Skönhet är ett mönster...

Andetagen kom stötvis och flämtande efter den långa ansträngningen att svinga svärdet med båda händer. För varje gång ny klar luft strömmade ned och fyllde hans bröst spände ringbrynjan åt kring revbenen och gjorde det till en möda att andas. Värken i axlar och armar rann sakta bort i det korta ögonblicket av vila; andra stred nu, pressade fienden framåt och bort från floden. En svag kyla dröjde sig kvar sedan gryningen och fick det att ånga om männen och hästarna på slagfältet. De döda gjorde sin del, men inte länge. Tvärtom blev de allt som oftast ett hinder för en annars säker fot i det nedtrampade gräset. Men så väl var det inte att blott stål och vilja formade striden.
                      Från bergen hade skymningsmännen kommit och med sina besvärjelser fick de marken att spräckas och eld att skjuta upp under männens fötter som om själva jorden ville sluka dem hela. Grästuvor som ännu inte tryckts ned till sina rötter av hovar och stövlar piskade i plötsliga vindbyar när skymningsmännen slog ut med sina stavar i olika riktningar.
                      Aermon tog ett nytt tag om sitt svärd och kände fästets sträva läder mot handskens insida i handflatan. Det gav gott grepp och han förlitade sig lika mycket på detta som på sin skicklighet i det han nu gick framåt för att åter ansluta sig till den sjudande stridslinjen, fyrtio steg längre fram. Han var vagt medveten om att män till fots och i sadeln följde upp på ömse sidor och hur hornen skrällde metalliskt, trotsigt, signalerade att det var dags att vila för somliga och för åter andra att gå sitt öde till mötes.
                      Den mjuka myllan slets sönder framför Aermons fötter och han kastades tillbaka av en vägg av het luft samtidigt som en pelare av vit eld reste sig framför honom. Värmen från flammorna var outhärdlig och han kravlade sig bakåt på händer och fötter, försökte ta sig runt den dånande, ensamma lågan. Han höll upp en hand för att skydda ansiktet mot hettan och gjorde en vid halvcirkelrörelse kring eldpelaren, men plötsligt dog den ut och försvann lika kvickt som den kommit. Kanterna av smält sten som omgärdade hålet glödde likt kol i en eldstad.
                      Med ett inte litet mått av ansträngning tvingade han sig att bortse från dessa förekomster och koncentrerade sig istället på det som han kunde göra. Svärdet i höger hand, vänster hand som sträcktes ut och lades på vänster axel framför som tecken på att han fanns där och kunde ta över. Vem mannen var visste Aermon inte, men denne kastade ett snabbt, tacksamt öga över axeln och föll tillbaka för att vila den lilla tid som gavs.
                      Åter igen var han inne i det, först i linjen att döda eller dödas. Spänningen tände eldar i honom, fick blodet att koka och den smäckra svärdsklingan blev fjäderlätt i det tvåhandsgrepp han använde för att svinga det upp och ned, från sida till sida. Ur tomma intet uppenbarade sig en sköld med en gyllene sparv på och dess bärare höjde en grym stridsyxa högt över huvudet. Det breda yxbladet föll likt en blixt och Aermon lyckades med knapp nöd undvika att träffas av det. Tid att göra ett eget utfall!
                      Han gled i steget ut till vänster, kände sig för med foten till säkert fäste och högg till med sitt eget vapen, snett ned från vänster och samtidigt som han kände motståndet i rörelsen såg han hur stålet skar djupt in i fiendens axel, precis under halsen. Mörkt blod vällde fram i en störtflod men såret var inte dödsbringande. Med en snärt i handleden ryckte Aermon sitt svärd mot sig och gjorde en stöt som genomborrade mannens bröstharnesk med ett ljudligt skrapande av stål mot stål. Färgen försvann från den okändes ansikte och sköldarmen föll ned längs sidan. Handens grepp runt yxans skaft blev vekt och gav efter; han dog i fallet till den av blod nedsölade marken.
                      Då kom dimman. Från sin plats i ledet kunde Aermon se hur tre av dem stod tätt ihop på en höjd med sina stavar av snidat trä framför sig. Alla tre hade de satt stavänden i jorden och mässade i kör de hemliga ord som bara deras orden kände till. En av dem svajade till när en pil susade förbi hans huvud och begravde spetsen i ett träd strax bakom honom. Nästa röt två ord på denna otalbara tunga och den förste rätade genast på ryggen. Beslutsamt tog Aermon sikte på mannen i mitten och började gå mot honom. Vägen fram till skymningsmännen skulle komma att kantas av strid och död, för de beskyddades alltid till siste man, men om han kunde fälla blott en av dem så skulle mycket vara vunnet redan där.
                      Först steg tunna slingor av dimma upp från osedda hål och fördjupningar i marken, fingrar av vitt som letade sig upp mellan grässtråna och drog sig samman för att bilda en tätare väv. Fler och fler blev de, och allt eftersom männen på kullen mässade högre formades fler av dessa fladdrande armar. En våg av mjölkaktig dimma letade sig ned mot de stridande från deras högre ställning och omslöt både vän och fiende.
                      Den här gången tog det en betydligt större ansträngning att kämpa undan de skräckblande tankarna som kom när Aermon fortsatte mot sitt mål. Diset befann sig bara några steg bort, en till synes kompakt vägg, och utan förvarning svalde den honom helt och hållet. Sikten blev till inget och annat än spöklika skepnader gick inte att urskilja. Barmhärtigt nog doldes också de döda och döende på marken av det.