Det förlorade vattnet, del 2
Det kanske blir lite märkliga brott i texten, men det beror på bloggens format. Jag kan inte lägga ut alla sidor på en gång tror jag. Hoppas ni kan stå ut! :P
En skugga skymtade förbi framför honom och Aermon höjde svärdet i båda händer. Den långa klingan glittrade inte längre nu. Svetten som rann över kinderna blev kall och ljudet av strid blev på alla sidor dämpat. Han vågade knappt andas. Blicken studsade från sida till sida för varje steg han tog. Det var det som räddade honom; ur töcknet störtade en vrålande figur fram och kastade sig mot honom med höjt svärd. Aermon lyfte utan att tänka sin egen klinga och parerade det tunga slaget. I samma rörelse smet han åt sidan, vinklade undan fiendevapnet och gjorde ett eget utfall. Den rakknivsvassa eggen skar lika obehindrat genom dimsjoken som genom tyget i mannens skjorta. Ljudet av stål mot ben var obehagligt nära och tydligt i den inbillade stillheten omkring.
Den här gången kom inget tjut av smärta eller stön i vetskap om att döden var nära. Mannen föll framstupa och blev liggande. Ryggraden var prydligt knäckt itu. Aermon gav honom en kort, medkännande blick och fortsatte sedan i den riktning han märkt ut åt sig själv. Han hade aldrig trott att den gyllene sparven skulle bli så desperat att han använde sig av bönder på slagfältet. Det oemotsägliga beviset låg emellertid bakom honom nu och det i sig var skäl nog för att han skulle vilja få ett slut på det.
Aermon rätade på ryggen och tog ut stegen. Brynjans tyngd tillsammans med axelplåtarna över vapenrocken vägde tungt på axlarna och motvilligt erkände han för sig själv att han längtade efter att komma ur rustningen. Av den vinröda, osmyckade vapenrocken var det just inte mycket mer än bara trasor kvar, men än så länge hängde den kvar och särskiljde honom från fienden. Sin blanka hjälm hade han tappat i ett tidigt skede, och i det kaos som följde hade det varit omöjligt att hitta den. Sålunda var de mörka lockarna på hans hjässa oskyddade, men det var endast för den fiende han inte såg. Han var stolt över sin skicklighet och yvdes över att få kunde möta och besegra honom på övningsfälten.
Marken började slutta uppåt efter bara ett tiotal steg och ett uns av rusig förväntan fyllde Aermon. Välövat och disciplinerat lade han band på sig och fokuserade på att fortsätta framåt med alla sinnen på helspänn. Skymningsmännen hade låtit vinden dö ut för att inte blåsa undan sin egen dimma och det var om möjligt ännu svårare att se något nu. Han uppfattade att det pågick strider längre ned, men det var vaga ljud och inte mycket att gå på. Det var som om han mycket plötsligt blivit helt ensam. Han skulle just till att börja springa framåt och uppåt när hans synfält fylldes av sotigt röd eld och han tumlade baklänges för att bli liggande strax nedanför den plats han nyss stått på.
Förtvivlat blinkade Aermon för att bli kvitt de blixtrande punkterna av rött, gult och vitt som dansade in och ut framför hans blick. I öronen fanns en dov klang som från en jättelik klocka och alla andra ljud tonade bort helt. Han slog handloven mot sidan av huvudet och blinkade ännu ivrigare.
”... föll här, säger jag ju.” Rösten var skorrande och fylld av ilska. Aermon stelnade till och famlade efter svärdet med ostadiga händer. Han kunde inte se det och än mindre fästa blicken på något alls; synen var som att titta genom vatten, förvriden, oskarp och suddig.
”Jag tror minsann att du har rätt”, sade en annan röst och Aermon ryckte till när han kände igen den som en kvinnas röst. Den var len och triumferande, men på det sätt en len röst är som stål då det dras ur ett hjärta. ”Ta med honom. Döda de andra.”
Förvirrad och så rädd att han slutade andas kom Aermon på fötter och försökte urskilja något i den täta dimman. Han tyckte sig skymta någon framför och kastade sig instinktivt mot denna. I rörelsen lyfte han dolken som han hållit dold vid sidan, redo att sätta denna skarpa tand i någons bröst, hals eller var som helst!
