Skrivabstinens! Ja, och så hemma då... Och lite smått
Ja, precis som titeln säger har jag under veckans gång känt av något så konstigt som skrivabstinens. Jag trodde faktiskt inte att det kunde finnas något sådant, även om jag har hört av andra som skriver att de känt att de vill skriva något men inte vet vad. Men i den situationen är det mer en fråga om inspiration än skrivandet i sig. Det jag märkte av var en längtan efter att få uttrycka mig i det skrivna ordet; texter och idéer har jag gott om, men det har inte funnits tid att arbeta på dem.
Starkast var känslan i onsdags tror jag. Då satt jag i en tvåstolslift upp mot mittstationen i Sölden och kunde nästan känna smaken av orden som liksom av sig själva föll ned på pappret. Bokstäver ger jag inte ett vitten för, men orden som de bildar är något speciellt. Nu minns jag inte riktigt vilket ord det var jag tänkte på, men det var ett eller två som jag satt och grunnade på. De var rätt enkla och utan någon djupare innebörd, men de var av det slaget att man kan säga mycket med dem. Det är ett problem med folk idag har jag märkt; man måste förenkla och därigenom förlänga många saker för att de ska förstå.
Jaha, efter några minuter av fundering kommer jag dessvärre inte på ett bra exempel på ett sådant ord. Men de finns, så mycket är säkert, de där orden som innehåller en uppsjö olika saker i bara en enda del. Kanske beror det på hur jag ser på orden, men jag tror nog att de flesta som är lite vana vid att skriva tänker på det på samma sätt. Ett ord är inte bara bokstäver, det är en bild på samma gång (jag vet, jag har pratat om det också).
Annat nytt vid fronten är ju att jag kommit hem just i dag och så gott som hunnit färdigt med min "Ett dödens näste". För den som inte vet vad det är så kan jag säga att det är en rätt enkelt skriven science-fiction-berättelse som inspirerats av Alien, Starship Troopers, StarCraft och lite diverse annat. Det finns någon likhet med Terminator också tror jag, men det var en slump faktiskt. Nu när jag skriver om mitt skrivna verk inser jag att jag inte brukar prata så mycket om det jag gör... Kan förklara det strax.
Den här "Ett dödens näste" är i alla fall en kortare längre text på knappa 50-talet sidor. Den är så gott som avslutad på 47 tror jag och det kommer inte att krävas särskilt mycket mer för att helt avsluta den. Lite kuriosa är att en novell definieras som "en kortare text på 0-50 sidor" så det ser ju ut att bli en novell när allt kommer om kring. Vad som kommer sedan är "roman" antar jag.
Ska jag vara ärlig är jag rätt stolt över hur den har tagit form under tiden. Som många andra saker jag börjar skriva på har jag inte haft någon färdig plan eller helhetsidé alls. Det har bara börjat som en lös tanke och så blir det tre-fyra sidor. Här kommer det knepiga för många; de skriver sina tre sidor men kan inte få det längre. Då kommer de och frågar hur jag lyckas skriva så långa saker. Svaret är enkelt men ska inte tas upp här så vi återgår till vad jag tänkte säga. Den här SF-texten har blivit något att öva med, att pröva nya grepp och sätt med. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men hur man än ser på det så är det övning och övning är bra.
Vad är då poängen med denna text? Ingen! Det är något jag gör för mitt höga nöjes skull. =) Konceptet är enkelt, jag har inga krav alls, skriver när jag känner för det och som en bonus gillar läsarna det. Dessa "läsare" finns lite varstans kan man säga; vissa läser det frivilligt, andra läser det för att jag helt oförskämt ber dem om det. =P
När jag tänker efter lite så skulle det nog bli en rätt bra film av den. I stort finns det en bra upptakt, en vettig mittendel och ett slut som få de västerländska Hollywoodälskarna att gråta av lycka. Just det, det hela är i en rätt klassisk tappning. Dessutom funderar jag på att göra det till en veckoföljetong här på bloggen med en eller två sidor per vecka. Då har ni att göra. =)
Mitt andra jobb, och antagligen det sista eller vad man ska kalla det, är så klart min bok. Som en lite bättre uppdatering på den fronten kan jag ge en liten rapport här: Om jag öppnar dokumentet och tittar på det nu står räknaren på 256 sidor, tror jag. Det är långt, det är jag medveten om, men ett slut på den texten skulle antagligen ge ett resultat på ~300 sidor. Så varför tar jag bara inte tag i det?
