Skönhet är ett mönster...

Så var man hemma igen och semestern är slut för den här gången. Precis som vanligt kommer tanken "Borta bra men hemma bäst" på sned eftersom jag faktiskt inte har någon större lust att komma hem till det vanliga livet igen. Detta kräver förstås sin förklaring, även om jag kan tänka mig att många anar vart jag vill komma.

Vad är så bra med att vara borta? Ja, egentligen handlar det ju mycket om vad för slags resa man gör. Skidresorna jag åker med är möjligen de bästa resorna jag någonsin valt att göra. Skidmässigt var resan till Sölden för två år sedan, då på påsklovet, den bästa jag gjort. Kanske var det för att jag åkte helt själv och utan att känna någon innan, kanske var det för att resan i sig var som den var. Man kan nämligen inte åka på en skidresa med det här sällskapet UTAN att lära känna någon och därtill bra också.
Det är en ganska unik sak tror jag. Den här resan träffade jag människor jag träffat sedan innan men det var första gången på två år jag verkligen tillbringade tid med dem. Det kändes inte konstigt, inte obekvämt eller på något sätt alls mindre bra. Tvärtom var det som om det krävdes blott fem minuter innan man tänkte "Just det, vi känner ju redan varandra." Jag vet ju inte om alla tänker så, men det verkar som att alla känner varandra oavsett om man träffats innan eller är förstagångsresenär med Kompisresor.
Egentligen borde jag börja med själva bussresan ned. Ofta när jag säger vad jag ska göra så får jag frågan "Orka åka buss så länge! Blir det inte tråkigt?!" Ja, det tar ett dygn att åka buss ned till Österrike. Nej, det blir inte tråkigt, för det är alltid någon att prata med, alltid en film att se, osv. Så länge man inte är oerhört dålig på att roa sig själv så blir det inte tråkigt. Man sover ju en tredjedel av resan också, det ska vi inte glömma. Kanske inte i sträck, men totalt sett...
Ankomsten på söndagseftermiddagen är förstås inte den piggaste man kan göra. Så bra sover man nu inte i en buss så de flesta är rätt trötta när man kommer fram. Det var ingen skillnad nu heller; efter inpackning, dusch och lite slappande så var det middag och därefter i säng rätt snart. Jag tror jag lade mig vid tio och vaknade vid halv sex på morgonen! Hur man än ser på saken så kan man inte sova mycket mer än åtta timmar i sträck om man är van vid att sova så länge, sedan får man vara trött också... Men jag somnade förstås om och steg upp vid kvart över sju när vi egentligen hade tänkt gå upp. =) Det blev en bra natts sömn i alla fall.

Vistelsen nere i Pitztal var rätt genomgående egentligen. Vi steg upp kvart över sju och gick ned till frukosten strax före halv åtta. Beroende på hur långt det är till backen så har man sedan lite olika hålltider; den här resan var det fyrtiofem minuters resa till backen och således satte vi avresetiden till kvart över åtta. Den tiden tror jag inte att vi höll någon av morgnarna av varierande skäl. Det bör dock poängteras att det inte bara var ungdomarnas fel. Flera av morgnarna var det vuxna som troppade in i bussen vid femton-sexton över och tanken var då att vi skulle ÅKA från hotellet vid femton över. Att det var ett par ungdomar som blev lite mer sena någon morgon kan också sägas, men på det stora hela var det rätt allmänt försenat. =) Nå, det gjorde inte saken sämre på något sätt.
Dagarna fördrevs på ungefär samma sätt varje dag, men mot veckans slut blev det ett par fikapauser extra tror jag. Fast å andra sidan så blev det färre sådana förr om åren. Nu är det snarare en social fråga än tankar på att man ska vila och orka åka mer. Skidåkning i all ära, men det är alltid trevligt att få sitta still och prata lite, sola och bara ta det allmänt lugnt. Trots allt handlar det om semester här!
Under veckan har jag åkt med personer som jag inte trodde att jag skulle åka mest med från början faktiskt. Totalt var vi väl tio-tolv ungdomar som första dagen gav oss ut gemensamt i backen, men har man åkt lite förr vet man att det inte går att vara så många. Det finns för många viljor, för olika åkstilar och för annorlunda uppfattningar om när man ska äta lunch och fika. Med andra ord delade vi upp oss redan andra dagen har jag för mig... Jag åkte med mina två brorsor och två av tjejerna som var med på resan, också de syskon med varandra. För den som inte förstått det tidigare så är det en resa för kompisar och släkt det här, precis som namnet Kompisresor antyder.
Hur som helst var det mycket trevligt att åka skidor igen och det i sällskap med andra som ville åka också. Den lilla uppdelningen gjordes nog främst efter hur man ställde sig till att åka mycket eller mindre, en rätt naturlig uppdelning om ni frågar mig.