Ett slag mot huvudet fick hela hans värld att explodera i dånande eld och allting försvann bort i ett rött töcken. Det sista Aermon kände var hur en stark vindpust blåste bort dimman och alla ljud blev med ens onaturligt klara. Det sista han hörde var hur marken sprängdes i bitar och skriken från männen och riddjuren som dog där flammorna slog upp.
Det var natt och betydligt kallare nu; han vaknade av att han darrade okontrollerat i kylan och försökte dra manteln om sig, bara för att upptäcka att han inte hade någon på sig. Aermons ögon brann av smärta, som om någon bränt dem med glödande järn, och när han försökte blinka bort plågorna upptäckte han att synfältet fortfarande var suddigt. Det gjorde ont att bara flytta blicken, men innan han slöt ögonen igen lyckades han ta in de närmaste omgivningarna.
Han satt i en liten tvåhjulig vagn som gungade obehagligt fram och tillbaka för varje ojämnhet i vägen. Gruset knastrade under trähjulen och först nu när han försökte sätta sig upp märkte han att händerna var bundna med läderremmar som skar in i köttet. Barmhärtigt nog hade de okända tillfångatagarna lämnat fötterna obundna och Aermon rätade så mycket han kunde på benen; hans bara fötter mötte trä redan innan han hunnit sträcka ut sig helt och fullt. Av gungandet lyckades han i sitt omtöcknade tillstånd räkna ut att han satt lutad mot ena sidan på vagnsflaket och försiktigt öppnade han ögonen en smula.
Det stack alltjämt innanför ögonlocken, men det kändes lite lättare om han bara kisade. När han långsamt vred på huvudet för att se sig om igen såg han rakt in i en fladdrande fackla och med ett utrop av smärta kastade han sig tillbaka, åt sidan.
”Så du är vaken”, spann kvinnan, vars röst han kände igen sedan innan. Det lät som den kom från någonstans nära vagnsidan. ”Det duger inte. Dit vi skall är vägen hemlig.”
Hennes ord var vänliga och förmanande, men på samma sätt som förut var hennes stämma lika len som bladet på en dolk. Aermon kunde inte se kvinnan, men han hörde knarret av sadelläder när hon lutade sig ut i sadeln och sedan kom ett påkslag över hjässan som fick det att svartna för ögonen.
En skugga skymtade förbi framför honom och Aermon höjde svärdet i båda händer. Den långa klingan glittrade inte längre nu. Svetten som rann över kinderna blev kall och ljudet av strid blev på alla sidor dämpat. Han vågade knappt andas. Blicken studsade från sida till sida för varje steg han tog. Det var det som räddade honom; ur töcknet störtade en vrålande figur fram och kastade sig mot honom med höjt svärd. Aermon lyfte utan att tänka sin egen klinga och parerade det tunga slaget. I samma rörelse smet han åt sidan, vinklade undan fiendevapnet och gjorde ett eget utfall. Den rakknivsvassa eggen skar lika obehindrat genom dimsjoken som genom tyget i mannens skjorta. Ljudet av stål mot ben var obehagligt nära och tydligt i den inbillade stillheten omkring.
Den här gången kom inget tjut av smärta eller stön i vetskap om att döden var nära. Mannen föll framstupa och blev liggande. Ryggraden var prydligt knäckt itu. Aermon gav honom en kort, medkännande blick och fortsatte sedan i den riktning han märkt ut åt sig själv. Han hade aldrig trott att den gyllene sparven skulle bli så desperat att han använde sig av bönder på slagfältet. Det oemotsägliga beviset låg emellertid bakom honom nu och det i sig var skäl nog för att han skulle vilja få ett slut på det.
Aermon rätade på ryggen och tog ut stegen. Brynjans tyngd tillsammans med axelplåtarna över vapenrocken vägde tungt på axlarna och motvilligt erkände han för sig själv att han längtade efter att komma ur rustningen. Av den vinröda, osmyckade vapenrocken var det just inte mycket mer än bara trasor kvar, men än så länge hängde den kvar och särskiljde honom från fienden. Sin blanka hjälm hade han tappat i ett tidigt skede, och i det kaos som följde hade det varit omöjligt att hitta den. Sålunda var de mörka lockarna på hans hjässa oskyddade, men det var endast för den fiende han inte såg. Han var stolt över sin skicklighet och yvdes över att få kunde möta och besegra honom på övningsfälten.