Ja, om sanningen ska fram så är dessa dryga 40 sidor inget problem för mig att skriva på några veckor. En bra timme ger tre sidor och i snitt kan jag nog hålla en "fart" av två sidor per timme. Det är alltså bara en fråga om 20 timmar och det kan jag lätt ordna på den tiden. Men, och här kommer det stora problemet: Det är inte vad jag vill ha.
Texten i nuläget är sådan att jag kan avsluta den på runt 300 sidor och sedan påbörja nästa bok för att helt nysta upp storyn. Min idé är som vanligt att avvika från gängse skick och bruk och låta det bli två böcker. Jag vet inte om det finns ett ord motsvarande "trilogi", men "duologi" låter lite dumt att säga. Hur som helst var det grundidén. Nu vet jag inte om det blir så för efter att ha läst igenom hela texten har jag börjat tänka till lite. Från början ville jag ha en bok som var okomplicerad och fokuserad kring själva karaktärerna. Tyvärr drog det iväg lite och jag utvecklade världen, byggde städer och länder och i stort hade väldigt roligt, men det blev lite för mycket. Således har jag nått det stadie där jag kallar dessa 256 sidor för "ett utkast"! =)
Nu vet jag vad en del tänker, något i stil med "han är ju galen", men ja, så kan det vara ibland. Eller så tänker ni inte så alls, vad vet jag egentligen om det. De flesta brukar skygga för tanken att jag skrivit ett dokument på 256 sidor så grejen att börja om från början borde ha samma effekt, eller hur? =P För det är planen, att börja om och ta bort det jag inte vill ha med och lägga till det jag vill ha med. Lätt och ledigt.
Nå, jag kan tro att ni vill ha ett skäl också. Anledningen till att jag beslutat mig för en så drastisk omarbetning är helt enkelt att det finns för många "fel" med den nuvarande texten för att jag ska kunna rätta den. Givetvis kommer jag behålla den som den är nu (det vore ju ren idioti att slänga bort den!) och sedan börja på ett nytt dokument för den riktiga boken. Vissa saker i Version 1 är rent dåliga och andra vill jag helst inte ha med. Inledningen är ett väldigt bra exempel.
Läsaren kastas in i handlingen med en häftig händelse och perfektionist som jag är kan jag inte tillåta mig att använda ett sådant billigt knep för att få med läsaren. För det är det nämligen. Att börja en text med en händelse är en grundläggande teknik för att rycka med läsaren och få honom/henne att fortsätta läsa. Varför då inte använda det? Ja, för att jag helt enkelt anser mig stå över sådant. Jag har en mycket bättre idé nu som jag gillar bättre än det som händer här. Å andra sidan kan man argumentera för att det alltid händer något, men just detta knep går ut på att man tar en lite större sak, ett krig, någon som dör, osv.
Jag tror ni förstår bilden av arbetet som ligger framför mig. Innan jag tar itu med detta så ska jag göra färdigt en eller två lösa texter, däribland "Ett dödens näste". Sedan bär det iväg och då ska jag inte visa det för någon förrän det är klart. Något undantag blir det kanske, jag är rätt svag när det gäller att hålla inne helt med en sådan idé och dessutom kan det vara bra med lite input.
Utöver dessa två större projekt har jag givetvis flera småsaker som jag kan arbeta vidare på om jag vill. En summering kan låta skrytsam, men jag har några texter på drygt tio sidor och en på engelska på åtta eller nio. Jag har märkt att de korta texter som jag avslutar är som mest fem sidor, medan det jag får svårt att avsluta stannar någonstans vid tio eller mer. Det är dessa som kan läggas ut åt alla håll och växa sig till 40-50 sidor, om jag bara lät dem göra det.
Lite tvingad känner jag mig dock att säga något om min resa/hemkomst. För den som inte visste det har jag varit borta i Österrike en vecka och åkt skidor i Sölden. Det var trevligt, men jag måste tillstå att jag trivdes bättre i sällskapet på sportlovet. Förmodligen beror det på att jag kände fler där, för den här veckan har inte varit tråkig eller händelselös på något sätt, tvärtom. Påskresan är alltid fylld av härliga aktiviteter, men jag saknade de andra resenärerna lite.
Det här var också fjärde gången jag var i Sölden så systemet börjar bli lite väl bekant. Det var inte "Åh, det här stället är bra ja!" utan mer "Just det, så såg det ut här...". Men det var ju mitt val och ingen annans att följa med. Jag har åkt en massa fin offpist och insett att mina skidor är lite illa lämpade för det, men kul var det. =)
Nu är jag hemma igen och ska börja jobba från och med söndag. Framöver kommer det att bli mycket jobba för min del då jag vill dra in mycket pengar till lägenheten. Ha överseende med detta så ska jag försöka träffa alla kompisar också!
