Skönhet är ett mönster...

Han satt på trappan framför den breda dörren in i det lilla huset. Halmtakets gulbruna, mjuka färg var i gryningsljuset mer grått och livlöst, och från den låga skorstenen kom inga slingor av rök längre. Skogens bryn omgav stugan och den runda gårdsplanen på alla sidor utom rakt ut från trappan där mannen satt, med blicken fäst på ängen på andra sidan grusvägen. Den tidiga morgonens dagg fuktade den annars torra, spruckna vägsträckan och i motsats till halmen på taket tycktes vägen leva upp igen, innan den försvann bort bakom den utskjutande skogen till höger. Än längre bort, bortom ängen, väntade skogen på nytt. Tät och ogenomtränglig stod den där, gran och fura sida vid sida.
          Mannen sneglade för ett ögonblick upp mot den mörka himlen; i öster hade himlen fått en grå färgton som sade att solen närmade sig horisonten, men att det skulle dröja än innan den nått så långt. Hans läppar kröktes i det allra minsta av leenden vid tanken på detta. Så såg han framåt igen, tittade på dimslöjorna som rörde sig över det glittrande gräset på andra sidan. Om han kisade kunde han se de små figurerna dansa från dimsjok till dimsjok och med sina små munnar forma tysta ord och skratt. Om han ansträngde sig kunde han nästan höra deras nätta fotsteg över gräset, som trots dansen inte rörde sig mer än för den lätta morgonbrisen.
           Men han var inte ensam. I ögonvrån anade han mer än såg det krumryggade trollväsendet som från en dold lega intill en mossig sten iakttog älvadansen. Sakta, sakta vred mannen på huvudet och såg på dess uppenbarelse. Dess långa öron hörde förvisso betydligt mer än vad han kunde med sina, och de djupt liggande, bottenlösa ögonen såg också alla de färger och former han själv inte kunde se. En knotig grangren tjänade som käpp åt trollet, för nu såg mannen också det toviga skägget under en krokig näsa. Guldringen i trollets öra var matt och glittrade inte i det skumma ljuset, trots att dagen kom närmare för varje hjärtslag.
          På den lilla ängen böljade dansen vidare och vidare; dimman gled upp på vägen och i samma nu följde älvorna med den upp på det våta gruset. Deras lätta steg och små fotsteg snuddade vid det och rasslet av enskilda korn var det enda som kom från dem. Inga steg sattes riktigt på vägen, inga nakna tår flyttade gruskornen från sin plats. Inga mer än de enstaka korn som rullade än hit och än dit för älvornas dans. De var som spunna ur intet.
          Han kunde inte säga hur länge han suttit där och förlorat sig i sagan som spelats upp för hans blick. En rosa strimma längs horisonten vid grantopparna gav dimman ett pärlemorskimmer som ingen pärla kunde hoppas få, och älvornas dimskrud fick med ens liv och lyster. Än vildare blev deras dans och även vinden gav sig in i virvlarna. Fram och åter dansade de, nätta kvinnoväsen som inte fruktade vare sig man eller troll.
          De var nära nu, så nära att han kunde se deras spetsiga öron sticka ut mellan hårlockarna av silver och guld och den nakna, genomskinliga huden lysa under solens första strålar. På himlen övergick det rosa i gyllene rött och den allra tunnaste av solstrålar letade sig ned mellan grenarna på en hög gran. Men han tittade inte åt detta, för allt han såg i nuet var älvornas dans på gårdsplanen framför honom. Till och med det lilla trollet hade vågat sig längre fram för att få en bättre blick av de näpna varelserna i dimman.
          Men nu kom dagern hastigt och solen vann snabbt styrka bakom trädtopparna. Dansen blev till en flykt från den och älvornas skönhet blev tärd och jagad. De drog sig undan mot trädens skydd och tog dimslöjorna med sig in i mörkret under tätt hängande granruskor. In i varje skrymsle och vrå tog de sin tillflykt, utom en enda sista liten älva. Knapphändigt skyld för världens blickar dansade hon långsammare och långsammare. Stegen förde henne runt och runt i skuggorna som ännu inte värmts av solen och i hennes blick fanns skräcken för just denna. Ingen älva, så dold i dimma hon må vara, klarar dagens solstrålar och ljus. Då försvinner hennes skönhet och sagan blir blott ett vackert minne.
          I en sista virvel av ljus och pärlemordimma smet hon in under husets stadiga trävägg, in i mörkret därunder för att gömma sig tills en ny gryning kom. Mannen reste sig långsamt från sin plats, ty han hade blivit stel av den kalla stenen på trappan. Den plötsliga rörelsen fick trollet att skrämt försvinna in i skogens dunkel igen. En sista glimt av soltrålar på guld var vad mannen såg, och ett skägg som fladdrade i den tilltagande vinden. Så gick han ut på vägen för att i vanlig ordning se bort längs vägkröken. Skogen var fortfarande tyst och stilla; en gren som knäcktes var ett onaturligt högt ljud för ett kort ögonblick, sedan blev allting tyst igen.
          Tillfreds med den lovande morgonen vände mannen på klacken och gick med långa steg tillbaka till huset. Hans stövelklackar skrapade mot trappan och han fick huka sig för att komma in genom den låga dörren, men väl inne kunde han blicka ned på den lilla figuren som kurade på bädden i hörnet. Hennes långa blonda hår var utslaget över fällen som täckte henne från axlar till fötter och stödd på armbågarna tittade hon sömnigt på honom. Ett litet leende lekte på de mjuka läpparna och han kände igen glimten i hennes ljusa ögon.
          Han satte sig på bäddkanten och tittade ned på henne, smekte de långa hårslingorna av guld som lade sig likt en solfjäder kring hennes huvud. Hon log igen, bredare den här gången och drog undan fällen för att göra plats åt honom, och han log tillbaka i det han drog av sig den tjocka skjortan han burit ute. Stövlarna och hosorna fick göra den sällskap på stolen intill fönstret. Än var det långt kvar tills det var dags att stiga upp...