Marken började slutta uppåt efter bara ett tiotal steg och ett uns av rusig förväntan fyllde Aermon. Välövat och disciplinerat lade han band på sig och fokuserade på att fortsätta framåt med alla sinnen på helspänn. Skymningsmännen hade låtit vinden dö ut för att inte blåsa undan sin egen dimma och det var om möjligt ännu svårare att se något nu. Han uppfattade att det pågick strider längre ned, men det var vaga ljud och inte mycket att gå på. Det var som om han mycket plötsligt blivit helt ensam. Han skulle just till att börja springa framåt och uppåt när hans synfält fylldes av sotigt röd eld och han tumlade baklänges för att bli liggande strax nedanför den plats han nyss stått på.
Förtvivlat blinkade Aermon för att bli kvitt de blixtrande punkterna av rött, gult och vitt som dansade in och ut framför hans blick. I öronen fanns en dov klang som från en jättelik klocka och alla andra ljud tonade bort helt. Han slog handloven mot sidan av huvudet och blinkade ännu ivrigare.
”... föll här, säger jag ju.” Rösten var skorrande och fylld av ilska. Aermon stelnade till och famlade efter svärdet med ostadiga händer. Han kunde inte se det och än mindre fästa blicken på något alls; synen var som att titta genom vatten, förvriden, oskarp och suddig.
”Jag tror minsann att du har rätt”, sade en annan röst och Aermon ryckte till när han kände igen den som en kvinnas röst. Den var len och triumferande, men på det sätt en len röst är som stål då det dras ur ett hjärta. ”Ta med honom. Döda de andra.”
Förvirrad och så rädd att han slutade andas kom Aermon på fötter och försökte urskilja något i den täta dimman. Han tyckte sig skymta någon framför och kastade sig instinktivt mot denna. I rörelsen lyfte han dolken som han hållit dold vid sidan, redo att sätta denna skarpa tand i någons bröst, hals eller var som helst!
Ett slag mot huvudet fick hela hans värld att explodera i dånande eld och allting försvann bort i ett rött töcken. Det sista Aermon kände var hur en stark vindpust blåste bort dimman och alla ljud blev med ens onaturligt klara. Det sista han hörde var hur marken sprängdes i bitar och skriken från männen och riddjuren som dog där flammorna slog upp.
Det var natt och betydligt kallare nu; han vaknade av att han darrade okontrollerat i kylan och försökte dra manteln om sig, bara för att upptäcka att han inte hade någon på sig. Aermons ögon brann av smärta, som om någon bränt dem med glödande järn, och när han försökte blinka bort plågorna upptäckte han att synfältet fortfarande var suddigt. Det gjorde ont att bara flytta blicken, men innan han slöt ögonen igen lyckades han ta in de närmaste omgivningarna.
Han satt i en liten tvåhjulig vagn som gungade obehagligt fram och tillbaka för varje ojämnhet i vägen. Gruset knastrade under trähjulen och först nu när han försökte sätta sig upp märkte han att händerna var bundna med läderremmar som skar in i köttet. Barmhärtigt nog hade de okända tillfångatagarna lämnat fötterna obundna och Aermon rätade så mycket han kunde på benen; hans bara fötter mötte trä redan innan han hunnit sträcka ut sig helt och fullt. Av gungandet lyckades han i sitt omtöcknade tillstånd räkna ut att han satt lutad mot ena sidan på vagnsflaket och försiktigt öppnade han ögonen en smula.
Det stack alltjämt innanför ögonlocken, men det kändes lite lättare om han bara kisade. När han långsamt vred på huvudet för att se sig om igen såg han rakt in i en fladdrande fackla och med ett utrop av smärta kastade han sig tillbaka, åt sidan.
”Så du är vaken”, spann kvinnan, vars röst han kände igen sedan innan. Det lät som den kom från någonstans nära vagnsidan. ”Det duger inte. Dit vi skall är vägen hemlig.”
Hennes ord var vänliga och förmanande, men på samma sätt som förut var hennes stämma lika len som bladet på en dolk. Aermon kunde inte se kvinnan, men han hörde knarret av sadelläder när hon lutade sig ut i sadeln och sedan kom ett påkslag över hjässan som fick det att svartna för ögonen.
Kommentarer
Trackback