Kvällstid var det givetvis middag först och sedan får man disponera timmarna till läggdags hur man vill. När det är tid att sova väljer man ju själv så det blev nog lite sent ett par kvällar, men absolut senast sista kvällen. Föga förvånande att det var då som vi alla kände att det var sista chansen att roa oss ordentligt där nere. Någon kväll hade vi spelat ölspelet, en annan var det poker som gällde, men nu på torsdagen blev det bara rätt mycket dricka och sitta och snacka. Själv tycker jag nog att det var en av de bättre kvällarna jag haft på de här resorna! =)
Som en följd av detta blev det rätt sent. Jag kom i säng framåt fyra på morgonen och så skulle vi ju gå upp vid kvart över sju som vanligt. Det var ingen större överraskning att många kände sig lite slitna och somliga var så trötta att de inte åka alls; de åkte upp med liften och vilade i backen. Jag ska inte nämna några namn, men en del mådde avgjort dåligt av den bristfälliga sömnen och den mängd alkohol som de inmundigat kvällen innan.
Själv har jag sådan tur att jag inte mår så dåligt av bara öl och sömn kan man alltid klara sig utan. Tre timmar inför sista skiddagen satte sina spår, men jag och en av tjejerna som jag nämnde åkte nog mest tror jag. Känns ju i och för sig lite löjligt att inte nämna namn här... Andrea heter hon och hennes storasyster är Filippa. Filippa är tillsammans med Matte som den här dagen åkte med Pelle, Oskar, Jakob, David och min yngsta brorsa Andreas. De övriga dagarna var det den skillnaden att Andreas åkte med mig, Daniel, Filippa och Andrea.
Med på resan var också två som åkte förra året när jag inte var med, Andreas och Johan, två bröder varav den ena bor i Stockholm men båda är från Helsingborg från början. Det var Johan som hoppade på i Helsingborg.
Föräldrarna och de andra vuxna som är med på resan ska jag inte försöka nämna för jag kommer oundvikligen att missa någon. Kort och gott räcker det med att ge Håkan en stor eloge för den utmärkta resan och genom honom tacka alla ansvariga för den! Inför nästa år kan man bara hoppas att det blir ännu en resa. =)

Och så var vi tillbaka där vi började. Jag kan inte hoppas på att göra resan rättvisa i det här formatet för då skulle jag behöva så många fler sidor. Är man lite "gammal i gemet" eller vad det nu kallas så inser man ganska raskt att det behövs många ord för att kunna beskriva allt som förtjänar en beskrivning. Men misströsta icke, jag ska ladda upp bilderna jag tagit och så får vi se om dessa kan tala för sig själva.
Hur som helst, det var det här med "Borta bra..." Det är nu inte så dåligt att komma hem, men det finns vissa saker som inte är så roliga att tänka på. Idag jobbar jag, imorgon ska jag upp tidigt som bara den för att göra fystester till Yrkesofficershögskolan. Tisdag till fredag jobbar jag. Sex dagar blir det och jag kan ju inte påstå att jag tycker om det. Men det är nu inte så hemskt att jobba i sig som gör veckan lite trist. Det är snarare det att man kommer hem till rutinen igen. Jag tycker inte om rutin längre. Vad det beror på vet jag inte, men det är på den vägen man kan fastna och innan man vet ordet av så har året sprungit förbi, dopat på rutin och ensidighet.
Jag vill ha en mer föränderlig tillvaro, något nytt och utmanande att göra, avbrott i rutinmässiga ärenden och allt annat. Kort sagt är det det som gör livet intressant, när man inte vet vad man ska vänta sig nästa minut. Missförstå mig nu inte; för att få en sådan tillvaro krävs det att JAG gör saker. Det är en av mina grundprinciper, att jag ska göra saker och ting för att roa mig. Jag kräver det inte av någon annan och inte heller vid något tillfälle. Såvida inte personen i fråga har sagt att han/hon ska göra det, för i så fall är det ju ett ord det handlar om. Men det hör inte hit.
Jag vet vad jag vill och jag tänker se till att göra det.

Under resan fick jag en sporre att återuppta mitt silversmide igen och utmaningen att designa en ring med en enda sten i. Bara det fick mig att börja tänka och nu känns det som att jag försuttit en massa tid. Det kan jag bara lasta mig själv för, så för er som vill hålla det, skippa moraltalet. Jag vet bäst själv faktiskt. Nu skiner visst mina fördomar igenom igen, men egentligen är det vad som är mest sant om alla. När det handlar om den egna viljan finns det ingen som kan veta bättre än viljans ägare.
Jag vill göra många saker och vet att jag kommer få frågan "Varför?". Men det är en dum fråga det där. Jag kan väl göra ett försök att förklara saker och ting, men det hänger lite ihop med rätt och fel-frågan också. Jag gör det jag tycker är rätt för att det är rätt. Mer behöver jag inte veta. Varför det är rätt kan vara roligt att diskutera, men i stora drag är det bara känslor jag följer. Är det rätt så är det rätt, mer än så måste det inte vara. Jag tänker inte och behöver inte rättfärdiga en känsla jag har, sedan får det vara hur det vill med vad folk tycker om det.

Med detta ämne skulle jag kunna göra det här redan långa inlägget än längre, men det är inte meningen. Jag kan ta upp rätt och fel en annan dag. Bilderna från resan ska jag ordna med inom kort...