"Acceptansen"
Jag läste en intressant artikel i Svenskan imorse. Låt mig först bara påpeka att jag inte är något fan av Svenska Dagbladet; den är så full av reklam att det mest liknar en gratistidning i tunnelbanan. Men tidningar kan jag fundera över en annan gång. För att redan nu slänga upp en OBS-skylt ska det sägas att det antagligen finns logiska luckor i mina resonemang här, men jag börjar bli lite trött.
On and on... Idag måndag började de med en ny artikelserie som handlar om hur unga ser på livet efter 20. Jag läste rubriken först och tänkte att det kändes ju väldigt aktuellt. Så jag slog upp tidningen, bläddrade hastigt fram till rätt uppslag och läste igenom texten. Det som slog mig först var den oerhörda acceptansen som tydligen finns där ute. För att göra detta klart ska jag göra ett litet stickspår.
"Acceptansen" som vi kan kalla fenomenet är att man finner sig i de föreskrivna reglerna, de nedslitna hjulspåren i samhällets snöslask. Det ska vara på ett visst sätt och man finner sig i att så är det bara. Exemplet de hade i tidningen var en tjej på 22 år som hette Ylva om jag inte missminner mig. Hon läste ryska med internationell ekonomi som övergripande studiesyfte. Jag vet inte säkert om det var för att hon gillade Ryssland och ville jobba där eller om hon helt enkelt bara tog det. Detta framgick nämligen inte helt klart, eller i varje fall inte för mig. Och då är vi tillbaka i Acceptansen. Vår vän Ylva har nämligen funnit sig i att det kanske inte är vad hon vill göra, men det är nog bra att göra så i alla fall. "För sakens bästa hålla med" sjunger Bo Kaspers Orkester i låten "Dansa på min grav". Just den frasen låter väldigt bra.
Jag började tänka på det där när jag hörde låten för någon vecka sedan. Som ung förväntas jag vara hungrig och ambitiös. Jag ska hinna med att resa, flytta hemifrån, jobba, studera och sedan helst skaffa familj när jag ordnat med en vettig karriär. Och det är väl inget konstigt med karriären; vem vill inte ha ett arbete som drar in bra med pengar? Frågan är bara, jobbar man för pengarnas skull eller för sin egen?
Att jag har koll på arbetsmarknaden är en lögn. Att jag har koll på vad jag borde göra är en ännu större lögn. Lyckligtvis (eller kanske oturligt?) verkar det jag vill sammanfalla med vad som är möjligt med dagens samhälle. Den klipske kan då hävda att jag fallit offer för Acceptansens klinga, men så är icke fallet! "Knowing the trap is the first step in avoiding it" - Citat från filmen Dune. Tillbaka till jobben alltså.
Jag vill bli lärare. Man kan se det från pessimistens perspektiv: Det är dåligt betalt för det arbete man utför. Det är slitsamt. Det är otacksamt. Ja, jag tror ni förstår poängen...
Men man kan också se det från mitt perspektiv och detta kan sammanfattas med fem ord: Det är vad jag vill.
För att då återgå till hela syftet med detta inlägg. Acceptansen bland unga. Varför har det blivit så att man faller till föga för normen? Jag tror inte att jag i hela mitt liv har stött på någon som sagt "Jag är nöjd med det jag har nu" utan att denna lägger till ett "men..." Om jag har träffat en sådan person är det i sig så unikt att det inte är konstigt att jag glömt bort det. =)
Varifrån kommer det här passiva levernet då? Det kan man ju fråga sig och frågar jag mig själv så har jag inget svar på rak arm. Med tanke på att ingen verkar vara riktigt nöjd någon gång så borde det ju rimligen finnas fler som tänker "Då får jag göra på ett annat sätt" och istället för att bli Svensson med villa, Volvo och vovve ta svängen via Livet istället. Livet, ja. Det leder osökt till frågan "Vad är livet?" och det tänker jag inte försöka besvara nu. Utmaningen i sig är emellertid lockande så jag får ta det senare.