Starkast var känslan i onsdags tror jag. Då satt jag i en tvåstolslift upp mot mittstationen i Sölden och kunde nästan känna smaken av orden som liksom av sig själva föll ned på pappret. Bokstäver ger jag inte ett vitten för, men orden som de bildar är något speciellt. Nu minns jag inte riktigt vilket ord det var jag tänkte på, men det var ett eller två som jag satt och grunnade på. De var rätt enkla och utan någon djupare innebörd, men de var av det slaget att man kan säga mycket med dem. Det är ett problem med folk idag har jag märkt; man måste förenkla och därigenom förlänga många saker för att de ska förstå.
Jaha, efter några minuter av fundering kommer jag dessvärre inte på ett bra exempel på ett sådant ord. Men de finns, så mycket är säkert, de där orden som innehåller en uppsjö olika saker i bara en enda del. Kanske beror det på hur jag ser på orden, men jag tror nog att de flesta som är lite vana vid att skriva tänker på det på samma sätt. Ett ord är inte bara bokstäver, det är en bild på samma gång (jag vet, jag har pratat om det också).
Annat nytt vid fronten är ju att jag kommit hem just i dag och så gott som hunnit färdigt med min "Ett dödens näste". För den som inte vet vad det är så kan jag säga att det är en rätt enkelt skriven science-fiction-berättelse som inspirerats av Alien, Starship Troopers, StarCraft och lite diverse annat. Det finns någon likhet med Terminator också tror jag, men det var en slump faktiskt. Nu när jag skriver om mitt skrivna verk inser jag att jag inte brukar prata så mycket om det jag gör... Kan förklara det strax.
Den här "Ett dödens näste" är i alla fall en kortare längre text på knappa 50-talet sidor. Den är så gott som avslutad på 47 tror jag och det kommer inte att krävas särskilt mycket mer för att helt avsluta den. Lite kuriosa är att en novell definieras som "en kortare text på 0-50 sidor" så det ser ju ut att bli en novell när allt kommer om kring. Vad som kommer sedan är "roman" antar jag.
Ska jag vara ärlig är jag rätt stolt över hur den har tagit form under tiden. Som många andra saker jag börjar skriva på har jag inte haft någon färdig plan eller helhetsidé alls. Det har bara börjat som en lös tanke och så blir det tre-fyra sidor. Här kommer det knepiga för många; de skriver sina tre sidor men kan inte få det längre. Då kommer de och frågar hur jag lyckas skriva så långa saker. Svaret är enkelt men ska inte tas upp här så vi återgår till vad jag tänkte säga. Den här SF-texten har blivit något att öva med, att pröva nya grepp och sätt med. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men hur man än ser på det så är det övning och övning är bra.
Vad är då poängen med denna text? Ingen! Det är något jag gör för mitt höga nöjes skull. =) Konceptet är enkelt, jag har inga krav alls, skriver när jag känner för det och som en bonus gillar läsarna det. Dessa "läsare" finns lite varstans kan man säga; vissa läser det frivilligt, andra läser det för att jag helt oförskämt ber dem om det. =P
När jag tänker efter lite så skulle det nog bli en rätt bra film av den. I stort finns det en bra upptakt, en vettig mittendel och ett slut som få de västerländska Hollywoodälskarna att gråta av lycka. Just det, det hela är i en rätt klassisk tappning. Dessutom funderar jag på att göra det till en veckoföljetong här på bloggen med en eller två sidor per vecka. Då har ni att göra. =)
Mitt andra jobb, och antagligen det sista eller vad man ska kalla det, är så klart min bok. Som en lite bättre uppdatering på den fronten kan jag ge en liten rapport här: Om jag öppnar dokumentet och tittar på det nu står räknaren på 256 sidor, tror jag. Det är långt, det är jag medveten om, men ett slut på den texten skulle antagligen ge ett resultat på ~300 sidor. Så varför tar jag bara inte tag i det?
Ja, om sanningen ska fram så är dessa dryga 40 sidor inget problem för mig att skriva på några veckor. En bra timme ger tre sidor och i snitt kan jag nog hålla en "fart" av två sidor per timme. Det är alltså bara en fråga om 20 timmar och det kan jag lätt ordna på den tiden. Men, och här kommer det stora problemet: Det är inte vad jag vill ha.
