Vid havet.
Han stirrar ned på henne, funderar och tänker. Den nakna kvinnokroppen är alabastervit i det plötsliga skenet från en blixt; strandhuset är utan dörrar och fönstren består av flätade trävidjor. Ljuset kommer in överallt.
En enkel bädd står mitt under det välvda taket och mellan lakanen sover hon djupt. Det ihållande regnet drar långa, böljande gardiner runt huset och det är bara vid de enstaka åsksmällarna som ljudet av vatten dämpas. Han sluter ögonen och andas in den fuktiga luften, känner saltet från havet kanske hundra meter längre ned på stranden. Om han lyssnar riktigt noga går det att urskilja en djupare ton, ett muller som blandas ut i det mjukare ljudet av regndroppar.
Havet. Det hungriga havet, alltid törstande efter mer men aldrig nöjt. Med en lätt suck öppnar han ögonen och betraktar återigen kvinnan framför sig. I sommarvärmen använder hon bara ett lakan att dra över sig under natten och det är ett tunt, nästan genomskinligt mjölkvitt tyg av det slag som formar sig runt kroppen och smiter åt, framhäver de kvinnliga kurvorna samtidigt som det skyler henne…
En ny ljungeld klyver himlavalvet och regnridån blir för ett ögonblick till ett silverne draperi. Han känner att det är dags nu. Det är hög tid att göra det som måste göras och sedan svepa in sig i en kappa av droppar som gör honom osynlig.
Ljudlöst drar han det korta bladet ur knivslidan i bältet och kniper åt med fingrarna runt fästet. Under en irriterande sekund brister hans fokus och han fascineras av senornas skådespel under huden när han spänner handen som håller i kniven, men så går det över och han kliver närmare henne.
Han följer kniven med blicken när han höjer den över höger axel. Vänster hand darrar en hårsmån från hennes bröst, beredd att hålla henne nere när tiden är inne. Armens muskler, kniven i handen. Den sovande kvinnan, själen som skall släckas. Spänningen. Kniven. Den bleka huden.
Det är därför han är här…
Morning stod med händerna djupt nedkörda i fickorna på den lätta sommarrocken. Han stirrade bedrövat framför sig, ut på det stålgrå havet som bredde ut sig åt alla håll. I alla fall så långt man kunde se från strandhuset; dess avsaknad av dörrar och tunna spjälfönster gjorde det lätt att blicka ut över strandområdet. Kanske var det därför den lilla byggnaden såg ut som den gjorde.
Regnet hade avtagit helt så när som på ett envist droppande men det hade räckt för att Mornings rock skulle bli blöt rakt igenom tyget över axlarna och fukta kavajen under. Han svor tyst, både över den odugliga rocken och över sitt ironiska namn. Klockan hade varit före sju när telefonen ringt och släpat ut honom i ett miserabelt morgonväder. De spridda pölarna på stranden talade sitt tysta språk om att natten varit än värre dock.
Han knep ihop ögonen en sekund och riktade sedan sin uppmärksamhet mot den breda sängen som stod mitt i huset. Det var en enkel sådan, bäddad med vita lakan och bara med ett enkelt, vitt påslakan till täcke. Allt hade varit vitt om inte annat.
I sitt inre tog Morning bort spärrarna och tog in hela brottsplatsen. Blodet hade stänkt ut åt alla håll på det vita lakanet och i mitten var lagret så tjockt att det ännu inte torkat; han tog en plastspatel från sin assistent och blod klibbade sig trögflytande fast vid den när han rörde vid det. För kvinnan fanns inget att göra, inte när det gällde livet, men för andra kanske?
Det var därför han var där…
