunna bli nöjd med sin tillvaro måste man kunna nöja sig med något. Om man då inte nöjer sig med det man får, ja då är det ju klart att man blir missnöjd, alltså icke-nöjd. Med detta får vi alltså ett samhälle där folk kräver saker, vill ha och vill ha, utan att för den skull känna att de någonsin blir nöjda. De ägnar istället en jädra massa tid till att gå omkring och vara missnöjda, tid de skulle kunna göra något mycket bättre med om de bara sänkte sina krav lite...
Det är med sådana här tankar man kommer fram till livsmotton och visdomsord. =) Jag har ett par stycken som jag brukar tänka på, ett mer frekvent och andra lite mer sällan.
"Skönhet är ett mönster" - Det har jag förklarat så många gånger i tidigare inlägg att jag antagligen inte behöver dra allt igen...
"Ser man bara målet så missar man äventyret på vägen dit" - Ett lite mer föränderligt ordspråk jag tänker på ibland. Ordföljden ändras då och då eftersom jag aldrig kommer ihåg hur jag skrev det från början, men andemeningen finns kvar. Om man aldrig nöjer sig (återknytning där...) med vad man har och bara ser till nästa grej så kommer man att missa hela vägen dit och allt som händer där.
Nu ska jag gå och lägga mig och brodera ut flummet lite till. Imorgon ska jag fixa min nya lägenhet och förmodligen blir det en väldigt lång dag. Men det får man ta ibland. Natti...
Kommentarer
Trackback