Nu känns det lite som att jag tappat bort hela meningen med det här inlägget. Vi kan ju säga att det är menat att skapa fundering och tanke; på det sättet räddar jag mitt eget skinn och får ändå posta ett inlägg och känna mig nöjd över hur uppdaterad min blogg har varit de två senaste dagarna.
On and on... Idag måndag började de med en ny artikelserie som handlar om hur unga ser på livet efter 20. Jag läste rubriken först och tänkte att det kändes ju väldigt aktuellt. Så jag slog upp tidningen, bläddrade hastigt fram till rätt uppslag och läste igenom texten. Det som slog mig först var den oerhörda acceptansen som tydligen finns där ute. För att göra detta klart ska jag göra ett litet stickspår.
"Acceptansen" som vi kan kalla fenomenet är att man finner sig i de föreskrivna reglerna, de nedslitna hjulspåren i samhällets snöslask. Det ska vara på ett visst sätt och man finner sig i att så är det bara. Exemplet de hade i tidningen var en tjej på 22 år som hette Ylva om jag inte missminner mig. Hon läste ryska med internationell ekonomi som övergripande studiesyfte. Jag vet inte säkert om det var för att hon gillade Ryssland och ville jobba där eller om hon helt enkelt bara tog det. Detta framgick nämligen inte helt klart, eller i varje fall inte för mig. Och då är vi tillbaka i Acceptansen. Vår vän Ylva har nämligen funnit sig i att det kanske inte är vad hon vill göra, men det är nog bra att göra så i alla fall. "För sakens bästa hålla med" sjunger Bo Kaspers Orkester i låten "Dansa på min grav". Just den frasen låter väldigt bra.
Jag började tänka på det där när jag hörde låten för någon vecka sedan. Som ung förväntas jag vara hungrig och ambitiös. Jag ska hinna med att resa, flytta hemifrån, jobba, studera och sedan helst skaffa familj när jag ordnat med en vettig karriär. Och det är väl inget konstigt med karriären; vem vill inte ha ett arbete som drar in bra med pengar? Frågan är bara, jobbar man för pengarnas skull eller för sin egen?
Att jag har koll på arbetsmarknaden är en lögn. Att jag har koll på vad jag borde göra är en ännu större lögn. Lyckligtvis (eller kanske oturligt?) verkar det jag vill sammanfalla med vad som är möjligt med dagens samhälle. Den klipske kan då hävda att jag fallit offer för Acceptansens klinga, men så är icke fallet! "Knowing the trap is the first step in avoiding it" - Citat från filmen Dune. Tillbaka till jobben alltså.
Jag vill bli lärare. Man kan se det från pessimistens perspektiv: Det är dåligt betalt för det arbete man utför. Det är slitsamt. Det är otacksamt. Ja, jag tror ni förstår poängen...
Men man kan också se det från mitt perspektiv och detta kan sammanfattas med fem ord: Det är vad jag vill.
För att då återgå till hela syftet med detta inlägg. Acceptansen bland unga. Varför har det blivit så att man faller till föga för normen? Jag tror inte att jag i hela mitt liv har stött på någon som sagt "Jag är nöjd med det jag har nu" utan att denna lägger till ett "men..." Om jag har träffat en sådan person är det i sig så unikt att det inte är konstigt att jag glömt bort det. =)
Varifrån kommer det här passiva levernet då? Det kan man ju fråga sig och frågar jag mig själv så har jag inget svar på rak arm. Med tanke på att ingen verkar vara riktigt nöjd någon gång så borde det ju rimligen finnas fler som tänker "Då får jag göra på ett annat sätt" och istället för att bli Svensson med villa, Volvo och vovve ta svängen via Livet istället. Livet, ja. Det leder osökt till frågan "Vad är livet?" och det tänker jag inte försöka besvara nu. Utmaningen i sig är emellertid lockande så jag får ta det senare.
Nu känns det lite som att jag tappat bort hela meningen med det här inlägget. Vi kan ju säga att det är menat att skapa fundering och tanke; på det sättet räddar jag mitt eget skinn och får ändå posta ett inlägg och känna mig nöjd över hur uppdaterad min blogg har varit de två senaste dagarna.
Kommentarer
Trackback