Texten i nuläget är sådan att jag kan avsluta den på runt 300 sidor och sedan påbörja nästa bok för att helt nysta upp storyn. Min idé är som vanligt att avvika från gängse skick och bruk och låta det bli två böcker. Jag vet inte om det finns ett ord motsvarande "trilogi", men "duologi" låter lite dumt att säga. Hur som helst var det grundidén. Nu vet jag inte om det blir så för efter att ha läst igenom hela texten har jag börjat tänka till lite. Från början ville jag ha en bok som var okomplicerad och fokuserad kring själva karaktärerna. Tyvärr drog det iväg lite och jag utvecklade världen, byggde städer och länder och i stort hade väldigt roligt, men det blev lite för mycket. Således har jag nått det stadie där jag kallar dessa 256 sidor för "ett utkast"! =)
Nu vet jag vad en del tänker, något i stil med "han är ju galen", men ja, så kan det vara ibland. Eller så tänker ni inte så alls, vad vet jag egentligen om det. De flesta brukar skygga för tanken att jag skrivit ett dokument på 256 sidor så grejen att börja om från början borde ha samma effekt, eller hur? =P För det är planen, att börja om och ta bort det jag inte vill ha med och lägga till det jag vill ha med. Lätt och ledigt.
Nå, jag kan tro att ni vill ha ett skäl också. Anledningen till att jag beslutat mig för en så drastisk omarbetning är helt enkelt att det finns för många "fel" med den nuvarande texten för att jag ska kunna rätta den. Givetvis kommer jag behålla den som den är nu (det vore ju ren idioti att slänga bort den!) och sedan börja på ett nytt dokument för den riktiga boken. Vissa saker i Version 1 är rent dåliga och andra vill jag helst inte ha med. Inledningen är ett väldigt bra exempel.
Läsaren kastas in i handlingen med en häftig händelse och perfektionist som jag är kan jag inte tillåta mig att använda ett sådant billigt knep för att få med läsaren. För det är det nämligen. Att börja en text med en händelse är en grundläggande teknik för att rycka med läsaren och få honom/henne att fortsätta läsa. Varför då inte använda det? Ja, för att jag helt enkelt anser mig stå över sådant. Jag har en mycket bättre idé nu som jag gillar bättre än det som händer här. Å andra sidan kan man argumentera för att det alltid händer något, men just detta knep går ut på att man tar en lite större sak, ett krig, någon som dör, osv.
Jag tror ni förstår bilden av arbetet som ligger framför mig. Innan jag tar itu med detta så ska jag göra färdigt en eller två lösa texter, däribland "Ett dödens näste". Sedan bär det iväg och då ska jag inte visa det för någon förrän det är klart. Något undantag blir det kanske, jag är rätt svag när det gäller att hålla inne helt med en sådan idé och dessutom kan det vara bra med lite input.
Utöver dessa två större projekt har jag givetvis flera småsaker som jag kan arbeta vidare på om jag vill. En summering kan låta skrytsam, men jag har några texter på drygt tio sidor och en på engelska på åtta eller nio. Jag har märkt att de korta texter som jag avslutar är som mest fem sidor, medan det jag får svårt att avsluta stannar någonstans vid tio eller mer. Det är dessa som kan läggas ut åt alla håll och växa sig till 40-50 sidor, om jag bara lät dem göra det.
Lite tvingad känner jag mig dock att säga något om min resa/hemkomst. För den som inte visste det har jag varit borta i Österrike en vecka och åkt skidor i Sölden. Det var trevligt, men jag måste tillstå att jag trivdes bättre i sällskapet på sportlovet. Förmodligen beror det på att jag kände fler där, för den här veckan har inte varit tråkig eller händelselös på något sätt, tvärtom. Påskresan är alltid fylld av härliga aktiviteter, men jag saknade de andra resenärerna lite.
Det här var också fjärde gången jag var i Sölden så systemet börjar bli lite väl bekant. Det var inte "Åh, det här stället är bra ja!" utan mer "Just det, så såg det ut här...". Men det var ju mitt val och ingen annans att följa med. Jag har åkt en massa fin offpist och insett att mina skidor är lite illa lämpade för det, men kul var det. =)
Nu är jag hemma igen och ska börja jobba från och med söndag. Framöver kommer det att bli mycket jobba för min del då jag vill dra in mycket pengar till lägenheten. Ha överseende med detta så ska jag försöka träffa alla kompisar också!
Kommentarer
Trackback
